FÖRNUFTETS FOSTRAN OCH FRAMSTEG
Relationen mellan begreppen frihet och utbildning hos Condorcet.
Karin Sennerby Kandidatuppsats, HT 2012 Idé- och lärdomshistoria, 61-90 hp
Högskolan i Halmstad Sektionen för Humaniora
ABSTRACT
The majority of the interest for Marie-Jean-Antoine-Nicolas de Caritat, Marquis de Condorcet (1743-1794), has been focused on his work in mathematics and political science, especially on his famous method on voting tally. With a background in the French enlightenment, on the brink of the revolution, this essay focuses on his political and philosophical ideas, specially his thoughts on the role of education in humanity’s struggle toward greater freedom. Is it possible to identify a connection between the concepts of education and freedom in his writings? This question is largely unanswered, even though it is fundamental for the understanding of the underlying reasoning of Condorcet. It is this gap that this essay intends to fill. By analyzing Condorcet’s essays, the Sketch and On Freedom, using Quentin Skinner’s contextual method, the essay aims to explore Condorcet’s reasoning on the two concepts, and tries to identify whether or not a connection between them exists. The study finds that there is a connection between education and freedom present in the writings of Condorcet, and it is clear that he has a very structured view of the two concepts, respectively. The distinction between instruction and education is especially central in his essays and the identified link between education and freedom.
Keywords: Condorcet, freedom, education, instruction
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1 Inledning ... 1
1.1 Bakgrund ... 1
1.2 Syfte & Frågeställning ... 4
1.3 Forskningsläge ... 4
1.4 Material ... 6
1.5 Metod & Teori ... 7
1.6 Struktur ... 8
2 Frihet ... 9
2.1 Naturlig frihet ... 9
2.2 Social frihet ... 10
2.2.1 Politisk frihet ... 12
2.2.2 Personlig frihet ... 12
2.3 Ett fritt folk ... 13
3 Utbildning ... 14
3.1 Upplysningens kunskapssyn ... 14
3.2 Utbildning i Skissen ... 15
3.3 Utbildning respektive instruktion ... 18
3.4 Utbildning och jämlikhet ... 19
4 Utbildning och frihet i utvecklingen av mänsklighetens förnuft ... 21
5 Slutsats ... 24
Litteraturförteckning ... 26
Bilaga: Översikt över skissens tio epoker ... 28
1 INLEDNING
1.1 BAKGRUND
Mot slutet av 1700-talet är Frankrike fortfarande ett bondesamhälle med en konservativ aristokrati och en stark monark i kung Ludvig XVI. Tillsammans med kyrkan hade detta auktoritära och intoleranta styre under hundratals år förtryckt och kontrollerat sitt folk. Samtidigt var det ett samhälle fyllt av upplysta människor och idéer kring hur man skulle kunna förbättra mänsklighetens villkor. Dessa upplysta tänkare var kritiska till adelns särskilda rättigheter och hade ett humanitärt synsätt, en stor tillit till förnuftets makt och var mycket optimistiska i sin syn på en framtid fri från despotism (Goodell, 1994:119). Denna smältdegel kom att kulminera i den franska revolutionen, i vilken kungen och aristokratin avsattes till förmån för ett republikanskt styrsätt i vilket medborgarna hade makten.
Marie-Jean-Antoine-Nicolas de Caritat, Marquis de Condorcet (1743-1794) var en av de mest framstående tänkarna under den franska upplysningen och var aktiv inom många olika områden.
Mest känd var han som matematiker, filosof och politiker och han lämnade stora avtryck inom bl.a. teorin för votering, utbildning och social utveckling. Han ansåg att staten tillsammans med kyrkan hämmade mänskliga rättigheter, frihet och jämlikhet. Han hade en stark tro på det mänskliga förnuftets utveckling och förespråkade jämlikhet mellan alla människor, eftersom jämlikhet var en nödvändighet för samhällets fortsatta utveckling. Denna övertygelse fick honom att spela en aktiv roll i den franska revolutionens tidiga skeden (Goodell 1994:8). Condorcets inblandning i revolutionen kom sedermera att leda till hans död 1794. Innan dess hann han dock publicera åtskilliga vetenskapliga, filosofiska och politiska texter. Sitt viktigaste verk, Esquisse d'un tableau historique des progrès de l'esprit humain (”Skiss till en historisk översikt över det mänskliga förnuftets framsteg”, hädanefter benämnd ”Skissen”1), skrev han under sin sista tid på flykt undan revolutionens Jakobiner. Skissen publicerades dock först 1795, ett år efter författarens gripande och plötsliga död i fängelse (Publication Council, 1995:153).
1 Condorcets bok har publicerats på engelska under titeln ”Sketch for a Historical Picture of the Progress of the Human Mind” och på svenska under titeln ”Människosläktets andliga förkovran”. Då de flesta engelska källor vanligtvis benämner verket som ”the Sketch” eller ”Esquisse” kommer verket i föreliggande uppsats benämnas som den svenska motsvarigheten till denna kortform, dvs. ”Skissen”.
I Skissen delar Condorcet in den mänskliga historien och utvecklingen av det mänskliga intellektet i tio epoker. Epokerna spänner från den mänskliga civilisationens början och behandlar sedan de utbildningsmässiga framsteg hon gjort, fram till och med Condorcets egen tid. Tydligt är att Condorcet ansåg att graden av mänskligt förnuft korrelerar med nivån av utbildning. Boken avslutas med en tionde epok, i vilken Condorcet behandlar framtiden – en tid där samtliga människor är upplysta och utbildade, jämlikhet råder och förutsättningar för total frihet existerar.
På detta vis demonstrerar han mänsklighetens ständigt ökande makt och frihet, en demonstration som kom att stödja tron på det mänskliga förnuftet och dess framsteg (Baker, 2004:61).
Under det sena 1700-talets upplysningstid var utbildning nästintill ett modeämne och ett flertal stora franska tänkare – bland dem Diderot, Rousseau, La Chalotais, Roland d’Erceville, Condillac och Turgot – publicerade idéer om hur de ville utforma framtidens skolsystem (Duce, 1971:273).
Det förfaller kanske inte särskilt konstigt att upplysningsfilosoferna spred sina idéer genom utbildning och, som ett led i detta arbete, tvingades omforma själva utbildningssystemet.
Visserligen hade utbildning funnits länge i Frankrike, i form av såväl kloster- och katedralskolor och universiteten under l’ancien regime, men dess roll hade snarare varit att uppfostra kungligheter och adel i första hand, och teologer, jurister, doktorer och officerare i andra hand, och var således inte ämnat för samhället som helhet. Den sköttes dessutom av präster och munkar, något som resulterade i att utbildningen hade en strikt kristen grundsyn. Utbildningen gavs i huvudsak på latin och innehöll ingen vetenskap, historia eller praktisk etik och i princip ingen franska (Mortier, 1968:62). Det var detta system man så stark kritiserade och Condorcet trodde, tillsammans med flera av sina samtida kollegor, på det lysande samhälle som skulle bli resultatet av en jämlik, allmän skolgång utan religiösa undertoner (Duce, 1971:273). Likt många av sina samtida filosofiska kollegor, var Condorcet övertygad om mänsklighetens oändliga framstegspotential och ansåg att alla hade rätt till en grundläggande utbildning, vilken skulle kunna göra det möjligt för varje individ att utvecklas intellektuellt. Genom lika utbildning för alla, oavsett klass och kön, inom vetenskap och modersmål istället för teologi och latin, kunde man utöka kunskapen inom både naturvetenskap och samhällsvetenskap. En ökad kunskap inom dessa båda områden skulle, enligt Condorcet, bringa en ännu mer rättvis värld av individuell frihet, materiellt välstånd och moralisk medkänsla (Baker, 2004:56). Han kände att en stor del av samhällets potentiella kollektiva kunskap gick förlorad som ett resultat av att denna rättighet inte förverkligats (Duce, 1971:279).
