LÖGN
Lie
Författare: Lena Cyréus
Del av roman.
Innehållsförteckning
1 ETT 1
2 TVÅ 1
3 TRE 1
4 FYRA 2
5 FEM 2
6 SEX 2
7 SJU 3
8 ÅTTA 3
9 NIO 3
10 TIO 4
11 ELVA 4
12 TOLV 4
13 TRETTON 5
14 FJORTON 5
15 FEMTON 5
16 SEXTON 6
17 SJUTTON 6
18 ARTON 7
19 NITTON 16
20 TJUGO 25
21 TJUGOETT 32
22 TJUGOTVÅ 34
23 TJUGOTRE 40
24 TJUGOFYRA 45
25 TJUGOFEM 53
26 TJUGOSEX 53
27 TJUGOSJU 53
28 TJUGOÅTTA 53
1 ETT
HON ÄR TRETTIOFEM, och …
Stella är gift med Johan. De har tre barn och bor i Stockholm. En dag får Martin syn på Stella. Kort därefter frågar han henne om hon vill att han hjälper Johan att få en pilotanställning. Han ber Stella att inte berätta för Johan om deras möte.
2 TVÅ
LIVET BESTÅR TILL stor del av rutiner. Det är onsdag morgon; mitten på arbetsveckan …
Stella arbetar i en blomsteraffär och har en vän som heter Annika.
3 TRE
ETT PAR SVARTA skor står i hallen …
Det är först när de sitter i bilen och hon ska vrida om nyckeln, han tar tag om hennes arm och ansiktet spricker upp i ett stort leende: ”Stella, jag fick jobbet!”
”Fick du jobbet!?”
”Du låter förvånad.” Han tittar forskande på henne ”Är du inte glad?”
”Det är klart att jag är glad, för din skull.”
”För min skull?”
Hon vrider om nyckeln och svänger ut i trafiken.
4 FYRA
HON FÅR INTE många dagar på sig att ställa om …
Johans nya jobb innebär att han är borta en vecka i streck. Deras rutiner bryts upp och Stella blir trött. Sexlivet försämras.
5 FEM
HON ÄR UPPE före alla andra …
Livet blir inte alls som Stella tänkt sig det:
På natten slår mytologin, själens budbärare, möte med henne. Hon ser sig likt de grekiska Danaiderna stå vid flodkanten i evighet ösa vatten med såll.
Hennes förhoppningar, vilka de nu är, rinner ut i de dagliga självuppoffrande uppgifterna.
6 SEX
VECKORNA SOM GÅR kämpar hon på ….
Martin söker upp Stella i affären. Hon berättar det för Annika, men inte för Johan.
Stella frågar ut Johan om Martin och får veta att han lever i ett öppet förhållande med Karin.
7 SJU
DET GÅR TVÅ hela veckor innan Annika kommer till affären …
Annika blir plötsligt lämnad av sin man, Niklas.
8 ÅTTA
VÄNNERNA, DE SOM tillhör Annikas andra liv …
Stella följer med Annika ut på krogen och får syn på en ny värld för henne.
Stella och Annika börjar träffas allt mer sällan.
9 NIO
MARTIN KOMMER IN i affären …
När Martin åter kommer in i affären provocerar han henne till att bli frispråkig.
Eftersom Stella inte träffar Annika har hon ingen att prata med om det.
Martin söker också upp henne och Johan i hemmet. Stella är då otrevlig mot Martin, vilket stör Johan.
10 TIO
HON SKA HANDLA de sista julklapparna …
Inför julen har Stella mycket att göra.
11 ELVA
DE HAR GJORT det till en tradition att gå på julmarknaden i Gamla Stan, men eftersom Johan jobbar får hon och barnen gå dit själva …
Julen blir ansträngd mellan Stella och Johan.
12 TOLV
PÅ NYÅRSAFTONS DAG står de i färd med att göra sig i ordning för att gå på festen …
De går på nyårsfest till Martin och Karin. Stella träffar för första gången Karin.
Stella och Johan bråkar öppet uppe på Observatoriekullen när sällskapet från festen ser på fyrverkerierna.
13 TRETTON
POJKARNA SITTER TRE stolsrader framför henne och Linnéa. I högtalaren meddelar stewarden att de ska påbörja inflygningen och ber dem fälla upp stolsryggarna. Flygplanet kränger ner genom molntäcket …
Till annandagshelgen åker Stella och barnen till Stellas föräldrar i Kiruna. Där kommer hon till insikt med att det är sin mammas dröm hon lever, att arbeta med blommor.
14 FJORTON
ETFTER NÅGRA INTENSIVA dagar i Kiruna känns det skönt att de ska åka hem …
Stella träffar Christian på flyget till Stockholm. Han bjuder in henne till sin föreläsning om norrsken på KTH.
15 FEMTON
KVÄLLEN INNAN JOHAN ska gå på sitt sexdagarspass går hon uppför den långa backen mot Ruddammen …
Stella går på föreläsningen. Hennes fascination för universum, den hon haft redan som barn, väcks åter till liv.
16 SEXTON
ANNA-LISA BJUDER UT henne på lunch. Hon gör det ibland ….
Stella får reda på att paret Lundqvist ska lägga ner blomsteraffären där hon arbetar.
17 SJUTTON
”DU SKULLE KUNNA skaffa dig en karriär inom astronomi.”
Christian stöttar Stella. En förälskelse mellan dem börjar bli ett faktum.
