UPPSATSER:
Statsvetenskapliga institutionen
Att undervisa om regeringsbildningen
Utmaningar för gymnasieskolan under hösten år 2018
Författare: Rikard Berg
Handledare: Markus Gossas
ABSTRACT
Berg, R. 2019. Att undervisa om regeringsbildningen. Statsvetenskapliga institutionen, Uppsatser, Uppsala Universitet.
Den svenska gymnasieskolan har ett centralt uppdrag att undervisa om demokrati och fostra demokratiska medborgare. Under hösten år 2018 har det inte varit alldeles enkelt – regeringsbildningen efter årets riksdagsval har varit den längsta och en av de mest komplicerade någonsin. Dessutom finns tecken på att stödet för demokrati som styrelseskick sjunker hos unga medborgare. Med bakgrund i detta fokuserar denna kvalitativa studie på de utmaningar som samhällskunskapslärare ställts inför när det kommer till att undervisa om regeringsbildningen under hösten år 2018. Dessutom undersöks hur olika synsätt på demokrati kommit till uttryck i klassrummet. Studien finner att regeringsbildningen medfört flera utmaningar, däribland frågan om hur skolor i olika sociala domäner ska lyckas skapa en jämlik demokratiundervisning. Samtidigt har den komplicerade situationen inneburit nya möjligheter att diskutera den svenska demokratin på kreativa sätt.
Keywords: regeringsbildning, demokrati, undervisning, gymnasieskolan, samhällskunskap Handledare: Markus Gossas.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING 4
1.1 Syfte och frågeställningar 5
2. METOD 5
2.1 Urval 6
2.2 Genomförande 7
3. SYNSÄTT PÅ DEMOKRATI 8
3.1 Legitimitetstriangeln 8
3.2 Stödet för demokrati i Sverige 10 4. REGERINGSBILDNINGEN I SVERIGE 11 4.1 Hur fungerar regeringsbildningen? 11 4.2 Regeringsbildningen år 2018 14 4.3 Analysschema för olika synsätt på demokrati 17
5. LÄRARENS ROLL 19
5.1 Skolans uppdrag 19
5.2 Att undervisa om demokrati – vad fungerar? 19 5.3 Utmaningar i klassrummet 21 6. INTERVJUSTUDIE – RESULTAT OCH DISKUSSION 21
6.1 Synsätt på demokrati 22
6.2 Metoder för undervisning 24 6.3 Utmaningar och möjligheter inför framtiden 28
7. SLUTSATSER 29
REFERENSLISTA 31
4
1. INLEDNING
Demokratin i Sverige står inför flera utmaningar. Det politiska efterspelet till riksdagsvalet år 2018 har beskrivits av statsvetare som det mest komplicerade på nästan hundra år, och aldrig förr har en regeringsbildning dragit ut så mycket på tiden (Studio Ett, 2018; Bolling, 2018). Under 2010-talet har dessutom rikstäckande studier visat att stödet för demokrati som styrelseskick är på historiskt låga nivåer hos unga medborgare, samtidigt som stödet för expertstyre och envåldsledare ökar (Lindberg & Svensson, 2012, s. 9; Studieförbunden, 2017, s. 5). Liknande tendenser har också gått att se i andra delar av världen, och för att försvara demokratin åt kommande generationer har i synnerhet skolsystemet sagts ha en särskilt viktig roll (Croddy, 2017, s. 19).
I den svenska skolan har läraren ett centralt tjänstemannauppdrag att förmedla demokratiska värden och i förlängningen fostra demokratiska medborgare (Almgren, 2006, s. 10). Framför allt samhällskunskapsämnet har ett särskilt tydligt ansvar för att implementera detta uppdrag (Johansson, 2014, s. 7). Samhällskunskapslärarna förväntas förbereda sina elever i att förstå konstitutionens funktion, de politiska förutsättningarna, tänka kritiskt, tolka olika informationskällor och använda vetenskapliga belägg för sina ståndpunkter (Croddy, 2017, s. 19). Vad skolan betyder för ungdomars politiska kunskap och demokratiska kompetens är därför en avgörande fråga ur såväl ett statsvetenskapligt perspektiv som ur ett bredare samhällsperspektiv (se även den statsvetenskapliga avhandlingen på samma tema om lärares undervisningsmetoder av Almgren, 2006). I ljuset av den rådande situationen leder det här fram till frågan om hur samhällskunskapslärare har tagit sig an uppgiften att undervisa om det komplicerade politiska läget efter riksdagsvalet år 2018 och hur det kan kopplas till olika synsätt på demokrati i Sverige i dag.
Samtidigt har flera studier under 2000-talet argumenterat för att samhällskunskapsundervisningen i den svenska skolan inte är tillräckligt bra på att diskutera demokratins utmaningar och brister (Morén, 2017, s. 66). Lärare i ämnet har problematiserat att undervisningen om demokrati tenderar att handla om att återge fakta och begrepp om politiska system, där det svenska samhällsbygget riskerar att uppfattas som färdigt. Detta har sagts ske på bekostnad av elevdiskussioner och försvåra elevernas möjligheter att uttrycka sig analytiskt och reflekterande (Arvidsson, 2018, s. 46; Morén, 2017, s. 66; Sjögren, 2018, s. 19, Stiwenius & Bellskog, 2017, s. 45).
Utifrån tidigare forskning vet vi en del om vilka undervisningsstrategier som är bäst för att uppnå politisk kunskap och demokratisk kompetens. Det handlar först och främst om att skapa ett öppet klassrumsklimat där eleverna får diskutera olika synsätt på samhällsfrågor (Almgren, 2006, s. 151; Campbell, 2008, s. 450; Martens & Gainous, 2013, s. 967). Aktiva inlärningssätt såsom strukturerade debatter, större projekt, rollspel och simuleringar av politiska processer kan också bidra till en djupare förståelse hos eleverna för komplexa demokratiska frågor (Archer & Miller, 2011, s. 432; Croddy, 2017; s. 20; Emenaker, 2014; s. 451; Martens & Gainous, 2013, s. 971). Ändå har det argumenterats för att det behövs ännu mer forskning om hur lärare agerar i klassrummet när det kommer till att undervisa om demokrati, inte minst för att det kan vara svårt att omsätta dessa undervisningsstrategier i praktiken (Campbell, 2008, s. 438; Martens & Gainous; 2013, s. 958).
5
Dessutom måste samhällskunskapen alltid förhålla sig till aktuella samhällsfrågor som kan kräva nya kreativa lösningar av läraren. Regeringsbildningen under hösten år 2018 är ett utmärkt exempel på detta – en aktuell, komplicerad och möjligen svårbegriplig demokratisk process. Eftersom ingen motsvarande situation har funnits i Sverige under modern tid har samhällskunskapslärarna tvingats hitta nya strategier för att undervisa om regeringsbildningen. Å ena sidan har det skapat svårhanterade utmaningar, inte minst i samband med unga medborgares sjunkande förtroende för demokratin som styrelseskick. Å andra sidan innebär den komplicerade regeringsbildningen en möjlighet för skolan att skapa diskussion om demokratins utmaningar och brister och på så sätt vitalisera debatten om vilken demokrati vi vill ha.
1.1 Syfte och frågeställningar
Studiens syfte är att undersöka vilka utmaningar som gymnasieskolan ställs inför, i dennes roll som demokratifostrande institution. Mer specifikt appliceras syftet på hur samhällskunskapsundervisningen bedrivits kring regeringsbildningen efter riksdagsvalet i Sverige år 2018, som ett exempel på en komplicerad demokratisk samhällsprocess. Studiens syfte är också att undersöka med vilka metoder som samhällskunskapslärare har undervisat om frågan, och hur olika synsätt på demokrati har kommit till uttryck i klassrummet i samband med detta.
Det hela tar sig ett mer konkret uttryck i tre frågeställningar:
❖ Hur har olika synsätt på demokrati kommit till uttryck i
samhällskunskapsundervisningen på gymnasiet efter riksdagsvalet i Sverige år 2018?
❖ Med vilka metoder har gymnasielärare i samhällskunskap bedrivit sin undervisning om hur regeringsbildningen sett ut efter riksdagsvalet i Sverige år 2018?
❖ Vilka utmaningar och möjligheter går att se när det gäller
samhällskunskapsundervisningen om den svenska regeringsbildningen på gymnasiet?