I och med upplösningen av det gamla regeringssättet, den s.k. l’ancien regime, förvandlades medborgarna från undersåtar till självbestämmande varelser, vilka förväntades fylla positioner som tidigare genom arvsrätt varit förunnade en elit. Detta innebar ett problem för den nyfödda franska republiken – hur skulle man kunna utbilda vanliga människor för att fylla dessa positioner? Ett statligt system som är baserat på demokratiska principer är beroende av utbildade medborgare. Det torde således ligga i systemets intresse att förse alla sina medborgare med en bred och tillgänglig uppsättning utbildningsprogram (Hofer, 1999:15). Det var just detta som den franska nationalförsamlingen beslutade 1791; att ”offentlig undervisningen skall införas och kostnadsfri vara tillgänglig för alla medborgare”. Condorcet fick i uppdrag att författa en beslutsgrundande rapport om den nya offentliga undervisningens organisation och i sin rapport målade han upp konturerna av ett skolsystem som i mångt och mycket liknar det system vi har än idag (Sandström, 1989:112). Rapporten avfärdades dock som djärv och allt för liberal, och föll i glömska så snart den lämnats in till nationalförsamlingen å kommitténs för offentlig utbildning vägnar den 20 och 21 april 1792 (Jolibert, 1993:10).
Trots avfärdandet av Condorcets rapport har hans tankar om utbildningens betydelse kommit att få effekter i skapandet av flera moderna skolsystem, inklusive vårt eget. Det svenska beslutet om folkskolan 1842 var helt i linje med Condorcets idéer om att alla skulle ha tillträde till en grundläggande utbildning. Visserligen uteslöts många av Condorcets mer revolutionära idéer ur de nya europeiska skolsystemen, då det fortfarande låg i statens intresse att medborgarna skulle skolas till lydiga undersåtar. Där Condorcet såg den allmänna skolan som en befriare, kom den folkskola som förverkligades i Sverige under 1800-talet således snarare att framstå som ett verktyg för disciplinering och tappade således Condorcets fokus på utbildning som ett verktyg för att uppnå frihet (Liedman, 2007:27).
Synen på frihet under revolutionens Frankrike var starkt präglad av engelsmannen John Locke (1632-1704). Enligt Locke existerade friheten i ett samhälle under en legitim makt, vilken upprättats genom samtycke, och som begränsade friheten endast genom lagar som makten själv stiftat. Locke menade att människan i grunden hade ett s.k. naturtillstånd, vilket upphävdes i samband med hennes frivilliga inträde i ett samhälle. I detta naturtillstånd åtnjöt människan en fullständig frihet, dock inom den naturliga rättens ramar, vilken i huvudsak bestod i att
människan var förbjuden att skada någon annans liv, hälsa, frihet eller ägodelar, men gav henne samtidigt rätt att bestraffa den som ertappades med att begå brott mot den. Det är framförallt denna rättighet – den att ta rättvisan i egna händer – som Locke menade att människan avsäger sig i samband med inträdet i ett samhälle. Samhällets enda funktion var, enligt Locke, att utgöra ett alternativt rättssystem till naturtillståndets, och dess makts syfte bestod i att bevara medborgarnas kvarvarande naturliga rättigheter (Nordin, 2003:330-331). Condorcets frihetsdefinition hämtade mycket inspiration från Locke, men även från Rousseau (Rothschild, 1996:684), vars tanke om en politisk frihet, avseende att endast åtlyda de lagar vilka baseras på majoritetens vilja i samhället, utgjorde en del i Condorcets tolkning av frihetsbegreppet.
1.2 SYFTE & FRÅGESTÄLLNING
En stor del av eftervärldens intresse för Condorcet har grundat sig i hans idéer inom matematiken och den politiska teorin, framförallt på hans berömda voteringssystem, och hans politiska och filosofiska idéer har ofta hamnat i skymundan bakom övriga franska upplysningsfilosofer. Ett av hans stora, men ofta förbisedda, eftermälen är dock hans tanke om att utbildning spelar en viktig roll för mänsklighetens utveckling mot en friare framtid. 1792 författade Condorcet, på uppdrag av den franska nationalförsamlingen, den rapport som skulle komma att utgöra grunden för vårt moderna skolsystem, och det var idéerna i denna rapport som Condorcet sedermera kom att utveckla i Skissen. Men hur såg egentligen Condorcet på sambandet utbildning och frihet? Går det överhuvudtaget att utläsa ett sådant i hans diskurs? Vem är egentligen fri, enligt Condorcet?
Vem har rätt till utbildning? Kan utbildning leda till frihet?
Detta samband är betydligt mindre klargjort, trots att det är grundläggande för förståelsen av Condorcets bakomliggande resonemang. Det är denna lucka som föreliggande uppsats ämnar fylla, och dess syfte blir således att identifiera hur Condorcet såg på begreppen utbildning och frihet och deras roll i utvecklingen av mänsklighetens förnuft. Genom att studera Condorcets texter ämnar uppsatsen djupdyka i Condorcets diskurs kring de aktuella begreppen och försöka utröna huruvida ett samband mellan dem existerar, samt, i det fall ett sådant samband finns, hur det är beskaffat.
1.3 FORSKNINGSLÄGE
Som tidigare nämnts, är Condorcet främst känd för sitt arbete inom matematik och
voteringsmetodik, och hans övriga filosofiska och politiska skrifter verkar ha hamnat i skymundan. Visserligen betecknas han ibland som ”den sista stora upplysningsfilosofen” (jfr.
Goodell 1994:8, Lukes & Urbinati, 2012:xv), men det påtalas även att Condorcets idéer, i mångt och mycket, kunde sägas utgöra ett hopkok av sina samtida kollegors tankar. Man ger honom samtidigt en eloge för att han i Skissen var den första att presentera upplysningens spretiga och bitvis osammanhängande framstegsteser om som en enda sammanhängande tanke.
På svenska finns mycket lite skrivet om Condorcets filosofier. Människosläktets andliga förkovran (2001), översatt av Arne Klum, är den enda svenska versionen av Condorcets Esquisse d'un tableau historique des progrès de l'esprit humain. I boken ingår även ett förord skrivet av redaktören Olof Hägerstrand, i vilket han kort sammanfattar Condorcets liv, den rådande tidsperioden samt Condorcets tankar kring det mänskliga intellektets utveckling i Skissen. Det har skrivits några avhandlingar som berört Condorcet i förbifarten (t.ex. Panican, 2007), men i det stora hela har han i Sverige givits mycket lite uppmärksamhet i jämförelse med sina samtida kollegor.
Om utbildningens utveckling och en redogörelse av den samtida synen på pedagogik finns relativt lite idéhistorisk litteratur tillgänglig, men på svenska bör Christine Quarfoods avhandling Condillac, statyn och barnet: en studie i upplysningens filosofi och pedagogik som lades fram 1998 och som fokuserar på synen på barnet nämnas.
På engelska finns det desto mer skrivet om Condorcet, dock fortfarande relativt lite i jämförelse med övriga upplysningsfilosofer. Den utgåva av Condorcets samlade verk av Steven Lukes &
Nadia Urbinati som gavs ut 2012 innehåller de första engelska översättningarna av flera av hans manuskript. Det finns dock fortfarande manuskript som ännu ej översatts till engelska, bl.a. hans Sur l’instruction publique.
I den vetenskapliga litteraturen ligger, som sagt, fokus framförallt på Condorcets bedrifter inom matematik och politiska system, men hans mer filosofiska arbeten har även åtnjutit ett visst intresse. I The ”Philosophes” and public education (1968) behandlar Robert Mortier, som titeln tyder på, en rad olika upplysningsfilosofer och deras syn på allmän utbildning och problemen med den. I artikeln Condorcet on Education (1971) för författaren Charles Duce en diskussion kring den syn på utbildning som var rådande under 1700-talet, genom bl.a. Rousseau, samt det
utbildningssystem Condorcet förespråkade. I den något senare The noble philosopher: Condorcet and the Enlightenment (1994) diskuterar Edward Goodell Condorcets liv och de historiska, intellektuella och personliga influenser som formade Condorcets karriär under 1700-talet. Han diskuterar även många av Condorcets arbeten som bidragit till upplysningen, men lägger tyngden främst på Skissen. Condorcet on Human Progress (1995) är först och främst en översättning av den tionde epoken på engelska med ett mycket kort förord som behandlar Skissen. I Condorcet and the conflict of values (1996) behandlar Emma Rothschild Condorcets texter, framförallt rörande ekonomisk politik, voteringssystem och politiska val, men även de om allmän undervisning.
