KLIMATENGAGEMANG I EN FÖRÄNDERLIG VÄRLD

KLIMATENGAGEMANG I EN

FÖRÄNDERLIG VÄRLD

En etnologisk studie om den kroppsliga och

tolkande förståelsen av klimatförändringar

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 1

Bakgrund ... 1

Syfte och frågeställningar ... 2

Material och metod ... 3

Teoretiska utgångspunkter och begrepp ... 7

Tidigare forskning ... 10

Uppsatsens disposition ... 12

2. Begripliggöra det abstrakta ... 13

”Jag kunde inte riktigt leva med att inte göra någonting” ... 13

Att samtala och göra det tillsammans ... 15

En kugge i samhällsdebatten ... 17

3. Använda den egna kroppen som medel för förståelse... 18

Den direkta omgivningen ... 18

Att strejka eller att inte strejka? ... 19

En riktadhet ... 20

På plats i Ojnareskogen ... 23

Att inte vara på plats ... 24

4. En ovanligt varm sommar ... 27

Värme är lika med härligt ... 27

1

1. Inledning

Bakgrund

Det råder ingen tvekan om att människan påverkar och påverkas av klimatförändringar (SMHI & Naturvårdsverket 2014: 5). Det råder inte heller någon tvekan om att de

övergripande risker som kommer till följd av klimatförändringar kraftigt kan minskas genom att klimatförändringarnas hastighet och omfattning begränsas (2014: 22). Vi människor måste alltså handla på ett sätt som gör att de förödande negativa risker som klimatförändringar för med sig begränsas, för att kunna förhindra förödande negativa konsekvenser för jorden och dess invånare.

Dessa fakta kommer säkerligen inte som någon överraskning för någon. Vi vet redan allt detta. Trots dessa kunskaper och förståelser upplevs klimatförändringar fortfarande som ett relativt abstrakt fenomen. Vi kan inte ta på klimatförändringarna, vi kan inte se dem och vi kan inte höra dem. Diskursivt kan man säga att klimatförändringar på många sätt är

närvarande i människors liv, men att vi inte kan se direkta, konkreta konsekvenser av dem i våra vardagliga liv. Med tanke på frågans angelägenhet vill jag med denna studie undersöka vilka metoder eller processer människor använder sig av för att gå från det abstrakta till det konkreta. Hur begripliggör vi det abstrakta?

Med avstamp från hur märkbart oroande klimatförändringar är som samhällsfenomen

(Svenskar pekar ut klimatet som den mest oroande samhällsföreteelsen i världen, till och med mer oroande än terrorism, konflikt och krig (WWF, Klimatbarometern 2018 &

Sifo-undersökning)) bedömer jag det som viktigt att undersöka vad klimatförändringar innebär för människor. Vilka meningsskapande processer använder vi oss av för att dels adressera och verka för handlingskraft i klimatfrågan och dels för att förstå vad klimatförändringar är, i våra vardagliga liv? Ett sätt att göra detta kan vara att engagera sig i en klimatorganisation. Genom att intervjua olika personer som kanaliserar sitt klimatengagemang i olika

klimatorganisationer vill jag undersöka huruvida dessa personer känner att de konkretiserar sin uppfattning av klimatförändringar. Vad har det för betydelse att vara på plats med den egna kroppen, eller att samtala med andra, som ett sätt att råda bot på till exempel

2 Eftersom klimatförändringar är direkt sammankopplade till mänskliga beteenden och

föreställningar om hur vårt samhälle är uppbyggt, har det konstaterats att klimatfrågan i högre grad behöver studeras utifrån fler perspektiv än enbart det naturvetenskapliga (Hulme, 2009; Evernden, 1993: preface). Krisen utgör inte en enbart teknisk sådan, utan borde ses som ett kulturellt fenomen, vilket gör att ämnet bör studeras inom och mellan olika typer av

discipliner (Evernden, 1993: preface). Med min etnologiska ämnesbakgrund och ansats vill jag därför försöka närma mig en mer interdisciplinär förståelse av klimatfrågan, som det har konstaterats att frågan saknat.

Syfte och frågeställningar

Syftet med denna studie är att undersöka erfarenheten av att kanalisera ett klimatengagemang i olika typer av organisationer. Fokus kommer ligga på hur man använder den egna kroppen för att skapa en större förståelse av vad klimatförändringar är och gör, samt vad erfarenheten av att samtala med andra klimatengagerade har för betydelse hos de intervjuade, samt på vilket sätt känslor är närvarande i sammanhanget. Jag vill undersöka hur det diskursiva och det kroppsliga samspelar för en klimatengagerad individ, och vilket samband det har med hur vi upplever klimatförändringar idag. Vad finns det för betydelse för den enskilde individen att delta i klimatstrejker, demonstrationer, engagera sig i miljöpolitik eller liknande?

Syftet med studien är att undersöka hur unga klimatengagerade vuxna använder den egna kroppen och gemensamt tolkar fenomenet klimatförändringar med andra för att begripliggöra sin egen plats i en föränderlig värld.

Utifrån detta syfte kommer jag besvara följande frågeställningar:

1. Hur erfar mina informanter upplevelsen av att vara engagerade i en klimatorganisation som ett sätt att kanalisera sitt klimatengagemang och hur tolkar man förståelsen tillsammans med andra?

2. Upplever mina informanter att det har varit betydelsefullt att kroppsligen vara på plats i samband med klimataktioner som ett sätt att skapa sig förståelser av

klimatförändringar?

3 För att besvara syfte och frågeställningar kommer jag analysera mitt material med hjälp av fenomenologiska teorier formulerade av Martin Heidegger och Maurice Merleau-Ponty, samt med hjälp av Hans-Georg Gadamers hermeneutikteori. Den hermeneutiska teoribildningen kommer jag dels tillämpa under teoretiska utgångspunkter och begrepp, men även som reflekterande utgångspunkt under metod och material.

Material och metod

För att undersöka upplevelser av att vara engagerad i en klimatorganisation har jag genomfört intervjuer med fem olika personer. Intervjuerna genomfördes mellan den fjärde till den sextonde april 2019 och varade från fyrtio minuter upp mot en timme och tjugo minuter. Jag valde att ta kontakt med unga vuxna eftersom jag ville få perspektiv från personer som är från en generation som troligtvis kommer möta effekter av klimatförändringar i framtiden, men som samtidigt är tillräckligt gamla för att på ett reflekterande sätt kunna sätta ord på vad ett klimatengagemang betyder för dem. Unga vuxna definierar jag i detta fall som personer mellan 20 till 30 år. Den yngsta av mina informanter är 24 år och den äldsta är 30 år.

Eva Fägerborg beskriver intervjuer i Etnologiskt fältarbete (2011) som en av de mest väletablerade källkategorierna inom etnologin och att insamlingsmetoden väl lämpar sig för ämnets disciplin, som söker fånga kulturella fenomen med människan och samspelet

människor emellan (Fägerborg, 2011: 85). I intervjuer kan den upplevda erfarenheten beskrivas, menar Fägerborg, genom att människor berättar om sina tankar, känslor och upplevelser av olika situationer eller skeenden. Det nära individperspektivet gör det möjligt att erhålla ett nyanserat, mångfacetterat och erfarenhetsnära material som ger en bra grund för tolkning och analys (ibid.). Intervjuer som metod för min studie känns självklart, då det är just det individnära perspektivet av att vara engagerad i klimatverksamhet som jag vill komma åt, och beskrivningar av den levda erfarenheten.

Intervjuerna har varit semistrukturerade, där jag har använt mig av en på förhand konstruerad intervjumall med nedtecknade frågor och teman. En intervjumall kan vara tacksam att

4 om sina upplevelser och tankar. Intervjuerna spelade jag in på min mobiltelefon, för att kunna ha mitt material tillgängligt för den senare transkriberingen. Eftersom en inspelad intervju registrerar hela samtalet kan man lyssna igenom intervjun vid flera tillfällen efteråt, vilket ger ytterligare möjlighet för att kunna göra analyser ur olika synvinklar, jämfört med att endast föra anteckningar under intervjutillfället (2011: 105).

Samtliga av mina informanter har jag tilldelat ett pseudonym i den skrivna texten, och de heter egentligen någonting annat. I den skrivna texten hänvisar jag inte heller till vilken klimatorganisation mina informanter är medlemmar i för att inte riskera att röja deras

identitet. Om klimatorganisationens namn förekommer i ett citat har jag ersatt detta med ’x’.

Den första intervjun med informanten Rasmus ägde rum på ett café den 4 april, och varade i cirka 1 timme. Jag kom i kontakt med Rasmus efter att ha mailat en annan medlem i en stor nationell klimatorganisation. Denna person hänvisade då till Rasmus som en potentiellt mer lämpad informant. Personen jag mailade med menade att anledningen till varför Rasmus skulle kunna ses som en mer lämpad informant var att Rasmus deltagit i mer klimataktivism än vad min första kontaktperson hade. Rasmus och jag hade aldrig träffat varandra före intervjutillfället, och jag valde att skriva till honom direkt på Facebook för att fråga om han var intresserad av att vara med på en intervju.