18 ARTON
FRÖKEN RINGER FRÅN skolan. Oskar har inte varit där på en vecka. Hon vill veta hur det är med honom. När Stella konfronterar honom visar det sig att han stannat hemma och spelat dataspel. Oskar ska till skolan, om hon så ska släpa dit honom själv. Han lovar att gå nästkommande dag. Och som vanligt ställer Anna-Lisa och Henry upp på henne. Mitt på dagen går hon hem och tar honom på bar gärning. Hon går med honom hela vägen till skolan och fram till klassrumsdörren. På vägen lirkar hon ur honom vad hon kan. Motvilligt berättar han att det är flera av pojkarna som gör samma sak. Han vill inte svika kompisarna, de spelar i grupp.
”Världen ser ut som den gör”, säger Johan, när de pratar i telefonen på kvällen.
”Så du menar att vi bara ska acceptera att han sitter hemma och spelar spel i stället för att gå till skolan?”
”Han är fjorton och måste få ta sitt ansvar själv, vi kan inte gå i skolan åt honom.”
”Men vi kan se till att han går dit.”
”Om han inte följer våra regler får han flytta.”
”Och hur skulle det gå till?”
”Det är hans problem, inte vårt.”
”Det är så lätt att säga så, men att försäkra sig om att han kommer iväg, verkligen kommer iväg till skolan om dagarna, det är en annan sak.”
”Låt honom få lära sig av sina misstag, gå om ett år om det är vad som behövs.”
”Eller så får han så dåliga betyg att han inte kommer in på någon skola. Det är vi som är vuxna och han är ett barn, han vet inte vad som är bäst för honom än.”
”Stella, han är fjorton, kämpar för fullt med att bli självständig.”
”Hur självständigt är det att stanna hemma från skolan bara för att inte svika spelkompisarna?”
”Låt oss nu göra detta i rätt ordning. Vi pratar med honom, tillsammans, när jag kommer hem, nu är inte rätt tillfälle. Det var bra det du gjorde.” Det är Johans sista ord innan de avslutar samtalet.
Två dagar senare springer hon på Niklas. Hon är på stan för att byta ett par byxor. Det är lördag och hon har arbetat till klockan två. Johan landade i samma stund hon lämnat hemmet och är hemma med barnen. Senare på eftermiddagen ska de prata med Oskar.
”Vill du ta en fika?” frågar Niklas nästan bedjande.
Hon blir förvånad, samtidigt lite nyfiken. Uppenbarligen vill han prata med henne. Det trodde hon inte.
”Jag ska bara byta de här byxorna först”, säger hon, håller upp påsen och pekar mot affären innanför glasrutan till MOODGallerian.
De går till ingången i hörnet. Han håller upp dörren och de kommer rakt in i butiken.
Tillsammans tar de sig fram längs ställningarna bort till väggen där byxorna hänger. Hon letar upp rätt storlek och fortsätter till kassorna med Niklas tätt efter sig. När hon talar med expediten och visar kvittot, står han snett bakom henne. Hon passar på att snegla på honom när flickan bakom disken viker plaggen. Han står och iakttar en mor och dotter oense om vilken jacka de ska köpa. Han ser annorlunda ut, tilltufsad på något vis. Han har en kofta på sig, knäppning har dragit åt ena sidan.
När hon är färdig lämnar de affären och går mot gallerians mittgång.
”Vet du om det finns något bra café här inne?” frågar hon.
”Saluda ligger under oss om du vill gå dit?” säger han.
De tar rulltrappan ner ett plan. Cafét ligger direkt till höger och smälter ihop med en inredningsaffär. De beställer kaffe; han med lite mjölk i.
”Hur mår Oskar?” frågar han.
”Bra”, svarar hon. ”Och Hugo?”
”Jag har förstått att de träffas allt mer sällan.”
”Vem vet, kanske de umgås på nätet”, säger hon. ”Det är så svårt att se allt de gör. Våra föräldrar hade det lättare på den punkten, kunde ha koll på oss på ett helt annat sätt.”
”Det är sant. Men mina skiljde sig när jag var i killarnas ålder och hade fullt upp med sig själva. Det rörde till det ska du veta.”
Hon ser på honom och nickar.
”Annika har berättat det.”
Han suckar. ”Och nu gör jag samma sak mot Hugo.”
Precis, vill hon säga, men lägger band på sig.
De dricker av kaffet. Ser sig om.
”Du måste tro mig”, säger han efter ett tag, ”jag försökte verkligen.”
En bekännelse? Biktar han sig och berättar varför han lämnade familjen?
Men varför just till henne?
”Du om någon förstår”, säger han.
”Förstår?”
”Jo, jag menar att arbeta med något som inte passar dig; du känner Annikas familj.”
”Nej det gör jag inte. Jag har bara träffat hennes föräldrar ett par gånger.
Det är allt”
”Men Annika måste ha pratat om dem?” Han ser utforskande på henne.
”Jag vet att de har det väldigt gott ställt, att Annika är enda barnet och växte upp med en rad olika barnflickor, men så mycket mer vet jag inte.”
”Han är väldigt speciell Annikas pappa. Jag är helt övertygad att om han fått en son skulle han släppt in honom i bolaget, men inte Annika, henne gav
han aldrig en chans, trots att hon har potentialen, ja, hon skulle till och med bättre än många andra göra ett bra jobb.” Han håller ihop händerna och låter hakan vila på knogarna. ”Han är väldigt konservativ, vilket kan vara svårt att tro om en företagsledare i dagens upplysta och jämställda samhälle.”