Vidare föreslår och diskuterar Rothschild olika sätt att se på både Condorcet och upplysningen. I Condorcet and modernity (2004) utforskar David Williams de olika aspekterna av Condorcets politiska och sociala tänkande från 1774 fram till året för hans död 1794. Williams fokus ligger främst på mänskliga rättigheter, voteringsprocessen, kyrkliga befogenheter och privilegier, juridik och ekonomi, samt kvinnliga rättigheter. I On Condorcet’s ”Sketch” (2004) resonerar Keith Michael Baker kring framstegstanken i Condorcets Skissen. Han belyser dels Condorcets tankar men även vad andra tänkare i Condorcets samtid har sagt om sin syn på framsteget. Det finns således en viss mängd studier vilka berört Condorcet och hans syn på utbildning och frihet. Dock förefaller det som om en eventuell koppling mellan dessa begrepp har förbisetts, eller endast vidrörts i förbifarten.
1.4 MATERIAL
Primärmaterialet i uppsatsen utgörs huvudsakligen av Condorcets Skissen, dels i svensk översättning (Människosläktets andliga förkovran) av Arne Klum (Condorcet, 2001) och dels i engelsk översättning (The Sketch) av Steven Lukes & Nadia Urbinati (Condorcet, 2012:1-147)2. Det är oklart huruvida Skissens originaltitel (Esquisse d'un tableau historique des progrès de l'esprit humain) valdes av Condorcet själv eller om den valdes av någon annan i samband med att den publicerades efter författarens död. Hans dotter Eliza menade dock att han hade kallat den
”Prospectus”, eftersom den bara var menad att vara en inledning till ett mycket större verk. I förordet till Condorcets samlade verk påtalar Lukes & Urbinati (2012:xxi) att man som läsare borde ha detta i åtanke tillsammans med definitionen av det franska ordet Esquisse, vilket
2 Hänvisningar i uppsatsen görs huvudsakligen till den svenska översättningen av boken, men det kan som läsare vara värt att veta att den engelska versionen använts som referenslitteratur i syfte att minimera risken för eventuella språkliga feltolkningar i arbetet, eftersom verket inte lästs på dess originalspråk.
definieras som ”a kind of drawing without shading and unfinished”. Lukes & Urbinati (2012:xxi) anser vidare att den knappast går att betrakta den som en gedigen redogörelse av världshistorien då den är skriven ”i skuggan av giljotinen” med knappt någon referenslitteratur tillhands.
Utöver Skissen utgörs stora delar av materialet för studierna av begreppet frihet av Condorcets textmanuskript Om frihet som författades 1793-94, som en förberedelse inför arbetet med Skissen. Texten, som utforskar begreppet frihet i olika nivåer, publicerades i tryck för första och enda gången av Léon Cahen som Un fragment inédit de Condorcet i nummer 22 av tidskriften Revue de Métaphysique et de Morale. I föreliggande uppsats har denna text dock studerats i engelsk översättning av Steven Lukes & Nadia Urbinati, där den tillsammans med bl.a. Skissen utgör den utgåva av Condorcets samlande verk som Lukes & Urbinati var redaktörer för och som publicerades 2012.
För att få en vidare förståelse för Condorcets användning av begreppen utbildning och frihet har även en del sekundärlitteratur använts, då denna kan hjälpa till att belysa begreppen utifrån dess historiska och kulturella kontext. Den sekundära litteraturen har även underlättat processen att sätta sig in i och få en större förståelse för den tid Condorcet levde och verkade i. I valet av sekundärlitteratur har alltså fokus lagts på skrifter som underlättar förståelsen både för författaren och för det aktuella ämnet, utan att extrahera det från dess textuella och historiska kontext.
1.5 METOD & TEORI
Uppsatsen använder Quentin Skinners kontextuella metodologi för att utföra den aktuella undersökningen. I en kontextuell analys, menar Skinner, räcker det inte bara med att redogöra för innehållet i en text för att kunna förstå den – vi måste även förstå författarens bakomliggande intentioner. Vi måste kunna förstå vad författaren ville få sagt genom att skriva texten, om vi till fullo skall kunna förstå dess innebörd. Intentionen kan sägas vara den riktning i vilken texten är skriven och den är alltid kopplad till den samtid texten författades i (Skinner, 2002:81). Han menar alltså att man, för att till fullo kunna förstå meningen med ett historiskt material, dels måste vara medveten om och ta hänsyn till tidsperioden och den kulturella kontexten i vilken den författades och/eller nedtecknades och dels identifiera och förstå upphovsmannens intention med materialet. Att läsa en text och förstå dess faktiska innehåll är, enligt Skinner, inte möjligt så länge läsaren inte kan bortse från sina egna förväntningar på och fördomar för vad författaren är ute
efter att säga (Skinner, 2002:58). I det fall man som läsare inte lyckas ta hänsyn till de problem Skinner tar upp blir det således svårt att greppa den fulla innebörden av en historisk text, eftersom man som läsare då lägger sina egna erfarenheter och värderingar i textens innebörd (Skinner, 2002:82).
Genom en initial litteraturstudie sammanställs en grundläggande referensram för Condorcet och den tid han verkade i, vilken ligger till grund för ett bakgrundskapitel och en allmän orientering i ämnet. Vidare följer fördjupade litteraturstudier av uppsatsens två primära litteraturkällor; Skissen och Om frihet. Under denna fördjupning läggs fokus på begreppen utbildning och frihet i respektive verk, varpå en sammanställning av resonemang kring de båda begreppen i verken görs.
Studierna av dessa verk syftar i första hand till att finna en överskådlig bild av Condorcets användning av och tankar kring de bägge begreppen. I andra hand syftar den till att skapa en plattform för observationer av eventuella kopplingar mellan utbildning och frihet.
Sammanställningen av de bägge resonemangen utgör även en grund för identifiering av relevanta sekundära källor i form av tidigare forskning som berör sagda resonemang. De sekundära källorna utgör ett komplement till den diskussion som följer i kapitel fyra, i vilken Condorcets diskurs kring de bägge begreppen, samt en eventuell koppling dem emellan, utforskas närmare.
1.6 STRUKTUR
Strukturen för de resterande delarna av föreliggande uppsats är som följer. Först presenteras en översikt över Condorcets syn på begreppet frihet. Det redogörs för hur Condorcet definierar den grundläggande, naturliga friheten, samt hur denna kan existera i ett samhälle, s.k. social frihet, vilken han i sin tur delar in i två beståndsdelar, politisk respektive personlig frihet. Vidare föreställs Condorcets tankar kring hur ovanstående begrepp kollektivt kan appliceras på en grupp eller ett folk, samt hur frihet kan existera trots att vissa förutsättningar för den saknas. I nästkommande kapitel presenteras Condorcets tankar kring utbildning, indelat i ett antal tematiska underkapitel. Till att börja med ges en orienterande översikt över kunskapssynen under upplysningstiden, samt den framstegstanke som under denna period växte sig stark. Vidare redogörs det för hur Condorcet behandlar utbildning i Skissen, varpå en redogörelse för den åtskillnad Condorcet gör mellan begreppen utbildning och instruktion presenteras. Här presenteras även ett underkapitel som behandlar utbildning i en jämställdhetskontext. Vidare följer ett diskussionskapitel, i vilket idéer som presenterats i kapitel analyseras och diskuteras. Här
förs en diskussion av det samband mellan begreppen som går att utläsa i diskursen. Uppsatsen avslutas med en klargörande sammanfattning av ovan nämnda diskussion, vilken besvarar studiens frågeställning.
2 FRIHET
2.1 NATURLIG FRIHET
I skriften Om Frihet (Condorcet, 2012:181-189), redogör Condorcet för sina tankar kring begreppen frihet, fri, en fri man och ett fritt folk. Frihet för en individ, börjar han, är att ha viljan att agera i enlighet med vad individens intelligens anser är det mest fördelaktiga för henne. När en människa ser eller minns ett föremål som ger eller tidigare givit henne njutning, uppstår ett begär.
