Apartheidteologi
En analys av religionens roll i legitimerandet av apartheid
Apartheid theology
An analysis of the usage of religion in the justifying of apartheid
Martin Ström
Fakultet Humaniora och Samhällsvetenskap Ämne/Utbildningsprogram Religionsvetenskap 3 Nivå/Högskolepoäng 15 HP
Handledarens namn Per Pettersson Examinatorns namn Ulrika Svalfors Datum 2016-01-13
Abstract
Apartheid is an Afrikaans word meaning separateness and is the name of the system of segregation or discrimination on grounds of race carried out by the apartheid regime in South Africa between the years 1948-1994. The objective with this research is to examine how religion was used in justifying apartheid, which was a political system carried out by the apartheid regime when implemented resulted in an unjust existence for many people in South Africa. This will be examined through a literature study where a wide selection of research material will be reviewed to ensure the quality of my research. An argumentation analysis will be used to review the theological arguments used by Afrikaner theologies in justifying apartheid. Dutch Reformed Church (DRC) is the largest Afrikaner church in South Africa and the church had a close relationship to the apartheid regime. DRC developed a theological foundation to support the apartheid regime and its policy. One of the arguments that DRC used to ensure the Afrikaner peoples special position was that the Afrikaner people was the chosen people of God and therefor special. DRC also had the task of presenting scriptural evidence that supported the policy of apartheid. Religion was primarily used to create a theological foundation with the support of scripture to justify the policy of apartheid and create an image of the policy as Gods intention.
Keywords: Afrikaner, Apartheid, Dutch Reformed Church (DRC), Christianity, Nationalism
Abstract
Apartheid betyder åtskildhet på Afrikaans och är namnet på den rasåtskillnadspolitik som genomfördes av Apartheidregimen i Sydafrika mellan 1948-1994. Syftet med detta är att granska hur religion användes för att legitimera det förtryck som apartheidsystemet innebar för många människor i Sydafrika. Detta undersöks genom en litteraturöversikt där ett brett forskningsmaterial om apartheid bearbetas för att kunna granska religionens roll i apartheid.
En teologisk analys kommer att genomföras på det forskningsmaterial som framtagits där en argumentationsanalys kommer att användas. Dutch Reformed Church (DRC) är den största afrikanderkyrkan i Sydafrika och hade ett nära förhållande till apartheidregimen. DRC lade en teologiskgrund för apartheid där ett av argumenten för afrikandernas särställning var att afrikanderna var Guds utvalda folk. Man hade även som uppgift att plocka fram bibliska argument som stödjer apartheidpolitiken. Religionen användes framförallt genom att man presenterade teologisk grund med bibliska argument som utgångspunkt för att rättfärdiga apartheidpolitiken och framställa den som Guds vilja.
Nyckelord: Afrikander, Apartheid, Dutch Reformed Church (DRC), Kristendom, Nationalism
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Innehåll
INNEHÅLLSFÖRTECKNING ... 4
1. INLEDNINGSKAPITEL ... 5
1.1 Inledning... 5
1.2 Disposition ... 6
1.3 Syfte och forskningsfrågor ... 7
1.4 Avgränsningar ... 7
1.5 Tidigare forskning ... 8
1.6 Metod och material ... 11
1.7 Teoretisk utgångspunkt ... 12
2. Bakgrund... 13
2.1 Vägen till apartheid ... 13
2.2 Apartheid... 17
2.3 Afrikandernationalism ... 20
3. Resultat ... 22
3.1 Afrikanderkristendom och den teologiska grunden för apartheid ... 22
3.2 DRC i Sydafrika - dess relation till apartheidregimen ... 25
3.3 teologiska argument för apartheid ... 28
3.3.1 Guds utvalda folk ... 28
3.3.2 Guds vilja att människor ska vara uppdelade i olika nationer och prata olika språk .... 29
3.3.3 Uppdelningen av människor är ett resultat av synd ... 31
3.3.4 Guds vilja att folket ska underkasta sig överheten ... 32
4. Slutsatser ... 33
5. Diskussion ... 36
5.1 Didaktisk reflektion ... 38
5.2 Vidare forskning ... 39
KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING... 40
1. INLEDNINGSKAPITEL
1.1 Inledning
Det område som idag heter Sydafrika har länge varit ett intressant område för européerna.
Området ligger längst ut på Afrikas sydspets och rundades av sjö- och handelsmän på resa till Asien. År 1652 anlände de första holländarna vid Table bay och sakteligen växte en holländsk koloni fram. Britternas intåg under 1700-talets slut innebar dock att kolonin förändrades. De tidigare kolonialherrarna tappade sin makt och området blev en del av det brittiska imperiet.
Många av de tidigare kolonisatörerna (främst holländare men även tyskar och andra européer) började emigrera till de omkringliggande områdena och bildade nya stater. Efter att naturtillgångar av högt värde funnits i området började dock både britterna och de tidigare bosättarna vars ättlingar idag kallas afrikander känna ett behov att värna om sina egna intressen. Meningsskiljaktigheter gjorde att två krig kallade boer-krigen (boerna är holländska bönder och förfäder till afrikanderna) bröt ut. Efter boerkrigen tog britterna över hela området och bildade Sydafrikanska unionen. Afrikanderna kände sig dock marginaliserade och började värna om kristendomen och den ”vita rasen” vilket gjorde att de fick allt större stöd hos befolkningen. 1948 röstades Nationalistiska partiet in som styrande parti vilket också medförde införandet av apartheidsystemet.1 Införandet av apartheid innebar att ”raserna”
skulle separeras och en bostadssegregation skulle införas. En rad olika diskriminerande lagar infördes under apartheidregimens välde. Mitt i denna diskriminerande politik fanns den kristna kyrkan Dutch reformed church (DRC). DRC är den största afrikandiska kyrkan i Sydafrika och den gav sitt stöd till apartheidregimen genom att framförallt finna teologiska argument som rättfärdigade apartheidsystemet. Apartheidregimen behöll makten fram tills 1994 då den välkända frihetskämpen Nelson Mandela kom till makten och markerade ett slut för apartheidregimens välde.2
1 Ross. Robert. Sydafrikas historia. 2001
2 Dubow. Saul. Apartheid 1948-1994. 2014
1.2 Disposition
Uppsatsen inleds med ett inledningskapitel där arbetets syfte, metod och tidigare forskning inom området berörs. Detta följs av ett bakgrundskapitel där en historisk överblick över situationen i området från kolonialmakternas ankomst fram tills apartheidregimens intåg.
Sedan kommer en historisk beskrivning av situationen i området under apartheidregimens välde. Detta följs av ett kapitel om afrikandernationalism. Arbetets resultatkapitel inleds med en granskning av vilken roll afrikanderkristendomen hade i bildandet av en nationalkänsla bland afrikanderna och vilken teologisk grund apartheid byggde på. Sedan kommer en granskning av DRC och dess relation till den sydafrikanska apartheidregimen. Efter det kommer en granskning hur man använde sig av bibelcitat för att legitimerar den politik man drev. I uppsatsens slutsatsavsnitt presenteras slutsatserna av det forskningsresultat som framtagits. Detta följs av ett diskussionsavsnitt där resultatet diskuteras med hjälp av tidigare forskning. I diskussionsavsnittet finns även den didaktisk reflektion och ett vidare forskningsavsnitt.
1.3 Syfte och forskningsfrågor
Mellan åren 1948-1994 var Sydafrika styrt av en afrikandernationalistisk regim.