2. METOD
Studien är utförd med kvalitativ metod genom samtalsintervjuer med fyra samhällskunskapslärare på två olika gymnasieskolor. Ett centralt mål är att spegla lärares egna upplevelser av undervisningen, och med anledning av detta ligger en fenomenologisk kunskapssyn till grund för studien. Det innebär att kunskapen som söks måste förstås genom hur lärarna själva uppfattar sin omvärld (Bryman, 2012, s. 30). På så sätt kan studien undersöka abstrakta och subjektiva frågor, såsom hur lärarna motiverar sina val, och hur olika synsätt på demokrati kommit till uttryck i klassrummet. Frågeställningarna besvaras med ett abduktivt förhållningssätt, där materialet analyseras genom en växelverkan mellan lärarnas svar och tidigare utförd teori på området (Esaiasson et al., 2012, s. 276). En abduktiv analys lämpar sig när studien ämnar att förstå informanternas världsbild genom deras ögon, hur de beskriver någonting och varför de beskriver det på ett visst sätt (Bryman, 2012, s. 401).
Studiens validitet – som bland annat består av hur väl gymnasieskolans utmaningar speglas i uppsatsen, och hur väl olika synsätt på demokrati speglas i uppsatsen – ställs således
6
inför två problem. Det ena är att en lärare bara kan återge sin egen uppfattning och aldrig ge en perfekt bild av hela gymnasieskolan. Av denna anledning hade det varit önskvärt med fler intervjuer än fyra, för att en mättnad av ny information skulle kunna uppstå (Bryman, 2012, s. 420). Det andra problemet är att jag som intervjuare och uppsatsskrivare aldrig kan förstå lärarnas världsbild till fullo, utan måste göra en egen tolkning av deras svar. Det har inte minst en påverkan på hur olika synsätt på demokrati återges i uppsatsen, och vilka utmaningar och möjligheter som beskrivs. Här bidrar den abduktiva analysen till att skapa en så stor teoretisk förankring som möjligt. För att kompensera för problemet ytterligare har intervjuerna en flexibel inramning, med stor möjlighet för lärarna att leda in samtalet mot nya områden och perspektiv, som jag som forskare inte kunnat förutse (Bryman, 2012, s. 403). Med en semistrukturerad intervjuguide (se bilaga) finns därtill möjligheten att ställa följdfrågor, för att komma närmre inpå lärarnas verkliga uppfattningar. I uppsatsen återges lärarna med citat, för att ge transparenta exempel till mina tolkningar och resonemang.
2.1 Urval
2.1.1 Sociala faktorer
Studien försöker att återge en så bred bild som möjligt av gymnasieskolans utmaningar, trots ett begränsat urval. För att kunna göra det är urvalet strategiskt grundat på gynnsamma respektive missgynnsamma förhållanden för att kunna bedriva en god undervisning om demokrati. Tidigare studier har visat att en avgörande faktor i denna fråga är elevgruppens socioekonomiska hembakgrund (Almgren, 2006, s. 179; Campbell, 2008, s. 441; Hjelmér, 2012, s. 166; Skolverket, 2004, s. 14). Ytterligare faktorer är bland annat huruvida gymnasieskolan är kommunal eller en friskola samt huruvida det rör sig om högskoleförberedande- eller yrkesprogram, men det ska sägas att båda dessa faktorer är starkt kopplade till just elevgruppens socioekonomiska hembakgrund.
En typisk klass där eleverna har goda politiska och demokratiska kunskaper är ett högskoleförberedande program på en friskola, där elevernas föräldrar har en hög utbildningsnivå (Almgren, 2006, s. 179). Missgynnsamma förhållanden råder under motsatta förutsättningar, vilket antas ha flera anledningar – att eleverna har låga förkunskaper, lågt politiskt intresse, att lärarna har lågt ställda förväntningar, samt att yrkesprogrammens kurser Samhällskunskap 1a1 och 1a2 går i ett lägre tempo än de högskoleförberedande programmens kurs Samhällskunskap 1b, vilket innebär att yrkesprogrammen undervisas i hälften så många lektionstimmar per termin som högskoleförberedande program (Arvidsson, 2018, s. 47; Hjelmér, 2012, s. 166; Skolverket, 2004, s. 14). Elevernas politiska och demokratiska kunskaper är inte direkt relaterat till förhållandet mellan stad och landsbygd, men segregationen mellan socioekonomiska elevgrupper är större i storstäder där eleverna har fler skolor att välja mellan (Almgren, 2006, s. 179). Av denna anledning kan man säga att både de mest och minst gynnsamma förhållandena går att finna i storstäder.
Campbell (2008) finner att en effektiv undervisning om demokrati har som störst påverkan på elever med lågt ställd socioekonomisk bakgrund (s. 450). Det antas bero på att elever med högre ställd socioekonomisk bakgrund har med sig en kunskap om demokratiska normer hemifrån, samt är troligare att sträva efter högt uppsatta demokratiska roller i samhället (Almgren, 2006, s. 188; Campbell, 2008, s. 441). Med anledning av detta är det särskilt relevant
7
för denna studie att undersöka hur demokratiundervisningen går till under just missgynnsamma förhållanden.
2.1.2 Urval till denna studie
Till studien har två skolor i Storstockholmsområdet valts ut – Täby Enskilda Gymnasium (härifrån TEG) och Vallentuna Gymnasium (härifrån VG). De ligger nära varandra geografiskt, men skiljer sig åt på avgörande punkter. TEG är en friskola med enbart högskoleförberedande program, där medianpoängen för antagning är bland de högsta i Stockholms län (Gymnasieantagningen, 2018). VG är en kommunal skola med både högskoleförberedande- och yrkesprogram, där medianpoängen för antagning är bland de lägsta i Stockholms län (ibid). De stämmer således in på kriterierna för gynnsamma respektive missgynnsamma förhållanden för att kunna bedriva en god undervisning om demokrati (se avsnitt 2.1.1). Genom att intervjua lärare på dessa skolor kan studien ge en förhållandevis bred bild av den svenska gymnasieskolans utmaningar när det gäller att undervisa om regeringsbildningen. Med anledning av de sociala faktorer som redogjorts för i avsnitt 2.1.1 finns det belägg för att skillnader som syns mellan skolorna i intervjustudien har sin grund i ovanstående profiler.
På varje skola intervjuas två samhällskunskapslärare, så att materialet uppgår till totalt fyra respondenter. Kontakten skedde genom ett snöbollsurval, vilket är en vanligt förekommande urvalsprincip när det gäller respondentintervjuer (Esaiasson et al., 2012, s. 259). Jag hörde av mig till ledaren för lärarlaget inom samhällskunskap på TEG, som i sin tur frågade skolans alla lärare som undervisar i Samhällskunskap 1b om de hade möjlighet att medverka i studien. Intervjuer med tre lärare på TEG var planerade, varav en var tvungen att ställa in på grund av sjukdom. På VG bad jag om att bli satt i kontakt med alla lärare som undervisar på yrkesprogrammen i Samhällskunskap 1a1. Genom att endast fokusera på lärare i kurserna Samhällskunskap 1a1 och 1b underlättas jämförelser mellan skolorna och mellan olika typer av program.
I intervjustudien under kapitel 6 används inte lärarnas egennamn, utan förkortningarna TEG1 och TEG2 för de två lärare som undervisar på TEG, respektive VG1 och VG2 för de två som undervisar på VG. Det är för att tydligare understryka den gymnasieskola som de undervisar på. I referenslistan återfinns tre av lärarnas för- och efternamn. VG1 bad om att få vara anonym i studien och hennes namn återfinns därför inte.
2.2 Genomförande
Alla intervjuer genomfördes under den sista veckan av höstterminen år 2018. På så sätt har lärarna kunnat berätta om hur de bedrivit sin undervisning gällande så stora delar av regeringsbildningsprocessen som möjligt. Eftersom processen inte var färdig när intervjuerna genomfördes (se avsnitt 4.2.1) så fokuserar studien på hur undervisningen bedrivits under höstterminen, snarare än under hela regeringsbildningsprocessens gång. Möjligen hade det varit önskvärt att genomföra studien vid ett senare tillfälle, när en regering väl är på plats. En fördel med att studien genomförts vid denna tidpunkt är å andra sidan samtidigheten – att respondenterna haft höstterminens händelser färskt i minnet.
Intervjuerna tog 50-70 minuter vardera och genomfördes i respektive gymnasieskolas lokaler, på platser och vid tidpunkter som lärarna själva fick välja. På så sätt underlättades att lärarna skulle känna sig så bekväma som möjligt under samtalet (Esaiasson et al., 2012, s. 268).
8
Vid intervjuerna hade alla lärare lektionsanteckningar och kursplaneringar med sig för att minnas bättre vad som hänt under hösten och hur de resonerat. Alla intervjuer spelades in och transkriberades. Möjligheten fanns för mig att skicka kompletterande frågor till lärarna i efterhand, men inget sådant gjordes.
