24 år i marockanskt fängelse varav 14 år i dödscell
I november mottog västsahariern Mohamed Daddach det norska Raftopriset – ett pris för kampen för de mänskliga rättigheterna. I 24 år satt han i fängelse i Marocko och i det ockuperade Västsahara.
Hans brott: medlemskap i Polisario och kamp för ett självständigt Västsahara.
I ett år har han varit frigiven men förbjuden att lämna det ockuperade Västsahara. Tack vare starka påtryckningar från den norska regeringen fick Daddach tillstånd att lämna det
ockuperade Västsahara under fem dagar. Daddach, som idag är 44 år, gick med i Polisario vid dess bildande 1973. Strax därefter togs han som krigsfånge av marockanerna.
– På två år såg jag inte solen, där jag satt fängslad i Marrakesh, berättar han.
Han släpptes men fängslades igen och dömdes denna gång till döden.
– I 14 år trodde jag varje natt att jag skulle bli avrättad.
1997 utnämnde Amnesty International Mohamed Daddach till samvetsfånge. Detta faktum, samt påtryckningar från andra människorättsorganisationer och en massiv hungerstrejk bland de västsahariska fångarna, ledde till att han och 45 andra västsahariska politiska fångar frigavs i november 2001.
På ett seminarium i Bergen visar Daddach en skakig videoinspelning från frigivandet ett år tidigare. På en strand utanför El Aaiún står de frigivna männen i sina vackra blåa dräkter, som fladdrar i vinden. Några gör segertecknet, andra ler och en del ser plågade ut.
Så kommer familjerna, mest kvinnor, och omfamnar och kysser dem och segertåget in mot huvudstaden startar. Gatorna utanför och i El Aaiún är kantade av västsaharier som har kommit för att hylla och omfamna de frigivna politiska fångarna och framför allt Daddach, symbolen för det västsahariska motståndet mot den marockanska ockupationen och symbolen för alla de hundratals fängslade och försvunna västsaharierna.
På ett torg i El Aaiún samlas alla och Mohamed Daddach håller tal. Den marockanska
säkerhetstjänsten och polisen finns i bakgrunden med sin kravallutrustning men ingriper inte – inte då.
– De flesta som organiserade mottagningsceremonin för oss har straffats på något sätt, berättar Daddach.
Ett år har gått
Vad har då hänt med de västsaharier som frigavs? Några är sjuka. Jobb får de inte och pass får de inte. Men de lever. Släktingar försörjer dem.
Nu är Mohamed Daddach internationellt känd och det skyddar honom troligen till en del från de marockanska myndigheternas övergrepp. För förtrycket är hårt i det ockuperade
Västsahara. Sittstrejkande västsahariska arbetslösa ungdomar som krävt samma rätt till arbete som de marockanska bosättarna har dömts till långa fängelsestraff.
Enligt den europeiska människorättsorganisationen BIRDHSO är minst 526 västsaharier fortfarande försvunna sedan 1975. Kanske sitter de på hemliga fängelser i Marocko.
– Det är chockerande att FN-missionen Minurso inte gör något för att försvara västsaharierna i det ockuperade Västsahara, säger Margot Kessler, EU-parlamentariker och ordförande i den tvärpolitiska gruppen Peace for the Saharawi people i EU-parlamentet. Västsaharierna i det ockuperade Västsahara saknar de mest fundamentala rättigheter. De har ett "s" stämplat på sitt id-kort, vilket för tankarna till apartheidsystemet i Sydafrika. Om någon beviljas ett pass, hålls alltid några släktingar kvar i Västsahara som "gisslan". Ett par får aldrig pass. En hålls alltid kvar.
– Ali Salem Tamek dömdes till två års fängelse i september – för att han vill att Västsahara ska bli ett självständigt land. Amnesty International krävde i oktober att han ska släppas fri.
Fängslade västsaharier tvingas efter tortyr att skriva under falska erkännanden. Sjukvård och utbildningsmöjligheter är sämre för västsaharier än för marockanska bosättare. De juridiska processerna för västsaharier är helt rättsvidriga. I "det svarta fängelset" i El Aaiún
hungerstrejkar fångar på grund av de hemska förhållandena, säger Margot Kessler.
– Det finns ingen fri rapportering från Västsahara, påpekar hon.
Mohammed Daddachs besök i Norge var späckat. Han togs emot av den norske statsministern och skulle också ha träffat Nobelkommittén. Det mötet ställdes dock in av mycket speciella skäl: hans mor, som sedan 1975 lever som flykting i Polisarios flyktingläger i Algeriet, kom till Bergen. Den 80-åriga damen fick för första gången på 27 år träffa sin son! Ett dygn fick de tillsammans. Sedan återvände båda: sonen till det ockuperade Västsahara och modern till flyktinglägren i Algeriet.
Lena Thunberg
Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande- Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök http://creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