Nationalistparitet införde en mängd olika restriktioner mot den icke-vita befolkningen i landet. Regimen förespråkade en rasåtskildhet mellan den vita, svarta och färgade befolkningen och apartheidsystemet blev ett faktum. I detta arbete kommer religionens roll i apartheidregimens förtryck av den färgade befolkningen i Sydafrika att granskas. Syftet med detta är att granska hur religion användes för att legitimera apartheidsystemet och det förtryck som apartheidsystemet innebar för många människor i Sydafrika. Genom att granska hur religionen användes för att legitimera apartheidsystemet så vill jag skapa en djupare kunskap om apartheid och belysa religionens roll i Apartheid.
Syftet kommer att besvaras utifrån följande forskningsfrågor:
1. På vilket sätt förhöll sig Afrikandernas kyrka i Sydafrika Dutch reformed Church (DRC) till apartheidregimen?
2. Vilka teologiska argument användes för att rättfärdiga apartheidsystemet?
3. Hur använde sig apartheidvänliga teologer av bibeltexter för att legitimera apartheidregimens politik?
1.4 Avgränsningar
I avseendet att granska religionens roll i apartheidsystemets legitimitet så kommer denna undersökning framförallt att beröra den holländska reformerta kyrkan i Sydafrika DRC och deras relation till apartheidregimen. Detta eftersom att jag i min undersökning fokuserar på hur religion används för att legitimera förtryck av andra människor. DRC är den kyrka som hade närmast relation med den Sydafrikanska regimen.3 DRC delade även apartheidregimens syn på kristen nationalism och de båda eftersträvade ett skydd av den ”vita kristna rasen”.4 Det är även den vita kyrka som är störst i Sydafrika.5
3 Dubow. 2014. S.18-20
4 Henriksson. Lennart. A journey with a Status confessionis: analysis of an apartheid related conflict between the Dutch Reformed Church in South Africa and the World Alliance of Reformed Churches, 1982- 1998. 2010. S.56-58
5 Loubser. J.A. Apartheid Theology: A "Contextual” Theology Gone Wrong?. Journal of church and state. vol:
38. Nr: 2. 1996 S.321-337
Denna undersökning har inte för avsikt att granska hur religion användes för att motsätta sig apartheidregimen (både inom DRC och också andra religiösa grupper) då denna undersökning fokuserar på att granska hur religion har använts för att legitimera förtryck. En kort beskrivning av motståndet emot apartheidsystemet inom DRC kommer att beskrivas men arbetets fokus kommer att läggas på hur religion använts för att legitimera förtryck.
Tiden efter apartheid kommer inte att behandlas i detta arbete. Jag har för avsikt att granska hur apartheidregimen använde sig av kristendomen för att rättfärdiga sitt styre. Tiden innan och under apartheidregimen är relevant för mitt forskningsområde. Tiden efter apartheidregimen och hur det religiösa klimatet ser ut då är intressant i sig men inte relevant för mitt forskningsområde.
1.5 Tidigare forskning
Forskningsfältet kring Apartheid är brett. Det finns många olika aspekter för forskare att granska. När det gäller de teologiska inslagen i apartheidsystemet som jag framförallt intresserar mig för i mitt arbete så skriver Johan Kinghorn i sin artikel Social Cosmology, Religion and Afrikaner Ethnicity om de religiösa aspekterna i afrikandernas etniska identifiering. Kinghorn menar att de religiösa aspekterna i afrikandernas nationalism ofta förbises till förmån för de politiska och historiska aspekterna. Kinghorn menar att man genom att granska de teologiska inslagen i afrikandernas tankesätt kan få en djupare förståelse och förstå apartheidsystemet utifrån ett afrikandiskt synsätt. Kinghorn menar att en djupare analys av de teologiska aspekterna skapar ett inifrån perspektiv av legitimiteten av apartheidregimens förtryck. Kinghorn menar att de teologiska aspekterna i afrikandernas nationalism är viktiga att förstå för att de har en stor roll i apartheidsystemets legitimitet.
Kinghorn belyser att Afrikanderna talar om en kristen nationalism och han diskuterar olika teologiska inslag som rättfärdigar apartheidregimens styre. Kinghorn betonar i sin artikel den kristna nationalismen och afrikandernas religiösa övertygelse som orsaker till apartheidsystemet. Kinghorn menar att apartheidsystemet mer berodde på en vilja att skydda den ”vita kristna rasen” från en pluralistisk värld än att dominera den svarta och färgade befolkningen.6
6 Kinghorn. Johan. Social Cosmology, Religion and Afrikaner Ethnicity. Journal of Southern African Studies.
Vol: 20. Nr: 3.1994. S.393-404
I sin artikel Apartheid Theology: A "Contextual' Theology Gone Wrong? skriver J.A. Loubser om de teologiska argument som användes av Afrikanderna för att rättfärdiga apartheidsystemet. Loubser har en intressant utgångspunkt i sin artikel där han utgår ifrån att en separation mellan raserna är ett idealsamhälle för afrikanderna och apartheidteologin är utformad på ett sätt för att teologiskt kunna styrka denna separation. Loubser presenterar olika apartheidteologers doktriner som framställts under olika skeden i historien. Han diskuterar dessa doktriners teologiska argument och hur dessa har byggts på varandra för att bygga upp ett idealsamhälle. Hans arbete skapar en kontextuell bild av de teologiska aspekterna i apartheidsystemet vilket är mycket intressant för mitt arbete då jag har som utgångspunkt att granska de teologiska argumenten som användes av apartheidregimen. Loubsers slutsats bygger på att apartheidteologin är en misstolkning av bibeln för att tvinga fram annorlunda världsbild. Loubser menar att verklighet inte motsvarar det idealsamhälle man letar efter och därför konstruerar man en bibeltolkning som motsvarar det idealsamhälle man letar efer.
Denna slutsats anser jag vara intressant för mitt arbete då jag kommer att fokusera min granskning av apartheidsystemet på de teologiska aspekterna snarare än de politiska och historiska.7
I sin doktorsavhandling Theology in conflict - readings in Afrikaner theology: the theologies of F. J. M. Potgieter and B. J. Marais skriver Hans S. A. Engdahl om afrikandernas teologi.
Han genomför en teologisk analys där han även väger in andra aspekter som t.ex. de socioekonomiska. Han analyserar mer djupgående två teologer som var verksamma under apartheidregimens välde. Engdahl var verksam präst i Sydafrika under apartheid tiden och har som mål att skapa en djupare förståelse av det politiska systemet genom att belysa de telogiska aspekterna. Han plockar isär F.J.M Potgieters och B.J Marais doktriner och granskar dess teologiska innehåll. Engdahls analys är betydligt mer djupgående än vad min kommer att vara då han förutom att återge en överblick av apartheidsystemets teologi valt att granska två specifika teologer och deras arbete. Jag har i mitt arbete för avsikt att återge en mer övergripande bild av olika apartheidteologiska argument och inte begränsa mig till två specifika teologers arbeten och granska dessa närmare.8
I sin doktorsavhandling A journey with a Status confessionis: analysis of an apartheid related conflict between the Dutch Reformed Church in South Africa and the World Alliance of