3. SYNSÄTT PÅ DEMOKRATI
I detta kapitel är tanken att ge en teoretisk definition till “olika synsätt på demokrati” som kommer att användas under uppsatsens gång. Definitionen behövs för att kunna besvara frågeställningen om hur olika synsätt på demokrati har kommit till uttryck hos lärare och elever i samhällskunskapsundervisningen på gymnasiet efter riksdagsvalet år 2018.
Till sammanhanget bör det klargöras att demokrati är ett mångtydigt begrepp som skulle kunna definieras och diskuteras på långt många fler sätt än vad det går att redogöra för i denna uppsats. Omedelbart ska det dock påpekas att begreppet demokrati vanligen tillskrivs två innebörder. Det ena är en smalare definition som i korthet betyder “folkstyre”, i regel genom allmänna val. Det andra är en betydligt bredare och mer värdeladdad definition, där demokrati framhålls som någonting allmänt positivt med diverse eftersträvansvärda egenskaper, som kan variera beroende på vem som använder sig av begreppet (Bäck, Erlingsson & Larsson, 2015, s. 20). I denna uppsats används i regel den förstnämnda innebörden, medan mycket annan forskning om lärares demokratiundervisning lutar åt den sistnämnda innebörden.
Därtill avgränsas “olika synsätt på demokrati” till frågan om vad som anses göra demokrati till ett legitimt styrelseskick. Denna avgränsning ligger sedan till grund för ett analysschema som används till intervjustudien (se avsnitt 4.3). Mer om demokratins legitimitet följer strax under avsnitt 3.1.
Detta kapitel behandlar också hur stödet för demokrati ser ut i Sverige i dag. En sådan typ av bakgrundsbeskrivning behövs för att förstå vilka konsekvenser den komplicerade regeringsbildningen – och diskussionen om den – kan få. Den behövs också för att förstå vilket samhälle som dagens gymnasieungdomar kommer att vara med och forma i framtiden. Mer om stödet för demokrati i Sverige följer under avsnitt 3.2.
3.1 Legitimitetstriangeln
Att någonting är legitimt innebär att det anses vara berättigat. Vilka som bestämmer ifall någonting är legitimt eller inte, och på vilka grunder, är inte alls enkelt att besvara och beror förstås på vad frågan handlar om. När det gäller demokratins legitimitet kan vi utgå ifrån demokratins princip om majoritetsstyre – ifall alla medborgare skulle vara eniga om att demokratin är ett legitimt styrelseskick kan vi också utgå ifrån att den är det. Men vad händer när inte alla är eniga? Och vilka faktorer avgör vad folk tycker om demokratin?
9
En av alla modeller för att bedöma demokratins legitimitet är den så kallade legitimitetstriangeln (se figur 1). Den har sin grund i samhällsvetaren Jon Elsters “trehörnade dilemma” som han använder för att beskriva den moderna demokratins problem (Ahlbäck, 1994, s. 133; Norén Bretzer, 2014, s. 57; Petersson, 2010, s. 19). Elster anser att ett styrelseskicks legitimitet kan motiveras utifrån tre principer:
1. Demokrati – folkstyre genom allmän och lika rösträtt tillsammans med en majoritetsprincip
2. Konstitutionalism – regelverket för den politiska makten och likhet inför laget 3. Effektivitet – att beslut kan implementeras obehindrat
(Ahlbäck, 1994, s. 133)
Mellan dessa tre principer finns det hela tiden en motsättning och de är mycket svåra att förena fullt ut (Ahlbäck, 1994, s. 133). Om konstitutionen garanterar vissa rättigheter eller reglerar vissa lagstiftningsprocedurer, innebär det exempelvis ett hinder för att den folkvalda majoriteten ska kunna fatta vilka beslut den vill. Och en demokrati som tvingar flera starka politiska viljor till urvattnade kompromisser kan sägas vara ett hinder för effektiva beslut (Bäck, Erlingsson & Larsson, 2015, s. 296).
Legitimitetstriangeln har genom åren definierats på olika sätt beroende på vad den ska användas till. I Sverige har den framför allt använts för att studera förvaltningspolitik, och principen om konstitutionalism byts ibland ut mot “rättssäkerhet”. I grunden innebär det dock samma sak – att “lagarna ska förtydliga vilka spelregler som gäller i samhället, till skillnad från ett godtyckligt styre” (Norén Bretzer, 2014, s. 57).
Det är viktigt att förstå att det inte finns några vattentäta skott mellan de tre principerna i legitimitetstriangeln. Tvärtom är de beroende av varandra för att fungera. Man skulle också
10
kunna beskriva de tre principerna som olika mål som ett styrelseskick ska uppnå. I realiteten försöker man alltid hitta en balans mellan de olika målen för att skapa så stark legitimitet som möjligt. Ett exempel är skillnaden mellan proportionella valsystem och majoritetsvalsystem. I ett proportionellt valsystem (som i Sverige) har man starkare betoning på demokratiprincipen än på effektivitetsprincipen – varje röst ska väga lika tungt i mandatfördelningen, men det kan bli svårt att bilda effektiva majoritetskoalitioner när många partier tar plats i parlamentet. I ett majoritetsvalsystem (som i exempelvis Storbritannien) har man i stället en starkare betoning på effektivitetsprincipen än på demokratiprincipen – stora partier gynnas i mandatfördelningen på bekostnad av små partier, men det blir enklare att bilda majoritetsregeringar som kan genomföra sin politik på ett effektivt sätt. Hur konstitutionsprincipen hanteras styr i sin tur hur de olika valsystemen fungerar. På så sätt har ett samspel mellan de tre principerna skapat legitimitet på olika sätt i olika valsystem.
Legitimitetstriangeln ligger till grund för det analysschema som används i denna uppsats, för att se hur olika synsätt på demokrati kommer till uttryck. Genom analysschemat kan vi sortera olika argument och åsikter som bland annat framkommer i intervjustudien, efter hur de förhåller sig till demokratins legitimitet. Analysschemat är speciellt anpassat till olika sätt att se på regeringsbildningen. Mer om detta följer i avsnitt 4.3.
3.2 Stödet för demokrati i Sverige
Hur Sveriges gymnasieungdomar ser på demokrati, vilket är av särskilt intresse för denna uppsats, finns det ingen rikstäckande statistik på. Däremot har undersökningar tagit tempen på opinionen för demokrati för medborgare som är 18 år och äldre. Statistik från dessa undersökningar är så nära vi kan komma en uppfattning om hur svenskarna ser på demokrati i dag.
Sett över 1900-talet och början av 2000-talet har stödet för demokrati i Sverige legat på en hög nivå, om man jämför med andra länder i Europa och i resten av världen (Lindberg & Svensson, 2012, s. 9). I undersökningar på 2010-talet har det dock skett ett trendbrott. I den svenska World Values Survey-undersökningen (WVS) år 2011 framkom det att var fjärde ung svensk mellan 18 och 29 år inte tycker att det är så viktigt att de lever i en demokrati. Var fjärde ung svensk tycker också att det vore bra eller mycket bra om Sverige styrdes av en “stark ledare som inte behöver bry sig om riksdagen eller Allmänna val” (ibid). Resultatet avviker både från mönstret i tidigare undersökningar och från hur unga medborgare i andra europeiska länder värderar demokratin (ibid). I undersökningen skiljer sig åldersgruppen 18-29 år från resten av befolkningen, då 97% av medborgarna som är 30 år eller äldre tycker att det är viktigt eller mycket viktigt att bo i en demokrati (ibid, s. 48).
Ett liknande resultat går att finna i en undersökning från år 2017 som utfördes av Studieförbunden tillsammans med opinionsinstitutet Novus. I åldern 18-29 år är det då fler (48%) som tycker att det är ett mycket bra eller ganska bra förslag att experter och inte politiker styr landet, än de som tycker att det är ett mycket dåligt eller ganska dåligt förslag (35%). För befolkningen som helhet är det något fler (44%) som tycker att det är ett dåligt förslag än som tycker att det är ett bra förslag (40%). Hur stort stödet är för en stark ledare som inte behöver bry sig om riksdagen eller allmänna val går bara att utläsa för befolkningen som helhet (9%) och inte för olika åldersgrupper (Studieförbunden, 2017, s. 5).
