Islam - ritualer och heliga platser

7. Ritualer och heliga platser i islam

Mohammad Fazlhashemi

De religiösa ritualerna utgör en viktig del av den islamiska ortopraxin.¹ Hit hör ritualer som muslimer genomför dagligen, som de dagliga bönerna, sådana som de gör en gång om året, som fastan under fastemånaden Ramadan, någonting de gör någon gång i livet, som vallfärden till Mecka och sådant som bara görs en gång i livet, som ritualerna i samband med begravning av de döda. En del av dessa ritualer, till exempel pilgrimsresan till Mecka, är knutna till särskilda platser som man måste bege sig till för att kunna genomföra ritualerna. Andra är inte platsbundna och kan genomföras var som helst, exempelvis de dagliga bönerna.

En del ritualer tillkom med islam, men många har sin bakgrund i förislamiska traditioner som övertogs av islam och gavs ett helt eller delvis nytt muslimskt innehåll.

Exempel på sådana ritualer är fastan och pilgrimsresan. Övertagandet av tidigare traditioner stannade inte vid religiösa ritualer, utan omfattande även en rad andra

områden. Dit hör den gammaltestamentliga rättspraxisen som till stora delar övertogs av islam. Även en rad traditioner med tydlig lokal anknytning till den arabiska halvön övertogs och inkorporerades i den islamiska traditionen. Ett par exempel är avhållsamhet från stridshandlingar under de så kallade fridlysta månaderna eller bestämmelserna om betalning av skadestånd i brottmål. Parallellt med detta förbjöds en del ritualer som förekom i samband med stridigheter, exempelvis skändning av fiendetruppernas döda kroppar, vilket förekom på den arabiska halvön som ett sätt att förnedra och kränka samt ingjuta rädsla hos motståndare. Denna ritual förbjöds av islam på grund av att det var en inhuman handling som var i strid med människans värdighet.

En del religiösa riter i islam, som exempelvis de dagliga bönerna, förekommer i liknande forner även i andra religioner. Dessa riter har emellertid fått en specifik islamisk karaktär. De dagliga bönerna genomförs till exempel vid speciella tidpunkter under dygnet och till ritualen hör böner som den bedjande ska läsa i olika kroppsställningar:

stående, sittande, bugande eller när denne faller på knä och lägger pannan på golvet. En annan aspekt med de islamiska ritualerna är att de inramar den troendes liv i bestämda tidsramar som regleras i anslutning till solens och månens rörelser. De dagliga bönerna, salat, regleras med jordens rörelse runt sin egen axel och dess position i förhållande till solen under dygnet. Morgonbönen ska genomföras före gryningen, middagsbönen mitt på dagen, eftermiddagsbönen genomförs ett par timmar före solnedgången, skymningsbönen vid den tid då solen går ner och kvällsbönen sent på kvällen. Förutom de dagliga bönerna regleras fastan efter särskilda tider. Fastan inleds vid den nionde islamiska månaden, Ramadan, och avbryts när den tionde månadens nymåne, Shawwal, träder fram. Fastan under dygnet följer jordens rotation runt sin egen axel under ett dygn. Den inleds vid soluppgång och avbryts vid solnedgång.

1 Ortopraxi är benämningen på de ”rätta handlingar” som en troende människa ska genomföra för att praktisra sin religion. Genom ortopraxin sätts ramarna för vad som är religiöst motiverade handlingar, riter eller uppförandekoder.

Tvagning

Förutom de bestämda tidpunkterna finns det särskilda ritualer som markerar

föreberedelserna inför andra ritualer eller själv utgör en viktig ritual vid livets olika skeden. En sådan ritual är tvagningen, vilken har en central plats i den islamiska

ortopraxin. Den förekommer som ett förstadium till andra ritualer eller som en ritual som ska genomföras i andra sammanhang i det vardagliga livet. De dagliga bönerna, salat, ska alltid föregås av den särskilda formen av tvagning som heter vodu’, som innebär att den bedjande ska tvätta huvud, ansikte, mun, händer och fötter efter ett särskilt schema.

Utan en sådan tvagning får man inte inleda bönen. Det finns också särskilda bestämmelser för den händelse man inte har tillgång till vatten för att genomföra

tvagningen eller om någon kroppsdel är skadad och inte kan utsättas för vatten. Det finns smärre skillnader mellan hur sunniter och shiiter genomför de dagliga tvagningsritualen, vodu’, men i huvudsak följer båda riktningarna samma principer.