Den andra intervjun ägde rum senare samma dag, med informanten Stina. Stina hade jag heller aldrig träffat innan, och henne kom jag i kontakt med via en vän till mig. Min vän kände Stina sedan tidigare, och tipsade mig att jag skulle kunna höra av mig till henne eftersom Stina sitter i styrelsen för en lokal klimatgrupp. Intervjun med Stina varade i ca 40 minuter. Det förekom lite störningsmoment under själva intervjun, då det var någon form av körsång som hördes in till caféet där vi satt. Vi skrattade och nämnde sången ett par gånger under intervjun, tacksamt nog hade det kunnat vara ett betydligt mer störande ljud under inspelningen än en övande kör, vilket inte störde inspelningen allt för mycket.

5 hon undrade om hon var en lämplig kandidat då hon inte längre är engagerad i denna

klimatgrupp och då hon aktivt valt att gå ur gruppen. Hennes tankar och reflektioner till varför hon inte ville vara med i denna klimatgrupp ansåg jag vara intressant och svarade på hennes fråga med att jag fortfarande gärna ville ha intervjun med henne. Samtalet med Levi tog cirka 45 minuter.

Den fjärde intervjun var med informanten Alex och var den längsta intervjun, som tog ungefär 1 timme och 20 minuter. Alex kom jag i kontakt med efter att jag mailat den

klimatorganisation där Alex sitter som vice ordförande. Mailkorrespondensen inleddes med att jag frågade Alex om han kände till någon medlem i organisationen som skulle vara intresserad av att vara med på intervju, vilket slutade i att Alex godhjärtat själv ställde upp som informant. Intervjun ägde rum på ett universitetscampus den 6 april.

Den femte intervjun var med informanten Nora och var inte ett fysiskt möte, utan skedde via FaceBook-messengers samtalsfunktion. Samtalet med Nora skulle egentligen skett två veckor tidigare, men då jag varit tvungen att skjuta upp det först planerade mötet, och Nora senare varit tvungen att skjuta upp nästa planerade möte, landade vi i att ha telefonsamtalet den 16 april. Anledningen till att vi hade ett telefonsamtal och inte sågs personligen var för att Nora bor i London, vilket gjorde att ett telefonsamtal blev ett givet alternativ. Intervjun tog drygt en timme. Nora kom jag i kontakt med efter att ha skrivit direkt till henne på Facebook, efter att ha ”hittat” henne när jag sökt bland olika artiklar kring klimatengagemang. I en av artiklarna kring klimataktivism dök Nora upp, varpå jag helt sonika skrev till henne senare samma dag, och frågade om hon ville vara med på en intervju, vilket hon lyckligtvis ville.

Som nämnts tidigare möjliggör intervjuer för att få fram individ- och erfarenhetsnära

6 pratar om hur man som forskare tolkar sitt material. Gadamer menar att när en individ tolkar texter, bilder eller andra mänskliga handlingar, bygger det ofta på vissa nivåer av förförståelse för ämnet man undersöker. Tolkningen blir till som i en spiralliknande rörelse mellan

forskarens förförståelse av sitt ämne och mellan de nya erfarenheter och idéer som blir till efter exempelvis en intervjusituation. Den nya förståelsen leder sedan till en ny förförståelse till framtida tolkningsprocesser (Gadamer: 2004). Fenomenet brukar kallas för den

hermeneutiska spiralen, där tolkningsakten sker mellan det undersökta, förförståelse, ny textproduktion, ny tolkning och ny förståelse. Detta är, enligt det hermeneutiska synsättet, delar i en helhet som ständigt vidareutvecklas och ger uttryck för det genuint mänskliga (Patel, Davidsson 2011: 30). För min egen del har jag vissa förkunskaper om mitt angivna uppsatsämne. Jag har dels studerat Hållbar Utveckling upp till B-nivå, och har dels ett eget personligt intresse för hållbarhetsfrågor. Då de jag intervjuat också varit intresserade och kunniga inom ämnet, och i de flesta fall säkerligen mer än mig själv, har den kollektiva förförståelsen troligtvis gjort att det funnits aspekter under intervjuerna som har kunnat gå osagt. En sådan osagd premiss skulle till exempel kunna vara synen att klimatförändringar är ett verkligt problem. Om någon intervju däremot hade genomförts med en klimatskeptiker kanske diskussionen hade lagts mer åt att diskutera huruvida klimatförändringar verkligen är ett hot eller inte. Med de informanter jag haft så har utgångspunkten varit att

klimatförändringar är någonting som verkligen sker, och då har intervjuerna kunnat utgå från den premissen. Däremot kan mina egna förkunskaper kring ämnet ses som en nackdel om den gemensamma intervjukonstruktionen har blivit allt för styrd av mig själv. Jag har strävat efter att ha ett så öppet och förutsättningslöst samtal som möjligt, där avsikten har varit att den intervjuade ska få känna att den kunnat berätta om sina upplevelser och erfarenheter, men det är svårt att i efterhand säga hur mycket man har påverkat den intervjuade under denna akt.

7 med andra människor (2011: 68). Ibland kan helt enkelt intervjusvar vara kommentarer till dessa kollektiva egenskaper som personerna blivit ofrivilligt tilldelade. Pripp skriver att den tredje närvarande är mest uppenbar i undersökningar som knyter an till ämnen som ofta omtalas, debatteras eller anses vara laddade (2011: 71f). För att anknyta till min egen studie så tror jag inte att ”klimatengagerade personer” faller under en särskilt omdebatterad social grupp i samhället. Inte heller är det en särskilt känslig eller laddad fråga med

klimatengagemang. Snarare är det tvärt om, klimatengagemang, miljöengagemang, hållbar utveckling och hållbart leverne tror jag generellt anses som någonting väldigt positivt i samhällets ögon. Men denna positiva laddning är just anledningen till att jag vill koppla ihop det till den tredje närvarande. I mina intervjuer kan det nämligen varit så att de intervjuade känt en skyldighet att lyfta upp klimatengagemang som någonting som alltid är förknippat med någonting positivt. Med andra ord kan det vara svårare att uttala sig om negativa upplevelser eller erfarenheter inom ämnet jag undersöker. Kanske är man orolig att återberättandet av sådana erfarenheter skulle förknippas med att man i sådana fall har kontroversiella åsikter eller att man inte är för ett engagemang i hållbarhetsfrågor, vilket ju inte alls behöver vara fallet. Erfarenheter tolkar jag som någonting man sällan själv har kontroll över. Man kan ha haft intentioner eller förhoppningar om att delta i vissa företeelser som leder till specifika erfarenheter, men det behöver inte alltid bli den naturliga följden. Med detta sagt associerar inte jag dåliga erfarenheter kring klimatengagemang i denna uppsats till något som skulle antyda att personen i fråga skulle vara emot engagemang i klimatfrågan. Men det kan vara någonting som är närvarande under intervjusituationen, där den intervjuade och den som intervjuar inte känner varandra från början, och där båda parter vill framstå i god dager. Med detta sagt kommer jag inte använda mig av ”den tredje närvarande” som en analysmetod i min studie, men jag finner det relevant att nämna som en aspekt att ha i åtanke kring materialet.

Teoretiska utgångspunkter och begrepp

8 Fenomenologin flyttar fokus från ”vad?” till ”hur?” och är enligt en av ämnets stora tänkare, Martin Heidegger, i första bemärkelse ett metodbegrepp (Heidegger, 1993: 49). Heideggers fenomenologi låter oss se på världen på ett alternativt sätt. Han menar att ”världslighet” är ett ontologiskt begrepp (Heidegger, 1993: 92). Det vill säga att förståelsen av världslighet är ett antagande vi har om hur världen är uppbyggd, och inte nödvändigtvis vad världen egentligen ”är” rent objektivt. Heidegger menar även att vägen till att kunna undersöka fenomenet ”värld” måste gå genom det inomvärldsliga (1993: 92f), det vill säga inom oss själva. Heidegger påpekar att själva ordet fenomenologi (fenomen och logi, logos) skulle kunna medföra samma disciplin-struktur som sociologin, biologin eller liknande ämnen, där

sociologin är vetenskapen om gemenskapen, biologin är vetenskapen om livet, och så vidare (1981: 50). Om man utgår från denna struktur skulle i sådana fall fenomenologin vara vetenskapen om fenomenen (1981: 50). Denna beskrivning är i viss mån vad fenomenologin behandlar, men det som framför allt skiljer sig från tidigare nämnda disciplin-strukturer är att fenomenologin går ”till sakerna själva”. Teorin tar fasta på sammankopplingen mellan

fenomen, objekt och subjekt, det inomvärldsliga. Den undersöker inte fritt flödande fenomen ”ute i världen”, utan snarare förbindelsen mellan fenomen och subjekt.