11
Lindberg och Svensson (2012, s. 93) noterar att den i särklass viktigaste faktorn för odemokratiska värderingar som går att utläsa i WVS – förutom ålder – är utbildningsnivå. Nästan alla med svagt förtroende för demokrati saknar högre utbildning och de flesta har grundskolan som sin högsta avklarade utbildningsnivå (ibid). Lindberg och Svensson (2012, s, 124) drar slutsatsen att den socioekonomiska segregationen i skolan “med stor sannolikhet” är en avgörande mekanism för den negativa utvecklingen gällande unga svenskars stöd för demokrati. De kopplar sedan detta till det avreglerade skolsystem som infördes i Sverige genom bland annat friskolereformen och kommunaliseringen av skolan i början på 1990-talet.
Det försämrade stödet för demokrati bland unga i Sverige är en fråga om legitimitet – om man inte tycker att demokrati är ett bra styrelseskick tycker man inte heller att det är legitimt. Hur det försämrade stödet för demokrati kan kopplas till de tre legitimitetsprinciper som redogjorts för i avsnitt 3.1 är en fråga som återstår att besvara. Och oavsett om det försämrade stödet skulle bero på socioekonomiska faktorer, mängden genomförd utbildning, typen av undervisning på olika gymnasieprogram, eller är ett annat tecken på allmänt missnöje med skolsystemet, så antyder Lindberg & Svenssons (2012) slutsatser att det sannolikt på ett eller annat vis har med skolan att göra. Den situationen gör det än mer intressant att studera vilka utmaningar som lärare stött på i samhällskunskapsundervisningen i samband med regeringsbildningen efter riksdagsvalet år 2018, som i allra högsta grad har med demokratin och dess legitimitet att göra.
4. REGERINGSBILDNINGEN I SVERIGE
I detta kapitel ges en bakgrund till hur den svenska regeringsbildningen fungerar och vilka komplikationer som det inneburit på senare år. Informationen bygger på statsvetenskapliga böcker och tidskrifter. Därefter följer en sammanfattning av vad som hänt i samband med regeringsbildningen efter riksdagsvalet år 2018, där journalistiska artiklar används som källmaterial till kronologin. Slutligen avrundas kapitlet med ett analysschema för olika synsätt på regeringsbildningen.
4.1 Hur fungerar regeringsbildningen?
4.1.1 Negativ parlamentarism
För att förstå varför regeringsbildningen efter riksdagsvalet år 2018 har dragit ut på tiden är det viktigt att förstå hur systemet med negativ parlamentarism fungerar. I korthet är det en röstningsregel som används för att pröva om en statsministerkandidat ska få möjlighet att bilda regering. Statsministerkandidaten blir godkänd om den inte får en majoritet av parlamentet emot sig. Därför blir det ointressant hur många som röstar ja till en kandidat – det enda som är intressant är hur många som röstar nej. Systemet förutsätter att parlamentsledamöterna har möjlighet att varken rösta ja eller nej och i stället avstå eller rösta blankt. I praktiken kan man därför säga att även de som avstår från att rösta faktiskt indirekt röstar ja till statsministerkandidaten (Bäck, Erlingsson & Larsson, 2015, s. 94). Förutom i Sverige används negativ parlamentarism också i bland annat Norge, Danmark och Spanien (Bäck & Hellström, 2015, s. 263). Negativ parlamentarism står i kontrast till länder som tillämpar en positiv
12
parlamentarism (till exempel Finland, Tyskland och Belgien; ibid, s. 264), där en majoritet av parlamentet måste rösta ja till en statsministerkandidat för att den ska få tillträda.
I Sverige infördes negativ parlamentarism med den nya regeringsformen år 1974. Poängen var att underlätta regeringsbildningen när många små partier finns representerade i riksdagen (Bäck, Erlingsson & Larsson, 2015, s. 94). Samtidigt infördes en fyraprocentsspärr av samma anledning. Dessutom utvecklades en praxis för att släppa igenom delar av regeringens politik, även när den inte har aktivt stöd av en majoritet i riksdagen (ibid, s. 296).
Negativ parlamentarism gör det enklare för minoritetsregeringar att tillträda. Sverige är det land i Europa som haft näst flest minoritetsregeringar under efterkrigstiden – runt 70% (endast Danmark har haft fler). Totalt är andelen regeringar som varit minoritetsregeringar i Europa sedan år 1945 ungefär 35%. Fenomenet är alltså inte unikt för varken Sverige eller Skandinavien, även om det är vanligare här (Bäck & Hellström, 2015, s. 263).
I realiteten har det i Sverige för det mesta ändå varit en majoritet i parlamentet som röstat för regeringens politik, i vad som kallats för “en mellanform av majoritets- och minoritetsstyre” (Bäck, Erlingsson & Larsson, 2015, s. 100). Det beror på att regeringen samarbetat med andra partier för att nå breda överenskommelser. Ofta innebär det att regeringen kan samarbeta med olika partier beroende på vilken fråga det handlar om, och på så sätt få majoritetsstöd på olika håll. Sådana regeringar har blivit vanligare sedan 1990-talet och framåt och kallas ibland för “vågmästarregeringar” (ibid). Ibland har de informella samarbetena mellan olika partier varit så institutionaliserade att de inneburit skriftliga kontrakt där man kommit överens om vilken politik som ska föras (Bäck & Hellström, 2015, s. 265). Under 2000-talet har det också börjat förekomma så kallade “pre-elektorala allianser” mellan olika partier, där det gjorts tydligt på förhand vilken politik som ska föras om de tillsammans hamnar i regeringsställning (ibid, s. 266). Två exempel på pre-elektoriala allianser är den borgerliga “Alliansen” från och med år 2004 och vänstersamarbetet “De rödgröna” mellan år 2008 och 2010.
Diskussionen om huruvida Sveriges tillämpning av minoritetsparlamentarism är ett tillräckligt effektivt styrelsesätt är inte ny utan har funnits förut. Den har bland annat handlat om ifall det finns tillräckliga möjligheter för väljarna till ansvarsutkrävande när det inte är en majoritet i riksdagen som tvingas ta ansvar för regeringens förda politik. Eftersom svenska minoritetsregeringar trots allt har ansetts vara minst lika regeringsdugliga genom historien som regeringar i andra länder med majoritetssystem, har denna diskussion inte riktigt fått fäste hos allmänheten (Norén Bretzer, 2014, s. 51), åtminstone inte förrän mitten på 2010-talet. Efter riksdagsvalet år 2018 är läget annorlunda, och den utdragna regeringsbildningen har gjort att debatten intensifierats. Mer om detta följer i avsnitt 4.2.
4.1.2 Talmannens roll
I korthet går en regeringsbildning till på följande vis. Det första steget är att en talman ska utses av den nytillträdda riksdagen. Talmannen har sedan möten med representanter från alla partier och sonderar för vilken statsministerkandidat som har de bästa förutsättningarna att bilda en regering. Därefter lämnar talmannen sitt förslag till riksdagen, som får rösta om kandidaten med en tillämpning av negativ parlamentarism. Om en majoritet i riksdagen antingen röstar ja eller lägger ned sina röster får kandidaten bilda regering. Om en majoritet röstar nej börjar processen om från början. Talmannen har fyra försök på sig och om alla dessa förslag röstas ned så utlyses
13
automatiskt ett extra val (Bäck, Erlingsson & Larsson, 2015, s. 93). Före riksdagsvalet år 2018 har aldrig mer än ett försök behövts.
Talmannens traditionella roll i regeringsbildningen har varit närmast formell. I själva verket har partiledarna varit de viktigaste aktörerna under den svenska regeringsbildningen. Talmannen har fungerat som en samtalsledare som inte har något egentligt inflytande över vem som blir statsministerkandidat. Detta system har i statsvetenskaplig forskning kallats för ett “free-style bargaining”-system. Det skiljer sig mot andra länder, såsom Nederländerna och Italien, där talmannen traditionellt har ett betydande inflytande över vem som blir regeringsbildare. Då kallas det i stället för ett “formateur”-system (Bäck & Hellström, 2015, s. 262).
Vem som ska föreslås som statsministerkandidat har genom åren oftast varit avgjort redan på valnatten, när det funnits tydliga majoritetsförhållanden i riksdagen. Under 2010-talet har dock talmannens roll komplicerats, på grund av otydliga majoritetsförhållanden i riksdagen (Bäck & Hellström, 2015, s. 261). Mer om detta följer i avsnitten 4.1.3 och 4.2.