7 Loubser. J.A. Apartheid Theology: A "Contextual” Theology Gone Wrong? Journal of church and state.
1996 vol: 38. Nr: 2. S.321-337
8 Engdahl. S.A. Hans. Theology in conflict - readings in Afrikaner theology: the theologies of F. J. M. Potgieter and B. J. Marais. 2006
Reformed Churches skriver Lennart Henriksson om DRC i Sydafrika och deras roll i apartheidregimens förtryck. Henrikssons arbete har framförallt för avsikt att diskutera konflikten mellan DRC och den reformerta kyrkans världsallians World alliance of reformed churches (WARC). Han granskar de olika aspekterna i denna konflikt och analyserar varför DRC inte uteslöts ur WARC förens 1982. Henriksson lägger större fokus vid konflikten mellan DRC och WARC än vad jag gör i mitt arbete. Mitt fokus ligger på att granska DRC:s relation till apartheid regimen och vilka teologiska argument som används för att rättfärdiga apartheidsystemet. I det avseendet blir Henrikssons avsnitt om DRC:s inblandning i apartheidregimens förtryck det som är mest relevant för mitt arbete. I detta avsnitt görs en övergripande analys av DRC och dess relation till apartheidregimen vilket är relevant för mitt arbete.9
Saul Dubow ger i sitt arbete Apartheid 1948-1994 en övergripande bild av apartheid. Han använder sig av en deskriptiv metod där hans syfte är att återberätta olika händelser som präglat tiden under apartheidregimens styre. Dubows presenterar den politiska situationen i Sydafrika och berättar hur nationalistpartiet bildades och kom till makten. Dubow tar upp Sharpeville massakerna och andra viktiga historiska händelser som skedde under apartheidregimens välde. Även om Dubows huvudfokus är att ge en historisk introduktion till apartheid så berörs DRC och dess roll i apartheidsystemet. DRC:s teologi diskuteras och dess inblandning i apartheidsystemet lika så. Avsnitten om DRC är dock likt resterande del av arbetet mer en övergripande diskussion och ingen djupgående teologisk analys genomförs av Dubow. Mycket av hans arbete är intressant för mig ändå då hans beskrivning av apartheidsystemets historia är relevant och berör många av de aspekter jag granskar i mitt arbete. Jag kommer likt Dubow att ge en deskriptiv introduktion till de historiska aspekterna.
Men jag kommer i mitt arbete att göra en mer djupgående analys när det gäller de teologiska aspekterna och DRC:s roll i apartheid än vad Dubow gör i sitt arbete.10
9 Henriksson. 2010
10 Dubow. 2014
1.6 Metod och material
I detta arbete används argumentationsanalys som metod. Teologiska argument till stöd för apartheidsystemet analyseras kritiskt. En argumentationsanalys bygger på ett granskande av människors tolkningar av olika situationer och hur väl deras argument står sig.11 En argumentationsanalys bör därför vara passande att använda när en granskning av afrikanderkristendomen och de teologiska argument som användes till stöd för apartheidsystemet genomförs. Inledningsvis genomförs en litteraturöversikt över tidigare forskning om apartheidregimens sätt att använda teologiska argument, med syfte att sammanställa de huvudsakliga teologiska argument som användes av apartheidregimen och DRC. Apartheidsystemets uppgång och fall är ett händelseförlopp som varit väl dokumenterat både under och efter apartheidregimens välde. Det är mer än 20 år sedan apartheidregimen föll och även om en fältstudie fortfarande är relevant så finns det ett tillräckligt brett faktamässigt underlag för att detta arbete ska kunna bygga på en litteraturöversikt. En inventering över befintlig forskning kommer att genomföras för att granska vad som har gjorts på området och se vilken forskning som är relevant för detta arbete. Arbetet har för avsikt att skapa en översiktlig grund och då är en litteraturöversikt en relevant metod för att samla in fakta.12
I arbete används ett brett urval av forskningsmaterial. Arbetet kommer att byggas på granskad facklittertur och på vetenskapliga artiklar för att innefatta ett så brett område av forskningsläget som möjligt. Arbetet kommer att bygga på forskning som genomfördes både under och efter arpartheidregimens välde. Arbetet kommer även innefatta forskningsmaterial som är bearbetade av forskare från olika delar av världen. Detta är för att arbetet ska innefatta olika perspektiv av situationen under och innan apartheidsystemet intog. Tiden under apartheidregimens styre är ett långt händelseförlopp med många olika händelser som är relevanta. Vad en forskare väljer att betona kan skilja sig beroende på när och i vilket kulturell kontext det skrevs därför är det viktigt att ta del av ett brett forskningsurval för att kvalitetssäkra arbetet.
När det gäller den historiska introduktionen till situationen i dagens Sydafrika kommer arbetet främst bygga på Robert Ross bok Sydafrikas historia men det kommer att kompletteras med
11 Björnsson. Gunnar. Kihlbom. Ulrik & Ullholm. Anders. Argumentationsanalys: färdigheter för kritiskt tänkande. 2. utg. 2009 S.11
12 Ejvegård. Rolf. Vetenskaplig metod. 4. uppl. 2009. S.48-49
flertalet andra artiklar och böcker för att få andra perspektiv på vilka historiska händelser som är viktiga för att förklara situationen i regionen. När det gäller de delar som berör afrikandernationalismen och afrikanderkristendomen så kommer Lennart Henrikssons bok A journey with a Status confessionis: analysis of an apartheid related conflict between the Dutch Reformed Church in South Africa and the World Alliance of Reformed Churches och Hans S.A. Engdahls bok Theology in conflict - readings in Afrikaner theology: the theologies of F. J. M. Potgieter and B. J. Marais främst att användas. Arbetet kommer även att kompletteras annan litteratur och vetenskapliga artiklar för att få en djupare förståelse av afrikandernationalism och afrikanderkristendom.
1.7 Teoretisk utgångspunkt
En postkolonial teori ligger till grund för detta arbete. Arbetet har som utgångspunkt att arvet från den koloniala övermakten är det som haft störst inverkan på hur samhället i Sydafrika utvecklats. Inom postkolonialismen är tanken att kolonialmaktens styre har haft en stor inverkan på de samhällsproblem som senare har utvecklats i de forna kolonierna. Det koloniala arvet som i synnerhet är intressant för mitt arbete är den rasindelning som genomfördes av kolonialmakterna. Enligt vissa kritiker till att rasindelningen skulle vara ett kolonialt arv så betonas det att rasindelningen var ambivalent och misslyckad. Det betonas också att rasindelningen inte var ett kolonialistiskt påfund utan det är något som funnits länge.
Rasindelning och fördomsbildning var dock en del inom kolonialismen och kolonialmakterna utvecklade ett rasindelningssystem på många platser i världen.13
Förutom en postkolonial syn på situationen i Sydafrika så utgår jag även till viss del från Georg Hegels syn på religion och stat. Hegel har som utgångspunkt att världen är uppdelad i olika nationer och var och en av dessa nationer har sin egen religion. För utomstående är nationer och religionen endast en del av en helhet men för de som tillhör nationen och religionen är deras sanning den rätta sanningen.14 En bild av att ”min väg är den rätta” är det från Georg Hegels teori om religion och stat som jag framförallt har som utgångspunkt i min granskning.
13 Loomba. Ania. Kolonialism/Postkolonialism: en introduktion till ett forskningsfält. 2. Uppl. 2008 S.111- 125
14 Nuzzo, Angelica (red.). Hegel on religion and politics. Mowad. Nicholas. S.157-171. 2013
2. Bakgrund
2.1 Vägen till apartheid
De första nederländska nybyggarna i Sydafrika anlände redan år 1652. Jan van Riebeeck och hans sällskap anlände till Table bay som ligger i anslutning till nuvarande Kapstaden på Sydafrikas sydvästra kust. Holländarna byggde till en början upp en handelsstation som skulle fungera som en sorts mellanlandning för fartygen till och från Asien. Sjömännen som gjorde resan till och från Asien behövde förnödenheter på resan. Men eftersom att bosättarna inte kunde komma överens med khoisan folket som var ett lokalt folkslag som bodde i det närliggande området om tillhandahållande av förnödenheter så bestämde man sig för att kolonisera området. Holländarna besegrade khoisan folket som tvingades fly eller i många fall arbeta för holländare på den mark de tidigare hade ägt. Kolonin som Nederländerna byggde upp behövde människor för att fungera. Européer från olika länder som sökte sig ett nytt liv anlände och mer än 60 000 slavar importerades från främst Indien, Sydostasien och Östafrika.15
Den holländska kolonin expanderade och vita bosättare flyttade längre norr- respektive österrut. Dessa var marker som likt området kring Table bay redan var bosatta av eller användes som jaktmarker av flertalet lokala stammar. Dessa stammar hamnade ofta i konflikt med bosättarna. Redan på tidigt 1700-tal bildades vita militanta grupper för att slå ner motståndet och skydda nybyggarna mot olika stammar. Kohisan var den folkgrupp som drabbades hårdast av Bosättarnas utvigande av territorium då de förlorade sina jaktmarker.