”Menar du att Annika skulle arbeta på Dublon?”, frågar hon.
”Det har hon alltid velat. Hon är inte ämnad för att gå hemma. Varför tror du att hon anordnade med alla affärsmiddagar och såg till att jag kom in på företaget?” Han pressar ihop läpparna. Drar in luft genom näsan och slår ut med händerna i en uppgiven gest. ”Genom mig har hon fått det inflytande i bolaget hon alltid önskat sig”, säger han i utandningen. ”Jag bara nickade och gjorde allt hon sa åt mig att göra. Du ska veta att matematik och siffror var mitt värsta ämne i skolan.”
”Vad säger du, har Annika styrt dig?”
”Ja, jag avskyr att göra affärer.” Han sänker ögonbrynen. ”Jag borde förstås ha tagit ansvar för min utveckling redan innan vi träffades, framförallt innan vi fick Hugo, men i stället gick jag med på allt, lät mig mer eller mindre bli placerad på scen.”
Tillsammans begrundar de bilden: den unga kvinnan med ambitioner och energi skaffar sig en marionettdocka, vilken hon ovanifrån, med hjälp av linor och stavar, får att röra på sig och utföra det hon vill.
”Det är absolut inget fel på Annika”, fortsätter han, ”men det gick inte längre att ha det som vi hade det. Tro mig, allt känns som ett stort jävla misslyckande, men det kom till en punkt då hela mitt liv kändes som ett stort falskt spel, jag förlorade mig själv, alla hade förväntningar på mig, det bara gick inte längre.”
”Jag beklagar, men jag visste inte att ni hade det så.”
”Det är klart du inte gjorde, vi förstod det inte själva.”
”Pratar ni om det nu?”
”Nej. Annika vill inte prata med mig.”
Det är alltså här hon kommer in, han vill att hon pratar med Annika.
”Vi träffas knappt i dag”, säger hon. ”Annika har börjat umgås med en massa folk jag inte känner till. Hon försöker antagligen lösa sin situation hon hamnat i på sitt sätt. Jag har förstått att hon är väldigt stolt av sig.”
”Och stark”, tillägger han. ”Hon klarar sig”.
Han tittar på henne, söker bekräftelse. Något hon inte tänker ge honom.
”Det är mest Hugo jag är orolig för”, säger han. ”Det har börjat komma pojkar från andra stadsdelar till hans skola och säljer knark. De vet att det flödar pengar i området. Och Hugo har börjat umgås med äldre pojkar också;
jag misstänker att han provat hasch, men kan inte göra något utan bevis?” Han suckar. ”Så fort jag försöker prata med honom snäser han av mig. Jag når inte fram till honom. Oskar är och har alltid varit sin mammas pojke.”
”Vet Annika om det?”
”Det tar jag för givet, men som jag sa vägrar hon att prata med mig.”
När de skilts åt kan hon inte sluta att tänka på Niklas. Hon ser på honom med nya ögon. Sorg över att inte ha fått det att fungera syntes tydligt, och oron för Hugo.
Han ville tydligen så mycket, försökte så hårt och gick upp i Annikas och familjens förväntningar: uppoffrade sig, lade sig till med deras levnadssätt och klädde sig i en finansmans klädkod, men det blev inte bra. Han har fortfarande känslor för Annika, det såg hon. Det skulle ha varit Annika, inte han, som tagit plats i bolaget.
Stackars Niklas! Vilket öde, vilken börda att bära! Ingå i ledningsgruppen, ha ett ansvar han inte mäktar med. Gick han omkring där med en känsla av misslyckande och en undran om hur omgivningen egentligen uppfattar honom.
Nej, han kan inte ha haft det lätt.
Hon ökar på stegen, vill komma hem och byta om till något bekvämare.
Sista biten försöker hon tänka ut vad hon ska säga till Oskar, men tankarna glider hela tiden tillbaka till samtalet med Niklas.
Du förstår, hade han sagt.
Hur kunde han veta att hon inte tycker om att arbeta med blommor när hon själv insåg det först nyligen. Hade Annika sett det redan innan, eller hade Niklas förstått det hela tiden?
Sanningen är den att hon länge känt en intuitiv samhörighet med honom, eller snarare känt igen sig i Niklas. Båda var de ovetande om vad de skulle göra efter grundskolan, kom att arbeta med det som föll ner i deras knän. För hennes del handlade det om lättja, det var så enkelt att låta mamma ordna ett arbete så att hon kunde tjäna lite extrapengar under gymnasiet. Sen rullade det på. Och precis som Niklas och Annika skaffade hon och Johan barn tidigt. Var Johan den enda av dem som hela tiden visste vad han ville bli: pilot (som sin far).
Niklas kanske är den enda som förstått henne, känt som hon: det omöjliga i att ta ansvar för sin utveckling när man är mitt uppe i livet. För honom gick det inte längre, och hon, hon har ännu en gång sluppit ta ett beslut; affären ska ju läggas ner.
Johan står i bara kalsongerna och balanserar på ett ben och tar på sig en av sina regnbågsrandiga strumpor från Happy socks. ”Tog du en fika med Niklas?”
säger han förvånat och ser upp på henne. ”Var träffade du honom?”
”Utanför Moodegallerian”, svarar hon. ”Först kände jag inte igen honom.
Jag har aldrig sett honom i annat än kostym förut, men nu var han var klädd i kofta och en tunn sommarjacka.”