4.1.3 Komplikationer på senare år
Regeringsformen 1974 utformades när det fanns fem partier representerade i riksdagen och var anpassad för just de förutsättningarna. Sedan dess har fragmenteringen av det svenska politiska systemet ökat, med Miljöpartiets, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas inträde i riksdagen (Bäck & Hellström, 2015, s. 275). I synnerhet Sverigedemokraterna har orsakat problem för regeringsbildningsprocessen, eftersom inget av de andra etablerade partierna har velat samarbeta med dem eller på andra sätt göra sig beroende av deras stöd. (ibid, s. 261). Sedan Sverigedemokraternas inträde i riksdagen år 2010 kan man därför säga att det funnits tre block – de rödgröna (Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet), de borgerliga under namnet Alliansen (Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna), respektive Sverigedemokraterna på egen hand. Inget av dessa block har lyckats nå en majoritet i riksdagen sedan dess.
Efter riksdagsvalet år 2010 var Alliansen större än det rödgröna blocket, trots att de stod utan egen majoritet, och kunde sitta kvar i regeringsställning då ingen ny statsministeromröstning hölls. Innan riksdagsvalet år 2014 klargjorde Alliansledarna att de skulle släppa fram en rödgrön regering om de rödgröna partierna blev större än Alliansen, vilket också skedde (Bäck & Hellström, 2015, s. 264). I samband med regeringsskiftet år 2014 fick den avgående moderata talmannen “omfattande kritik” för att han tycktes tolka det som sin uppgift att sondera möjligheterna för en ny regering att få igenom budget, vilket ansågs ligga utanför praxis (ibid, s. 262). Detta kan ses som startskottet för en alltmer politiserad roll för talmannen under 2010-talet.
Under hösten år 2014 valde både Allianspartierna och Sverigedemokraterna att rösta på Alliansens budgetförslag och inte på den nytillträdda rödgröna regeringens. Det framkallade en regeringskris, där statsminister Stefan Löfven utlyste att ett extra val skulle hållas om inte frågan kunde lösas. Löfvens agerande visar att det är möjligt att tvinga fram ändringar i praxis för hur minoritetsregeringar ska hanteras i riksdagen (Bäck, Erlingsson & Larsson, 2015, s. 104). Resultatet blev den så kallade Decemberöverenskommelsen, där regeringen och Allianspartierna beslutade att avstå från att rösta på sitt eget budgetförslag om det finns risk för att det största blockets förslag förlorar i voteringen (Bäck & Hellström, 2015, s. 272).
14
Överenskommelsen var tänkt att gälla i åtta år och ansågs lösa de akuta problemen med regeringsfrågan (ibid, s. 275), men bröts redan efter nio månader efter att först Kristdemokraterna och sedan de andra Allianspartierna valde att lämna den (Edvinsson, 2016, s. 22). Trots detta blev det inget extra val, och Allianspartierna fortsatte med att inte rösta på en gemensam budget under resten av mandatperioden.
Inget av de tre blocken kom alltså särskilt nära egen majoritet i riksdagsvalet år 2014. Det faktumet har diskuterats av statsvetare med både viss oro och tal om möjligheter:
[...] om denna utveckling fortsätter kommer snart frågan att ställas hur litet stöd ett block egentligen behöver för att bilda regering. Men om blockpolitiken upplöses uppstår betydligt fler möjliga regeringskonstellationer och talmannens uppgift kan bli mer komplicerad. (Bäck, Erlingsson & Larsson, 2015, s. 95-96)
Bäck och Hellström (2014, s. 267) har kallat Löfvens regering för “en av de svagaste regeringarna som Sverige haft”. De har också jämfört den med Regeringen Ullsten (1978-79), som var en ren folkpartistisk regering med ungefär 11% av mandaten i riksdagen. Den samarbetade både till vänster och höger och är således ett typiskt exempel på en “vågmästarregering” (se avsnitt 4.1.1). Både Löfvens och Ullstens regeringar har signalerat för blocköverskridande överenskommelser för att lösa problemen med regeringsunderlaget.
I efterhand har riksdagsvalet år 2014 beskrivits som ett formativt ögonblick, där det svenska parlamentariska systemet förändrats på ett avgörande sätt (Bäck, Erlingsson & Larsson, 2015, s. 297). Det nya politiska läget har lett fram till praxisförändringar och pekat på brister i den svenska konstitutionen. Utvecklingen har tolkats av statsvetare som att regeringar fått svårare att driva de politiska frågor som de gått till val på. De kan tvingas “kryssa sig fram” i frågor med starka intressemotsättningar och få svårare att finna lösningar som löser de problem de förmodas hantera (ibid, s. 296). Det kan kopplas till legitimitetstriangeln som togs upp i avsnitt 3.1, ifall effektiviteten blivit sämre till förmån för att finna demokratiska kompromisser. Frågan är hur utvecklingen påverkar förtroendet för demokratin, och diskussionen om hur Sverige ska styras i framtiden.
4.2 Regeringsbildningen år 2018
4.2.1 Händelser under hösten
Riksdagsvalet år 2018 gav ett liknande resultat som riksdagsvalet år 2014 – inget av de politiska blocken fick egen majoritet och de rödgröna partierna var fortsatt något större än den borgerliga Alliansen, även om avståndet mellan dem nu krympt till endast ett riksdagsmandat. Inget av de andra partierna ville samarbeta med Sverigedemokraterna, även om Moderaterna och Kristdemokraterna nu bytte position till att kunna tänka sig att bilda regering med ett passivt stöd från dem. Eftersom Centerpartiet och Liberalerna fortsatt var emot att bilda regering med passivt stöd från Sverigedemokraterna, såg inte Alliansen ut att kunna få tillräckligt med mandat för att bilda regering. Samtidigt menade både Alliansen och Sverigedemokraterna att Löfvens regering var tvungen att avgå för att man skulle kunna utröna möjligheterna för en ny regering i någon form (Carlsson Tenitskaja, 2018).
I ett första steg valdes Moderaternas Andreas Norlén till talman (Carlsson Tenitskaja, 2018). Därefter röstade Alliansen och Sverigedemokraterna för att Löfvens regering skulle
15
avgå, varpå den omvandlades till en övergångsregering tills dess att en ny regering skulle vara på plats (Carlsson Tenitskaja, 2018). Övergångsregeringar fungerar i stort sett som vanliga regeringar, men praxis är att de undviker att genomdriva viktigare politiska förslag (Bäck, Erlingsson & Larsson, s. 102). På grund av detta har det politiska styret av Sverige under hösten 2018 haft ett litet handlingsutrymme, vilket bör ses som en negativ inverkan på effektivitetsprincipen i frågan om demokratins legitimitet (se avsnitt 3.1).
Under hösten år 2018 har talmannen haft en nyckelroll i regeringsbildningen, på grund av det splittrade parlamentariska läget. När det inte funnits några tydliga majoritetsunderlag för en regering, har talmannens val av vem som ska få uppdraget att försöka bilda regering varit av synnerligen stor vikt. I tur och ordning har partiledarna för Moderaterna, Socialdemokraterna och Centerpartiet under hösten fått uppdraget att undersöka möjligheterna till en ny regering. Dessutom har talmannen varit samtalsledare för partierna i olika gruppkonstellationer, för att försöka få till ett samarbetsavtal. Talmannen har även låtit riksdagen rösta om både Moderaternas Ulf Kristersson och Socialdemokraternas Stefan Löfven som ny statsminister, varpå riksdagen röstat nej båda gångerna (Carlsson Tenitskaja, 2018; Holmin, 2018). Att riksdagen röstat nej till talmannens förslag till statsminister har aldrig hänt förut (se avsnitt 4.1.2). Läget komplicerades ytterligare när riksdagen, med passivt stöd av Centerpartiet och Liberalerna, lät övergångsregeringens budgetförslag falla och i stället röstade igenom en samarbetsbudget från Moderaterna och Kristdemokraterna (Wedin & Juhlin, 2018). När denna uppsats skrivs har talmannen utannonserat att den tredje och eventuellt fjärde statsministeromröstningen ska hållas under januari år 2019, varpå ett extra val följer om ingen kandidat kan tillträda (Riksdagen, 2018). Sammantaget har det politiska efterspelet till riksdagsvalet år 2018 beskrivits som det mest komplicerade i modern tid (Studio Ett, 2018), och aldrig förr har en regeringsbildning dragit ut så mycket på tiden (Bolling, 2018).
Talmannens nyckelroll i ovanstående händelser kan sägas vara ny för den svenska regeringsbildningen, jämfört med hur talmannen har arbetat tidigare. Möjligen kan man hävda att Sverige gått mer mot ett “formateur-system” (se avsnitt 4.1.2), vilket i så fall har betydande konsekvenser för den svenska regeringsbildningen. Talmannens ökade inflytande spelar en avgörande roll för möjligheterna att bilda regering, och för denna studie är det relevant att undersöka hur samhällskunskapslärare hanterat frågan i undervisningen.