Dessa människor genomförde räder mot bosättarnas jordbruk vilket resulterade i en än mer hårdförd politik mot khoisan folket där tusentals dödades och en förföljelse av khoisan folket primerades av kolonialmakten.16
Under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet övertogs emellertid den nederländska kolonin av det brittiska imperiet. Storbritannien hade som utgångspunkt i sin kolonialpolitik att göra världen en bättre plats. Man förbjöd importerandet av slavar i sina kolonier och år 1834 frigavs alla slavar i den brittiska kapkolonin (f.d. slavar måste dock genomgå 4 års lärlingsarbete som var samma sak som att vara slav innan de blev fria). Britterna bröt även upp de bestämmelser holländarna införde som innebar att khoisan folket inte fick agera fritt
15 Ross. 2001. S.27-31
16 Hepple. Alex. South Africa: a political and economic history. 1966. S.44-48
på arbetsmarkanden. Många av dessa humanitära förändringar berodde dock främst på det missionsarbete som utfördes i området.17
Den vita europeiska befolkningen i området var kristna. Till en början var DRC den enda tillåtna kyrkan i området men detta ändrades efter britternas intåg. DRC behöll många av sina nederländska anhängare men förlorade sin plats som enda tillåtna kyrka i området. Även om DRC förlorade sitt monopol i området så var konkurrenterna endast andra kristna grupper. En respektabel bosättare i kolonin var välutbildad och kristen. Det var dessa två principer som den brittiska kolonin byggde på. Detta var något som missionärer i området predikade för lokalbefolkningen och det var även någon som khoisan befolkningen anammade. Ur detta växte sedan ett missnöje hos den europeiska befolkningen fram och hotbilden mot khoisan befolkningen växte vilket gjorde att en del av dem valde att gå med i motståndsgrupper och kriga mot den vita befolkningen.18
Britternas intåg i Kapkolonin resulterade i att många av de europeiska bosättarna som sedermera kom att kallas afrikander förflyttade sig bort från Kapkolonin och vidare in mot kontinenten där staterna Oranjefristaten, Transvaal och Natal bildades. Dessa pionjärer slog ner kraftigt motstånd från bland annat de lokala Zulukrigarna och mytologin kring deras framgång är en viktig del i den afrikandernationalism som apartheid bygger på.19 Kapkolonin som styrdes utav britterna var relativt välmående och människorna i området ville ha större inflytande i styrandet av kolonin. På 1850-talet infördes ett lagstiftande organ i Kapstaden där rösträtt efter förmögenhet styrde väljandet av representanter. Detta system som i sin tid var ett av de mest demokratiska i världen gjorde även att den färgade befolkningen fick rösträtt.20 Under 1860-talet förändrades dock mycket i Sydafrika. De första diamanterna hittades och snart hade gränser dragits om för att de vita kolonisatörerna i Kapkolonin skulle kunna utnyttja naturtillgångarna bättre. Efter att arbetskraften vält in och gruvbranschen florerade valde man att placera sina arbetare i speciella inhägnade områden som ett sätt att motverka att arbetarna stal diamanter och sålde dem på den ”svarta marknaden”. Den brittiske imperialisten Cecil John Rhodes hade då genom sitt företag skaffat sig ett monopol på gruvbranschen i området och kunde därför diktera villkoren. De vita arbetarna motsatte sig detta och lösningen blev då att de vita arbetarna som ofta var mer kvalificerad än den svarta
17 Ross. 2001. S.39-41
18 Ibid. S.46-49
19 Dubow. 2014. S.16-17
20 Ross. 2001. S.49-50
fick bättre arbetsvillkor och kunde bosätta sig utanför de inhägnade områdena. Detta skedde på bekostnad av den svarta arbetskraften som fick sämre arbetsvillkor och tvingades spendera all sin tid utanför arbetet i de inhägnade områdena.21
Det brittiska imperiet försökte upprätthålla en konfederation mellan de olika kolonierna i Sydafrika. Många holländska ättlingar hade förflyttat sig norrut efter britternas intåg och provinserna Transvaal och Oranjefristaten kontrollerades av ättlingar till de holländska bosättarna som är en del av det folk som kom att kallas afrikander. Dessa motsatte sig en enhetlig brittisk koloni och deras motstånd resulterade i Boerkrigen.22
Under 1900-talets början hade Storbritannien 200 000 soldater i kriget mot boerna (afrikandernas förfäder). Efter några års krigande segrade britterna och resultatet blev att en union mellan kolonierna bildades och ett självstyrande område som en del av det brittiska imperiet kom till. Unionsbildande innebar inte någon drastiskt förändring bortsett från att afrikanderna förlorade sina territorier. Den ”vita kristna rasen” priviligierades fortfarande. En sydafrikansk nationalism växte fram hos den vita befolkningen. Den afrikandiska nationalismen fanns även den kvar trots två krigsnederlag och ytterligare restrektioner mot den svarta och färgade befolkningen växte fram. Ett förbud infördes för svarta att köpa mark av vita och vise versa. Detta innebar att den icke-vita befolkningen som ägde mycket liten del av de brukbara områdena inte kunde utöka sina jordbruksområden. Den afrikanska befolkningen bodde ofta i slumområden i städer eller i reservat som skapats för infödingar. I slumområden var tillvaron ofta miserabel och sjukdomar spreds. Rädslan för sjudomsspridning legitimerade då att man 1923 röstade igenom en bostadsegregationslag som innebar att afrikanerna skulle bo separat från den vita befolkningen.23
Efter boerkrigen och unionsbildadandet ville britterna skaffa sig majoritetsstöd i de områden där invånarna var övervägande afrikander. Britterna förbättrade gruvdriften och industrin i ett försök att locka brittiska emigranter till dessa områden. Man behövde då arbetskraft och importerade mer än 60 000 kineser som var villiga att arbeta under slaviska förhållanden.