Tvagningsritualen begränsas dock inte bara till de dagliga bönerna. En annan form av tvagning som kan liknas vid en rituell tvättning av hela kroppen förekommer före eller efter en rad olika skeden eller handlingar i det vardagliga livet eller i samband med andra ritualer. Några sådana exempel är följande: Kvinnor och män ska genomföra tvagning efter sexuellt umgänge; kvinnor ska genomföra tvagning efter den månatliga

menstruationen och efter barnafödande; ett nyfött barn ska tvagas några dagar efter födseln. Under vallfärdsritualerna och i samband med att pilgrimerna klär sig i speciella plagg, som består av ett antal svepningar, ska pilgrimerna innan de tar på sig dessa klädesplagg genomföra tvagning. Ett annat sammanhang då tvagning ska ske är efter döden. När en muslim avlider ska dennes kropp inför jordfästningen kläs i en speciell form av svepning bestående av ett antal tygbitar. Svepningsritualen föregås av en tvagningsritual där den dödes kropp tvättas i enlighet med ett särskilt schema. Även den som vidrör den dödes kropp före dennes tvagning själv måste genomgå en tvagning.

Tvagning nämns också som en rekommenderad ritual inför vissa högtider som förekommer under det muslimska kalenderåret. En sådan är offerhögtiden, som inträffar under den tolfte muslimska kalendermånaden, zil-hajja. Under denna månad ska

pilgrimsresan företas och det är vid den tionde dagen under denna månad som

offerhögtiden Eid al-Adha högtidlighålls. Det är en högtid som anknyter till den bibliska (judisk-kristna) berättelsen om profeten Abraham som skulle offra sin son. Enligt den muslimska versionen var det sonen Ismael, som räknas som muslimernas anfader, som skulle offras, en handling som avbröts i sista stund och Abraham fick offra ett lamm i stället för sin son. Offerritualen ingår som en del av pilgrimsritualen, men firas även bland muslimer som inte företagit pilgrimsresan. En rekommendation inför offerhögtiden är att man inför den speciella bön som ska genomföras tillsammans med andra troende genomför en speciell tvagning. Samma typ av rekommendation finns inför högtiden Eid al-Fitr, som markerar fastemånaden ramadans avslutning. Även här finns

rekommendationen att man inför den speciella bönen som genomförs i sällskap med andra troende genomgår en tvagning. Vid högtiden Eid al-Fitr betalar de troende en religiös skatt, zakat al-fitra, som används för bistånd till nödställda. Denna skatt tillkommer vid sidan av andra religiösa skatter som de troende betalar.

Ett övergripande syfte med tvagningsritualen tycks vara den allmänna renligheten och iakttagande av hygieniska aspekter, men ett annat syfte tycks vara själva genomförandet av ritualen. Genom tvagningen genomgår den troende en rituell rening som skiljer denne från alla som inte genomfört ritualen. Exkluderingen från de som inte tror på eller

genomför ritualen har inte bara en särskiljande karaktär, det har också en inkluderande funktion. De som genomför ritualerna inkluderas i en gemenskap som består av

likasinnade med samma tro. Tvagningen, liksom andra ritualer, är symboliska handlingar varigenom den troende ingår ett förbund med människor av samma tro och med Gud. Det faktum att tvagningen är den ritual som upprepas mer än alla andra ritualer som den troende genomför med korta intervaller – varje dag, varje månad, några gånger under året eller någon gång i samband med pilgrimsresan eller efter döden – gör att den förvandlas till en påminnelseakt och en handling som inte bara syftar till den kroppsliga reningen, den tycks också ha en andlig dimension som påminner om det förbund som den troende ingår och verkar i.

Ritual för stärkande av identitet

Till raden av ritualer hör dem som är knutna till specifika historiska händelser. Ett exempel är sorgeritualen som förekommer inom shiaislam kring den tredje shiitiske imamen Hussains död år 680. Hussain hade opponerat sig mot den uamayadiske kalifen och vägrade legitimera hans styre. Som straff för detta massakreradesHussain och ett sjuttiotal av hans följeslagare och deras kroppar skändades av kalifens trupper. Hussains familj och minderåriga barn fördes efter massakern under förnedrande former till

kalifatets centrum i Damaskus. Sorgeritualen kring denna historiska händelse, som pågår i 10 til l12 dagar, äger rum varje år vid den första islamiska månaden Muharram i det islamiska kalenderåret.