”Vad sa han då?”
”Han berättade att det säljs knark på Hugos skolgård och att han är orolig att Hugo börjat med droger. Han lyckas inte prata med honom.”
”Vad säger Annika om det?”
”De pratar tydligen inte med varandra.”
”Så kan det gå när man sätter sina egna intressen först.”
”Hur då egna intressen?”
”Du kan ju inte påstå att han agerat pålitligt. Bara stuckit så där. Vad är det för trygg miljö han skapar. Frågade han någon gång vad Hugo ville? Jag skulle inte tro det. Det är inte undra på att pojken börjat ty sig till äldre pojkar när han inte har en pappa att se upp till.”
”Du har alltid haft svårt för Niklas”, säger hon.
”Med rätta”, avbryter han henne. ”Säg mig några föräldrar som inte behövt kämpa för att hålla ihop förhållandet.” Han ser henne i ögonen. ”En riktig man vill det bästa för sin familj.”
”Jag kan förstå Niklas”, säger hon. ”Känslan av att ha hamnat fel, arbeta med något som inte känns rätt.”
”Det går inte att jämföra hur du kom att arbeta med blommor och Niklas att ingå i Dublons ledning. Vad trodde han, att det fanns något snabbspår, fuska sig till en anställning och ett välbetalt arbete, det slår alltid tillbaka på en själv.
Det krävs arbetsinsats och uppoffring, något Niklas inte verkar ha en aning om – och många med honom för den delen. Tro mig, jag träffar sådana där typer dagligen. En del är bra, men många har kommit dit de är i dag genom kontakter och har egentligen inte vad som krävs av dem.”
I hennes huvud svävar Martin förbi. Hon vill inte påminna Johan om hur få flygtimmar han hade när han blev erbjuden anställningen på NetJets, än mindre berätta om Martins intresse för henne och hur han sökte upp henne.
Hur skulle Johan reagera om han fick veta? Som Niklas?
”Jag tror inte Niklas hade för avsikt att fuska sig till jobbet”, säger hon.
”Gång på gång upprepade han under vårt samtal att det hade varit bättre om Annika fått chansen. Och han var hela tiden mycket tydlig med att hans agerande handlade om honom själv, inte om Annika; då snarare hennes familj.
Han har gått omkring och känt sig som en bluff, hur länge tror du en människa orkar med det?”
”Han har sig själv att skylla.”
”Nu tycker jag att du är orättvis.”
”Må så vara, men jag står fast vid min åsikt: Jag tror inte på inträdesbiljetter via kontakter eller kvoteringar. Vi kommer till världen med olika spelkort på hand. Det gäller att göra det bästa av dem. Även om man är medioker som Niklas. Han kanske skulle äga ett fik. Där kanske han passar in.”
”Var du inte lite sarkastisk nu?”
”Kanske lite”, säger han och flinar.
”Jag orkar inte prata mer om det här med dig”, säger hon. ”Vi behöver prata med Oskar innan det blir för sent, ska jag säga till honom?”
”Jag kan göra det”, säger Johan. ”Vi tar det i köket.”
Tillsammans kommer Johan och Oskar in till henne i köket där hon står och förbereder fikat. Oskar har sin collegetröja på sig med huvan uppdragen över huvudet, men drar ner den innan han sätter sig. Hon slår upp kaffet åt sig själv och Johan.
”Vill du ha juice eller saft, Oskar?” frågar hon.
”Juice.”
Hon häller upp ett glas åt honom och sätter sig sen bredvid Johan.
Oskar ser spänd ut.
Johan börjar: ”Din mamma och jag har ett få antal regler du måste följa. En av dem är att gå till skolan. Vi vill att du följer den regeln. Har du förstått?”
”Ja.”
”Bra.”
Johan dricker lite av kaffet, Oskar av juicen.
”Du har framtiden framför dig och kommer att stöta på många utmaningar.”
Han tittar på sonen. Oskar väljer att inte möta blicken, utan tittar på glaset han snurrar runt. ”Oskar, du kommer att klara av dem. Jag vet det och är inte orolig för dig. Hur vill du att ditt liv ser ut om fem, tio år?”
En lång väntan.
”Jag vill ha en egen lägenhet; kunna göra vad jag vill.”
”Vad är det du vill göra då?”
Han snurrar snabbare på glaset. ”Det vet väl inte jag.”
”Fundera på det.”
Johan tittar på henne. Det är hennes tur att säga något. Men samtalet blev inte alls vad hon tänkt sig.
”Kan jag gå nu?” frågar Oskar.
”Ja, du kan gå”, säger Johan efter att åter ha tittat på henne.
”Var det allt”, säger hon. ”Nu kommer jag sitta här med problemet igen när du åkt.”
”Vi får väl se”, säger Johan.
19 NITTON
”SOVER DU?”
Rösten kommer långt bortifrån. Hon förstår att det är något allvarligt;
öppnar ögonen och ser på väckarklockan: 00:47. Hon måste ha somnat in djupt; hörde inte när Johan kom, som ska sova hemma en natt.
”Har det hänt något?” frågar hon.
”Ja. Med passageraren”, säger han.
Med mörkret utanför köksfönstret sitter hon i morgonrocken och ser på Johan. Han har tagit av sig slipsen och knäppt upp skjortan i halsen. På bordet står ett glas whisky han hällt upp åt sig.
”Vi kunde inte ha gjort mer”, säger han.
Han är märkbart tagen.