En annan fenomenolog som i likhet med Heidegger söker att ta fasta på människans uppfattning av världen är Maurice Merleau-Ponty. Meurleau-Pontys fenomenologi har kroppen i fokus. Han menar att det är med vår kropp vi kommunicerar med vår omvärld. Kroppen är varat-till-världens förmedlare (Merleau-Ponty, 2018: 32). Att vara en levande kroppslig varelse innebär att man står i förbindelse med en bestämd värld, att man är engagerad i den, och är sammansmält med vissa företeelser i den (ibid.). Merleau-Ponty förklarar det som att kroppen är ett föremål, men samtidigt inte. Andra personers kroppar kan vara ett föremål för mig, något som kan betraktas från håll och som inte står i direkt

9 Med Merleau-Pontys tankesätt blir med andra ord det kroppsliga subjektet centralt för att kunna erhålla kunskap om världen, och kunskap om oss själva i den världen. Med den fenomenologiska analysen och Merleau-Pontys teori om den kroppsliga närvaron i fokus förefaller det därmed intressant att undersöka hur olika individer som engagerar sig med sin kroppsliga närvaro på olika sätt begripliggör vad fenomenet ’klimatförändringar’ är, och hur man verkar för att skapa en hållbar värld. Kan man erhålla kunskap om klimatförändringar genom att vara på plats på en klimatstrejk till exempel? Med Maurice Merleau-Pontys teori om den kroppsliga närvaron som ett direkt avgörande sätt att få kunskap om någonting frågar jag mig om människan behöver uppleva konsekvenser av klimatförändringar genom direkt levd erfarenhet med den egna kroppen för att förstå allvaret som klimatförändringar kommer medföra. Det får nämligen antas vara ofantligt eftersträvansvärt att inte göra det, eftersom effekter av klimatförändringar kommer innebära stora negativa konsekvenser för jorden och jordens befolkning. Med denna utgångspunkt blir det intressant att undersöka om man kan begripliggöra fenomenet på andra sätt, till exempel genom att samtala med andra

klimatengagerade eller genom att vara med på olika typer av klimataktivism eller demonstrationer.

Som ett komplement till fenomenologin kommer jag använda mig av hermeneutik. Den hermeneutiska teoribildningen tar avstamp från fenomenologin, och handlar i grova drag om tolkning. Heidegger skriver bland annat om den hermeneutiska förståelsen i sin Varat och tiden (1981). Heidegger skriver att den logos (fenomenologi) som råder inom tillvarons fenomenologi bygger på en tolkande karaktär (1993: 61) och att ”tillvarons fenomenologi” är hermeneutik i ordets ursprungliga betydelse, eftersom det betecknar uppgiften att utlägga,

eller tolka (1993: 61f)

.

sammanlänkade.

10 någonting betyder för någon (Nyström, 2007). Vilken innebörd och mening tillskriver vi människor den värld vi lever i?

Gadamer menar att denna innebörd och mening bara kan förstås med språket som medium (Gadamer, 2004: 16; Gadamer, 2004: 402; Schmidt, 1997: 483), och att språket på detta sätt blir den mest intima ”kontakt” med livet, vilket gör det till en essentiell del av förståelsen av livet (Schmidt, 1997: 483). Betydelsebärande i Gadamers hermeneutik är även den

hermeneutiska spiralen. Som jag tidigare redogjort för kan den appliceras på forskarens egna påverkan på sin studie, men den kan även användas som forskningsmetod för att undersöka tolkning. Den hermeneutiska spiralen utgår från det som Gadamer främst filosofiskt

undersöker, nämligen förståelse1 (Gadamer, 2004: 16). Enligt Gadamer blir förståelse till

genom samtalet som medium, och att man då skapar förståelser tillsammans. Istället för att se det som att en person får förståelse om någonting ser Gadamer det mer som en tredelad relation. En person får förståelse om någonting tillsammans med någon annan, som de sedan båda förstår (Gadamer, 2004: 16f). Den hermeneutiska spiralen handlar således om helhet och delar, där någon har en viss förståelse för någonting, som i samtalet med någon annan kan bidra till ny kunskap och nya förståelser. Den nya förståelsen kan sedermera vara förförståelse i framtida samtal, och ge ytterligare kunskap och förståelse. På så sätt liknas

förståelseprocessen som en spiral, där nya förståelser hela tiden kan bli till genom tidigare erfarenheter och tidigare kunskaper. I andra ordalag så är alltså språket, precis som kroppen, ett kommunikationsverktyg som man kan använda för att skapa förståelser om saker och ting i världen.

Tidigare forskning

Mycket inspiration till denna uppsats har hämtats från Rikard Engbloms uppsats Med kroppen som vapen: en studie av aktivism, mobilisering och motstånd mot en gruva i Gállok (2015). Engbloms studie undersöker en motståndsrörelse som protesterade mot anläggningen av en gruva i den norrländska staden Gállok. Engblom undersöker hur de klimataktivister som var på plats använde den egna kroppen som ett sätt att skapa motstånd.

Engblom har en fenomenologisk utgångspunkt i sin analys. Han undersöker i synnerhet hur aktivisterna i Gállok använde sin egna kropp som ett sätt att vara i vägen för grävmaskinernas

11 framkomlighet, och hur aktivisterna sammankopplade sig själva med materialiteter för att poängtera platsens betydelse för lokalbefolkningen i Gállok (2015: 2).

Engblom hänvisar mycket till fenomenologen Tim Ingold, som laborerar med tankefiguren att världen inte existerar för-sig, utan snarare att den ständigt kommer till oss och uppenbarar sig för oss (2015: 6). Med utgångspunkt i denna tanke menar Ingold att sättet som vi förstår och uppfattar världen går genom vårt agerande och genom vår direkta involvering i världen (ibid.). Kunskap är med andra ord mycket mer än bara intellektuell kunskap, länken till vår förståelse går genom våra kroppar. Likt Maurice Merleau-Pontys ståndpunkt så utgår Ingold, och i sin tur Engblom, från att kunskap är förkroppsligad (ibid.). Där till pekar Engblom på att känslor har med plats och materialitet att göra, och att fenomenologin lär oss att se till

känslornas betydelse i olika situationer, sociala miljöer och kontexter. På detta sätt är känslor närvarande i själva sammanflätningen mellan det kroppsliga och det materiella (2015: 22).

I min studie vill jag, likt Engblom, närma mig betydelsen av känslor i sammanhanget kring klimatengagemang. Finns det exempel i mitt material som pekar på känslomässiga

sammanflätningar mellan det kroppsliga och det materiella? Finns det exempel på när man har ”materialiserat” den abstrakta förståelsen av klimatförändringar, och riktat fokus på det

materiella och konkreta? Vad skapar det för känslor? Hur tar sig detta uttryck? Och slutligen, finns det exempel i mitt material där känslor har spelat en viktig roll för att förstå allvaret av klimatförändringar?

En annan inspirationskälla kommer från Kajsa Krammings avhandling (2017) Miljökollaps eller hållbar framtid? Hur gymnasieungdomar uttrycker sig om miljöfrågor. Kramming undersöker hur gymnasieungdomar uttrycker sig kring miljöfrågor, och hur de förhåller sig till olika miljödiskurser. Kramming har undersökt ett par studier som visat att

undervisningsmaterial på gymnasieskolor kan föra fram vissa typer av miljödiskurser, till exempel diskursen att den egna individens engagemang är särskilt betydelsefullt i frågor rörande miljön (2017: 64f). Kramming menar att olika typer av miljödiskurser kan generera olika typer av uppfattningar om klimatförändringar och hur vi ska förhålla oss till dem. Vidare skriver Kramming även om känslor kopplade till klimatfrågor. Författaren hänvisar bland annat till fenomenologen Sara Ahmeds teorier om att känslor inte är någonting som

12 som framkallar känslor om miljö- och klimatfrågor kan kopplas samman med

kommunikationen kring miljö och representationer kring hur miljöfrågorna ”ser ut”. Kramming menar att sådant som cirkulerar bland människor i samhället därmed inte är känslor i sig, utan att det är diskurser eller representationer som framkallar dem (ibid.).

Att känslor är kulturella handlingar är en spännande tanke. Jag vill med Krammings formuleringar utöka tolkningen av känslor som någonting som inte enbart finns inuti en person, utan även någonting som framkallas ”utanför” personen, till exempel via media, undervisningsmaterial i skola eller via den allmänna samhällsdebatten. Därmed tror jag det kan vara intressant att undersöka de närvarande känslor som cirkulerar när man pratar om klimatfrågor.

Uppsatsens disposition

Efter studiens inledande avsnitt följer tre kapitel där studiens material redogörs för och analyseras. Dessa kapitel innehåller i sin tur ett par underrubriker. I det första kapitlet redogörs och diskuteras de intervjuades erfarenheter av att vara engagerade i en

13

2.