Detta var inte något som slog väl ut och den brittiska befolkningen som flyttat till Transvaal valde istället att alliera sig med Afrikanderna som år 1907 kom till makten i Transvaal.24
21 Ross. 2001. S.56-59
22 Ibid. S.60-70
23 Ibid.S.81-96
24 Iliffe. John & Schlyter. Ann. Afrika: historien om en kontinent. 1997. S.362
1910 bestämdes det att Sydafrikanska unionen skulle vara en självstyrande del av det brittiska imperiet. De gamla röstbestämmelserna behölls vilket innebar att landägare fick rösta och eftersom att färgade och svarta nästan uteslutet ägde mark i kapprovinsen så var detta det enda området där de hade rösträtt. En rasseparationspolitik bedrevs egentligen innan apartheidsystemet intåg genom att bland annat införa bostadssegregationsbeslut där människor från olika ”raser” skulle bo separat. Men efter två världskrig där sydafrikanera tvingats slåss på britternas sida och en börskrasch i mellankrigstiden som präglat landets ekonomi kunde den mer extrema afrikandernationalismen 1948 genom Daniel François Malans parti National party of South Africa (NP) komma till makten och införandet av apartheid var nu ett faktum.25
25 Iliffe, Schlyter. 1997. S362-366
2.2 Apartheid
NP gick till val på att skydda den ”vita rasen” från att förlora sin position som ledare i Sydafrika. Malan talade om att en alltför stor beblandning mellan ”raserna” skulle leda till nationens förfall och att apartheid var den enda möjligheten att rädda Sydafrika. Man skulle införa bestämmelser som reglerade arbetsmarknaden så att den vita arbetskraften inte kunde konkurreras ut av den billigare afrikanska. Segregationen mellan den vita, färgade, indier och svarta befolkningen var viktig för NP. Man sade att afrikanernas reservat var de platser där de hörde hemma och därför skulle deras tillträde i städerna begränsas. NP erkände även den färgade befolkningen som en egen befolkningsgrupp. De var en grupp mellan den vita och svarta befolkningen enligt NP. Den färgade befolkningen skulle inte heller den bli utkonkurrerade av den billigare afrikanska arbetskraften. De fick även välja in några vita representanter i några av de beslutsfattande organen. Den indiska befolkningen sågs ej som hemma hörande i regionen och därför skulle de skickas tillbaka till Indien.26
Efter valvinsten 1948 införde NP ett politiskt system som kom att kallas för apartheid. Man ville bygga upp ett ”ras” segregerat land. Människor med olika etniska tillhörigheter skulle placeras i olika områden där människorna skulle få utrymme att utöva sin egen kultur. Man införde tidigt bestämmelser som förbjöd äktenskap mellan olika ”raser” så kallade
”blandäktenskap”. Man genomförde även tidigt en tvångssegregering som skulle genomföra den bostadsegregation som den tidigare regimen hade beslutat om.27
Apartheid regimen utvecklade sin byråkrati och skapade hela tiden nya lagar för att utveckla apartheidsystemet. Man införde lagar som definierade vilken etnisk tillhörighet människor hade för att lättare kunna bestämma ”rastillhörighet” och där med lättare kunna införa
”raslagar”. Man införde även i början utav 50-talet en lag som gjorde att alla afrikaner var tvungna att inneha en sorts passbok. Denna passbok skulle en afrikan visa upp för de lokala myndigheterna när de besökte en stad. De hade sedan tre dagar på sig att antingen hitta ett jobb eller lämna staden med risk för böter och fängelse som påföljd om reglerna inte efterföljdes. På så sätt kunde staten kontrollera den afrikanska invandringen till städerna så att man inte fick några oönskade beblandningar mellan ”raserna”.28
26 Stultz. Newell M. Afrikaner politics in South Africa 1934-1948. 1974. S.136-137
27 Iliffe, Schlyter. 1997. S.366-367
28 MacKinnon. Aran S. The making of South Africa: culture and politics. 2004. S.216-217
Stödet för apartheid var inte enhetligt i Sydafrika. Ett allt mer växande motstånd gjorde att regimen införde olika lagar som begränsade oppositionens möjlighet att göra sig hörd. Man tystade ner oppositionen genom att begränsa möjligheten att organisera ett motstånd mot regimen. Polisen tystade även ner olika demonstrationer och missnöjen runt om i landet.29 År 1960 när svarta arbetare demonstrera mot deras situation i landet så sker en händelse som även får upp FN:s ögon, som då krävde att apartheidsystemet skulle överges. Tusentals demonstranter har tagit sig till polisstationen i Sharpeville där de efter en tids demonstrerande (informationen om demonstreringen var fredlig eller våldsam går isär) blir beskjutna av polisen. 69 människor skjuts ihjäl och situationen runt om i Sydafrika eskalerade. Regeringen utfärdade ett undantagstillstånd och man röstade igenom ett förbud mot de politiska partierna Pan africanist congress (PAC) och African national congress (ANC). Dessa två partier anklagades för att ha uppviglat situationen i Sydafrika genom att uppmana till demonstrationer emot regimen. Resultatet av detta var att tusentals medlemmar ur partierna greps och fängslades. Sharpevillemassakern skapade också missnöje i de egna leden. Elva framstående teologer inom DRC vädjade sitt missnöje och sade att man bör se över apartheidsystemet och att skjuta befolkningen inte var en lösning på ”rasproblemet”.30
Avkolonialisering av de europeiska kolonierna i Afrika tog fart efter andra världskriget. Det vita herraväldet i de omkringliggande länderna var passé och Sydafrika var den enda nation där de vita fortfarande hade makten. Det svarta Afrika omringade nu Sydafrika som började förstärka sin armé för att kunna skydda sig mot inre och yttre hot.31 Sovjetunionens inblandning i regionen skapade en oro hos det antikommunistiska NP. Sovjetunionen ryktades ha givit sitt stöd till revolutionerna i Angola och Moçambique och skulle nu vara ute efter att störta den sydafrikanska regimen. De oppositionella partierna i Sydafrika fick i och med det europeiska uttåget ur regionen utrymme att mobilisera sig i de närliggande länderna. Regimen i Sydafrika kände sig då tvungna att förstärka sin militär och möjliggöra för ett större militärt arbete för att kunna försvara sin ideologi.32 FN införde ett vapenembargo emot Sydafrika men det fick inga större effekter eftersom Sydafrika kunde producera sina egna vapen. Man förde krig emot kommunism och gav sitt stöd till vita grupper som försökte behålla makten i de omkringliggande länderna. Man presenterade den svarta oppositionen som kommunister och rättfärdigade då en förföljelse av oppositionen. I kalla kriget tider hade Sydafrika trots
29 MacKinnon. 2004 S.223
30 Dubow. 2014. S.74-83
31 Alden. Chris. Apartheid's last stand: the rise and fall of the South African security state. 1996. S.19-23
32 Ibid. S.30-50
vapenembargot och FN:s fördömmande av apartheid ändå till en början ett visst stöd av USA och Storbritannien, främst för sitt krig emot kommunism. Det var dock något som tillslut skulle förändras.33
Motståndet mot apartheid växte både inom och utanför Sydafrika. Ekonomiska påtryckningar från omvärlden gjorde att den ekonomiska situationen i Sydafrika försämrades. Upproret hos främst den svarta befolkningen men även många vita ungdomar som motsatte sig apartheidsystemets diskriminering gjorde tillslut situationen i landet ohållbart och NP tvingades förhandla med oppositionen. Efter att Frederik Willem de Klerk tog över NP och kom till makten så tilläts återigen de förbjudna partierna ANC, PAC och South African communist party (SACP) och bestämmelser om bostadssegregation bröts upp. 90-talets första hälft var präglat av förhandlingar och våld. NP och oppositionen förhandlade samtidigt som inre våldsamheter där minst 14 000 människor miste livet pågick. 1994 lämnade Klerk tillslut över makten till den demokratiskt valde ANC kandidaten Nelson Mandela vilket innebar slutet för apartheidregimens välde.34
33 MacKinnon. 2004. S.246-249
34 Ibid. S.261-274
2.3 Afrikandernationalism
Afrikanderna är ättlingar till främst de nederländska nybyggarna som varit i området sedan 1652.35 Britternas intåg innebar en stor förändring i kolonin. De nederländska värderingarna delades inte längre av makthavarna och de var inte längre de normativa i regionen. Britterna tillhörde den anglikanska kyrkan, talade ett annat språk och hade andra samhällsvärderingar vilket skapade missnöje hos de nederländska kolonisatörerna. Britterna införde år 1828 en lag som innebar att de svarta, färgade och vita skulle vara lika inför lagen. Detta var något som många av afrikandiska förfäderna inte kunde acceptera och man genomförde tillslut något som på engelska är känt som The Great Trek. Man lämnade den brittiska kapkolonin och sökte sig inåt kontinenten och bildade nya stater.36 Denna händelse kom att bli oerhört viktig för afrikandernationalismen och ett monument restes i Sydafrika på1930-talet för att hedra de människor som genomförde The Great Trek och de kom senare att betraktas som nationalhjältar.37
Trots att afrikanderna inte är av någon enhetlig nationell avkomma har de alltid haft en känsla av gemenskap. Som minoritet på en ny kontinent har gemenskapen vuxit när man tvingats försvara sig mot gemensamma fiender.38 Rastänkande har enda sedan holländarnas ankomst funnits i regionen. Även om segregationen till en början inte var lika utvecklad och utbredd som under apartheid så fanns den ändå där i periferin. Sexuella relationer mellan vita bosättare och människor av icke-vit backgrund förekom men inte ett enda äktenskap registrerades mellan vita och icke-vita under hela 16- och 1700-talet.39
Afrikanderna identifierade sig som överlägsna den svarta och färgade befolkningen.40 Man såg sina förfäders intåg i Sydafrika som rättfärdigat eftersom att det inte var någon som
”ägde” marken innan de anlände. När sedermera britterna kom och övertog kolonin så var det afrikandernas förfäder som ägde marken och det var därför deras område.41 Relationen mellan britterna och afrikanderna har alltid varit ansträngd. Britterna bröt upp det samhälle som byggts upp av afrikandernas förfäder. Britternas imperialism i konflikt med afrikandernas nationalism resulterade i boerkrigen där kriget mot övermakten Storbritannien stärkte den
35 Alden. 1996. S.12-13
36 Henriksson. 2010. S.41-42
37 Hepple. 1966. S.60
38 Engdahl. 2006. S.44
39 Iliffe, Schlyter. 1997. S.168
40 Engdahl. 2006. S.44
41 Du Toit. André & Giliomee. Hermann. Afrikaner political thought. Vol. 1. 1780-1850. 1983. S.210-216
afrikandiska nationalistiska känslan.42 Britterna som gärna ville skapa en union mellan staterna i området och på så sätt få kontroll över området satsade hårt i boerkrigen. För att motverka en gerillakrigsföring hos boerna (läs: afrikanderna) så brände man ner byar och skapade koncentrationsläger där 16 000 barn och 4 000 kvinnor dog. ( 80 000 icke-vita placerades även i koncentrationsläger av britterna).43 Trots förlusten av det andra boerkriget som tillslut innebar ett unionsbildande under brittiskt styre så stärkte britternas krigsmetoder den nationalistiska känslan hos afrikanderna. De kände nu att det krävdes att de själva behövde styra för att skydda det egna folkets existens.44
.