Hennes handlande kommer att ske i enlighet med detta begär, i syfte att återskapa samma njutningskänslor som hon erfarit tidigare. I grunden är denna människa dock inte fri – hon agerar endast på ett slags instinkt. För att vara fri, menar Condorcet, måste människan hindra sig själv från att vilja återskapa dessa njutningskänslor, genom att hämma det begär hon känner i samband med iakttagelsen. Människan har dock förmågan att åstadkomma detta hämmande endast som ett resultat av att hon, antingen på grund av ett annat begär eller en rädsla, motiveras att inte fullfölja den aktuella handlingen (Condorcet, 2012:181). Det är denna hämning av ett konkurrerande begär som ger upphov till själva valet – det är genom att hämma begäret för alternativ A som människan väljer alternativ B. Att vara fri, menar Condorcet, är att kunna känna två motstridiga känslor inför en och samma handling – endast då kan människan bestämma sig för att antingen vilja eller icke vilja utföra den aktuella handlingen, fullt medveten om att hennes vilja, i samband med att hon gör sitt val, böjer sig inför en av de två motstridiga känslorna. Desto mer medveten människan är om den roll dessa motstridiga känslor spelar i hennes val, desto mer fullständig är hennes frihet (Condorcet, 2012:181). Att känna beslutsångest kan med andra ord sägas vara det ultimata uttrycket av frihet – att ha möjligheten att välja mellan två saker till vilka människan är så indifferent att själva valet framkallar ångest. I samma sekund människan endast känner ett begär, under vilket hon ger vika per automatik, upphör dock hennes frihet, på samma sätt som ett despotiskt samhälle saknar frihet – när det endast finns en valmöjlighet, en auktoritet, försvinner själva valet och friheten med den (Lukes & Urbinati, 2012:xxxii). Condorcet kallar denna grundläggande form av frihet för naturlig frihet; den stärks i förhållande till individens grad av medvetande eller upplysning och existerar hos såväl människor som djur, dock i relation
till djurets grad av inneboende intelligens och eventuella andra arters inflytande över djuret (Condorcet, 2012:181).
2.2 SOCIAL FRIHET
Om ett oövervinnerligt hinder hindrar en människa från att utföra den handling som hennes vilja anser är den mest fördelaktiga så kan hon, per definition, inte utföra denna handling. I en strikt mening, hävdar Condorcet, så är denna individ fortfarande fri, eftersom hon väljer att inte handla då det ligger i hennes intresse att inte försöka göra något som är omöjligt. I en mindre abstrakt mening, så är dock denna människa inte fri, eftersom hon på grund av ett hinder inte längre har möjligheten att utföra handlingen som för henne hade varit mest fördelaktig. När hindret dessutom är oövervinnerligt så är människan inte ens medveten om att hon övervägt för- och nackdelar med någon av handlingarna (Condorcet, 2012:183). Dessa hinder, såväl övervinneliga som oövervinnerliga, förebygger agerande, men endast om de utgörs av allvarliga risker vars smärta överväger eventuell njutning. De vägs inte in i det medvetna valet tillsammans med övriga för- och nackdelar för respektive handlingssätt, utan utgör hinder för själva utövandet av det fria valet (Condorcet, 2012:183-184).
För att vara en del i ett samhälle måste människan ge samhället sitt medgivande till att följa ett antal för samhället gemensamma regler, vilka kan komma att begränsa hennes frihet, i likhet med det ovan nämnda hindret. Condorcet menar dock att tre villkor måste uppfyllas för att människan skall kunna vara fri, även i ett samhälle;
1) Samtycket till att följa dessa regler måste ske frivilligt, dvs. människan måste frivilligt bestämma huruvida hon vill vara en del av samhället, med vetskap om att dessa regler är nödvändiga för samhällets och hennes eget bästa.
2) Att människan skall överväga att följa dessa regler, endast när de är demonstrativt nödvändiga och endast när hon av egen vilja låter sig begränsas av dem.
3) Dessa regler kan omöjligt återspegla samhällets samtliga invånares viljor. De måste därför baseras på majoritetens vilja, till vilken samtliga invånare i samhället måste bidra med sin åsikt för att friheten skall bibehållas.
Condorcet menar dock att det är viktigt att de restriktioner som majoriteten i ett samhälle inför på invånarna inte får bli så pass överväldigande att de av minoriteten uppfattas som förtryck,
inskränkande på deras rättigheter och orättfärdigade. Visserligen skall dessa restriktioner grundas på majoritetens vilja, men de skall samtidigt värna om minoriteternas rättigheter. Endast handlingar som på något sätt skadar andra människor eller samhällsordningen kan alltså regleras med hjälp av gemensamma lagar och regler, om den naturliga friheten skall bibehållas i samhället.
Om det, trots allt, skulle vara så att restriktionerna gjorde det olagligt för en medlem i minoriteten att agera på ett sätt som inte skadade andra individer och som inte störde samhällsordningen, så skulle de begränsa den naturliga friheten utan minoritetens samtycke och såldes hade de brutit mot punkt ett ovan (Condorcet, 2012:184).
Det kan diskuteras vad Condorcet, i ovanstående punkter, avser med ordet nödvändig. För det första, hävdar han, behöver människan vara medveten om att dessa regler är nödvändiga för samhällets bästa. Vidare, fortsätter han, behöver människan endast följa sagda regler i det fall reglerna är demonstrativt nödvändiga, dvs. reglernas funktion måste kunna motiveras av den enskilda medborgaren, annars behöver de inte åtlydas. Taget ur sitt sammanhang kan det verka som om Condorcet förordar civil olydnad, i det fall individen inte håller med om den rådande lagstiftningens nödvändighet. Visserligen skall man som invånare foga sig till majoritetens vilja, men faktum kvarstår att en medlem i en minoritet troligtvis inte håller med om delar av lagstiftningen majoriteten förespråkar, och således heller inte anser dem demonstrativt nödvändiga för varken samhällets eller hennes eget bästa. Sannolikt grundas denna tanke om kravet på demonstrativ nödvändighet i lagstiftningen på Condorcets rädsla för despotism och vad vi nu skulle beteckna som en totalitär regim, vilken sätter lagar efter sitt eget godtycke, utan hänsyn till samhällets medborgare. Sett i ljuset av detta blir det enklare att förstå det ordval Condorcet använder sig av.
Friheten i valet att tillhöra ett samhälle, i beslutet att bli en del av det och underkasta sig dess samhällsordning, är enligt Condorcet ett uttryck av naturlig frihet. Med den andra formen av frihet, social frihet, menar dock Condorcet, en bibehållen naturlig frihet i ett samhälle som regleras av gemensamma lagar och regler och uppfyller punkt 1-3 ovan, dvs. förmågan att kunna utföra handlingar som inte på något sätt regleras av en utomstående kraft, att kunna utföra de handlingar som människans instinkt, som en fri individ, menar inte borde begränsas av regler (Condorcet, 2012:184).
2.2.1 Politisk frihet
Förmågan att på ett jämbördigt sätt kunna bidra till utformningen av samhällets gemensamma regler, samt den skyldighet hos samhällets samtliga invånare att följa de regler som majoriteten av samhället författar, utgör enligt Condorcet den tredje formen av frihet – politisk frihet (Condorcet, 2012:184-185). Han poängterar dock att denna frihet inte utgör ett komplement till individens frihet, utan snarare är den del av den som måste behandlas separat. Den som tvingas rätta sig efter majoritetens vilja, utan att själv ha varit med och påverkat denna, vare sig den inte påverkat den alls, eller om den påverkat den i en mindre grad än övriga invånare i samhället, åtnjuter således inte politisk frihet (Condorcet, 2012:185). Condorcet hävdade således att politisk frihet inte endast existerar i absoluta termer. Snarare, förefaller det som, ville Condorcet visa att begreppet även kunde appliceras relativt, dvs. att en invånare kunde åtnjuta marginellt sett mer eller mindre politisk frihet, beroende på i hur stor grad denna invånare fått möjlighet att bidra med sin åsikt. Hur man, som invånare i en modern västerländsk demokrati, i en mindre grad än övriga invånare har möjlighet att påverka samhället, förefaller kanske som något märkligt.
Antingen så röstar vi, och bidrar således med vår åsikt oavsett om denna ligger i linje med majoritetens eller minoritetens vilja, eller så röstar vi inte, och bidrar således inte med vår åsikt alls. Det skulle dock kunna tänkas att Condorcet med detta avsåg de människor, som med hjälp av pengar eller andra former av inflytande, försökte påverka lagstiftningen i en utsträckning som överskred den påverkan som de som medborgare lagligen hade rätt till. En sådan individ skulle, genom denna påverkan, späda ut övriga medborgares åsikter och således rubba balansen i den politiska friheten; resterande medborgare skulle då åtnjuta en relativt mindre mängd politisk frihet. Det centrala temat i Condorcets tankar kring politisk frihet förefaller således vara jämlikheten – möjligheten att påverka utformningen av samhället skall vara lika för alla.
