VN 18.6.2010 Marianne Fred
Aronia just Nu Specialister
Förra veckan hittade jag en busksnäcka i rabatten. Denna vackert bruna snäcka är bekant för många trädgårdsägare, tyvärr som skadedjur. Vad många kanske inte vet är att busksnäckan egentligen är en krävande art som lever i kalkrika lundar, en skogstyp som förekommer sparsamt i den Fennoskandiska boreala zonen. En krävande art med tur, eftersom den hittat en kompenserande sekundär livsmiljö till kalkrika lundar, nämligen trädgården. Trädgårdar är dessutom kopplade till människan, vilket kan erbjuda en viss kontinuitet. Så har den krävande specialisten blivit allmän.
Busksnäckan för osökt mina tankar till mitt eget arbete med apollofjärilen. Apollofjärilen är även den en specialist som kräver öppna hällemarker med kärleksört och blommor rika på nektar. Förut var
apollofjärilen vida spridd i våra trakter och även den starkt kopplad till mänsklig verksamhet, nämligen småskaligt jordbruk och lågintensivt skogsbete. Nuförtiden finns bara ett fåtal förekomster med apollofjäril kvar. De största förekomsterna är i yttre skärgården på de naturligt karga klipporna med kärleksört och blommor. Även om apollofjärilen precis som busksnäckan spred sig till en av människan formad sekundär livsmiljö så gjorde förändringar i det mänskliga samhället att den sekundära livsmiljön försvann och arten drog sig tillbaka till sin primära livsmiljö i skärgården.
Men varför finns inte apollofjärilen kvar överallt i skärgården? Varför har busksnäckan först på senare år invaderat trädgårdarna även om den funnits i de kalkrika lundarna mycket längre? Vi vet inte varför apollofjärilen också försvunnit från flera skärgårdslokaler, men vi vet någonting om varför arten har svårt att sprida sig tillbaka. Apollofjärilen är en bra flygare. Enstaka individer ses regelbundet i områden där arten inte har några populationer. Det är högst sannolikt att honor ibland kommer till skärgårdsöar där arten inte längre finns, men där livsmiljön trots det är lämplig. En hona kanske lägger 50-100 ägg på en holme innan hon dör. Förutsatt att honans ägg blev befruktade innan hon gav sig av, kläcks larver ur äggen följande vår. Inte ur alla ägg, men ur hälften till en fjärdedel kläcks en liten larv. Larvens främsta uppgift är att hitta en stjälk kärleksört att äta, men med tanke på att larven är 2 millimeter lång och varken kan se eller lukta sig till kärleksörten, kan resan vara ödesdiger. Det bästa vore om honan placerat ägget nära en kärleksört, men det har hon inte gjort, utan hon har spritt äggen slumpmässigt över ön. Om beståndet av kärleksört är mycket tätt kanske larven klarar sig utan att behöva söka så länge, men faktum är att förekomsten av kärleksört på de flesta öar är såpass låg att bara en halv till en procent av larverna klarar sig. Då har vi ännu inte räknat bort dödligheten förorsakad av myror, regnigt väder etc. Dessutom behövs ju minst en fullt utvecklad fjärilshona och en hane för att fortsätta
populationen, och helst ska de inte vara nära släkt. Det är alltså svårt för enskilda apollofjärilar att etablera en population, även om miljön är lämplig och liknar miljön i redan etablerade populationer. Så långt har jag ungefär kommit i min forskning.
Busksnäckan vet jag ingenting om, men den ska få fortsätta sin framfart i trädgården, jag väntar på trastarnas invasion på hösten som effektivt decimerar snäckor. Eller så händer något annat, för det gör det alltid. I naturen.