Sorgeritualen inleds med att en skriftlärd i detlj berättar om denna historiska händelse och den religiösa bakgrunden till den shiitiske imamens vägran att legitimera de umayadiske kalifens styre, som framställs som orättfärigt och oförenligt med islam.

Efter denna religiösa predikan tar en ceremonimästare, en maddah, över sorgehögtiden och leder ceremonin genom att sjunga sorgsna sånger som beskriver det lidande som den shiitiske imamen genomled samt det hjältemod som imamen, hans bror, söner, syster och andra följeslagare visade i den ojämnja striden som följde mot kalifens trupper, i slaget i Karbala år 680, vars antal beskrivs i tusentals.

Deltagarna i sorgeritualen uppmanas att stämma in i sången samt att slå sig på bröstet och begråta imamernas och deras närmaste anhörigas lidande. Bland en del shiiter

förekommer ritualen att piska sig med små kedjor, medan andra använder visualisering av de historiska händelserna genom gatuteater och musik som metoder för att påminna om de oförrätter som de shiitiska imamerna och deras närmaste genomled.

De traumatiska historiska händelserna användes för att utveckla en klagosångernas och jämrandets rituella tradition. Genom klagosångerna om de shiitiska imamernas umbäranden² håller man en rad traumatiska historiska minnen vid liv, som exempelvis massakern på den tredje imamen och hans följeslagare i Karbala och andra oförrätter som shiiter utsatts för i egenskap av religiös minoritet.

Traditionen att begråta de shiitiska martyrerna är ett stående inslag i såväl shiitiska enklaver runt om i världen som i länder där shiiterna utgör en majoritet. Sångerna, mässandet, gatuteatern och andra metoder som används i sorgeritualen kan närmast karaktäriseras som en sorts historiebruk i syfte att stärka den religiösa gruppens identitet.

Syftet med sorgeceremonierna och de detaljerade skildringarna av de shiitiska imamernas lidanden tycks vara att utvinna socialpsykologiska effekter av dessa händelser. Ritualerna

2 Elva av de tolv shiitiska imamerna mördades av umayyadiska och abbasidiska kalifer.

är en påminnelse om de shiitiska imamernas smärtsamma prövningar och om shiiternas historiska utsatthet som religiös minoritet. De känsloladdade sammankomsterna syftar till att svetsa shiiterna samman. Ritualerna fungerar inte bara som en tillbakablick i det förgångna. De kombineras med föreställningen att sorgens och utsatthetens tid kommer att ta slut. Ritualen fungerar å ena sidan som en tradition varigenom man ger utlopp för sin frustration och utsatthet. Å den andra sidan fyller den funktionen som en kollektiv ritual med vars hjälp man motarbetar missmodet hos de troende och ingjuter hopp om en ljus framtid. Föreställningen om att det kommer en vändning till det bättre i framtiden hänger samman med den tolvimamitiska shiitiska tron på frälsaren, al-Mahdi. Centralt i den shiitiska idétraditionen är föreställningarna kring den tolfte imamen al-Mahdi. Enligt tolvimamiternas trosföreställningar gick al-Mahdi på 880-talet ”in i fördoldheten”. Han anses dock inte ha dött utan sägs leva än i dag och ska en dag återkomma för att befria världen från all ondska (Fazlhashemi, 2011:23).

Det finns även olika sufiska grupperingar som har utvecklat ritualer som inkluderar dans, musik, böner och dikter. Även där har det funnits ett syfte att genom sådana ritualer stärka den egna gruppens identitet.

Fastan

Fastan är en ritual med gamla anor, vilket framgår av Koranen; redan i den första

koranversen som talar om för muslimer att de ska fasta under fastemånaden får man veta att ritualen var en redan etablerad tradition i den miljö där islam uppstod.

Troende! Det är en plikt för er att fasta, liksom det var en plikt för dem som levde före er. Koranen 2:183

Den islamiska fastan sammanfaller med den nionde månaden i den muslimska kalendern, Ramadan, och innebär att muslimer ska fasta under en månad.³ Reglerna som styr den muslimska fastan innebär avhållsamhet från mat, dryck och sexuellt umgänge från solens uppgång till solnedgången. När solen går ner bryts fastan och livet återgår till det

normala då intag av mat och dryck är inte bara tillåtet utan också påbjudet.