Begripliggöra det abstrakta

Tre av mina fem informanter är i dagsläget aktiva inom ramen för en organisation, medan två har varit med i någon organisation tidigare men är det inte just nu. Följande kapitel kommer handla om hur mina informanter sökte sig till den klimatorganisation de är, eller var,

engagerade i samt hur de tycker det är att vara engagerad i respektive organisation som ett sätt att kanalisera sitt klimatengagemang.

”Jag kunde inte riktigt leva med att inte göra någonting”

När jag har frågat mina informanter varför de valt att engagera sig i sina respektive

organisationer har svaret från många varit att de varit engagerade i hållbarhetsfrågor under en väldigt lång tid innan, och att många varit det hela livet.

Den organisation som Stina är medlem i startade upp under hösten 2018, och hon gick med i organisationen efter att en vän till henne hittat gruppen, och tipsat Stina om att också bli medlem. Efter lite fundering beslöt sig Stina också för att gå med, eftersom hon länge själv varit intresserad av miljöfrågor och länge funderat på hur hon ska låta sitt engagemang ta sig uttryck.

Stina: Så hade jag varit på... efter sommaren... efter hela livet... ”vad ska man göra” så tänkte jag; ja, men jag prövar. Jag gör ändå ingenting just nu. Och sen så blev jag fast.

När jag frågar Stina om hon upplever att engagemanget i hennes klimatgrupp har bidragit till att hon har fått mindre klimatångest, svarar hon:

Stina: Definitivt! Skulle jag säga. Som sagt, bara innan jag började engagera mig, så tänkte jag väl (paus)… tänkte jag väl mer på en personlig nivå, vad kan jag göra, själv... Jag tycker ändå jag redan gör allting. Också det, att jag inte hade tillräckligt med information, alltså jag hade ingen bild av vad det är för någonting som faktiskt händer.

Att klimatfrågan ofta framställs som diffus och att det är den enskilde individen som bär ansvaret för att råda bot på klimatförändringarna är inget nytt fenomen. David Larsson-Heidenblad (2012: 41–56) har undersökt vad som kännetecknade svensk klimatrapportering vid tiden efter Al Gores film En obekväm sanning kom ut 2006. Svensk massmedia

14 som att exempelvis byta till lågenergilampor eller att välja att ta tåget istället för bilen

(Larsson-Heidenblad, 2012: 41–56). Enligt Kramming kan denna iakttagelse, att klimatfrågan framställs som otydlig och i form av dystopiska katastrofer där den enskilde individen utgör den som har störst ansvar för situationen, skapa känslor av väldig hopplöshet och maktlöshet (Kramming, 2017: 65f). Med förståelse för detta är det med andra ord inte särskilt märkligt att någon över huvud taget får klimatångest, eftersom klimatångest kan vara känslor som

frammanas genom medias porträttering av klimatfrågan som ett väldigt stort och diffust problem, som den enskilde individen bär ansvar för att lösa. För att säga det i enlighet med Sara Ahmed som Kramming hänvisar till i sin avhandling; känslorna kommuniceras som sociala och kulturella handlingar människor emellan (2017: 81f). Känslorna finns alltså inte uteslutande som inneboende i den enskilde individen, utan sprids människor emellan.

För Stinas del känner hon däremot att hon har kunnat göra fenomenet mer förståeligt genom att engagera sig och rikta sig mot något konkret, som att uppmana det universitet hon läser vid att dra ner på sina utsläpp.

Stina: För mig har det liksom. Ja, men klimatförändringar i det senaste halvåret har börjat i ångest och sen så genom att engagera sig, har jag liksom konkretiserat det på något sätt, och gjort det förståeligt på något sätt. (skratt) Jaa det här är ju bara en liten del av problemet, men jag hittade liksom ja, men här genom universitet, där kan jag gå på.

Någon annan som upplever att det känns bra att engagera sig är Rasmus. Rasmus har varit medlem i flera olika organisationer, och har varit klimatengagerad på lite olika sätt i ca 10 års tid. När jag frågar Rasmus hur han upplever sitt klimatengagemang rent generellt svarar han att det kan gå upp och ner.

Rasmus: Men det går väl lite i vågor. Ens klimatångest och engagemang. Nu dom senaste åren har det varit lite vilande… Eller vilande och vilande, jag har säkert varit mer engagerad än dom flesta. Men då blir det att jag inte gör så mycket, för att jag känner mig lite utmattad. Och sen så blir man mer engagerad efter ett tag.

/…/ Men det känns ofta bättre när man är engagerad på något sätt.

15 Nora har även hon varit personligt intresserad av klimatfrågor under en lång period, och när hon började läsa hållbar utveckling under sina universitetsstudier beskriver hon att det kändes som att ämnet blev mer närvarande för henne. Nora beskriver att hon själv inte varit med på några klimatmarscher eller liknande aktioner, utan att hennes engagemang mer varit utformat som ett ”behind the scenes”-arbete. Hon har varit med och startat en stor klimatmanifestation i en stor stad i Sverige bland annat, och driver just nu en hållbarhetskampanj som riktar sig mot caféer och restaurangers minskade användande av engångsartiklar. När jag frågar Nora om hennes övergripande syn på klimatengagemang säger hon att hon ofta känner sig ”hoppfull i det lilla” men ganska ”neggig i det stora”. Som exempel på det hoppfulla nämner Nora olika typer av hållbarhetskampanjer hon stött på i olika sammanhang. Hon beskriver att dessa aktioner med drivna och engagerade personer ofta ger henne hopp att ett miljövänligt liv kan formuleras som både roligt, åtråvärt och intressant. Gällande den aspekten känner hon sig positiv, men i det stora hela säger hon att det känns som att hon vet för mycket om

klimatförändringars negativa konsekvenser för att hon ska kunna vara evigt optimistisk inför framtiden.

Levi beskriver också att hon alltid varit intresserad av miljöfrågor, men att det var efter den varma sommaren som hon kände att ”jag kunde inte riktigt leva med att inte göra någonting”. Efter att ha fått nys om etableringen av en stor civil olydnads-klimatorganisation i en stor stad utomlands ville Levi vara med och starta en i sin egen hemstad. Anledningen till att Levi sökte sig till denna klimatgrupp menar hon var för att organisationen i högre grad fokuserar på systemförändring, snarare än att det är den enskilde individen som ska ändra sig.

Att samtala och göra det tillsammans

Rasmus: Fast, när man ändå gör saker tillsammans, då känns det ändå som att… nu gör jag

någonting i alla fall. Så då känns det bra. Sen så vet man liksom inte, jorden kanske går under

ändå, men då gör man i alla fall någonting.

Alex: Jag testade lite olika organisationer, men det var väl i x.. aa, jag tyckte om dom människorna, det var peppigt. Och så var det liksom ”herrejösses vad kunniga dessa människorna är” och det drevs jag ju utav och inspirerades av.

Nora: Men för mig är det så himla viktigt då, att liksom, och tillsammans med andra, bara göra någonting.

16 för att ändra det. Det är snarare... Ja men jag har saknat det här systemfokuset, snarare än individfokuset. /…/ Ja, men jag kände att det bara kändes så himla himla bra.

Stina: Spontant tror jag, haha, det är nog inte medlemmarna. Haha. Fast sen samtidigt, det är nog inte sant. För att se andra människor som också eldar på är väldigt peppande. Det är skönt att se att man inte är ensam. Det är skönt att se att man inte är ensam med att ta något slags ansvar också.

Ovan har jag listat några citat från mina informanter där de berättar om betydelsen av att dels ”bara göra någonting” och dels betydelsen av att vara engagerad tillsammans med andra. Levi uttrycker bland annat att det i hennes organisation varit mycket fokus på systemförändring, snarare än individförändring. Jag tolkar mina informanters tankar kring vikten av att vara klimatengagerad tillsammans med andra människor som en viktig aspekt för att dels lösa klimatproblemen, men också för deras individuella del att känna att man gör någonting tillsammans med andra. Någon som också ger uttryck för detta är bland annat ekopsykologen Per Espen Stoknes (2015). Han menar att det finns en otrolig kraft i social gemenskap och att inte känna sig ensam i sina tankar, i synnerhet när det handlar om klimatfrågan, vilket i sin tur kan skapa samhörighet och ge utrymme för handlingskraft (Espen Stoknes, 2015: 91).

Fenomenologiskt kan man också tänka att människor inte heller är ”fritt flödande fenomen”, ute i världen, utan att det är i sammanflätningen med andra människor som vi delar vår

tillvaro och begripliggör den tillsammans. Heidegger menar bland annat att vår tillvaro redan i en bemärkelse är en delad tillvaro med andra; en medvarandravaro (Heidegger, 1993: 209). Språket och talet är ett sätt att uttryckligen dela denna medvarandravaro med varandra, och att det är det främsta sätt vi har för att ordna och begripliggöra världen (ibid.). Om vi utgår från Heideggers förståelse av medvarandravaron blir det essentiellt att begripliggöra företeelser i världen tillsammans med andra, som även mina informanter ger uttryck för. Med språket och talet som instrument för att uttryckligen förmedla dessa förståelser kan man dela med sig av sina tankar och känna gemenskap i detta.