”Vi har tränat inför alla tänkbara scenarier i simulatorn, men inte det här.”
”Berätta”, säger hon.
Han nickar.
”Vi hade gått över från Malmö kontrollzon till Stockholms, så hördes plötsligt ett konstigt ljud. Är allt bra där bak, ropade jag, men fick inget svar, så Martin spände loss sig och tog sig bak för att se vad som hänt. Kort därpå ropade han och bad mig anropa Bromma och be dem ringa efter en ambulans.
Det var en hjärtinfarkt. Vi turades om att göra kompressioner ända tills vi landat och ambulanspersonalen tog över.”
Han tittar ut i tomma intet. Säger med sänkt skrovlig röst: ”Han klarade sig inte.”
Hon rynkar ögonbrynen.
”Hur vet du det?”
”Jag kände när livet lämnade honom. Jag såg det på ambulansmännen också, fast de skötte det professionellt och sa inget. Det är bara en läkare som kan dödförklara.”
Hon nickar.
Johan drar fingrarna genom håret, håller kvar handen ovanför huvudet.
”Livet kan ta en ny riktning när som helst.”
Gesten, samma som vid beskedet om hans pappas död: I kriser upprepar vi mönster.
”Tänk. Han var i vår ålder, Stella.”
Hon vill inte tänka; kan inte föreställa sig ett liv utan Johan.
”Jag måste ringa Martin”, säger han plötsligt. ”Han fick inte tag i Karin.”
Hon skulle vilja fråga Karin: säg mig, hur handlar du när båda personerna du älskar behöver dig? Vem väljer du att vara där för? – Det kanske inte är så fel äktenskapet med sina traditioner; en konstellation med två parter, en urgammal beprövad modell: Ta den på allvar!
Johan slår igen mobilen.
”Kom, så går vi och lägger oss. Martin svarade inte. Jag måste upp tidigt i morgon.” Han drar ut stolen. ”I dag”, rättar han sig.
I sängen ger Johan henne en puss, säger god natt och lägger huvudet till rätta på kudden. Efter en kort stund andas han med jämna andetag.
Själv kan hon inte somna, vrider och vänder på sig. Tankarna malande gör det omöjligt för henne att komma till ro.
Martin kom in i affären, det var så det började. I alla fall för henne. Han menade att det var på Naturhistoriska museet, när han såg henne för första gången.
Hon vill inte ha det så här längre, måste vara tydlig, säga åt honom att inte söka upp henne mer. Lögnen tär för mycket på henne.
Lätta på skulden: Även om hon ville det kan hon inte berätta för Johan. Det skulle vara själviskt. På vilket sätt skulle det gagna honom? Hon har begått ett misstag, kan inte få det ogjort, men hon kan få ett slut på det.
Inom sig har hon haft rätt hela tiden. Martin och Karin leker verkligen med faran när de inte tar familjelivet på allvar. Hon måste litat på sina känslor – om de bara inte kom med dubbla budskap.
Christian.
Ska hon säga till honom också att de inte ska träffas mer?
Det skulle inte bara vara honom hon skulle behöva övertala, även sin egen kropps påtryckningar. Hon har känslor för Christian, också.
En romantiker är hon, men ingen Madame Bovary. Har ingen överromantisk syn på kärleken, för varken romaner, tidskrifter eller modemagasin väckte hennes begär, utan närvaro; den kroppsliga beröringen:
en hand snuddar en annan hand, axel mot axel, en omfamning. Och Christian var aldrig ouppnåelig. Begäret för honom fanns och finns.
I likhet med Emma är hennes hinder ”den äkta mannen”, fast på olika sätt.
Hon vill vara trogen. Ändå, det finns något hos både Johan och Christian, något likt, och det tilltalar henne.
Förhållanden grundade på attraktion är hinder på vår väg att uppnå ett gott hjärta, är något hon läst, men förstår inte vad som menas med det.
Bovarysm. Hon har aldrig trott sig vara betydelsefullare än hon är, men hon vill bli något annat än hon är: Hon vill bli sitt verkliga jag, sin sanna natur.
Kanske i ett parallellt universum är det hon och Christian.
Samtidigt kan hon inte sluta att tänka på vad det skulle ha inneburit om det varit Johan som fått hjärtinfarkten och inte klarat sig.
Hon älskar Johan!
Att ha honom bredvid sig i sängen känns lugnt och tryggt. Han står upp för det som är viktigt för honom, gör inte alltid som hon säger, men han bryr sig om henne. Hon vill inte mista honom, men det är vad som höll på att hända, att hon villade bort sig, satte äktenskap på spel.
Tillsammans har hon och Johan byggt upp ett liv. Han hjälpte henne vidare, bort från Kiruna. De skaffade tre underbara barn. Han är hennes livspartner och de ska möta framtiden, på äldre dagar minnas vad de skapat, byggt och
vårdat. Det är en idealisk värld hon målar upp, hon vet. När han kommer hem efter sitt veckopass ska hon ordna med en middag så de kan sitta ner, som en familj, och prata.
På morgonen när hon vaknar har Johan redan gett sig av. Hon är trött. När hon fått iväg barnen försöker hon pigga på sig med en dusch, lägger en omsorgsfull make-up och tar god tid på sig att välja kläder. Hon sms:ar Anna-Lisa och meddelar att hon blir sen.
Precis när hon ska till att låsa ytterdörren ringer Karin och bjuder över henne och barnen på middag. Hon tackar ja.