2.2.2 Personlig frihet
Sammanfattningsvis, menar Condorcet, utgörs social frihet av bibehållandet av naturlig frihet i ett socialt system av regler och lagar – ett samhälle. Politisk frihet innebär bibehållandet av social frihet i skapandet av samhällets lagar, vilka baseras på majoritetens vilja. Den fjärde formen av frihet, personlig frihet, utgörs enligt Condorcet av den del av den sociala friheten som återstår när den politiska friheten undantas (Condorcet, 2012:185). Den kan liknas vid oberoende (Lukes &
Urbinati, 2012:xxxiii) – det är denna frihet som ger människan rätten styra över sitt eget liv, att inte vara beroende av andras agerande när det kommer till mat, känslor och smak: ”[The liberty]
of disposing freely of one’s own person, of not being dependent, for one’s food, for one’s sentiments, for one’s tastes, on the whims of man” (Condorcet, citerad i Rothschild, 1996:684).
Att inte åtnjuta denna typ av frihet är likställt med att vara förslavad (Williams, 2004:51-52).
Således går det att åtnjuta personlig frihet även i ett despotiskt samhälle i vilken den politiska friheten är obefintlig. Även om slavar inte är särskilt vanligt förekommande i dagens samhälle, så går det omvända förhållandet att illustrera med t.ex. den begränsade personliga frihet, men samtidigt orörda politiska frihet interner på en svensk fängelseanstalt har. Condorcet poängterar dock att dessa två delar av social frihet (politisk resp. personlig frihet) är beroende av varandra;
man kan, som det illustrerades ovan, åtnjuta personlig frihet utan politisk frihet och tvärtom, men bägge måste vara närvarande för att total social frihet skall existera (Condorcet, 2012:185).
2.3 ETT FRITT FOLK
Condorcet talar i sin skrift inledningsvis om frihet i en individuell kontext, där en fri människa är en människa som åtnjuter social frihet. Han tar dock även in begreppet i en gemenskapskontext, i vilken han definierar vad som betecknar ett fritt folk. Ett fritt folk, menar Condorcet, är ett folk i vilket alla individer som uppnått vuxen ålder åtnjuter social frihet. I praktiken är det dock i princip aldrig så och att beteckna ett folk som fritt förefaller vid en första anblick således som en omöjlighet. Condorcet menar dock att ett samhälle som utgörs av medborgare med olika grader av frihet faktiskt kan betecknas som fritt. I ett slags skala över frihet, vilken går från fullkomlig social frihet, till ett slags semi-frihet, utvecklar Condorcet sina tankar kring denna paradox. Den mest fullständiga formen av frihet, åtnjuter människan (1) när ingen av hennes handlingar är beroende av en annan individs godtyckliga vilja, dvs. motsatsen till en människa som lever i slaveri eller despoti. Människan är dock fortfarande fri (2) om hennes handlingar begränsas av lagar som upprättats av en utomstående kraft, vilka endast begränsas av ett fåtal villkor som är allmänt accepterade i samhället. Condorcet liknar denna form av frihet med det turkiska folket, vilka under tiden för författandet av den aktuella texten var en del av det Ottomanska imperiet.
Condorcet menade att turkarna måhända var personligt fria, men de var samtidigt slavar, eftersom de saknade politisk frihet, då de levde i en totalitär despoti under Sultan Selim III. I det fall bägge de ovanstående punkterna är uppfyllda, fortsätter Condorcet, kan en människa betecknas som fri, även (3) när hennes vilja begränsas av ett flertal människors vilja, till skillnad från den som begränsas av endast en människas vilja. Av dessa kvarstår dock friheten, förutsatt att (4) människan verkar åtnjuta personlig frihet, även om hon saknar politisk frihet eller (5) hon
verkar åtnjuta politisk frihet, även om hon saknar mycket av sin personliga frihet. Slutligen kan människan fortfarande betecknas som fri om hon (6) i sitt vardagliga liv åtminstone verkar åtnjuta de två ovanstående formerna av frihet.
Av ovanstående punkter menar Condorcet att punkt 2, 5 och 6 gäller för en individ såväl som för ett helt folk. Det blir således nästintill paradoxalt att ett folk kan betecknas som fritt, i enlighet med ovanstående punkter, även om de lever i ett land som har ett stort antal slavar, där en stor andel av dess övriga invånare lever under en despotisk regim, där en majoritet av de invånare som inte är underställda den despotiska regimen saknar politisk frihet och endast åtnjuter ett mycket begränsat mått av personlig frihet och, slutligen, där det återstående fåtalet individer utövar en extrem auktoritet och där begränsningarna av den personliga och politiska friheten gör social frihet mycket svår att uppnå (Condorcet, 2012:186). Condorcet fortsätter detta stycke med ett avsnitt, i vilket han diskuterar samtida geopolitiska förhållanden i Europa och övriga världen.
Han använder sig av begreppet ”semi-fri” för att beskriva folk, vars sociala frihet är ofullkomlig, där den personliga och politiska friheten inte är fullständig. Semi-frihet existerar i två former; i den första kan endast ett fåtal vara med och påverka de lagar som samtliga invånare måste följa, i den andra kan alla som är kvalificerade att vara med och påverka göra detta, men, på grund av ojämlikheter i socialt inflytande, tillgångar till kapital, m.m. göra detta i olika utsträckning. I det förstnämnda samhället existerar det medborgare utan rösträtt, och det sistnämnda samhället består av människor som är relativt sett fria, men friheten är här inte jämlik. Innebörden av detta, menar Condorcet, är att det kan förekomma ett slags lagstadgad frihet, vilken har en liten eller obefintlig tillämpning i verkligheten – där varken sann eller jämlik frihet förekommer (Lukes &
Urbinati, 2012:xxxiii-xxxiv).
3 UTBILDNING
3.1 UPPLYSNINGENS KUNSKAPSSYN
Sedan Francis Bacon (1561-1626) myntade sin kända maxim ”kunskap är makt” hade intresset för den s.k. framstegstanken – idén om att människan genom nya kunskaper kan förbättra sin livssituation, vuxit sig allt starkare bland upplysningens tänkare. Bacon menade att naturvetenskapen skulle komma att revolutionera världen och befria människan, och på så vis återställa människans herravälde över naturen – som Gud en gång givit henne. Men för att
vetenskaperna skulle kunna komma till nytta var de tvungna att ordnas och spridas (Nordin, 2003:268-274). Likt Bacon ansåg Condorcet att spridning av kunskap är vägen mot frihet, men han menade, till skillnad från Bacon, att människosläktet utgår från ett tillstånd av okunskap, grymhet och bristfälligt förnuft. Endast genom vandringen mot en allt djupare insikt i naturförloppen och ett bättre utnyttjande av vunna erfarenheter och större kunskap skulle människan, med hjälp av förnuftsgrundade argument och empirisk kunskap, kunna ersätta grundlösa föreställningar och vidskepelser och därmed uppnå upplysning (Condorcet, 2001:8).
Condorcet bidrog, likt flera av samtidens framstående tänkare, däribland Voltaire, Montesquieu, Rousseau, Helvétius, d’Holbach och Turgot, till den s.k. Encyklopedin – ett uppslagsverk i vilket man ämnade samla all samtida kunskap i syfte att göra den lättillgänglig och överskådlig. Den utgjorde samtidigt ett viktigt propagandainstrument genom att den förklarade och främjade upplysningsidéer om frihet, jämlikhet, mänskliga rättigheter, förnuft, regering, tolerans och emancipation från kyrka och vidskepelse. Encyklopedin var kritisk mot den etablerade ordningens intolerans och anslutning till föråldrade begrepp om mänskliga rättigheter, företrädd av stat och kyrka (Goodell, 1994:43-44). Under 1700-talet kom framstegstanken att bli allt vanligare och man menade att en värld utan förtryck och fattigdom, krig och despotism skulle kunna vara möjlig. Condorcet var själv flitig anhängare av denna tankegång och skapade med Skissen en historisk tillbakablick i vilken lärdomar från tidigare århundraden skulle kunna användas för att skapa en bättre förståelse för nutiden och förutsättningar för en bättre framtid. Centralt i Skissen är kunskapen, vilken enligt Condorcet var nyckeln till mänsklighetens befrielse och det som skulle sätta stopp för mänskligt elände. Som den upplysningsman han var menade Condorcet att vidskepelse och religion var ett av de största hindren mot den mänskliga kunskapens utveckling och det var snarare i kunskapen han såg nyckeln till människans förvandling från primitiv urtidsvarelse till den moderna kulturbärande varelse hon skulle kunna bli (Lukes & Urbinati, 2012:xvi).