Alex är en av mina informanter som särskilt tycker att samtalet är en viktig aspekt av hans egna engagemang. Den organisation han är medlem i agerar som en nätverksbaserad

organisation för unga. Jag förstår det som att organisationen lägger mycket fokus på samtalet med andra, att sprida kunskap, lära av varandra och samtidigt påverka politiken.

17 /…/

Så vi har lärt varandra, lärt oss av varandra.

Alex tyckte att organisationen var tacksam att engagera sig i, då hans medlemskap har möjliggjort att kunna samtala med andra som varit kunniga inom området, men som även öppnat upp för tillfällen då man kunnat delta i olika panelsamtal eller möten med högt

uppsatta politiker. Även Maurice Merleau-Ponty poängterar att talet är viktigt i vår förståelse av mening, men att det inte är själva meningen i sig. Tal och tanke står inte i direkt relation till varandra och Merleau-Ponty skriver så här: ”Mening är fångad i talet, och talet är meningens yttre existens” (Merleau-Ponty, 2018: 156). Om man vänder på det kan man tänka att talet inte är meningens inre existens. Men vad är egentligen en menings inre existens? Merleau-Ponty närmar sig detta när han benämner att det i sådana fall skulle vara själva tanken. En tanke, skriver Merleau-Ponty, skulle kunna nöja sig med att existera för sin egen skull utan att tas sig uttryck genom talet eller kommunikationens komplikationer, men att den i sådana fall per definition skulle hamna i vårt omedvetna och således inte ens existera för sig (2018: 151). Med andra ord måste vi bekläda våra tankar i ord och tal, för att begripliggöra våra tankar och funderingar, även om den ”inre” betydelsen inte går att fånga (frågan är om det någonsin går att göra). För bland andra Alex är i vilket fall en viktig aspekt av hans klimatengagemang just samtalet; i samtal med andra upplever han att mycket påverkan kan äga rum och förståelse kan skapas.

En kugge i samhällsdebatten

18

3. Använda den egna kroppen som medel för förståelse

Detta kapitel kommer främst att handla om kroppslig närvaro. Främst kommer jag redogöra för hur mina informanter ser på klimatstrejker och deras egna erfarenheter av denna specifika typ av engagemang. Därutöver kommer jag tangera betydelsen av att påverka sådant som finns i den egna direkta omgivningen.

Den direkta omgivningen

Stina berättar att inspirationen till det tillvägagångssätt som den organisation hon är medlem i har kommit från en forskare som fokuserat på vad man som individ kan göra i sin direkta närhet. För Stinas klimatgrupp har det handlat om att påverka det universitet som många av medlemmarna i organisationen läser vid. Mycket av engagemanget har handlat om att få universitetet att dra ner på de egna utsläppen, exempelvis genom att ordentligt dra ner på sina flygresor. För organisationen har detta tagit sig uttryck i att vara med på olika möten med universitetsledningen och samtala med bland andra rektor på universitetet. En förutsättning för att organisationen har kunnat göra detta tror Stina mycket har berott på den fysiska närheten:

19 Att strejka eller att inte strejka?

Något som har kommit på tal under samtliga av mina intervjuer har varit Greta Thunbergs engagemang och hennes klimatstrejker utanför Sveriges riksdag. Ibland har det varit jag som har nämnt Gretas namn under intervjuerna, men allt som oftast har det kommit på tal från informanten själv. Greta Thunberg är en 16-årig skolelev som under hösten 2018 började skolstrejka utanför Sveriges riksdag med syfte att lyfta klimatfrågan. Hennes skolstrejker har fått en enorm spridning, och inte bara i Sverige utan även över hela världen. Den 15 mars 2019 hölls klimatstrejker under namnet Global Strike For Future (en version på strejkerna som annars går under namnet Fridays For Future) där över 1,4 miljoner ungdomar deltog på över 2000 platser, i 125 länder världen över (Expressen, 15/3 2019). Greta Thunberg har även blivit nominerad till Nobels fredspris för sina insatser i klimatfrågan (ibid.). Med andra ord förefaller det sig nog ganska naturligt att samtal om klimatstrejker i dagsläget associeras till Greta Thunberg, då hennes engagemang har fått stor nationell och internationell

uppmärksamhet.

Bland mina informanter skiljer det sig lite kring hur de väljer att engagera sig och vad de tycker om olika typer av klimatengagemang. Vissa är mer positiva till att vara med på

klimatmarscher, demonstrationer eller strejker, med andra ställer sig lite mer skeptiska till just den formen av engagemang. De som inte i lika hög grad är med på demonstrationer eller liknande aktioner säger uttryckligen att de gör en annan typ av engagemang, och för att låna Noras formulering hellre föredrar lite mer av ett ”behind the scenes”-arbete. Alex tror att hans organisation utgör lite mer av en reflekterande röst, och att de hellre plockar upp det

engagemang som man kan se på klimatstrejker för att sedan ta det vidare mot exempelvis miljöpolitik. Levi har varit med på ett par klimatstrejker, men tycker inte att de har varit så behjälpliga för hennes egen del för att skapa förändring eller skapa förståelse för

klimatfrågan. Hon tror att det kan vara ett sätt att visa att folk bryr sig och att det ser väldigt bra ut, men att det tyvärr stannar där. Hon tror inte att klimatstrejker nödvändigtvis gör någon skada, men att hon tyvärr inte tror att man kommer särskilt långt med klimatstrejker.

20 säger har varit det under en lång tid. Anledningen till att man kanske hellre vill fokusera på uppföljningsarbete efter en klimatstrejk kan vara för att man redan har den förförståelse som tas upp på en klimatstrejk, tänker jag. Mina informanter är alla överens om att det nog är positivt med det engagemang och det folkliga stöd som uppkommit efter Greta Thunbergs klimatstrejker, men att för vissa av mina informanter blir det inte särskilt väsentligt att vara med på dessa aktioner. De har redan kunskap och förförståelse för allvaret med

klimatförändringar så att de hellre väljer att fokusera på andra aspekter av frågan. Om man däremot är helt ny till klimatdebatten eller inte riktigt vet vad klimatförändringar handlar om kan det eventuellt kännas mer betydelsefullt att vara med på en klimatstrejk, exempelvis. För att illustrera det med en modell kan man återigen tänka på den hermeneutiska spiralen. Eftersom mina informanter har mycket förkunskaper och förförståelse kring klimatfrågan skiljer sig troligtvis deras tolkning av fenomenet jämfört med någon som är helt ny inför ämnet eller som inte känner till så mycket kring klimatförändringar sedan tidigare. Om man inte har så mycket kunskap kring ämnet kanske man genom att vara med på en klimatstrejk dels kan få upp ögonen för allvaret med klimatförändringar i världen, och dels kan skapa sig nya förståelser för att sedan implementera den kunskapen på andra sätt i sitt liv.

En riktadhet

I boken Rethinking Revolution (2016) skriver humanekologen Andreas Malm i ett kapitel om hur klimatförändringar och revolution kan, eller kanske snarare inte kan, sammankopplas idag. Enligt honom kommer ingen någonsin gå på strejk eller göra en anmälan på en polisstation enbart med argumentet att de känner sig överhettade av varmt väder (Malm, 2016: 212). Eftersom klimatförändringar är sådana långsamma processer kan inte

revolutionen vara omedelbar i traditionell bemärkelse. Malm menar att det måste finnas ett tidigare existerande mål att komma överens om, för annars skulle utfallet vara helt slumpartad och förfluget2, och omöjligt att kanalisera i kollektiva åtgärder av större betydelse (ibid.). Så här i efterdyningar av Greta Thunbergs klimatstrejker förstår vi att det faktiskt kan vara möjligt, och att utslaget av det folkliga stödet för hennes engagemang har varit otroligt stort. I podcasten Stormens utveckling (2019) kommenterar Malm Gretas klimatstrejker. Först och främst klargör han att han tycker hennes engagemang är fantastiskt och att det hon startat är något som sätter igång diskussioner och skapar politisk dynamik i samhället (Stormens utveckling, 2019). Däremot ifrågasätter Malm det faktum att det inte finns någon aktör som

21 får direkta förluster av att Greta Thunberg och hennes skolkamrater strejkar från skolan. Malm hänvisar till arbetarrörelsens strejk under det sena 1800-talet och att deras ”vapen” var tillbakadragandet av den egna arbetskraften, som förorsakade produktionsägarna omedelbara förluster (ibid.). Malm poängterar att bara för att Greta Thunberg och hennes kamrater skolstrejkar så kommer inte de stora oljeföretagen eller kolgruveägarna förlora intäkter; systemet skadas tyvärr inte (ibid.) av de klimatstrejker som Thunberg deltar i eller startat världen över.