4.2.2 Tänkbara regeringar
Vilken ny regering som skulle kunna tillträda är en komplex fråga. Partierna har i stort sett haft olika syn på hur processen ska gå till, och vilket regeringsunderlag som ska kunna bilda majoritet. De olika positionerna är alltför många för att kunna gås igenom i detalj i detta avsnitt, men härnäst följer en kortare genomgång.
De rödgröna partierna har öppnat för att antingen sitta kvar enligt en ny variant av Decemberöverenskommelsen (se avsnitt 4.1.3), eller för att bilda ett blocköverskridande regeringsunderlag tillsammans med borgerliga partier, men med en socialdemokratisk statsminister. Centerpartiet och Liberalerna har velat bilda regering med ett blocköverskridande regeringsunderlag tillsammans med rödgröna partier, men i första hand med en borgerlig statsminister. Moderaterna och Kristdemokraterna har till viss del delat Centerpartiets och Liberalernas position, men huvudsakligen menat att borgerliga partier kan bilda regering med ett passivt stöd från Sverigedemokraterna (Carlsson Tenitskaja, 2018).
16
Den politiska situationen under hösten år 2018 har således öppnat upp för nya koalitionsbildningar. För att förstå vilka partier som samarbetar med varandra kan det dels vara användbart att sortera deras ekonomiska politik efter en vänster-höger-skala (Bäck, Erlingsson & Larsson, 2015, s. 296). Under de senaste decennierna har dessutom olika typer av värderingsfrågor i allt högre grad förklarat hur väljare röstar och hur partier samarbetar. För att kunna kategorisera dessa frågor har den så kallade GAL-TAN-skalan presenterats som en användbar mätstock (ibid). GAL är en akronym för grön, alternativ och libertär, medan TAN står för traditionell, auktoritär och nationalistisk. I figur 2 visas de svenska riksdagspartierna i ett punktdiagram med ekonomiska vänster-höger-frågor på x-axeln och GAL-TAN på y-axeln. Datan kommer från Chapel Hill Expert Survey, som är ett europeiskt forskningsprojekt där statsvetare kartlägger politiska partier efter var de står i olika frågor (Polk et al., 2017). Eftersom de senaste siffrorna för svenska partier är från år 2014 har dessa använts, men det bör noteras att partierna kan ha gjort vissa positionsförflyttningar sedan dess.
Genom figur 2 kan vi undersöka möjligheterna för olika regeringskonstellationer. För det första blir det förklarligt att de rödgröna partierna söker stöd av framför allt Centerpartiet och Liberalerna i regeringsfrågan, då de ligger närmare varandra på GAL-TAN-skalan. En anledning till att det varit svårt att byta samarbetspartners har däremot varit att Centerpartiet och Liberalerna ingått i en pre-elektoral allians (se avsnitt 4.1.1) tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna. Statsvetare har dock under de senaste åren lyft fram att Centerpartiets och Liberalernas motstånd mot Sverigedemokraterna kan göra att de undviker de värsta konsekvenserna av en svekdebatt, ifall de skulle välja att börja samarbeta med de rödgröna partierna för ett regeringsunderlag (Bäck & Hellström, 2015, s. 266).
17
Moderaterna och Kristdemokraterna har föreslagit att på egen hand bilda en regering med passivt stöd från Sverigedemokraterna (Carlsson Tenitskaja, 2018). Förslaget kräver dock någon form av stöd från Centerpartiet och Liberalerna för att kunna få ett majoritetsunderlag i riksdagen, vilket de inte velat ge. Att något annat parti skulle ge stöd till detta bör ses som osannolikt, inte minst på grund av partiernas placeringar i figur 2.
Ett tredje alternativ som Centerpartiet och Liberalerna undersökt är att de två på egen hand skulle bilda en regering (Carlsson Tenitskaja, 2018). Den skulle i så fall kunna söka stöd hos båda blocken och fungera som en vågmästarregering där den gör upp med olika partier för olika frågor (se avsnitt 4.1.1). Med knappt 15% av riksdagsmandaten skulle regeringen räknas till en av de svagaste regeringarna i modern tid, men ha en tydlig motsvarighet i Regeringen Ullsten på 1970-talet i såväl storlek som funktion (se avsnitt 4.1.3). Både Socialdemokraterna och Moderaterna har dock sagt nej till en sådan regering (Carlsson Tenitskaja, 2018).
Hur samhällskunskapslärare förklarat och diskuterat riksdagspartiernas politiska positioner och möjliga samarbeten mellan dem – genom vänster-höger, GAL-TAN, hur historiska regeringssamarbeten sett ut, eller på andra sätt – är en fråga som tas upp i kapitel 6.
4.3 Analysschema för olika synsätt på regeringsbildningen
Även om syftet med uppsatsen är att undersöka olika synsätt på demokrati som stort, handlar studien mer specifikt om regeringsbildningen år 2018. De olika synsätt på regeringsbildningen som framkommer, får därför agera som exempel på olika synsätt på demokrati.
Analysschemat som visas i figur 3 bygger på legitimitetstriangeln (se avsnitt 3.1). Det används senare för att sortera olika argument och åsikter som bland annat framkommer i intervjustudien, efter hur de förhåller sig till demokratins legitimitet. Idén är att sortera argument och åsikter efter vilken av de tre principerna i legitimitetstriangeln som de lutar mest åt – demokrati, effektivitet eller konstitutionalism/status quo. Notera att såväl legitimitetstriangeln som analysschemat bara är modeller för att förenkla frågan om demokratins legitimitet. I själva verket är frågan mer komplicerad än så, och ett och samma argument kan beröra fler principer än bara en. Notera även att analysschemat tar avstamp i legitimitetstriangeln, men inte är en perfekt spegling av dess innebörd (därav skillnaden mellan konstitutionalism och status quo).
18
Argument och åsikter som antyder att regeringsbildningen brister i sin legitimitet, och samtidigt fokuserar på vikten av att politiska viljor får komma till tals, har kategoriserats under demokrati. Det kan handla om att partierna behöver skapa breda koalitioner för att få majoritet, eller att alla partier ska få vara med i diskussionerna om regeringsbildningen (till exempel även Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet). Det skulle potentiellt sett också kunna handla om att öka inslagen av direktdemokrati, genom fler folkomröstningar i enskilda politiska frågor. Utgångspunkten är att de politiska beslutens demokratiska grund är viktigare än att utfallet blir effektivt.
Å andra sidan finns argument och åsikter som också antyder att regeringsbildningen brister i sin legitimitet, men i stället fokuserar på vikten av att komma fram till effektiva beslut. Dessa har kategoriserats under effektivitet. Det kan handla om att valsystemet behöver reformeras så att det blir enklare att skapa majoritetsregeringar (exempelvis till ett majoritetsvalsystem som i Storbritannien; se avsnitt 3.1). Det kan också handla om att ge minoritetsregeringar bättre möjligheter få igenom sin politik, även om den inte stöds av en majoritet i riksdagen (exempelvis genom en ny Decemberöverenskommelse; se avsnitt 4.1.3). Utgångspunkten är att de politiska beslutens effektivitet är viktigare än deras demokratiska grund.
De argument och åsikter som antyder att regeringsbildningen inte brister i sin legitimitet, så länge den följer de regler och praxis som redan finns, har slutligen kategoriserats under status quo. Denna kategori bygger på principen om konstitutionalism, alltså att regelverket för den politiska makten ska stå i fokus, med förutsättningen att regelverket i detta fall redan fungerar tillräckligt väl. Argumenten kan handla om att det är positivt att partierna får lång tid på sig att enas om ett regeringsunderlag, eller att ett extra val i förlängningen inte vore något problem. Utgångspunkten är att systemet inte behöver ändras för att varken göra politiska beslut mer effektiva eller mer demokratiskt grundade.
19
5. LÄRARENS ROLL
I detta kapitel presenteras teori från tidigare forskning om lärarens roll när det kommer till att undervisa om demokrati. Jag har strävat efter att i så stor utsträckning som möjligt använda mig av både internationella och svenska tidskriftsartiklar, didaktiska rapporter och annat referentgranskat (peer-reviewed) material. När det gäller svenska studier har avhandlingar, yrkesuppsatser och liknande använts i första hand. En del teori kommer också från kandidatuppsatser, som dessvärre inte är referentgranskade på samma nivå. Av denna anledning har kandidatuppsatsernas slutsatser använts med viss försiktighet. Men den uppsjö av kandidatuppsatser som skrivits om hur samhällskunskapslärare tolkar sitt uppdrag om att fostra demokratiska medborgare, har trots allt kunnat ge ett användbart perspektiv till detta kapitel och bland annat bidragit till att peka ut vilka utmaningar som skolan står inför.