3.2 UTBILDNING I SKISSEN
I de tidigare epokerna sköttes all typ av utbildning främst i hemmet. Barnen utbildades av sina fäder, antingen genom att utföra gemensamma vardagssysslor tillsammans med dem eller genom att instrueras i de hantverksyrken fadern behärskade. Utbildningen skedde alltså främst genom ett sorts lärlingssystem. Via fadern överfördes också de traditioner som bar upp och förenade stammens eller familjens historia. Barnen fick lära sig om de myter som bevarats och fick på så vis
kunskap om sitt folks seder och bruk, och om de principer och fördomar som ingick i deras, enligt Condorcet, primitiva moralföreställningar. De unga utbildades i sång, dans och militära övningar i sällskap med sina vänner. Under den tredje epoken uppstod dock en ny typ av utbildningsystem. Barnen i de förmögnaste familjerna fick nu en slags gemensam utbildning;
antingen skickades de iväg utanför hemmet för att tala med äldre lärda personer eller så fick de bo en period hos någon överordnad som familjen hade anknytning till. Där fick de lära sig om landets lagar, seder och fördomar samt de dikter som behandlade landets historia (Condorcet, 2001:38-39).
I den tredje epoken intresserade sig prästerna visserligen för viss vetenskaplig verksamhet. Denna tidiga metafysik, var dock huvudsakligen spekulativ och saknade i mångt och mycket empirisk grund. Genom skapandet av ett metafysiskt system grundat på ett ”evig allt”, under vilket alla varelser och skeenden var ordnade, ämnade prästerna förklara verkligheten. Condorcet ansåg dock att det vis på vilket prästerna presenterade dessa metafysiska föreställningar, bidrog till att förvirra och vilseleda det mänskliga sinnet. Han såg dessa trosföreställningar som absurda, skamliga och barbariska och menade att det var denna typ av vidskepelser som gjorde utbildning och religion oförenligt. Religionen hämmade snarare de sanna kunskaperna och satte käppar i hjulet för det mänskliga förnuftets framsteg (Condorcet, 2001:49).
Tidigare hade utbildning endast förekommit innanför kyrkans murar eller klostrens hägn. Under den åttonde epoken dominerades fortfarande utbildningsväsendet av prästeståndet, men de hade nu tvingats att lämna ifrån sig en liten del av sitt inflytande till de statliga myndigheterna. Staten hade nu rätten att handleda studier på en högre nivå, men det fåtal elever som skickades till dessa sekulära skolor var redan indoktrinerade i prästerskapets förtryckande utbildningsmodell och var således blinda för den kunskap som erbjöds dem (Condorcet, 2001:124).
Prästeståndet förlorade en del av sitt inflytande i de länder som hade omfamnat reformationen.
Visserligen försvann inte religionen helt och hållet från den nya allmänna skolan, men den var i alla fall inte längre uteslutande i händerna på prästeståndet. Den fortsatte således att plantera religiösa fördomar i de sinnen den tog sig an, och även om dessa inte helt och hållet kuvades under religionens makt så skapade den fortfarande seloter och sofister, men inte längre några slavar. Där undervisningen inte var fri fortsatte religionen emellertid skoningslöst att hämma det
sunda förnuftet och längtan efter frihet. Dessa brister i undervisningen och de religiösa vanföreställningar de medförde, menar Condorcet, skapade mer eller mindre stora hinder för det mänskliga intellektets utveckling – särskilt utvecklingen inom de områden i vilka det fanns politiska eller religiösa intressen, vilket ledde till att dessa mötte extra hårt motstånd (Condorcet, 2001:124-125 / Condorcet, 2012:85-86).
Innan den åttonde epoken hade latinet varit vetenskapens språk. Eftersom en mycket liten del av samhället behärskade latin, hade vetenskapen fram tills nu varit förunnad eliten. Men nu började vetenskapen istället nedtecknas på nationernas respektive språk. När det vetenskapliga språket blev tillgängligt för alla ökade också vetenskapens popularitet, vilket i sin tur bidrog till att stärka det allmänna mänskliga intellektet. Situationen för vetenskapsmännen blev dock något prekär, då de nu blev tvungna att lära sig nya språk för att kunna ta till sig vetenskap från andra länder. Det fick dessutom resultatet att vetenskapsmännens nya upptäckter tog längre tid på sig att nå internationell spridning – de lästes flitigt av sitt lands invånare, men betydligt mer sällan av bildade personer från andra länder. Allt som allt, menade dock Condorcet, skapade användandet av latinet inom vetenskapen, i likhet med religionen, hinder för det allmänna förnuftet och höll på så vis kvar folk i villfarelser och fördomar. Det faktum att användningen av latin minskade innebar således en stor seger för jämlikheten, vilken ökade eftersom samtliga samhällets invånare nu kunde tillgodogöra sig de grundläggande vetenskapliga sanningarna (Condorcet, 2001:123- 124). I Condorcets egna ord; ”[…] the continued use of it [latin] […] would have divided men into two classes, perpetuated prejudice and error, and placed an irremovable obstacle in the way of true equality in the use of reason and in the aquisition of neccessary truths […]” (Condorcet, 2012:85).
Under den nionde epoken fick vetenskapen plötsligt spridning på ett helt nytt sätt, genom att den inkluderades i den allmänna utbildningen. Visserligen var det filosofiska innehållet i undervisningen fortfarande i klorna på religionen, men överlag utgjorde denna allmänna utbildning en god översikt i grunderna inom de flesta vetenskaper. I tillägg till detta gjordes en stor mängd information tillgänglig för allmänheten via bl.a. tidningar och uppslagsverk, vilka gjorde att gemene man nu kunde söka efter och finna den kunskap han var i behov av på egen hand (Condorcet, 2001;165-166).
3.3 UTBILDNING RESPEKTIVE INSTRUKTION
Condorcet ansåg att en stats absolut viktigaste uppgift bestod i att, tillsammans med spridandet av vetenskaplig kunskap och tryckfrihet, uppnå en utbredd upplysning bland sitt folk som ett resultat av utbildning. I sin text Sur l’instruction publique skriver Condorcet om målet med utbildning: ”The goal of education is not to make people admire an already existing legislation, but to render them capable of appreciating or correcting it” (Condorcet, citerad i Lukes &
Urbinati, 2012:xxvi). Målet är alltså inte är att få människan att endast beundra redan existerande beslut eller lagar i världen de lever i, utan snarare att få dem att uppskatta eller ifrågasätta dem, vilket i sin tur gör det möjligt för människan att utveckla eller avveckla beslutet i fråga, och på så sätt föra sitt samhälle framåt (Condorcet, 2012:xxvi). Här gjorde Condorcet en viktig distinktion mellan de två begreppen utbildning och instruktion. Utbildning, menade Condorcet, innebar inpräntandet av sanningar i människans medvetande som dogmer – ett slags institutionalisering av lydnad och individens underkastelse till samhället. Instruktion å andra sidan, utgjordes enligt Condorcet av undervisning av det kritiska tankesätt som var nödvändiga för den personliga omdömesförmågan och utövandet av frihet – det innebar en gestaltning av givna sanningar som provisoriska. Endast genom ett allmänt skolsystem, vars mål utgjordes av instruktion i ovanstående bemärkelse, och inte av utbildning, skulle det moderna samhället och den mänskliga friheten kunna främjas. Ett sådant skolsystem skulle dock, i enlighet med definitionen ovan, inte kunna vara obligatoriskt eller utgöra det enda skolsystemet. Dess undervisningsmässiga innehåll skulle inte heller få påverkas av någon politisk myndighet: ”[…] exclusive influence of any public authority over instruction is dangerous for liberty and for progress of social order […]”
(Condorcet, citerad i Mortier, 1968:75). Till och med grundlagen, menade Condorcet, skulle läras ut endast som ett slags provisorisk formulering, med reservation för en utveckling av förståelsen för de underliggande principer på vilken den baserats (Baker, 2004:63). Där instruktion innebär ingjutandet av kunskap, fortsätter Condorcet, innebär undervisning snarare ingjutandet av tro. Om staten menar sig vara kompetent inom området instruktion, så borde den samtidig erkänna sin inkompetens när det kommer till undervisning. Den skall, följaktligen, inte sträva efter att tvinga på sina medborgare politiska, religiösa eller moraliska trosbekännelser, såvida dessa inte går hand i hand med, och är nödvändiga för, samhällets bästa. En konstitution som erkänner samtliga medborgares rätt till religionsfrihet, borde inte vara förenlig med ett skolsystem som ger fördelar till en viss trosbekännelse. Det blir således ytterst viktigt att skilja mellan moralens och religionens principer och inte släppa in någon form av religiös övertygelse i
undervisningen. Statens inflytande, menade Condorcet, borde alltså inte nå längre än till medvetandets yttersta gräns, och inte få lov att inkräkta på föräldrars rätt att i sina barns uppfostring ingjuta de värderingar de anser vara grundläggande (Duce, 1971:279).