Bestämmelserna kring hur man ska fasta, vilken tid på dygnet fastan ska inledas och när den ska brytas samt hur avhållsamheten ska respekteras regleras i en regelsamling som utgår från Koranen samt en del regler som tillkommit genom tolkningen av dessa ursprungliga regler i takt med att muslimer konfronterats med nya situationer under islams fjortonhundraåriga historia då de kommit i kontakt med nya miljöer, situationer och omständigheter. Förutom de regler som klargör vad de fastande ska avhålla sig ifrån finns också en hel del undantagsregler som ger dispens till människor som av olika skäl inte kan eller förmår fasta. Det gäller barn, sjuka, resande, gamla, havande kvinnor eller ammande mödrar, dem som utför tungt kroppsarbete och så vidare.

Den av er som ser månens nytändning skall fasta månaden ut. Men den som är sjuk eller [stadd] på resa [skall fasta därefter] under motsvarande antal dagar. Gud vill göra det lätt – inte tungt – för er.

3 Det muslimska året beräknas efter månens rörelser. Månåret är cirka elva dagar kortare än solåret. Detta leder till att det muslimska nyåret liksom fastemånaden Ramadan förflyttar sig med cirka elva dagar varje år, vilket innebär att fastemånaden inte startar vid exakt samma tid under solåret. En tumregel är att gå tillbaka elva dagar i solkalendern för varje år. Under en 33-årscykel vandrar fastemånaden genom hela solåret.

Håll [fastan under den föreskrivna] perioden och prisa Gud som har väglett er. Koranen 2:185

Regelsamlingen innehåller även de regler som klargör under vilka omständigheter fastan blir ogiltig. Dit hör till exemepl att man avsiktligen bryter mot

avhållsamhetsbestämmelserna gällande intag av mat och dryck och sexuellt umgänge, men också den typ av brottslighet som förbjuds och beivras i muslimsk lagstiftning, samt brott mot islams moraliska koder, som till exempel lögn, baktalande eller andra etiskt förkastliga handlingar som är förbjudna enligt muslimsk moralkodex.

Ytterligare en aspekt kring fastan är att avhållsamheten ska kombineras med ett mer fromt liv under denna månad. Till de fromma handlingarna hör också en nära kontakt med Koranen under fastemånaden. En ofta förekommande tradition är att Koranen delas in i trettio avsnitt och att ett avsnitt läses varje dag.

Den numera världskände muslimske 1200-tals diktaren och sufin, mystikern Jalal al- din Rumi (1207–1273) inleder en av sina dikter om fastemånaden Ramadan med följande versrader:

Högtiden har anlänt, den välsignade lyckan har anlänt!

Res er och slå på trumman, ty månen är synlig!

Högtiden har anlänt, o Majnun! Hör tumultet från himlen,

Det paradisiska trädet har kommit ned från den Härliges tron. (Dahlén, 2001:57)

Dikten antyder att fastemånaden i den islamiska kulturen inte enbart ses som någonting som har med asketiskt leverne och den religiösa plikten att göra. Fastan och

fastemånaden framställs snarare som en välsignelsens och glädjens tid, samtidigt som den förknippas med en rad andra företeelser, som exempelvis inre frihet, solidaritet och välgörenhet. Här kan vi se att synen på fastan i den islamiska traditionen skiljer sig mot vad man vid en första anblick skulle kunna förmoda.

Prövning och empati

Avhållsamhet från mat och dryck under dygnets ljusa del innebär en stor prövning för den mänskliga kroppen. Detta gäller inte minst under väldigt varma eller väldigt kalla årstider och i kombination med studier eller arbete. Trots detta är det inte dessa aspekter som lyfts fram i första hand i de muslimska böcker och texter som behandlar fastan. Man bortser emellertid inte från det lidande, som upplevelse av hunger, törst, trötthet eller andra symtom, som kan drabba en människa på fastande mage.

Dessa prövningar får i stället karaktärisera de försakelser som en troende bör genomgå för att skaffa sig personliga erfarenheter av nöd och lidande, vilka ska hjälpa henne att förstå de nödställdas situation, det vill säga desom tvingas genomlida dessa prövningar på grund av fattigdom. Utgångspunkten tycks vara att människan känner delaktighet i den verklighet där hon själv medverkar och inte den värld som hon skådar på avstånd.

Fastan blir därmed en övning i att stärka människans viljestyrka för att kunna avstå från frestelser, samt en träning i att lära sig måttfullhetens konst. Genomlidande av hunger och törst anses bidra till en större förståelse för de nödställda och en större bredvillighet att hjälpa till och vara givmild mot de sämst ställda i samhället/världen.