På jobbet har hon varken krafter till att berätta för Anna-Lisa vad Johan varit med om eller ta sig an något mer än hon måste. Framåt eftermiddagen, vid tre-fikat, rycker hon upp sig. Gör iordning en bukett att ta med till Karin.
Ringer barnen och bestämmer mötesplats. När tiden närmar sig stängningsdags ber hon om att få gå tidigare och promenerar till barnen, för att få lite frisk luft.
Karin har lagat lasagne, två varianter, en med köttfärs och en vegetarisk.
Hon är inte vegetarian, men föredrar att äta grönsaker, säger hon. I glasen häller hon upp var sitt glas rött vin till henne och sig själv, barnen erbjuder hon Fanta eller Cola, ”men det finns annat att dricka också: saft, juice, vatten, om ni hellre vill ha det?”
”Fanta, tack!”, svarar de nästan i kör. Det lilla ordet tack värmer att höra.
”Det var verkligen snällt att bjuda hit oss”, säger hon och lägger servetten i knät.
”Fattas bara. Jag sa att jag skulle det; tiden går så fort bara. Jag har en utställning snart och då blir jag så fokuserad.”
”En utställning?”
”Ja, den blir på ett galleri i Gamla stan den här gången.” Karin ställer ner Fantaflaskan och sätter sig till rätta.
”Ställer du ofta ut?”
”Det har blivit ungefär vart tredje år efter utbildningen. Få se, Nyckelviksskolan, sen konstfack, det måste bli” – hon himlar med ögonen –
”det har blivit en del utställningar”, säger hon sen. ”Ni får snart en inbjudan till Vernissagen. Det skulle vara kul om ni kom.”
”Absolut! Både jag och Johan tycker om att se på konst. Första gången vi sågs tittade han i en konstbok.”
”Berätta, hur träffades ni?”
”Det var i Kiruna. Jag kommer därifrån.”
Hon har berättat historien om hur de träffades många gånger, kan traktera den, likt greken på agoran:
”Johan tog privatcertifikat och var ute på en ensamflygning. Cessnan fick tekniska problem och han landade. De skulle skicka upp en reservdel. Under tiden han väntade gick han till bokhandeln. Det var där jag såg honom. Han hade ett par svarta lågskor på sig och mellan händerna balanserade han boken.”
Hon tänker lägga till: ”En våg av välbehag rann genom min kropp”, men kan inte säga de orden när barnen sitter vid bordet. ”Han såg upp och kom fram till mig.”
”Ni måste ha varit unga”, säger Karin.
”Ja. jag var nitton och Johan tjugoett.”
Karin ler.
Barnen är tysta; väntar på fortsättningen.
”Johan började komma upp”, fortsätter hon. ”En gång hyrde han ett segelflygplan och tog med mig på en flygtur. Vi gled fram i luftrummet och bredvid oss tronade Kebnekaise upp sig. Jag såg hur grus och grå stenar övergick längs bergssidan i en vit snöbeklädnad. Så fattade termiken tag i planet, mätaren rörde sig samtidigt som planet bars uppströms och Johan sa i samma stund: Känn Stella, hur Guds hand lyfter oss! Ljudet stod nästan helt stilla omkring oss, bara vindens kraft och rotorns rörelse hördes när den skar genom tystnaden. Nere i den gröna dalgången gick renar i flock och betade.”
Hon rycks nästan med av sin egen berättelse. ”Rädslan jag känt inför flygturen
var som bortglömd; då släppte Johan spakarna, slog ut med armarna och utbrast: ”Venus födelse!” vilket jag inte förstod vad han menade med, men fick veta, när vi landat att: han var glad över att ha träffat mig och Venus födelse var namnet på målningen han tittat på i boken.”
”Sandro Botticelli.”
”Ja, just det.”
I dag känner hon till myten, hur gudinnan kom till världen, och hon frestas att säga att Johan är Zefyros och hon hans gemål, Chloris; att de tillsammans förde kärleken till fast grund. Vilken fantasi! Men ändå inte, de kanske fortfarande är ute på ett öppet hav, men hennes intuition säger henne att de kommer att nå land.
Hon tar sig samman: ”Johan köpte en kopia senare. Vi har den på väggen hemma.”
”Så romantiskt”, säger Karin.
”I dag uppskattar jag att äventyren blivit mindre dramatiska”, säger hon.
”Jag trivs bäst med lugn och ro omkring mig.” Hon återgår till ämnet de pratade om innan. ”Som sagt, vi tycker om att se på konst, men ingen av oss har hållit i en pensel.”
”Ni måste ha haft teckning i skolan?”
”Vad jag menade är att ingen av oss har något anlag. Den enda som tycker om att rita i vår familj är Linnéa. Hon är den konstnärliga av oss.”
Karin vänder sig mot Linnéa: ”Kan du inte göra en teckning till mig någon gång?”
Linnéa strålar som en sol.
Efter middagen dukar de av. Barnen går till det afrikanska rummet, där de höll till på nyårsafton, och tar fram sina datorer.
Hon och Karin ställer in sakerna som ska stå i kylskåpet.
”Det var otäckt det som hände i går”, säger hon.
”Ja, så ung också”, lägger Karin till. ”Jag och Martin satt uppe och pratade om det till långt in på morgontimmarna.” (Så hon var hemma?)
”Kan jag bjuda på avec? Lite Grappa?” frågar Karin.
”Tack! Ett litet glas.”
”Kom går vi in och sätter oss i det andra rummet.”
Hon beundrar, återigen, de stora fönstren med blyinfattade glas.