Liknande åsikter kring klimatstrejker finns hos mina informanter. Levi uttrycker det som att engagemanget blir ”ytligt”, Alex uttrycker skepticism kring att folk som deltar inte ”vet vad nästa steg är”. Jag tolkar mina informanters åsikter kring detta som att det saknas en riktadhet. Många har berättat att de har klimatångest, och att de utifrån denna ångest engagerat sig på olika sätt. Enligt Heidegger finns det en viss skillnad mellan just ångest och exempelvis fruktan, oro eller rädsla. Ångesten vet inte vad den ängslas över (Heidegger, 1993: 239), eftersom den inte vet var hotet ”kommer ifrån”. Fruktan, rädsla eller oro, däremot, grundar sig i en fruktan, rädsla eller oro för någonting. Känslan av ångest riktar sig inte mot någonting konkret, och uppkommer istället i det inom-världsliga (ibid.). Heideggers syn på ångest är främst utifrån existentiell bemärkelse, då ångesten tar sig uttryck i det inom-världsliga och där människan ifrågasätter sin egna plats i tillvaron. Det som händer när man pratar om

klimatångest eller klimatförändringar rent generellt, tror jag, är att begreppet på något vis drar hela vår uppfattning om ”tillvaron” till sin spets. Inte nog med att man som enskild individ har en existentiell ångest över sin egen plats i tillvaron, nu finns det även ett begrepp som

”klimatförändringar” som förskjuter hela vår förståelse av ”tillvaron”. På grund av mänskliga handlingar kommer kanske inte världen så som vi känner till den existera på samma sätt i framtiden. Tillvaron och individens kunna-vara, det vill säga individens vilja och möjlighet att leva detta liv, sätts på spel om det inte finns en tillvaro att leva den i.

22 enligt henne själv lite krassa sättet att se på det nämner hon till exempel att hennes eget

klimatengagemang tog fart på riktigt först när hon själv gav upp hoppet om förändring. Om det är misären som sätter igång ett engagemang eller inte råder det med andra ord lite tudelade meningar om bland mina informanter.

Alex är en av dom som ställer sig lite frågandes till klimatstrejker som är strejker mot

klimatförändringar i allmänhet, men tycker att exempelvis Ende Gelände i Tyskland är en typ av demonstrationsgrupp han skulle kunna tänka sig att delta i. Ende Gelände är en

klimataktivistisk grupp som särskilt riktar sina demonstrationer mot kolgruveföretag (Ende Gelände, 2019). Alex upplever att man här riktar sig mot någonting mer specifikt och att man på något vis går till kärnan av problemet.

Alex: Men grejen är ju där att man går ju till roten av problemet, på något sätt. Alltså det är ju där man gräver kolet liksom! Bokstavligt talat! /…/ nej så på något sätt så riktar man sig till grunden på problemet, lite svårt att se att jag skulle åka dit och göra det ändå... för jag tycker det är lite sådär… aa… /…/ men jag tycker om den här… faktiska… ett samtal med en politiker, eller två politiker, kan göra väldigt stor skillnad. Men då behöver jag ju ha en folkrörelse bakom mig.

För Alex egen del föredrar han den kommunikativa typen av engagemang, och tror till syvende och sist inte han skulle åkt till Tyskland för att delta i Ende Geländes

demonstrationer, även om han generellt är för deras engagemang. Men han poängterar att anledningen till att han kan syssla med miljöpolitik och samtala med politiker som ett sätt att påverka klimatpolitiken bygger på att han har en folkrörelse bakom sig. Att Alex tilltalas av Ende Gelände är även för att han tycker att de har ett tydligt tillvägagångssätt. Jag tolkar det som att Alex tycker att organisationen har en tydlig riktadhet, vilket som Heidegger

poängterar är viktig för att konkretisera ett fenomen och för att inte drunkna i det inom-världsliga. Kanske ställer Alex och Levi sig skeptiska till generella klimatstrejker eftersom de inte tycker att det är att rikta sig mot något särskilt, mer än ett klimat under hot. Vidare tolkar jag Alex åsikter om att det är viktigt att ha en folkrörelse bakom sig som viktigt och

grundläggande för att kunna driva klimatpolitik. För att det diskursiva ska fungera behövs de kroppsliga erfarenheterna.

Med andra ord kan man tänka sig att den kroppsliga betydelsen av att vara på plats på exempelvis klimataktivistiska evenemang också behövs i frågan av att begripliggöra

23 ett sådant klimataktivistiskt engagemang, som Alex poängterar. Både det diskursiva samtalet och de kroppsliga manifestationer är viktiga för att belysa frågan. Därmed kanske inte den levda erfarenheten räcker till som medel för att skapa en så mångfacetterad förståelse som möjligt; kunskap och strategi är minst lika betydelsefulla aspekter att ha med i beräknande.

På plats i Ojnareskogen

Rasmus berättar under vår intervju att han varit med och demonstrerat i Ojnareskogen på Gotland via den klimatorganisation han för närvarande var engagerad i. Aktionen handlade om att demonstrera mot ett kalkbolag som skulle hugga ner en värdefull skog på Gotland. Rasmus berättar att eftersom skogen innehåller över 100 rödlistade arter som bara finns i denna skog blev det lite av en symbolfråga för hela miljörörelsen att kämpa för att kalkbolaget inte skulle få hugga ner just denna skog. Rasmus menar att om tillåtelse skulle ges till att hugga ner Ojnareskogen så skulle det även kunna innebära tillåtelse för nedhuggning av många andra värdefulla skogar. Aktionen fick fotfäste under den årliga Almedalsveckan och fortsatte sedan över hela sommaren. Det som Rasmus och medlemmarna med honom gjorde var att de satte upp ett tältbasläger i utkanten av skogen, som ett sätt att förhindra

framkomligheten för de grävmaskiner som skulle köra ut till skogen för att börja hugga ner träd. Rasmus menar att det kändes väldigt konkret att vara på plats och kämpa för skogens överlevnad. Debatten kring Ojnareskogens överlevnad hade pågått under en lång tid innan Almedalsveckan, berättar Rasmus, och att det genom det basläger som han och hans organisation satte upp blev en slags ”fysisk manifestation av att kampen fortsätter”. Han menar att det var många gotlänningar innan Rasmus och hans medaktivister som hade

engagerat sig i föreningar, försökt sprida information om skogens värde och försökt överklaga det juridiska beslutet att skogen skulle få huggas ner, men att folk efter ett tag börjat förlora hoppet om skogens överlevnad. När istället Rasmus och hans medaktivister satte sig i tältlägret blev det ett sätt att föra denna kamp vidare och använda den egna kroppen för att ”fysiskt manifestera” det som tidigare mest enbart hade diskuterats och samtalats om. Detta tolkar jag som ett gott exempel när man fenomenologiskt kan förstå den kroppsliga närvaron som viktig för att skapa förståelse, motstånd och sammanlänka människa och natur för att skapa känslor för någonting, i detta fall värdet av en ovärderlig skog på Gotland.

24 kallad ”hjälte” eftersom de mest bara satt där, i skogen, och ”inte gjorde så mycket”. Det hände dagligen och ibland flera gånger per dag att människor kom ut till deras tältplats med medhavd mat till dem i lägret, som en gest av att vilja bidra och visa sin stöttning. En gång fick de stora mängder bullar avlämnat till tältplatsen av ett par gotlänningar som ville visa sitt stöd. Rasmus berättar att han kände en viss skyldighet att äta upp dessa bullar, som ett sätt att acceptera gåvan och på så sätt även göra de vänligt menande gotlänningarna till en del av kampen. Att Rasmus kände ett visst tvång att äta upp dessa bullar kan ses som ett sätt att sammanfläta andra människor i demonstrationen, med en så simpel materiell sak som en bulle som själva länken mellan honom och de välvilliga gotlänningarna.

Efter en väldigt lång tids väntan fick de till slut rätt; skogen skulle inte få huggas ner. Rasmus understryker att anledningen till att hela aktionen blev så lyckad var helt avhängig det faktum att det hade funnits en stark diskurs kring bevarandet av Ojnareskogen sedan innan, att de hade haft med sig personer som varit väldigt kunniga kring det juridiska av att göra

överklagan och att det spridits information till allmänheten. Även det faktum att Miljöpartiet kom in i regeringen vid den tiden var betydelsefullt, för annars hade gruvbolaget kunnat få tillstånd att hugga igen. Traditionellt föreningsarbete, partipolitiskt engagemang och konkret civil olydnad av att vara i vägen menade Rasmus gjorde att aktionen fick det genomslag den fick, och hade någon av de olika metoderna inte funnits med hade skogen inte stått kvar. Sammanfattningsvis tolkar jag detta som ett exempel när det kroppsliga och det diskursiva samspelar på ett konkret sätt, och att de många gånger är beroende av varandra. Känslan av att bli sedd som hjälte när man är den som ”fysiskt manifesterar” kampen av att vara på plats kanske inte alltid känns som en bekväm roll att bekläda. Kanske kan detta bero på att kampen utgjordes av fler parter än enbart de som fanns på plats i skogen, men att det eventuellt är det kroppsliga engagemanget som är det som mest syns utåt och får mycket uppmärksamhet.