En överblick över den uppsjö av litteratur om fastan som skrivits av muslimska tänkare och skriftlärda visar att dessa följer en rad tydliga tendenser. I litteraturen slås fast att fastan är en religiös plikt som har sitt ursprung i ett gudomligt påbud som är till människans bästa. Vid sidan av detta försöker man på olika sätt visa att fastan inte enbart

ska ses som ett rent religiöst påbud som saknar betydelse för den enskildes välbefinnande och hennes sociala omgivning. Fastan bedöms stärka människan på det sättet att hon tränar sig i att kunna avstå från det materiella till förmån för det andliga. Förutom de andliga/religiösa aspekterna understryks de världsliga och sociala aspekterna av fastan.

Texterna understryker också de medicinska, psykologiska och socialpsykologiska effekterna av fastan och de sociala traditioner som omger fastandet och fastemånaden.

Dessa olika aspekter delas i sin tur in i två individuella och kollektiva kategorier.

En viktig sida av de individuella aspekterna är fastans betydelse för den enskilda individen i fråga om andlighet. Enligt Koranens utsago uppenbarades Koranen under fastemånaden ramadan.

För att ge människorna vägledning [inleddes] i månaden Ramadan uppenbarelsen av Koranen i vilken vägledning klargörs och en måttstock ges med vilken rätt kan mätas och skiljas från orätt.

Koranen 2:185

Fastemånaden framställs också som en välsignelsens tid då den så kallade Allmaktens Natt inträffar.

Se, Vi har uppenbarat denna [heliga skrift] under Allmaktens Natt.

Och vad kan låta dig förstå vad Allmaktens Natt betyder? Allmaktens Natt är mera värd än tusen månader. Då stiger änglarnas härskaror och Anden ned med sin Herres tillstånd [att utföra] alla [Hans] uppdrag.

Den [Natten andas] fred till dess dagen gryr! Koranen 97:1-5.

Allmaktens Natt eller ödets natt är en beskrivning av den natt då profeten anses ha mottagit sin första uppenbarelse genom ärkeängeln Gabriel. Enligt muslimsk tradition anses Allmaktens Natt sammanfalla med någon av de sista udda tio nätterna i den sista tredjedelen av fastemånaden ramadan; 19, 21, 23, 25 eller 27 ramadan. I samband med dessa nätter hålls speciella religiösa ceremonier med bön och vakor som håller på fram till gryningen. Deltagande i dessa gudstjänster framställs som en viktig del av den troendes religiösa liv.

Måttfullhet och inre frid

De regler som styr avhållsamheten under fastemånaden ska, enligt den islamiska läran, inte ses som en uppmuntran till asketism. Att tillfredsställa de begär och instinkter som Gud har försett människan med på ett måttfullt sätt anses snarare ligga i linje med den gudomliga viljan. Fastan anses vid sidan av det andliga bidra till större frihet för människan på det individuella planet. Det handlar om ökad självdisciplin och en frigörelse från begär och materiella behov. Syftet med fastan sägs vara att förse

människan med förmågan att visa att det är hon som styr över sitt liv och att hon inte ska styras av sina lustar och begär. Detta resonemang tar sin utgångspunkt i föreställningarna om människans dubbla natur, som i sin tur härrör från Koranens karaktärisering av människans natur.

Vi har sannerligen skapat människan i den bästa skapnad, men låtit henne sjunka lägre än de lägsta utom de som tror och lever ett rättskaffens liv; ja, deras lön skall vara utan ände! Koranen 95: 4-6.

Den ena sidan av människan är den som hon har gemensamt med övriga levande varelser, det som också beskrivs som hennes materiella sida. Denna del av mänsklig natur styrs av hennes instinkter, lustar och begär. Den del av människans natur som skiljer henne från andra levande varelser är den tänkande, förnuftiga och andliga dimensionen. Det är denna del som förstärks genom fastan. Fastan anses skänka människan en förmåga att kunna höja sig över sin materiella och djuriska sida. Det är alltså förmågan att inte låta sig begränsas av sina materiella behov och instinkter. När man väl har förvärvat denna förmåga anses man ha uppnått en inre frihet, det vill säga friheten att inte vara slav under sina begär och instinkter.