Kapitlet inleds med att kortfattat diskutera skolans uppdrag om att fostra demokratiska medborgare (avsnitt 5.1), fortsätter med att redogöra för vilka didaktiska metoder som anses vara bäst lämpade till demokratiundervisning (avsnitt 5.2), och avslutas med att diskutera några av de utmaningar som den svenska skolan står inför när det kommer till att undervisa om regeringsbildningen och dess koppling till demokrati (avsnitt 5.3).
5.1 Skolans uppdrag
Ett av den svenska skolans mest centrala uppdrag är att fostra demokratiska medborgare, med läraren som verkställande tjänsteman (Almgren, 2006, s. 10; Johansson, 2014, s. 7). Det återspeglas genom hela läroplanen för gymnasieskolan, där den allra första formuleringen är som följer: “Skolväsendet vilar på demokratins grund” (Skolverket, 2011, s. 1). Läroplanen förtydligar också att “Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för [...] de grundläggande demokratiska värden som det svenska samhället vilar på”, en formulering som även återfinns i skollagen (Skolverket, 2011, s. 1; SFS 2010:800). Detta är ingenting unikt för den svenska skolan, utan utbildningsväsendets roll för demokratins fortlevnad poängteras flitigt även i internationella sammanhang (se bland annat Croddy, 2017, s. 19).
Samhällskunskapen är det ämne som allra tydligast har ett uppdrag att utbilda de unga i demokrati (Almgren, 2006, s. 10; Johansson, 2014, s. 7). En viktig del av detta är politisk kunskap (Almgren, 2006, s. 16). Mer ingående kan det beskrivas som att eleverna måste utbildas i att förstå konstitutionens funktion, de politiska förutsättningarna, tänka kritiskt, tolka olika informationskällor och använda vetenskapliga belägg för sina ståndpunkter (Croddy, 2017, s. 19). Exakt vilka demokratiska värden som åsyftas i läroplanen är inte självklart, och inte heller hur skolans demokratiska uppdrag ska gå till i praktiken. De senaste årens utveckling kring förtroendet för demokratin i Sverige (se avsnitt 3.2) gör det extra intressant att undersöka hur samhällskunskapslärare gör för att förverkliga uppdraget.
5.2 Att undervisa om demokrati – vad fungerar?
En utmaning för lärare när det kommer till att undervisa om demokrati, konstitutionen och politik är att området är tungt på fakta och begrepp. Samtidigt behöver undervisningen struktureras så att eleverna inte bara memorerar kunskapen, utan också ges möjlighet att förstå och diskutera den på djupet. En oro för att det är svårt att kombinera dessa faktorer har lyfts i
20
både svensk och internationell forskning (Andersson, 2018, s. 38; Arvidsson, 2018, s. 46; Hyland, 1985; Kovacs, 2009, s. 14, Sjögren, 2018, s. 31). Det har bland annat uttryckts som att eleven riskerar att få “små möjligheter att uttrycka sig analytiskt eller reflekterande”, ifall undervisningen om demokrati övervägande handlar om att återge fakta och begrepp (Arvidsson, 2018, s. 46).
I Sverige har Almgren (2006) i sin statsvetenskapliga avhandling genomfört en kvantitativ studie om vilka undervisningsmetoder som ger bäst effekter för att förmedla politisk kunskap och demokratiska värden. Hon finner att den rena mängden av samhällskunskap inte spelar någon större roll för detta. I stället är det lärarens undervisningsstil och diskussionsklimatet i klassrummet som har tydliga effekter (Almgren, 2006, s. 151). Elever som getts uppgifter som ger dem möjlighet att diskutera demokratiska och politiska frågor med varandra visar också upp störst kunskap och förståelse inom detta område (ibid). Almgren skriver också att “Ju öppnare klassrumsklimatet är i klassen desto kunnigare är eleven (i genomsnitt)” (2006, s. 191). Hennes studie är den mest omfattande som genomförts på temat i Sverige. Slutsatserna får också stöd i mindre svenska studier på senare år, där diskussionsbaserad undervisning beskrivs som ett viktigt verktyg för att forma ett demokratiskt samhälle (Sjögren, 2018, s. 9) och visas ha starkt övervägande positiva effekter på elevens politiska kunskap, politiska intresse, förståelse av andras perspektiv, förmåga att byta ståndpunkt (Andersson, 2018, s. 47) och egna engagemang under uppgiften (ibid, s. 38).
Diskussionsbaserad undervisning får också stöd i internationella studier om vilka undervisningsformer som bäst lämpar sig för demokrati. Campbell (2008) finner att ett öppet klassrumsklimat där eleverna får möjlighet att diskutera med varandra leder till ökad politisk kunskap och ökat politiskt engagemang även utanför klassrummet (s. 450). Hans resultat visar att effekterna gäller både för elever med stark och svag socioekonomisk bakgrund (Campbell, 2008, s. 448). Även Martens & Gainous (2013) ger stöd åt ett öppet klassrumsklimat som den mest effektiva metoden för undervisning om demokrati. De ser att den kan kombineras med både traditionell lärarledd undervisning och aktiva undervisningsformer och få synlig effekt (Martens & Gainous, 2013, s. 971).
Även strukturerade debatter och rollspel har viss positiv effekt i Martens & Gainous studie, men behöver kombineras med tydliga mål för faktakunskaper för att fungera optimalt (2013, s. 967). Archer & Miller (2011) lyfter också fram de aktiva undervisningsformer som nämns ovan – och dessutom fördjupningsprojekt och simuleringar av politiska processer – som passande för att stimulera elevers lärande, intresse och kritiska tänkande i frågor om demokrati (s. 432). De menar att simuleringar av politiska processer är särskilt lämpade för undervisning om konstitutionen och parlamentariska institutioner, för att uppmuntra till diskussioner samt för fördjupad förståelse (Archer & Miller, 2011, s. 430). I det sistnämnda påståendet får de stöd av Croddy (2017) som argumenterar för att diskussioner, simuleringar och verklighetsförankrade projekt om aktuella frågor är viktiga för att etablera en förståelse för hur politiskt deltagande går till i praktiken (2017, s. 20). Han diskuterar i synnerhet hur undervisning om konstitutionella frågor bör utföras och lyfter som exempel fram “simuleringar av tidigare såväl som aktuella regeringsprocesser” som en bra metod (Croddy, 2017, s. 20; min översättning). I relation till den svenska regeringsbildningen under hösten år 2018 är det därför särskilt intressant att undersöka om samhällskunskapslärare använder sig av dessa metoder.
21
5.3 Utmaningar i klassrummet
Att undervisa diskussionsbaserat och med andra typer av aktiva undervisningsformer kan kräva mycket förberedelse och därtill vara tidskrävande att genomföra. Det har därför lyfts en oro för att lärare inte hinner planera för tillräckligt bra undervisning om demokrati (Croddy, 2017, s. 19). Ifall det inte finns färdiga planeringar att tillgå av exempelvis simuleringar av politiska processer, har det visats att många lärare undviker att konstruera egna (Emenaker, 2014, s. 445). Det har även pekats på i svenska studier att samhällskunskapslärare har svårt att anpassa sitt kursupplägg till oförutsedda, aktuella händelser på grund av tidsbrist och på grund av att de måste gå vidare till nästa moment i kursplanen (Nordin & Sundström, 2015, s. 34).
En utmaning som har lyfts av samhällskunskapslärare är också när eleverna inte är intresserade av demokrati som ämne (Nordin & Sundström, 2015, s. 32). Det skulle möjligen kunna ha ett samband med om ämnet presenteras som fakta- och begreppstungt med små möjligheter till aktivt lärande. Det kan också relateras till de studier under 2000-talet som visat att det svenska samhället ibland riskerar att uppfattas som färdigbyggt i samhällskunskapsundervisningen, att de kontroversiella frågorna redan avgjorts (se Morén, 2017, s. 66 för en litteraturgenomgång om detta). I så fall lämnas inte ett tillräckligt stort utrymme för att diskutera samhällets utmaningar och brister. Studier har också visat att det kan vara svårt att hitta forum i undervisningen för att diskutera de utmaningar och brister som demokratin har som styrelseskick (Arvidsson, 2018, s. 46; Sjögren, 2018, s. 19). Stiwenius & Bellskog (2017) skriver exempelvis i sin studie att lärarna som de intervjuat tenderar att undervisa om den svenska demokratin som “den rätta” jämfört med andra länder och andra tänkbara varianter av demokrati (s. 45). Om dessa fenomen är vanliga bland samhällskunskapslärare riskerar det att få en allvarlig påverkan på elevers demokratiska skolning.