42 Engdahl. 2006. S.44-45
43 Hepple. 1966. S.90-92
44 Engdahl. 2006. S.45
3. Resultat
3.1 Afrikanderkristendom och den teologiska grunden för apartheid
Afrikandernationalismen kan bottna i flertalet olika saker men de flesta forskarna är överens att den kalvinistiska kristendomen spelar en viktig roll i afrikandernas identifikation. När man från afrikandiskt håll börjar använda sig av en kalvinistisk kristendom som identifikationsmodell och argument för förtryck är oklart. Irving Hexham menar på att det före 1870 är svårt att bevisa den kalvinistiska influensen på afrikandernationalismen. Hexham menar att om man bortser från de tidiga kalvinistiska bosättarnas uttalanden så finns det lite bevis som pekar på att den kalvinistiska identifikationen hade någon betydande inverkan före 1870-talet. De uttalanden som används för att argumentera för en kalvinistisk influens kommer från Trekers (människor som var med under The Great Trek) och det finns för lite bevis för att säga att det finns kalvinistiska influenser i dessa uttalanden menar Hexham.45 Sheila Patterson talar tillskillnad från Hexham om en tydlig kalvinistiskt identifikation hos boerna (läs: afrikanderna). Enligt Patterson så har de afrikandiska förfädernas kalvinism alltid varit en del av afrikandernationalismen. Boernas nybyggare befann sig ute i vildmarken långt ifrån predikanter och kyrkan. De hade med sig sin bibel och de kalvinistiska doktriner som deras förfäder hade tagit till landet på 16oo-talet och dessa texter är de som har utvecklat afrikanderkristendomen. Patterson menar att boerna såg det gamla testamentet som en spegel av deras egna prövningar och det var det gamla testamentet tillsammans med de kalvinistiska texterna som formade det afrikandiska folket och dess nationalism.46
Tiden runt boerkrigen kan man dock tydligt se kalvinismens inverkan på afrikandernationalismen. En neo-kalvinistisk våg sköljde genom Nederländerna med teologen och premiärministern Abraham Kuyper i frontlinjen. Kuyper talade om Guds suveränitet vilket är karakteristiskt för kalvinismen. Men hans neo-kalvinistiska tänkande präglades av att delar i samhället (religion, kultur, politik etc.) är i sig själva också en suveränitet. Människan är skapad av Gud och hon har tilldelats sin auktoritet av Gud. Samtidigt är människan en syndare och kan inte inneha total suveränitet eftersom att den endast tillhör Gud. Detta förklaras genom att likna världen vid ett kugghjul där varje del styr sig själv men är endast en
45 Hexham. Irving. The Irony of Apartheid: The Struggle for National Independence of Afrikaner Calvinism against British Imperialism. 1981. S.1-4
46 Patterson. Sheila. The last trek: a study of the Boer people and the Afrikaner nation. 1957. S.18,177
del i en helhet som styrs av Gud. Kuyper menar då att denna indelning av människor i olika grupper är en del av Guds värld och att människor då måste existera i grupper. Statens roll i det hela är då att kontrollera så att alla dessa grupper fungerar så att alla delar i ”kugghjulet”
klickar.47 Kuypers teologi har inspirerat mycket av den afrikanderkristendom som kom att prägla apartheidsystemet. Afrikanderteologer skickades till Nederländerna för att studera hans teologi vid Kuypers egna universitet Vrije Universiteit i Amsterdam. Kuypers neo-kalvinism tillsammans med tankar från andra framstående teologer kom prägla afrikanderkristendom och dessa idéer kom tillsammans att utvecklas till att vara ett viktigt stöd för apartheidregimen.48
Framstående afrikandiska ledare började använda sig av en retorik som anspelade på att afrikander var Guds utvalda folk. Gud innehade en patriarkal roll inom afrikandernas kalvinism. Afrikandernationalisterna anspelade på att Gud hade ingått förbund med afrikanderna och Gud skulle därför skydda och privilegiera sitt folk. Paul Kruger som var en viktig gestalt inom afrikandernationalismen under boerkrigen betonade Guds suveränitet och att Gud kommer att förse sitt folk med vad de behöver.49Afrikandernationalister i synnerhet de kalvinistiska använde sig också av mytbildningar och liknelser med bibliska berättelser för att stärka gemenskapen och bilden av afrikanderna som Guds utvalda folk. Man liknade den utsatthet man upplevt under brittiskt styre med de prövningar Guds utvalda folk i gamla testamentet tvingades utstå.50 I mytbildandet var det framförallt en romantiserad bild av den afrikandiska historien som tog plats. Man skapade monument av de afrikandiska hjältarna och gjorde som tidigare nämnt bibliska liknelser för att stärka bilden av afrikanderna som ett utvalt folk av Gud. Boerkrigen och upprorer mot britterna liknades vid The Great Trek och bibliska berättelser. På så sätt skapade man även en linje mellan den samtida afrikanden, dess förfäder och Guds utvalda folk i bibeln.51
Inom Kuypers neo-kalvinistiska teologi så gällde principen att Gud skapade allt och att han genomsyrar allt han skapar. Gud skapade allt på ett visst sätt och det är Guds vilja att det ska förbli så. Gud delade in människor i olika nationer och gav dem olika språk. För apartheidteologer blev det då tydligt att om Gud skapade något på ett visst sätt så kan detta
47 Kennedy. P. Simon. Abraham Kuyper: Calvinist Anti-Revolutionary Politican and Political Thinker.
Australian journal of politics and history vol:61 nr:2 2015. S.169-183
48 Engdahl. 2006. S.46
49 Du Toit. Andre. Puritans in Africa? Afrikaner "Calvinism" and Kuyperian Neo-Calvinism in Late Nineteenth-Century South Africa. Comparative Studies in Society and History. Vol: 27. Nr: 2.1985. S.209- 240. (S.222-225)
50 Hexham. 1981. S.4-6
51 Dubow. 2014. S.20
inte ifrågasättas och därför är det Guds vilja att människor ska fortsatt vara uppdelade.