Till dessa infallsvinklar ska läggas de medicinska aspekterna. Modernare texter tar hjälp av vetenskapliga studier genomförda av i första hand muslimska vetenskapsmän som slår fast fastans betydelse för människans välbefinnande och hennes kroppsliga och mentala hälsa. Bland annat nämns att fastan, då den genomförs på rätt sätt vilket

utesluter ett frosseri och en orgie i matkonsumtion i samband med brytande av fastan, kan ha betydelse för viktminskning, minskande av högt blodtryck, motverkan av hjärt- och kärlsjukdomar samt en rad andra medicinska åkommor.

De kollektiva dimensionerna som framhålls i diskussionerna kring fastans betydelse knyter an till en debatt som går långt tillbaka i islams historia, det vill säga den debatt som fördes redan under den utformande tiden på 700–800-talen enligt kristen tideräkning eller 200–300-talen enligt muslimsk tideräkning. Det är en debatt som fördes av framför allt rationalistiskt inriktade muslimska teologer och filosofer, vilka försökte dra nytta av rationalistiska argument i sina diskussioner kring Koranens uppmaningar till goda handlingar och förbudet mot onda gärningar. De menade att sådana uppmaningar inte enbart skulle tolkas som någonting som berörde livet efter döden. De påbjudna

handlingarna ledde enligt dessa tänkare till att skapa en bättre värld för människor, och människor skulle därför dra nytta av dessa uppmaningar redan i detta liv. På samma sätt innebär bristande avhållsamhet från förbjudna och syndiga gärningar till att människans liv påverkas negativt.

Genom att lyfta fram fastans goda effekter för människans hälsa och den ökade andlighetens betydelse för samhället poängteras att fastan inte enbart har betydelse för livet efter detta utan i allra högsta grad har goda effekter för människan och samhället.

Människokärlek och oegennytta

Diskussionerna om fastans filantropiska och sociala aspekter knyter an till dessa tankegångar. Till de filantropiska aktiviteterna hör en särskil betoning på

omhändertagande av de nödställda och svaga i samhällets bottenskikt, att bjuda fastande människor på mat och dryck eller liknande välgörande aktiviteter. Ett fullföljande av dessa uppmaningar anses bidra till att fastan inte begränsas till att avhålla sig från mat och dryck, utan ingår i ett större paket av handlingar som förknippas med den och som leder till att förbättra villkoren för människors liv i det omgivande samhället.

Ytterligare en annan aspekt är de psykologiska och socialpsykologiska sidorna. De sociala sammankomsterna som hör till traditionerna under denna månad anses bidra till större gemenskap och samhörighet i samhället. Det mest påfallande under fastemånaden är de sociala och kulturella traditionerna. Dessa inkluderar allt från

familjesammankomster, besök hos föräldrar, släkt och vänner till barnen till offentliga religiösa sammankomster i moskéer. De sociala och kulturella traditionerna har ett tydligt syfte, nämligen att dessa ska ske i försoningens och förbrödringens tecken. Detta gör att

fastemånaden och de gemensamma sammankomsterna i samband med brytandet av fastan tillsammans med nära och kära förvandlar fastemånaden till en månadslång familjehögtid som når sin kulmen i samband med avslutningen av fastemånaden i samband med högtiden E’id al-Fitr. Det är också värt att notera att hos de yngre

familjemedlemmarna är det just de sociala aktiviteterna, inköp av nya kläder, utdelning av presenter och liknande som ger de mest bestående minnena i samband med

fastemånaden. Även den avslutande högtiden, E’id al-Fitr, är en kombination av

religiösa/andliga, världsliga filantropiska, välgörande och glada sociala aktiviteter. En av de viktigaste religiösa plikterna i samband med E’id al-Fitr är insamlingen av den

speciella skatt som betalas av varje muslim och som samlas in under denna dag.

Beräkningen av skatten följer en specifik regelsamling som bygger på den årliga konsumtionen av basmatvaror och det finns också särskilda bestämmelser för hur skatteintäkterna ska användas. Bland de ändamål som nämns i detta sammanhang finns byggandet av ett socialt skyddsnät för att ta hand om de svaga i samhället och

finansiering av välgörande aktiviteter.

Sammanfattningsvis kan sägas att fastan och fastemånaden fyller dubbla funktioner i den muslimska traditionen. Här finns både det religiösa/andliga och det sociala, samt det individuella och det kollektiva som två sidor av samma mynt.