”Så vackra de är”, säger hon.
”Ja, vi föll direkt för dem när vi tittade runt på lägenheter”, säger Karin.
”Det var den första visningen där vi skrev under intresseanmälan direkt och sa till mäklaren att han inte fick sälja den utan att vi fått lägga ett bud.”
”Hur träffades du och Martin?”
”På en fest. Du vet hur det ligger till mellan oss.”
”Ja”, svarar hon. Dricker lite Grappa och tar mod till sig: ”Hur kom det sig att ni valde att vara så öppna?”
”Är det vad du tycker, att vi är öppna?”
Karin vet naturligtvis inte om hennes och Martins frispråkiga samtal. Det gäller att hon gör skillnad, är noggrann med vem hon pratar med.
”Är ni inte det?”
”Jo. Vi blev tvungna”, säger Karin. ”Och stärktes i det.”
”Hur då menar du?”
”Martin har alltid varit mannen i mitt liv, vi har det bra och vill ofta samma saker, det underlättar. Det är sällan någon av oss behöver kompromissa. Vi kan sitta i timmar och prata och han får mig att skratta som ingen annan.”
”Vad pratar ni om?”
”Det vi varit med om, människor vi träffat, nyheter, allt möjligt, precis som alla andra. Jag tror att det är bra att vara lite kreativ. Visste du att Martin målar?”
”Nej.”
”Han får visa dig vad han gjort någon gång.”
Karin tittar bort mot rummet där barnen sitter. De kan se varandra, men avståndet är så pass långt att de måste höja rösten för att kunna höra vad som sägs.
”Som du vet känner jag åtrå till kvinnor”, säger Karin. ”Jag erkände det inte först, gick runt och bar på någon slags diffus frustration, men jag tyckte mycket om Martin, det gjorde jag. Vi fick vår dotter och naturligtvis tog hon upp hela min tid och omsorg, men sakta började missnöjet smyga sig på igen och jag började bli bitter. Det gick så långt att jag försökte ändra på Martin. Under flera år grälade vi, du ska veta, jag förde inte bara en kamp mot honom utan mot allt och alla, jag kastade mig in i kvinnokampen och betedde mig som en riktig idealist. Det var inte bra.”
Inte bra, idealist? Det är vad hon ofta får höra om sig själv i negativa ordalag, att hon är idealist. Det kanske är på tiden att försvara det: ”Att arbeta för högre ideal utan att tänka på egen vinning, vad är det för fel i det?”
I Karins ansikte framträder det där leendet hon börjar känna igen.
”Då tyckte jag att jag gjorde rätt”, säger hon, ”men i dag är jag inte lika säker”.
”Varför inte?”
”Att gå in i en grupp, ställa sig som motpol till en annan grupp, brinna för en idé och kämpa för den, det var bara en flykt, i alla fall för mig.” Karin ser henne djupt i ögonen innan hon fortsätter. ”Jag behövde få syn på mig själv, förstå mina inre motstridigheter och deras grund, så, till slut, började jag göra upp med mig själv i stället, vilket inte var lätt ska jag säga; länge hade jag förträngt mina behov: de var väl förseglade. Men jag var snäll mot mig själv, gav mig tiden jag behövde, tog långa skogspromenader och bara kände efter, eller bara var, och med tiden kom insikten: Jag känner bara sexuell njutning tillsammans med kvinnor. Det var det som ställt till det för mig, att inte erkänna det.”
Hon pratar avspänt, men det övertygar henne inte helt att hon är så tillfreds som hon försöker göra sken av, vilket Karin måste märka att hon tycker.
”Det är viktigt att inte vara rädd”, fortsätter hon, ”framförallt om vi stöter på delar av oss själva vi inte vill veta av, då är vi nära det vi behöver ta tag i, så var det för mig i alla fall.” Hon lutar sig mot kuddarna i hörna. ”I dag tar
jag ansvar för min läggning, är ärlig både mot mig själv och mot Martin och med facit i hand är jag glad att jag gav honom förslaget.”
”Att leva i ett öppet förhållande.”
”Ja.”
”Var du aldrig rädd att Martin skulle lämna dig? Hur tog er dotter det?”
”Jag hade naturligtvis läst på, var medveten om att det är få som får det att fungera. Jag tror att det är många som inte förstår vad det innebär, de vill ha allt, vilket egentligen bara handlar om en självupptagenhet. Bara för att vi erkänner sidor av oss själva behöver vi inte leva ut dem om de är skadliga. Jag har också vänner som har valt att ge avkall på samlaget. De tror inte att deras partners skulle klara av det, värdesätter familjen så högt att de inte vill ta risken. En väg, som sagt, själv valde jag att ta in på en annan. Alla får göra på sitt sätt, sexualiteten är en viktig del av våra liv, men den utgör så mycket mer än bara samlaget. Antagligen fungerar det för oss för att Martins läggning är att han tycker om variation; monogami är ingenting för honom. Det viktiga tror jag är att prata med varandra, och vara ärliga. Martin och jag tar ansvar för vår sexualitet och vår relation och i dag är vi lugna och trygga i det. Nu när ålderns höst kryper sig på tycker vi båda att det är skönt att ha varandra vid vår sida. Vi är alla sårbara, inte minst blev vi påminda om det efter det som hände, men vi måste sträcka på ryggen och vara modiga. Det som oroar mig är att Martin kan vara för impulsiv, ja rent av naiv.”