Att inte vara på plats

25 berättar hon. Samtidigt uttrycker Nora också att det för hennes egen del kanske inte spelade den huvudsakliga rollen att vara på plats med den egna kroppen på manifestationen:

Nora: Och det, alltså, egentligen ville jag ju vara där själv, men jag kan ändå känna att såhär… den tiden jag la ner innan betyder ju någonting också såklart, liksom. Även om jag inte var där ”in person”, på självaste dagen.

Nora poängterar att om det inte hade varit för förberedelsearbetet så hade det ju inte kunnat ske en klimatmanifestation överhuvudtaget. Hon uttrycker en viss kluvenhet kring vikten av att vara på plats.

Nora: Lärdom från det var ju att jag vill absolut vara med nästa gång, när man har lagt så mycket tid på det, men samtidigt så egentligen kanske det inte spelar så stor roll, jag vet inte. Det var väl typ det.

Sara: Nej okej. För du kände att du mer hade fått ut någonting av det här… innan, det här förberedelsearbetet?

Nora: Ja, jag kan väl ändå känna såhär att lägga så mycket av min fritid, liksom två tre

månader… och också såklart lära mig jättemycket av den processen att leda ett stort gäng, få alla att göra olika delar. Vi skulle fixa banderoller, massa sånt, som man kanske inte tänker på annars. Så det var jättebra att få lära sig kring allt det där och lära sig förstå också hur mycket arbete som ligger bakom varje klimatmanifestation.

Eftersom Nora tidigare uttryckt att hon föredrar typen av klimatengagemang ”behind the scenes” tolkar jag det som att hon lägger mycket värde i förberedelsearbete och att den typen av engagemang är något hon lutar åt. Jag återkopplar till Nora vid ett senare tillfälle för att höra varför hon inte trodde att betydelsen av att vara på plats spelade så jättestor roll för henne. Då framhåller hon däremot att hon verkligen hade velat vara på plats, och att det var jättejobbigt att inte kunna vara på plats när hon hade varit så involverad i detta projekt under så lång tid. Kanske kan det vara så att Nora generellt trivs i förberedelsearbete och den typen av engagemang, och att det var anledningen till att hon under intervjun menade att ”den tiden också betydde något”. Det skulle kunna vara en feltolkning att säga att Nora inte tyckte att det spelade någon roll att vara på plats, eftersom hon under återkopplingstillfället underströk att hon verkligen hade velat vara det. Detta utdrag ur intervjun med Nora kan också ses som ett exempel när intervjuaren, det vill säga jag, kan ha kommit att påverka en ”gemensam förståelse” under intervjun något för mycket. Jag tolkade Noras utsagor kring

förberedelsearbete som någonting som var viktigt för henne, och frågar således i intervjun om hon inte fick ut mer av förberedelsearbetet jämfört med att vara på plats med den egna

26 att Nora uttrycker en viss tudelning kring vikten av att kroppsligen vara på plats. Under

återkopplingstillfället understryker hon dock att hon verkligen önskade att hon hade varit med på plats, vilket gör att jag tror att det kan vara en folktolkning att säga att Nora inte tyckte att det spelade någon roll att vara på plats. Att detta skiljer sig åt något från intervjun kan vara för att intervjutillfällen är gemensamma konstruktioner, och att man vill uppnå någon slags gemensam förståelse informant och intervjuare emellan.

27

4.

En ovanligt varm sommar

Detta kapitel kommer handla om sommaren 2018 och betydelsen av levd erfarenhet som ett sätt att begripliggöra klimatförändringar.

Värme är lika med härligt

Sommaren 2018 var en ovanligt varm sommar. Enligt mätningar var sommaren den varmaste som uppmätts, väldigt torr i allmänhet förutom i vissa delar i norra Norrland, samt en av de tio soligaste somrar som registrerats (SMHI, 2018). Enligt både Levi och Stina var sommarens extrema värme ett startskott, eller en ”peak” som Levi uttrycker det, för deras

klimatengagemang inom en organisation.

När jag frågade Nora hur hon upplevde förra sommarens varma väder svarar hon att hon hade väldigt mycket klimatångest under den specifika perioden. Nora, som bor i London, kunde dessutom tycka att det var ironiskt hur folk fortfarande tänker på London som en väldigt blöt och regnig stad, när hon själv upplever att det knappt regnar någonting. Nora tror att det kan vara väldigt kulturellt inpräntat att ”det regnar mycket i London”, medan statistiken

egentligen säger någonting annat. Hon tyckte att många inte drog parallellen kring det varma vädret och klimatförändringar, utan att de mest tyckte att det var soligt och härligt. Men precis som i Sverige hade gräset torkat och gulnat även i London, och Nora personligen tyckte att det hela kändes ångestfullt. Vidare in i samtalet berättar Nora om en teori hon har kring sommarvärme:

Nora: Jag har en teori, haha. Men just för att… när det är varmt och soligt tycker jag det väldigt ofta liksom kopplas ihop till någonting väldigt positivt, och du kan sitta ute, du kan ha det nice med dina vänner, du kan pimpla vin, och bara ha det gött liksom. Och det är någonting som, speciellt i sådana länder som England och Sverige, länder som kanske inte alltid är jättevarma, att det är så himla positivt med alla dom grejerna för man kan ta på sig sommarklänningar, och bla bla bla, att folk nästan glömmer bort att det här är jättekonstigt liksom, det ska inte va såhär. Så det känns som att folk skulle bli mer… tror jag, fatta att det är viktigt att börja tänka på det här, om det skulle vara en stor översvämning. Tror jag. Eller typ att det regnar konstant i fem månader, eller haglar hela sommaren liksom.

28 generellt är förknippat med positiva känslor, till exempel regn eller hagel. En anledning till varför man generellt inte kopplar ihop sommarvärme med klimatförändringar kan vara att vi inte är vana vid att få en porträtterad bild av klimatförändringar som någonting som också kan innebära soligt och varmt väder, helt enkelt ganska icke-katastrofala och trevliga

väderförhållanden. Tvärtom, menar bland annat Kajsa Kramming, är det vanligt att

klimatfrågan målas upp i termer av rädsla, katastrofer och misär och att media har skapat en bild av att klimatförändringar är kopplat till extremväder (Kramming, 2017: 65). Flera andra av mina informanter påpekar att de också upplevde att folk ofta glömmer bort, eller rent av bortser från att den varma sommaren också var ett exempel på extremväder, eftersom sommar och sol generellt är förknippade med positiva känslor. Alex uttrycker det såhär:

Alex: Ja det finns ju typ två läger. Det finns ju dom som bara, amen det här är naturligt. /…/ Sen finns det dom som säger att det här är ett tydligt exempel på klimatförändringar. Och det är det som är grejen egentligen att man kan ju inte veta. /…/ Jag tror att man fattar det egentligen, men man vill inte dra den parallellen.

Alex tror att man egentligen förstår sambandet mellan det varma vädret och klimatförändringar, men att man inte vill se den kopplingen.

Levi är en av dom som tror att människor behöver känna av effekterna av klimatförändringar ganska kraftigt för att få full förståelse för vad det är som håller på att hända. Hon påpekar också, som jag nämnt tidigare, att för hennes egen del var det när hon förlorade hoppet om förändring som hon själv började agera.