Om den tionde, framtida epoken, skriver Condorcet: ”Den stund skall alltså komma, då Solen inte längre lyser över andra än på fria människor på vår jord. De kommer inte att erkänna någon annan herre än sitt förnuft” (Condorcet, 2001:179). Det skulle alltså, enligt Condorcet, komma en tid då slavar och tyranner, tillsammans med präster och deras trångsynta anhängare endast är ett minne blott. I denna tid utgör minnet av dessa ting endast en medkänsla för de som en gång led som ett resultat av deras galenskap, och således även en påminnelse om att inte låta det ske igen. I takt med att vår kunskap ökar och människan får veta mer och mer kommer hon bli såväl visare, bättre och lyckligare. Enligt Condorcet är lycka, vetenskaplig kunskap, dygd och frihet starkt sammankopplade, medan dumhet, ondska och laster, orättvisa och olycka utgör en sjukdom som vetenskapens framsteg för alltid kommer att eliminera (Berlin, 1984:71).
3.4 UTBILDNING OCH JÄMLIKHET
En av huvudorsakerna till att friheten gick förlorad i de antika republikerna var, menar Condorcet, att såväl människornas lagliga rättigheter som deras jämlikhet i själva verket inte alls var förankrade i verkligheten. Det fanns, tvärtom, en stor skillnad på vad lagen eller de politiska organen förkunnade och vad som utgjorde verkligheten för republikernas invånare. Dessa skillnader berodde främst på tre orsaker. För det första en ojämn förmögenhetsfördelning, för det andra ett ojämlikt förhållande i arbetslivet och för det tredje en ojämlikhet i utbildning.
Condorcet menar att dessa tre slag av ojämlikhet måste minskas gradvis, men inte helt elimineras.
De har nämligen till en viss del naturliga och nödvändiga funktioner, som det skulle vara absurt och farligt att undanröja. Att helt och hållet försöka utplåna dessa ojämlikheter hade banat väg för andra, ännu ymnigare källor till orättvisor och på så vis utsatt de mänskliga rättigheterna för angrepp av ännu värre slag. Speciellt inom exempelvis handel och fördelning av arbete, tjänster och försörjningsmöjligheter innehar dessa naturliga ojämlikheter, enligt Condorcet, en för samhället mycket viktig funktion (Condorcet, 2001:179-181).
Med en jämlik utbildning menar Condorcet en utbildning som utesluter varje beroende, vare sig det är påtvingat eller frivilligt. Vidare menade han att kunskaperna i hans epok, den nionde, hade
kommit till ett stadium där man med enkla metoder skulle kunna uppnå detta mål. Till och med dem som endast kan ägna mycket litet tid åt studier; några få år av sin ungdom och bara sin fritid under sitt vuxna liv, kan ta del av denna undervisning. Om man väljer rätt kunskaper och undervisningsmetoder kan man lära ett helt folk allt de behöver veta för att fungera i samhället och för att ta reda på sina rättigheter. Då alla fått tillgång till samma sorts utbildning kommer invånarna i samma land inte längre kunna skiljas åt genom ett torftigt och ett mer förfinat språkbruk. Tack vare sina egna kunskaper kan nu alla människor sköta sig själva och är inte längre beroende av sina forna herrar, som tidigare kunnat styra dem med hjälp av sin kunskapsmässiga överlägsenhet. Resultatet av denna likvärdiga utbildning kallar Condorcet för en verklig jämlikhet. Han vidhåller dock att det finns en typ av naturlig ojämlikhet som visar sig i skillnaden av begåvning mellan människor – oavsett om alla individer fått samma sorts utbildning eller inte finns det alltid dem som av naturen besitter ett större intellekt än andra (Condorcet, 2001:181-183). Denna ojämlikhet skall dock vara ett resultat av slumpen, och inte av den mängd utbildning människan genomgått. Han sammanfattar tanken i Sur la nécessité de l’instruction publique; ”Inequality of talent does not make one man subservient to another, it offers support for the wakest without giving him a master” (Condorcet, citerad i Mortier, 1968:74). Condorcet menar alltså att ett välstyrt utbildningssystem kan bidra till att jämna ut dessa naturliga ojämlikheter istället för att förstärka dem, på samma sätt som ett väl utformat juridiskt system kan bidra till att jämna ut ojämlikheter i fördelningen av materiella resurser. På samma sätt förhåller det sig även med friheten – i ett samhälle i vilket frihetstanken är inbäddad i konstitutionen blir friheten mer utbredd och mer fulländad än i ett ociviliserat samhälle som karakteriseras av oberoende. Det är först då, menar Condorcet, som den sociala konstruktionen uppfyller sitt mål – att säkerställa att samtliga människor kan åtnjuta medborgerliga rättigheter (Condorcet, 2001:183-184). Detta, menar Condorcet, utgör nyckeln till människans fulländning. Desto jämlikare hon formar sitt samhälle, desto enklare blir det för dess invånare att tillgodose sina behov, utbilda sig och uppnå frihet. Dessa ting gör i förlängning att samhällets jämlikhet främjas ytterligare, vilket återigen får effekter på dess invånares möjligheter till utveckling i en sorts oändlig positiv spiral (Condorcet, 2001:184). De tre orsakerna till ojämlikhet har således ett intimt förhållande och påverkas därför av varandra – en större jämlikhet inom utbildningen bidrar till att öka jämlikheten i arbetslivet, vilken i sin tur ökar jämlikheten i förmögenhetsbildningen (Condorcet, 2001:183).
4 UTBILDNING OCH FRIHET I UTVECKLINGEN AV MÄNSKLIGHETENS FÖRNUFT
Condorcets frihetstanke delar in begreppet frihet i fyra olika sorter, där den grundläggande, mest naturliga formen av frihet återfinns i de två motstridiga känslor människan känner i valet mellan två handlingssätt. Den andra formen, den sociala friheten, utgörs av möjligheten att åtnjuta naturlig frihet inom ramarna för ett samhälles regler, vilka författas baserat på majoritetens vilja.
Den sociala friheten utgörs av två beståndsdelar, vilka kan existera oberoende av varandra, men som bägge måste vara närvarande för att social frihet skall uppnås. Den första beståndsdelen innebär politisk frihet – friheten, och skyldigheten, att påverka de lagar och regler som människan underställer sig som ett resultat av hennes medlemskap i ett samhälle. Den andra beståndsdelen utgörs av personlig frihet – friheten som ger människan rätten att styra över sitt egna liv.
I Sur la nécessité de l’instruction publique förklarar Condorcet hur utbildningsnivån korrelerar med graden av frihet. Träldom och okunnighet går ofta hand i hand – ett utbildat folk följer ansvarsfulla och förnuftiga ledare, medan ett okunnigt folk enkelt luras av skurkar och skojare.
Även om medborgarnas frihet garanteras av lagen, så måste de vara medvetna om vem som är ansvarig för att upprätthålla den, annars blir deras frihet hopplöst beroende av en person eller klass, som kan utnyttja dem vind för våg. Condorcet frågar sig vidare om det då, per definition finns två sorters människor eller klasser; de som styr och är fria och de som låter sig styras och inte är fria. Det har ju tidigare varit så att de institutioner som har verkat vilja försvara friheten har försatt den i fara och släppt lös en tyrann i skepnad av en populär ledare. Upprätthållandet av frihet kräver en utbildningsnivå som är proportionerlig till medborgarnas behov. Detta förutsätter, i sin tur, en pedagogik som kan närma sig dessa behov – ty, det är allmänt känt att gemene man inte kan spendera lika mycket tid i skolbänken som en vetenskapsman kan (Duce, 1971:277). Även Keith Michael Baker visar, i On Condorcet´s ”Sketch”, på Condorcets övertygelse om att en utökad kunskap, en mer utbredd utbildning, inom natur- och samhällsvetenskaper skulle leda till en allt mer rättvis värld av individuell frihet, materiellt välstånd och moralisk medkänsla (Baker, 2004;56).