Principen att Guds skapelse är hans vilja och därför inte bör ifrågasättas var en av de fundamentala byggstenarna för apartheidteologin.52
Inom afrikanderkristendomen och afrikandernationalismen var skriften (bibeln) väldigt central. Frederik Johannes Menz Potgieter var en framstående teolog som var verksam innan och under apartheidregimens välde. Hans teologi baseras på att skriften är Guds ord och att skriften då är utan fel. Potgieter betonar det är Guds ord genom skriften som tron ska bygga på och inte kyrkans ord.53 Skriftens särställning som förmedlare av Guds ord och vilja är en av de centrala byggstenarna inom den reformerta kristendomen och det var något som John Calvin förespråkade i sina doktriner.54
DRC var inte en enhetlig konfessionell kyrka under afrikandernationalismens framväxt och är inte det idag heller. Utbrytarkyrkor fanns, en av dessa var den ultra ortodoxa kalvinistiska Gereformeerde Kerk vars teologi i mångt och mycket tillslut togs upp av DRC. De kalvinistiska ortodoxa idéerna fick sådant genomslag under och efter boerkrigen att DRC började implantera dem som en central roll i deras teologi. Dessa extrema idéer som främst betonar afrikanderna som Guds utvalda folk och Guds allsmäktighet är även de som ligger till grund för bitar av den teologiska grund som apartheidsystemet bygger på.55
52 Loubser. 1996. S.326
53 Engdahl. 2006. S.112-117
54 McGrath. Alister E. Christian theology: an introduction. 4. Ed. 2007. S.134-135
55 Henriksson. 2010. S.52, 57-58
3.2 DRC i Sydafrika - dess relation till apartheidregimen
DRC i Sydafrika blev 1824 en egen kyrka fri från den holländska moderkyrkan. Till en början under det brittiska styret så fick man vara återhållsamma med sina tankar om en överlägsen ”vit ras” och kyrkan var öppen för alla fria män. Meningsskiljaktigheter kring flertalet olika saker gjorde att flertalet andra kyrkor bildades under och efter The Great Trek.
DRC stödde till en början inte The Great Trek men efter en tids velande flyttade tillslut även DRC ut i de nya staterna. DRC tillät medlemmar från olika ”raser” och man hade färgade församlingar. När då vita människor började bosätta sig i angränsning till de färgade församlingarna så uppstod frågan om de skulle ha en gemensam Gudstjänst eller om den skulle hållas separat. Resultatet blev en varsin gudstjänst och från och med år 1881 bildades olika separata underkyrkor eller ”missionskyrkor” för olika ”raser”.56
DRC hade som tidigare nämnt en kristenmångfald inom sin organisation. Man kan se DRC som ett träd där DRC:s reformerta grund är stammen. Olika trosinriktningar som betonar olika saker växer fram ur DRC:s reformerta stam och bildade nya grenar som t.ex. pietism. Det fanns alltså människor inom DRC som bekände sig till andra trosinriktningar är kalvinism.
Under tiden kring och efter boerkrigen fick den kalvinistiska grenen dock ett allt större genomslag. Kuypers neo-kalvinistiska idéer passade väl in i främst de norra delarna av dagens Sydafrika. Dessa delar av landet var bosatta av afrikander vars ättlingar hade lämnat Kapkolonin och det brittiska styret för att söka sig lyckan under främst The Great Trek. Dessa människor var även de som gjorde uppror mot britterna och slogs mot det brittiska imperiet i boer-krigen. Den kristna och afrikandiska nationalismen var stark i dessa delar av landet57 och de neo-kalvinistiska värderingarna kunde gradvis föras in i DRC:s teologi för att tillslut ha en central roll och mynna ut i ett stöd av apartheidsystemet.58
Att DRC stöttade apartheidregimen är ett faktum. Efter Sharpevillemassakern fick DRC kritik från den reformerta kyrkans världsallians WARC som klargjorde att apartheidregimens politik inte var förenlig med kristendomen. DRC svarade med att säga att den politiska situationen i Sydafrikavar komplicerad och att uppviglarna under Sharpevillemassakern också var skyldiga. Åren som följde var kantade av kritik emot DRC. WARC klargjorde att det var emot Guds vilja att dela på människor efter etnicitet. DRC motsatte sig dock detta och
56 Henriksson. 2010. S.51-56
57 Dubow. 2014. S.18-23
58 Henriksson. 2010. S.58-59
lämnade in en ansökan om att få detta uttalande ändrat. En ansökan som dock röstades ner. År 1982 under general konciliet i Ottawa så beslutade WARC att apartheid inte var förenligt med den reformerta kristna tron.59 ”The main point is that apartheid thereby was declared a sin ande the theological justification of it a theological heresy”60 DRC stängdes ute från WARC tills de uppfyller vissa kriterier som visar att deras stöd för ”rassegregering” upphör.61
DRC var ingen passiv kyrka som huserade i bakgrunden och gav sitt stöd till apartheidregimen. Man var aktiv och uppmanade även regeringen att utveckla apartheidsystemet och införa vissa lagar. Förbudet mot äktenskap mellan ”raserna” är en idé som tidigt kom från DRC. Man uppmanade eller gav sitt stöd till flertalet andra lagar som infördes apartheidregimen och som kan anses vara rasdiskriminerande.62
Inom DRC fanns det aldrig något enhetligt stöd för apartheidsystemet. Vissa teologer inom DRC ifrågasatte apartheidsystemet redan när det infördes. Bennie Keet menade att apartheidsystemet missgynnade de icke-vita ”raserna” och att därför var inte apartheidsystemet lösningen på ”rasproblemet” i Sydafrika.63 Beyers Naudé var även det en person som relativt tidigt började motsätta sig apartheidregimens politik. Naudé var präst inom DRC och deltog i Cottesloe möte som hölls mellan DRC och kyrkornas världsråd. I Cottelsloe deklarationen togs inga direkta avstånd från regeringens politik men vissa DRC representanter gav sitt fulla stöd till världsrådets syn på apartheid som ett diskriminerande system. En av dessa representanter var Nadué som kom att bli en av de viktigaste vita motståndarna till apartheid. Nadué blev också under en tid avstängd från DRC och hans motståndsröst tystades ner likt många andras av apartheidregimen.64 Motståndet emot apartheidsystemet växte mer och mer och den 8:e juni 1982 så publicerades ett öppet brev påskrivet av 123 präster och teologer inom DRC. Brevet deklarerade att det inte finns något stöd för apartheidsystemet i bibeln och de deklarerade att de kommer att arbeta för ett rättvist samhälle bort från apartheid.65
59 Henriksson. 2010. S.73-75, 162
60 Ibid. S.162
61 Ibid. S.168
62 DRC. The story of the Dutch Reformed Church’s journey with apartheid. 1960-1994 a testimony and a confession. General synodical commissions of the Dutch Reformed Church. 1997. S.7-8
63 Giliomee. Hermann. Critical Afrikaner intellectuals and apartheid 1943-1958. South African journal of philosophy. Vol:19 Nr: 4. 2000. S.321-339. (S.328-329)