Fasta och dagliga böner vid nordliga breddgrader

Migrationsprocesser till följd av krig, terror och förföljelser samt andra faktorer har lett till att människor som bekänner sig till islam i dag finns i miljöer som skiljer sig markant från de områden som man vanligtvis förknippar dem med, det vill säga områden i

Mellanöstern och Nordafrika, Syd- och Sydostasien samt andra delar av den afrikanska kontinenten. Detta har inneburit en del komplikationer för vissa ritualer som kantar muslimernas vardag. Dit hör de dagliga bönerna och fastan under sådana omständigheter som uppstår vid nordliga breddgrader då solens upp- och nedgångar följer helt andra tider. Under sommaren kan det dröja ända fram till sent på natten innan solen går ner eller så går solen under ett antal veckor inte ner alls. Det motsatta förhållandet gäller under vintern då det är mörkt under större delen av dygnet. En fråga som har dykt upp är hur muslimer ska genomföra sina dagliga böner och fastan under fastemånaden ramadan vid sådana tillfällen.

Det har visat sig att hanteringen av dessa frågor skiljer sig från varandra hos olika tolkningstraditioner och lagskolor, Madhahib. Medan en del vill följa föreskrifterna för bönetider och fastan på ett bokstavligt sätt väljer andra nya lösningar under devisen nöd bryter lag. En lösning som har tillämpats är att muslimer i Sverige eller andra nordiska länder där liknande förhållanden råder följer tiderna för solens upp- och nedgång i enlighet med närmaste muslimska lands horisont. Valet av länder har varierat, men några av de länder som har varit aktuella är Turkiet, Bosnien Hercegovina och Saudiarabien.

Det råder inte samstämmighet i denna fråga, vilket även är fallet i många andra frågor bland muslimer.

Problematiken aktualiserar en annan fråga som har kommit att diskuteras alltmer intensivt på senare tid. Det gäller frågan huruvida muslimer i väst som befinner sig i en minoritetssituation ska följa samma regler som de som befinner sig i länder där de utgör majoritetsbefolkningen. Inte heller här råder någon samstämmighet, men utvecklingen under senare år visar att frågan om minoritetsrätt, hoquq al-aqalliya, intar en allt större plats i de diskussioner som förs bland muslimer i väst. Motståndet mot denna utveckling

tar sig uttryck i uppfattningen att ett särskiljande mellan rättstolkning för muslimer i minoritetsställning och de som utgör majoritetsbefolkningen riskerar att splittra hela det islamiska rättssystemet. Kritiken mot denna uppfattning går ut på att det redan i dag finns stora skillnader mellan olika rättstolkningstraditioner inom olika riktningar i islam, exempelvis shia och sunni. Dessutom finner vi skillnader mellan olika lagskolor inom respektive riktning. Inom sunniislam, som är majoritetsriktningen, finns i dag fyra lagskolor, Maliki, Hanafi, Shafii och Hanbali. Till dessa kommer den bokstavstrogna wahabbitiska inriktningen, som är en avknoppning av den hanbalitiska lagskolan och i dag spelar en stark missionerande roll på grund av Saudiarabiens och andra så kallade Gulfländers starka ekonomiska muskler och det faktum att dessa länder investerar stora summor pengar för att sprida den wahabbitiska-salafistiska bokstavstrogna

tolkningstraditionen till såväl muslimska länder som muslimska församlingar i väst.

Inom shiaislam finns den jafaritiska lagskolan som tillhör den tolvimamitiska

riktningen. Till denna lagskola kan man lägga andra shiitiska lagskolor som tillhör andra riktningar i shiaislam.

En avgörande faktor i detta sammanhang är till vilken grad man inom ramen för de olika lagskolorna tillåter en mer rationalistisk inriktad teologisk tradition. Den

hanbalitiska lagskolan inom sunniislam och dess avknoppning, wahabbitismen, visar inte någon större tilltro till den rationalistisk inriktade teologiska traditionen. De övriga lagskolorna har däremot visat sig vara mer tillåtande när det gäller en rationalistisk tolkningstradition. Allt sedan de första teologiska skolorna formades i islam från 700- talet och senare har det pågått en dragkamp mellan de trosorienterade och rationalistisk inriktade tolkningstraditionerna.