Om man därtill räknar de svårigheter som kan uppstå med ett försämrat stöd för demokrati hos unga medborgare (se avsnitt 3.2), står samhällskunskapslärare sammanfattningsvis inför flera utmaningar när det kommer till undervisningen om demokrati. Men ett par av dem – exempelvis de fall då samhällskunskapen visat oförmåga till att diskutera demokratins utmaningar och brister, eller de fall då elever visat ointresse för demokratiska frågor – skulle kunna vändas till möjligheter i samband med den komplicerade regeringsbildningen år 2018. Om undervisningen hanteras på kreativa sätt kan lärarna skapa forum för att diskutera demokratin på nya sätt. Även tidigare studier har pekat på just detta: “Det är genom flexibilitet och öppenhet för genuina och aktuella samhällsfrågor som ämnet kan få sin särskilda karaktär, beröra och skapa engagemang” (Morén, 2017, s. 69).
6. INTERVJUSTUDIE – RESULTAT OCH DISKUSSION
I detta kapitel presenteras resultatet från intervjustudien och flätas samman med en diskussion som tar avstamp i bakgrunden och teorin från tidigare i uppsatsen. De tre frågeställningar som ställts i studien besvaras i numerisk ordning genom varsitt avsnitt.
Till att börja med ska det poängteras att intervjustudien tydligt visar att skolmiljön skiljer sig markant mellan de två gymnasieskolor där lärare intervjuats. På Täby Enskilda Gymnasium (härifrån TEG) är till synes elevintresset för samhällskunskapsämnet högt, och båda lärarna
22
poängterar att eleverna är ambitiösa och i regel strävar efter höga betyg. TEG2 beskriver det som: “Det är homogent och lättarbetat i klassrummet. Du stöter inte på något motstånd, utan eleverna gör allt du ber dem göra.” (TEG2). På Vallentuna Gymnasium (härifrån VG) är till synes elevintresset generellt lägre för samhällskunskap än på TEG, liksom elevernas betygsmässiga ambitioner. Ett exempel på hur det kan ta sig uttryck är att båda lärarna på VG beskriver hur det kan vara svårt att dela ut texter som eleverna ska läsa. VG1 säger: “Det var en artikel då som jag gav ut, men den blev inte läst under lektionstid, och inte efteråt heller. Jag tror tyvärr att den blev kastad av de flesta.” (VG1). Dessa skillnader mellan skolmiljön på TEG och VG går i linje med det som tidigare nämnts om skolorna i avsnitt 2.1.2. När resultaten från intervjustudien presenteras är skillnaderna viktiga att ha i bakhuvudet, för att tydliggöra hur lärare på olika gymnasieskolor kan ha vitt skilda erfarenheter av att undervisa om regeringsbildningen under hösten år 2018.
6.1 Synsätt på demokrati
De argument och åsikter om regeringsbildningen som går att utläsa genom intervjustudien har delats upp under tre kategorier. Dessa kategorier står i direkt relation till analysschemat som presenterats i avsnitt 4.3, som i sin tur har sin grund i legitimitetstriangeln i avsnitt 3.1.
6.1.1 Argument och åsikter som kategoriserats under “Demokrati”
Att systemet för regeringsbildning borde göras mer demokratiskt är det minst framträdande synsätt som framkommer i intervjustudien. Ändå finns det vissa inslag av åsikter med denna utgångspunkt. På både TEG och VG har elever tyckt att det är odemokratiskt att några av riksdagens mindre partier – Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna – kan få ett stort politiskt inflytande som inte står i proportion till deras riksdagsmandat (TEG1; VG2). Den vågmästarroll som dessa partier har, i rollen av att stå nära mitten av höger-vänster-skalan och därför vara måltavla för ett potentiellt samarbete åt flera håll, skulle således kunna vara en aspekt i regeringsbildningen som är svår att undervisa om.
Två lärare, TEG1 och VG2, beskriver hur de haft elever som tyckt det varit odemokratiskt att riksdagens tredje största parti, Sverigedemokraterna, inte tillåtits delta i regeringsförhandlingarna. VG2 säger exempelvis: “Det finns en stor del [av eleverna] som tycker att det är lite taskigt att inte lyssna på en del av väljarna, om man tänker på Sverigedemokraterna.” (VG2).
VG2 beskriver även att vissa elever “tycker att det är konstigt att man kan styra fastän man inte har majoritet” (VG2), vilket är ett tydligt exempel på en åsikt som kan kategoriseras in i detta avsnitt. Samma lärare beskriver även hur elever varit negativt inställda till en effektivitetslösning som Decemberöverenskommelsen, med anledning att den skulle vara odemokratisk.
Ovanstående synsätt hos elever är alla öppningar till att kunna diskutera den svenska demokratins utmaningar och brister i samhällskunskapsundervisningen, något som det i tidigare studier sagts vara svårt att hitta forum för (se avsnitt 5.3).
Ingen av lärarna i studien ger själva uttryck för åsikter eller argument om att systemet för regeringsbildningen borde göras mer demokratiskt, sett till analysschemats definition i avsnitt 4.3.
23
6.1.2 Argument och åsikter som kategoriserats under “Effektivitet”
Att systemet för regeringsbildningen borde göras mer effektivt är ett synsätt som framkommer hos både lärare och elever i studien. Gällande elevsidan säger VG2 att “det har varit mycket kritik mot att det varit ineffektivt, vilket inte är så konstigt” (VG2). TEG1 säger i sin tur: “Jag tror att eleverna är trötta på det här. Jag tror att många känner så. Man vill ju ha några som styr landet.” (TEG1). Han har också ett konkret exempel på hur elever har jämfört det svenska systemet med länder med majoritära valsystem och sett fördelar med det sistnämnda. Enligt honom skiljer det sig mot hur det sett ut tidigare år:
Tidigare år har det varit många elever som undrat hur det kan vara demokratiskt när det bara finns två partier i USA. Men tittar man i dag så är det många som säger att “ja, men de har ju i alla fall en regering”. Så det är väl den stora skillnaden med kaoset som har varit. Eleverna har inte lika mycket en aversion mot andra länders statsskick och tänker att Sverige är den bästa demokratin, eller att det är självklart att det måste vara proportionerligt val. Många verkar ha insett fördelar med andra system. (TEG1)
Tre av lärarna ger själva uttryck för åsikter om att systemet för regeringsbildningen borde bli mer effektivt: TEG1, TEG2 och VG2. Både TEG2 och VG2 lyfter explicit upp att det skulle vara bra med ett nytt regelverk eller praxis som liknar Decemberöverenskommelsen. TEG2 diskuterar dessutom hur ett ineffektivt system kan slå tillbaka mot demokratin och göra att medborgarna tappar förtroende för styrelseskicket:
Framför allt tror jag att [det som hänt under hösten] är problematiskt kopplat till att alla medborgare och väljare inte har samma förståelse och kunskap om regeringsbildning och situationen. Det kan i sin tur leda till minskat förtroende för politiken och för politiker och att det slår tillbaka mot demokratin på ett negativt sätt. Folk kan vända sig till andra alternativa krafter. (TEG2)
6.1.3 Argument och åsikter som kategoriserats under “Status quo”
En lärare, VG1, ger uttryck för att systemet för regeringsbildningen redan fungerar tillräckligt väl och därför inte brister i sin legitimitet. Hon säger:
På ett sätt är det bra att det tar tid. Det är ju så demokratin ser ut. Sedan kan man också visa eleverna exempel från andra europeiska länder, att det inte är helt ovanligt, att det kan ta tid när man kommer i en sån här situation. (VG1)
VG1 säger också att det i grunden är bra att partierna getts lång tid för att diskutera. Inga andra lärare ger lika tydligt uttryck för denna ståndpunkt. Inte heller är åsikter av detta slag någonting som verkar ha varit generellt utmärkande för eleverna på TEG och VG. TEG2 poängterar dock att ju mer kunskap som eleverna fått om varför regeringsbildningen tagit lång tid, desto mer har de visat förståelse för det:
Jag upplever att ju mer kunskap som eleverna fått, desto mer förståelse har de för situationen och att regeringsbildningen ska få ta tid. De känner väl lite frustration, men jag tycker ändå att de är väldigt förstående kring situationen. De inser att det inte finns någon enkel lösning på det hela. (TEG2)
Tre av lärarna – TEG2, VG1 och VG2 – ger därtill tydligt uttryck för att det är viktigt att de själva och andra lärare förmedlar förståelse för varför regeringsbildningen tagit lång tid, så att