Den ambivalens, vilken Condorcet uppvisar i sitt förhållningssätt till utbildningens effekt på friheten, är mycket intressant. Å ena sidan verkar Condorcet se utbildningen som nyckeln till en jämlik frihet i samhället, men han ser den samtidigt som ett hot: ”It would only be illusionary,
[…] if society were to take hold of new generations, to dictate to them what they should beleive.
The person who brings with him into society the opinions which his education has given to him
’is no longer a free man’” (Condorcet, citerad i Rothschild, 1996:684). Människan blir då en slav under sin lärare – hennes kedjor är svårare att bryta, eftersom hon inte är medveten om dem själv;
hon tror att hon lyder sitt eget förnuft, men i själva verket lyder hon under ett annat. Likt det sätt på vilket Condorcet beskriver eleverna i de sekulära högre lärosätena under Skissens åttonde epok, vilka han menade var blinda för den kunskap som erbjöds dem, eftersom de redan var så pass indoktrinerade i de religiösa vidskepelser som ingjutits i dem under den tidigare skolgången.
Endast genom det Condorcet benämner som instruktion, kan detta undvikas, varför det är just instruktion, och inte utbildning, som samhället borde förse sina medborgare med. Skillnaden mellan dessa två begrepp är centralt i Condorcets tankar om utbildning. Utbildning, vilket innebar ingjutandet av rå fakta som dogmer, utgjorde ett hot mot samhället, eftersom det förslavade och zombifierade befolkningen. Det var denna typ av indoktrinering som Condorcet menade att kyrkan bedrivit under de århundraden de haft monopol på undervisningen i samhället och det var en form av kunskapsöverföring han inte hade mycket till övers för.
Instruktion, å andra sidan, innebar presentationen av en sanning som provisorisk, den antogs endast vara sann till dess den motbevisades. Genom detta inlärningssätt fick människan de verktyg hon behövde för att kunna tänka kritiskt och ifrågasätta samhället hon levde i och de lagar det förkunnade. Det var endast genom ett utbildningssystem som baserades på instruktion, menade Condorcet, som mänskligheten skulle kunna göra sig immun mot despoti och tyranni, eftersom de med hjälp av instruktionen skulle kunna se igenom dessa förtryckares bluffmakeri.
Det är här Condorcets koppling mellan de två begreppen börjar skymta – det är endast som ett upplyst folk vi kan vara säkra på att vi inte kommer förtryckas. Viktigt är dock, som Condorcet påtalade i Sur l’instruction publique, att innehållet i denna instruktion inte tillåts påverkas av någon statlig myndighet, ty risken är då att människan ändock tar det hon lärt sig för givet och därav såväl förhindrar den mänskliga utvecklingen, som eliminerar sin egen frihet. Risken finns då, att en av det styrande politiska partiet förordad åsikt skulle ges mer utrymme i undervisningen, vilket i sin tur skulle omöjliggöra instruktion, och i förlängningen frihet, eftersom den skulle leda till en sublim indoktrinering av eleverna, vilken skulle skapa en relativ fördel för den aktuella åsikten gentemot övriga.
Condorcets idé om politisk frihet blir intressant när den sätts i ett utbildningsmässigt sammanhang. Enligt Condorcet utgjordes en förutsättning för att åtnjuta politisk frihet av att man som medborgare faktiskt utnyttjade den. Som medborgare var man således tvungen att delge sin åsikt för att politisk frihet skulle kunna uppnås. Detta moment-22, som visserligen är intressant i sig självt, blir svåruppnåeligt när hänsyn tas till att man som medborgare i flera fall måste ha ett visst mått av kunskap för att kunna bilda sig en åsikt överhuvudtaget. Är människan således inte fri, om hon, som ett resultat av brist på kunskap, inte vet vad hon vill? Möjligen kan Condorcets begrepp semi-fri istället användas för att beteckna situationen ovan, eftersom bristen på kunskap utgör en ojämlikhet relativt övriga individer i samhället.
Jämlikhet förefaller vara ett begrepp som förekommer i Condorcets tankar kring såväl utbildning som frihet. Det var förlusten av jämlikhet, såväl inom arbetsfördelning, förmögenhetsfördelning och utbildning, som enligt Condorcet var huvudorsaken till att friheten gick förlorad i de antika republikerna. Om det i ett samhälle istället råder balans inom dessa tre områden, så torde friheten således kunna vinnas tillbaka. Detta är dock en mycket farlig väg att gå mot friheten, menade Condorcet. Att helt eliminera dessa ojämlikheter, som till viss del är naturligt förekommande, låter måhända vackert, men de hade öppnat upp för betydligt värre former av orättvisor i det långa loppet, fortsätter Condorcet. Ojämlikheter i begåvning är dock något som går att lindra, även om det inte helt går att utrota, på grund av den naturliga variationen i det mänskliga intellektet. En helt jämlik kunskapsfördelning är således ett luftslott, men en likvärdig chans i samhället för alla, borde inte vara det, menar Condorcet (Duce, 1971:277). Genom ett välstyrt utbildningssystem kan ojämlikheterna dock utjämnas något istället för att förstärkas. Huruvida vårt moderna segregerade samhälle har lyckats med detta, eller om vi snarare befinner oss i en lika ojämlik kunskapsfördelning, relativt sett, som Condorcet upplevde, går dock att diskutera.
Condorcets engagemang för undervisning verkar grundas i en övertygelse om att den ökade kunskap undervisning för med sig skapar förutsättningar för ett jämlikare, och i förlängningen, friare samhälle, i vilken undervisning blir ännu mer effektiv och allmäntillgänglig. Hans tro på att denna process kommer att fortlöpa, till dess att människan inte erkänner någon annan herre än sitt eget förnuft, är en upplyftande tanke. Även om vi idag kan konstatera att världen som helhet, drygt 200 år senare, ännu inte nått denna punkt, så kvarstår Condorcets övertygelse. Det återstår således att se vad det mänskliga förnuftet kan uppnå under de nästkommande 200 åren.
5 SLUTSATS
Condorcet identifierar fyra former av frihet och han har således en mängd svar på frågan om vad frihet är och vem som åtnjuter den. Till att börja med så nämner han den naturliga friheten, som är den renaste formen av frihet. Denna frihet går dock ej att uppnå i ett samhälle, fortsätter Condorcet. Här kan människan, även om hon låter sin naturliga frihet begränsas av samhällets lagar och regler, dock ändå uppnå frihet i form av vad Condorcet benämner som social frihet.
Social frihet utgörs av två beståndsdelar; politisk frihet och personlig frihet. Politisk frihet innebär rätten och skyldigheten att göra sin åsikt hörd, och den personliga friheten innebär oberoende av andras agerande när det kommer till mat, tycke och smak. Men vem är då egentligen fri? I korthet, menar Condorcet, är en fri person en person som inte i något hänseende är beroende av en annan individs godtyckliga vilja. I ett samhälle är en person fri, då hennes handlingar endast begränsas av ett fåtal lagar och villkor som är allmänt accepterade i samhället. Människan är friare när hennes handlingar begränsas av ett flertal människor, än då de begränsas av ett fåtal, menar Condorcet. Vidare är den person som verkar åtnjuta personlig frihet, men som saknar politisk frihet, friare än den som inte gör det, och tvärtom. Slutligen kan även illusionen av frihet bidra till att skapa den, då en person som endast verkar åtnjuta politisk eller personlig frihet, även om denna frihet är falsk, är friare än den som inte verkar åtnjuta någon av dessa friheter.
För att kunna nå den fria och upplysta framtid Condorcet såg framför sig i Skissens tionde epok, menade han att det var av yttersta betydelse att alla fick rätt till en grundläggande undervisning.
Det var endast genom undervisning som människan skulle kunna föra samhället framåt genom nya vetenskapliga upptäckter. För att kunna skapa förutsättningar för denna fria framtid menade Condorcet att skolsystemet måste göras om från grunden. Själva förhållningssättet till kunskap och undervisning skulle vara tvunget att stöpas om. Här presenterar Condorcet begreppet instruktion, med vilket han avser en alternativ syn på undervisning där kritiskt tänkande står i centrum. Utbildning, menar Condorcet, innebär inpräntandet av sanningar i människans medvetande som dogmer, medan instruktion innebär en gestaltning av givna sanningar som provisoriska. Skillnaden mellan begreppen ligger alltså i förhållningssättet till vad som är kunskap – där utbildning innebär ett slags institutionalisering av lydnad och individens underkastelse till