Levis trodde även att sommaren 2018 skulle ha kunnat utgöra ett tillfälle då man hade fått större förståelse av klimatförändringar. För hennes personliga del tyckte hon att hon gjorde det, och att detta bland annat var anledningen till att hon började engagera sig inom ramen för en klimatorganisation, som tidigare har diskuterats. Däremot tycker hon inte att denna syn var något som syntes i bred debatt. Hon upplever inte att folk drog kopplingar till de skogsbränder som skedde i samband med den varma sommaren (som enligt mätningar uppmätts till bränder

på över 25 000 hektar mark (SVT Nyheter, 2019)), eller kring värmen rent generellt. som

29 lever i, över huvud taget. /…/ Men som sagt, absolut att det här Fridays for Future har fått ett uppsving, men jag upplever att i bred debatt så står vi på samma ställe som för ett år sedan. Jag tolkar Levis utsagor kring detta som att man i bred debatt inte har sett kopplingarna kring skogsbränderna och den varma sommaren till klimatförändringarna. Huruvida sommaren 2018 verkligen var ett tecken på klimatförändringar menar man är svårt att säga. I en rapport framtagen på uppdrag från regeringen pekar SMHI på att det inte går att härleda sommarens varma väder som en direkt konsekvens av klimatförändringar (SOU, 2019: 48). Samtidigt menar man att en effekt av klimatförändringar är brand (2019: 49), och att sommaren 2018 utgjorde en bild av hur framtidens sommartemperaturer kan komma att se ut (2019: 48). Med andra ord kan extremvärmen från sommaren 2018 utgöra ett exempel på hur ett

30

5. Avslutande diskussion

Den här uppsatsen har syftat till att undersöka hur man som individ kanaliserar ett

klimatengagemang inom ramarna för en klimatorganisation. Studien har fokuserat på frågor som berör betydelsen av den kroppsliga närvaron, samtal med andra, samt betydelsen av levd erfarenhet som ett sätt att förstå vad klimatförändringar är. Jag har försökt besvara mitt syfte genom att använda mig av teoretiska utgångspunkter formulerade av Hans-Georg Gadamer, Martin Heidegger samt Maurice Merleau-Ponty. Den fenomenologiska och tolkande

förståelsen har stått i fokus för analysen.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att mina informanter har vissa delade åsikter kring olika typer av klimatengagemang, medan vissa åsikter har stämt överens med varandra. En tudelad åsikt har bland annat handlat om klimatstrejker som någonting positivt eller ej. De av informanterna som inte lägger så mycket värde i klimatstrejker tolkar jag som att de menar att det saknas en riktadhet. Jag tolkar även många av mina informanters handling att flytta sitt klimatintresse inom ramarna för en klimatorganisation som ett sätt att redan där rikta sitt engagemang, vilket har visat sig känns betydelsefullt. Vissa har fått mindre klimatångest genom att bli engagerade, medan andra menar att klimatångesten kan pendla i perioder. Överlag känns det dock bättre att vara engagerad. Därmed drar jag slutsatsen att mina informanter har känt att de många gånger kunnat konkretisera klimatförändringar genom att vara engagerad i en klimatorganisation, men att detta inte behöver betyda att man blir ”botad” från sin klimatångest eller att man inte är fortsatt orolig för framtidens klimatförändringar.

Samtliga av mina informanter har upplevt att det känns betydelsefullt att vara

klimatengagerad tillsammans med andra, både för deras personliga del men också som tillvägagångssätt för att kunna lösa klimathotet. Kanske kan även anledningen till att man känner mindre klimatångest genom att vara klimatengagerad påverkas av att klimatfrågan ofta porträtteras som att det är individer som bör engagera sig. Med andra ord kan närvarande diskurser påverka individers känslor kring ett klimatengagemang. Med hjälp av Heideggers synsätt om att vår tillvaro redan i en bemärkelse är en delad tillvaro med andra blir det betydelsefullt att skapa sig förståelser av fenomen, tillsammans med andra, som samtliga av mina informanter har gett uttryck för.

31 informanters engagemang, tillsammans med den diskursiva och tolkande förståelsen. Det tydligaste exemplet där den kroppsliga manifestationen av en ”diskursiv kamp” syns i Rasmus berättelse av att vara klimataktivist i Ojnareskogen på Gotland. Däremot är den typen av engagemang avhängig av att det har funnits en samtalande och resonerande röst sedan tidigare. Alex poängterar även denna aspekt, fastän det i hans fall ofta fungerat tvärtom, där den reflekterande och samtalande rösten kommer efter det kroppsliga engagemanget. Jag drar här slutsatsen att den kroppsliga närvaron i samband med klimataktioner har varit

betydelsefull för många av mina informanter, men att det inte alltid handlar om att skapa sig själv förståelser om klimatförändringar utan att det kanske i många fall handlar om att föra vidare kampen om att sprida kunskap om klimatförändringar och att uppmärksamma frågan. Att kroppsligen vara på plats på klimataktioner tolkar jag även som känslomässigt

betydelsefull för vissa av mina informanter, samtidigt som det inte är lika viktigt för andra.

När det kommer till den levda erfarenheten av sommaren 2018 som betydelsefull för att skapa förståelser kring klimatförändringar drar jag slutsatsen att det för en del av mina informanter har varit viktigt för att skapa handlingskraft i frågan. För Stina och Levi fungerade sommaren som en utlösande faktor för att deras egna engagemang tog fart på riktigt. I bred debatt upplever vissa av mina informanter dock inte att så många drar paralleller till den varma sommaren som direkt konsekvens av klimatförändringar. Detta kan bland annat bero på att klimatfrågan ofta framställs i termer av dystopiska utsagor, och att man således inte uppfattar behaglig sommarvärme över lång tid som någonting problematiskt. Närvarande positiva känslor och erfarenheter kring sommar kan alltså påverka hur man upplever sommarvärme. Kanske kan vi med andra ord genomleva klimatförändringar utan att förstå att det är

klimatförändringar det rör sig om. På ett sätt känns detta betryggande eftersom vi i sådana fall kanske även kan skapa oss förståelser om klimatförändringar innan de helt enkelt kommer att ske, om inte den levda erfarenheten är direkt avgörande för vår förståelse av

klimatförändringar som fenomen.

32 premisser. Utan att vara kroppslig kan vi inte närma oss varandra för att tolka fenomen

tillsammans. Utan att vara kommunikativ kan vi inte sätta ord på de kroppsliga erfarenheter vi erfar.

33

Käll- och litteraturförteckning

Intervjuns längd: 1 timme och 2 minuter Intervjun utförd av: Sara Tjellander Intervjun förvaras hos författaren

2. Stina (pseudonym) Yrke: Student Födelseår: 1992 Kön: Kvinna Intervjudatum: 20190404 Intervjuns längd: 42 minuter Intervjun utförd av: Sara Tjellander Intervjun förvaras hos författaren

34 Intervjudatum: 20190405

Intervjuns längd: 47 minuter Intervjun utförd av: Sara Tjellander Intervjun förvaras hos författaren

4. Alex (pseudonym) Yrke: Student

Födelseår: 1989 Kön: Man

Intervjudatum: 20190406

Intervjuns längd: 1 timme och 22 minuter Intervjun utförd av: Sara Tjellander Intervjun förvaras hos författaren

5. Nora (pseudonym) Yrke: Projektledare Födelseår: 1989 Kön: Kvinna

Intervjudatum: 20190416

Intervjuns längd: 1 timme och 4 minuter Intervjun utförd av: Sara Tjellander Intervjun förvaras hos författaren

Tryckta källor

Elektroniska källor

Ende Gelände 2019. About us https://www.ende-gelaende.org/en/about-us/ (hämtad

35 Lagerblad, Anna 2010. Svenska Dagbladet: ”Klimatångest nytt fenomen i psykiatrin”

https://www.svd.se/klimatangest-nytt-fenomen-i-psykiatrin, (hämtad 2019-05-02).

Nyström, Maria 2007. Avdelningen för samhällsmedicin och folkhälsa/Allmänmedicin vid Institutionen för Medicin, Sahlgrenska akademin, Göteborgs Universitet, Hermeneutik http://infovoice.se/fou/bok/kvalmet/10000012.shtml (hämtad 2019-05-07).

Ronge, Johan m.fl. 2019. Expressen: ”Över 100 länder klimatstrejkar med 16-åriga Greta Thunberg” Publicerad 2019-03-15

https://www.expressen.se/nyheter/klimat/over-100-lander-klimatstrejkar-med-16-ariga-greta-thunberg/ (hämtad 2019-05-20).

SMHI, 2018. Sommaren 2018 - extremt varm och solig. Senaste uppdaterad 2018-08-04

https://www.smhi.se/klimat/klimatet-da-och-nu/arets-vader/sommaren-2018-extremt-varm-och-solig-1.138134 (hämtad 2019-05-10).

SVT Nyheter, 2019. Bränderna som rasat i landet. Senast uppdaterad 2019-05-08

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/18772566 (hämtad 2019-05-24).

Söderholm, Ola & Aftonbladet Kultur. 2019. Mobilisera. [podcast] Stormens utveckling.

https://podcast.aftonbladet.se/p/stormens-utveckling/ (hämtad 2019-05-14). Världsnaturfonden WWF, 2018. Senast uppdaterad 2019-03-19, Klimatbarometern 2018 &

Sifo-undersökning, https://www.wwf.se/dokument/klimatbarometern-2018-sifo-undersokning/ (hämtad 2019-05-02).

Rapporter

SOU, Statens Offentliga Utredningar, 2019:7. Betänkande av 2018 års skogsbrandsutredning. Skogsbränderna 2018. Stockholm: Elanders Sverige.

SMHI & Naturvårdsverket 2014. FNs klimatpanel – Sammanfattning för beslutsfattare. Effekter, anpassning och sårbarhet. Bidrag från arbetsgrupp 2 (WG 2) till den femte utvärderingen (AR 5) från Intergovermental Panel on Climate Change, IPCC. Klimatologi Nr 7.

Litteratur