64 Müller. Retief. Beyers Naude´ (1915–2004): Christianity, violence, and reconciliation in South Africa.
Theology Today. Vol: 72. Nr: 3. 2015. S.299-311
65 Open letter – 8 June 1982
Det tåls att nämna att den officiella synen på apartheidsystemet från DRC inte var att systemet skulle fungera som ett förtryck av den icke-vita befolkningen. Apartheidsystemet skulle fungera som en lösning på det allt mer brådskande ”rasproblemet” i Sydafrika. Apartheid skulle införas för att skydda även den färgade och svarta befolkningen. DRC hade som ståndpunkt att den ”vita rasen” hade som uppgift av Gud att skydda de andra ”raserna”. Inom DRC talade man om att apartheidsystemet skulle innebära att den vita befolkningen tar resterande befolkning under sina vingar och hjälpa dem att utvecklas.66
66 DRC. The story of the Dutch Reformed Church’s journey with apartheid. 1960-1994 a testimony and a confession. General synodical commissions of the Dutch Reformed Church. 1997. S.8
3.3 teologiska argument för apartheid
I detta avsnitt kommer följande teologiska argument att berörs:
1. Afrikander som Guds utvalada folk.
2. Guds vilja att dela in människor i olika nationer med olika språk.
3. Uppdelningen av människor i olika grupper är ett resultat av synd.
4. Guds vilja att människor ska underkasta sig överheten.
3.3.1 Guds utvalda folk
I romantiserande mytbildningar av den afrikandiska historien och det historiska arvet använde man sig som tidigare nämnt av bibliska liknelser. Man liknade afrikandernas prövningar under det brittiska styret med det Guds utvalda folk utsattes för i gamla testamentet. Gamla testamentet sågs som en spegelbild av det afrikandernas förfäder tvingades utstå.67 The Great Trek är en viktig händelse i skapandet av en Guds utvalda folk mentalitet hos afrikanderna. I slaget vid Blood river i Natalprovinsen lyckades afrikandernas förfäder besegrade Zulukrigarna som var överlägsna till antalet. Afrikandernas förfäder ska enligt legenden ha ingått ett förbund med Gud där Gud skulle befria dem från deras fiender.68 När man sedan vann en sådan överlägsen seger så sågs det som ett bevis att afrikanderna var Guds utvalda folk. Dagen den 16 december har sedan blivit en högtidsdag i Sydafrika där man prisade Gud för att Gud gav segern till afrikandernas förfäder.69 På hundra års jubileumet av krigssegern år 1838 så genomförde afrikandernationalisterna en rad olika hyllningar däribland resningen av ett monument till minne av seger. Krigssegern år 1838 sågs av afrikandernationalister som det tillfälle där afrikanderna gick från att vara ett folk till att vara ett förbundsfolk. Afrikandernas syn på sig själva som Guds utvalda folk är oerhört central för apartheidteologin. Skillnaden på utvalda och icke-utvalda människor och behovet att skydda det utvalda folket är en viktig del i den teologiska grund som apartheidteologin bygger på.70
67 Patterson. 1957. S.177
68 Smith, Anthony D. Chosen peoples. 2003. S.78
69 Templin. Alton. J. The ideology of a chosen people: Afrikaner nationalism and the Ossewa Trek 1938.
Nations and Nationalism. Vol: 5 Nr: 3. 1999. S.397-417. (S.399-400)
70 Smith. 2003. S.78-85
Att bilda myter kring historiska händelser var en viktig del i utvecklandet av nationalistkänslan. En känd poet och tillika kalvinistisk präst inom DRC vid namn Toitus hade en stor betydelse i mytbildandet om afrikanderna som Guds utvalda folk. Hans dikter anspelade på afrikandernas prövningar och liknade dessa med de prövningar Guds utvalda folk i bibeln behövde utstå. Kopplingar till bibliska texter och personer var alltid nära till hands och hans dikter hade stor inverkan på afrikandernas syn på sig själva som Guds utvalda folk. Toitus var även delaktig i översättandet av bibeln till afrikaans (afrikandernas språk) vilket var en viktig del i afrikandernas nationalism.71 Att utveckla det egna språket var en viktig del i utvecklandet av afrikandernationalismen. Att behålla och utveckla sin egen kultur var viktigt för afrikanderna i upproret mot det brittiska imperiet. Att ha ett eget språk är något som faller helt i linje med afrikandernationalismen. Språket är ett viktigt verktyg för kultur och gemenskapen och att ha ett eget språk är något som stärker gemenskapen och hjälper till att befästa den skillnad mellan folkslag som afrikandernationalister försökte förmedla.72
3.3.2 Guds vilja att människor ska vara uppdelade i olika nationer och prata olika språk
Bibeltexters roll i apartheidteologin är central. ”Formulating a Biblical basis for its views on race was already becoming important for the Dutch Reformed Church in the early 1940s.”73 För afrikanderteologer gällde det att hitta bibeltexter som kunde motivera ett politiskt system som förespråkar åtskildhet mellan ”raserna”.74 Man tog bibelstycken som man ansåg kunde tolkas som rättfärdigande av rasåtskildhet. Det räckte med att citera en bibeltext då det innebar att det som sägs står i bibel vilket ansågs vara bevis nog att det är Guds vilja.75
Redan på 1800-talets andra hälft argumenterade pastor Stephanus Jacobus du Toit med hjälp av bibeltexter att det var Guds vilja att afrikanderna skulle ha sitt eget språk och nation. Han hänvisar till 1 mos 11:1-9:76
71 Hexham. 1981. S.31-54
72 Smith. 2003. S.82-83
73 DRC. The story of the Dutch Reformed Church’s journey with apartheid. 1960-1994 a testimony and a confession. General synodical commissions of the Dutch Reformed Church. 1997. S.5
74 Dubow. 2014. S.22
75 Henriksson. 2010. S.231
76 Loubser. 1996. S.321-337
Hela jorden hade samma språk och samma ord. När människorna flyttade österut fann de en dal i Shinar där de bosatte sig. ”Nu skall vi slå tegel och bränna det”, sade de till varandra. De använde tegel som byggsten, och som murbruk använde de beck. De sade: ”Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden.” Då steg Herren ner för att se staden och tornet som människorna byggde. Herren sade: ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.” Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade att bygga på staden. Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden.77
I denna bibeltext skapade Gud olika språk. Människor skulle då tala olika språk eftersom att det var Guds vilja. Du Toit menade att det var Guds vilja att människor skulle tillhöra olika grupper och nationer. Han hänvisade även till Upp 7:9, Upp 14:6-7:78
Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer.79
Och jag såg en annan ängel flyga över himlens mitt. Han hade ett evigt evangelium att förkunna för jordens invånare, för alla länder och stammar och språk och folk, och han sade med hög röst: ”Frukta Gud och ge honom er hyllning, ty stunden för hans dom är inne. Tillbe honom som har skapat himlen och jorden och havet och vattenkällorna.80
Att Gud i båda dessa texter valt att behålla olika nationer och språk även när domen ska falla över människan ansåg Du Toit måste betyda att det är Guds vilja att människor ska dela in jorden och leva i åtskilda nationer.81
Användandet av berättelsen om Babels torn ur 1 mos 11:1-9 för att legitimera segregationen var populärt bland apartheidteologer. Potgieter hade sin utgångspunkt i att skriften är Guds ord och Guds ord är Guds vilja. I 1 mos 11:1-9 delade Gud på människor och gav de olika språk och nationaliteter. Människor är sedan genomgående i bibel fortsatt uppdelade i olika nationaliteter. Därför kan man enligt honom inte med hjälp av skriften argumentera för att en integration mellan ”raserna” bör ske.82
77 Bibeln Bibelkommissionens översättning 2000. 1 Moseboken 11:1-9
78 Loubser. 1996. S.321-337
79 Bibeln Bibelkommissionens översättning 2000. Uppenbarelseboken 7:9
80 Bibeln Bibelkommissionens översättning 2000. Uppenbarelseboken 14:6-7
81 Loubser. 1996. S.321-337
82 Engdahl. 2006 S.131-138