Platser

Platser och rum spelar en viktig roll i ritualer inom olika riktningar av islam. En sådan central plats är moskén som under islams historia har varit ett mycket viktigt forum för diverse aktiviteter. Den har varit en självklar plats för att utöva den islmaiska ortopraxin, böner och ritualer, men den har också fungerat som en plats där teologiska, filosofiska och politiska diskussioner och dispyter har avhandlats. Moskéerna har även varit en social knutpunkt och en plats för bildning och undervisning. Deras arkitektur och de olika konstarter som har använts för att dekorera och utsmycka deras inre och yttre med olika kaligarafiska stilar och olika mosaik- och spegeldekorationer har visserligen varit inspirerade av religiösa och teologiska föreställningar men många av dessa dekorationer har tillkommit genom mycket avancerade aritmetiska och matematiska beräkningar. Det senare gör att moskéerna och de olika konstarter som präglar dem utgör idag ovärderliga skatter för islamisk konst-, idé- och vetenskapshistoria.

Gemensamt för alla muslimer oavsett vilken riktning de tillhör är städerna Mecka och Medina, som räknas till islams kärnområden. Dessa två platser spelar en central roll i ritualerna kring pilgrimsresan. Mecka spelar också en central roll för de dagliga bönerna.

Dessa ska genomföras i riktning, qibla, mot Mecka. Att hitta riktningen, qibla, mot Mecka är nödvändig även i andra ritualer, exempelvis i samband med begravning där den dödes ansikte ska vändas mot Mecka. Samma sak gäller vid ritualerna kring halaslakt.

Djuret ska vid slaktögonblicket vändas mot Mecka. Det är också intressant att notera att när vi blickar tillbaka till islams tidiga historia skulle de dagliga bönerna genomföras mot

en annan riktning, nämligen Bayt al-Moqaddas, Jerusalem. Det var därifrån Muhammeds nattliga resa, al-isra, och hans himmelsfärd, al- mi’radj, ska ha ägt rum enligt Koranen.

Stor är [Gud] i Sin härlighet, Han som under natten förde Sin tjänare [Muhammed]

från den heliga Moskén [i Mecka] till den fjärran böneplatsen [Masjid al-Aqsa],⁴ vars omgivning Vi har välsignat, för att visa honom några av Våra tecken; Han är Den som hör allt, ser allt. 17:1

Det var först efter polemik från judiskt håll som framhöll att helgedomen i Jerusalem var deras heliga plats, som riktningen för de dagliga bönerna förändrades mot Mecka. Det muslimska argumentet med att Jerusalem var den första böneriktningen, qibla, var att genom att vända sig mot Jerusalem skulle man understryka att islam inte var en ”ny” och väsensskild religion, utan att den var en fortsättning på samma religiösa tradition som startade hos de tidigare abrahamitiska religionerna.

Vid sidan av dessa platser finns det många heliga platser som har en mycket

symbolisk betydelse för exempelvis shiamuslimer och islams mystiker, sufier. I städerna Karbala, Najaf och Samerra belägna i dagens Irak, eller Mashad i Iran finns ett flertal shiitiska imamer begravda. En rad olika ritualer har utvecklats inom shiaislam kring besöket av gravmonumenten som ligger i dessa städer. Samma sak kan sägas om de gravmonument som har byggts upp kring centrala sufiska gestalter. Dessa ritualer har inom vissa sunnitiska riktningar stämplats som kätterska och stridande med islams monoteism. Ett sådant exempel är wahabbiternas vandalisering av shiitiska

gravmonument som har återkommit med jämna mellanrum sedan denna rigida tolkningstradition växter fram på 1730-talet.

Referenser

Koranens budskap, 1998. Svensk översättning Mohammed Knut Bernström, Stockholm;

Proprius.

Berglund, Jenny & Sorgenfrei, Simon (red.), 2009. Ramadan – en svensk tradition.Stockholm:

Arcus.

Dahlén, Ashk, 2001. Jalal al-din Rumi. Vassflöjtens sång, Lund; Ellerströms.

Esposito; John, L., 2011. Islam den raka vägen, Lund: Studentlitteratur.

Fazlhashemi, Mohammad, 2011. Tro eller förnuft i politisk islam, Stockholm; Norstedts.

Fazlhashemi, Mohammad. 2014. Vems islam. De kontrastrika muslimerna, Lund:

Studentlitteratur.

Ådahl, Karin, Unge Sörling Suzanne & Wessel, Viveca (red.), 2002. Sverige och den islamiska världen – ett svenskt kulturarv. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

4 Den fjärran böneplatsen eller moskén syftar på Salomos tempel i Jerusalem – eller snarare den plats där den en gång stod – symbolen för den långa raden av judiska profeter som enligt muslimsk troslära var Muhammeds föregångare och som frasen ”vars omgivning Vi har välsignat” anspelar på.