Varnar hon henne? Är det lätt när Martin har sina affärer på avstånd, men när de kommer nära? Är de verkligen så ärliga mot sig själva som hon säger?
På vägen hem känner hon sig illa till mods. Det brukar innebära att hon sagt eller gjort något hon inte borde, det brukar få henne i denna sinnesstämning.
Den negativa, betungande känslan kan också förstärkas av att hon är trött. Så mycket vet hon om sig själv. Men den här gången ligger det hos henne själv.
Där och då bestämmer hon sig: Hon ska sluta vara dömande.
20 TJUGO
HON RINGER TILL Annika och frågar om hon vill äta lunch på Tranan i morgon.
”Gärna”, svarar hon. ”Vad trevligt!”
De har inte pratat med varandra på snart ett halvår, ändå får hon intrycket när hon hör Annikas röst att det var i går.
Hon bokar ett bord till klockan ett. Resten av dagen funderar hon på hur hon ska lägga fram vad hon kommit fram till om Niklas och hans känslor för henne.
Deras äktenskap behöver inte alls vara över. Par har tagit sig igenom kriser och otrohetsaffärer i alla tider och många har blivit stärkta av det, vill hon säga.
Dessutom vill hon ta reda på hur insatt Annika är i Hugos situation. Niklas rop på hjälp gick inte obemärkt förbi.
Dagen därpå kommer hon först till restaurangen. Hon blir visad till ett bord en bit in i lokalen.
Tranan är inget ställe hon i normala fall äter lunch på. Kvalitén på råvarorna är i nivå med priset: högt. Kockarna duktiga. Rödvitrutiga bomullsdukar och linneservetter. Men miljön är tillåtande att prata i, det passar bra i dag.
Annika kommer tjugo över ett.
”Ursäkta att jag blev sen”, säger hon och tar av sig kappan. ”Taxin kom inte när den skulle.”
Åk tunnelbana istället, vill hon säga, men känner Annika alltför väl för att veta att hennes sena ankomst egentligen bara berodde på henne själv. Hon är en tidsoptimist. Inget hon nu ska döma henne för, men det vore trevligt om hon kom i tid någon gång.
”Har du hunnit titta på menyn?” Hennes blick sveper över bordet.
”Nej, jag sa att mitt sällskap var på väg, så de väntade med att komma med den.”
”Jaha, ja.” Hon lutar sig bak mot ryggstödet och pustar ut.
Annika granskar henne med sökande blick.
”Du har gått ner i vikt”, konstaterar hon. ”Har du bantat?”
”Nej. Kanske ett par kilo, men det har varit omedvetet. Jag går säkert upp dem snart igen”, säger hon, och vill inte gå in på vad hon hört om ämnesomsättningen som blir högre vid förälskelse. Hon behöver inte berätta för Annika om Christian, inte nu i vart fall. Hon måste komma till rätta med allt det som hänt henne själv först. Dessutom har de så mycket annat att prata om.
Annikas hy har en fin lyster. Kinderna är rodnande röda.
”Du ser själv ut att må bra”, säger hon.
”Det gör jag också”, svarar hon. Jag har börjat arbeta.”
”Har du?”
”Ja.” Ansiktet spricker upp i ett stort leende. ”På Exicon. En startup inom sustainably energy, hållbar energi alltså. Jag sprang på Andreas, geniet bakom bolaget, på Milles för ett tag sen. Nu har han bett mig gå in som operativ chef.
Vi har precis landat ett patent på vår nya bränslecell och kan börja leverera inom kort. Det är framför allt de etablerade bilmärkena som är aktuella, men det mest spännande är det visade intresset från flygtillverkarna världen över.
Så nu har jag sjukt mycket att ta tag i.”
Annika pratar på om företaget och det de sysslar med, blandar svenska och engelska ord om vart annat och använder facktermer och uttryck hon aldrig hört förut. ”Men nu har jag berättat så mycket om mig”, säger hon till slut.
”Hur mår du, hur mår barnen, är det bra på jobbet?”
”Anna-Lisa och Henry ska gå i pension”, säger hon.
”Är det sant?”
”Ja. En mäklare ska ta över lokalen.”
”Vad ska du göra då?”
”Jag vet inte riktigt.”
”Det kanske är en möjlighet.” Hon vinkar till sig kyparen som passerat dem flera gånger nu. ”Ibland kan det vara bra att släppa taget.”
Släppa taget, är det vad hon själv gjort: Brutit upp med det förflutna, frigjort sig från pappa patriark och hans företag, det hon enligt Niklas var så engagerad i utan att få gehör, nu har hon börjat på något eget. Bravo. – Kan det vara en grund för en nystart, något bra för deras äktenskap?
”Jag stötte på Niklas i lördags”, säger hon.
Annika får den där besvärade, lite stela, kroppshållningen. Hon sträcker på sig, ser ryckigt efter kyparen.
Nyligen har hon förstått att hennes kroppsspråk hör samman med hur hon känner sig: rädd; har förlorat kontrollen.
Hon ignorerar det och fortsätter: ”Han frågade om vi kunde ta en fika.”
”Äntligen”, säger Annika när hon ser kyparen komma mot dem. ”Jag är så hungrig!” Hon läser snabbt igenom menyn, slår ihop foldern med en smäll, och ger tillbaka den till honom. ”Jag tar majskycklingen och ett glas mineralvatten, tack!”
Kyparen nickar och inväntar hennes beställning.
”Jag tar också kycklingen, men vill ha stilla vatten”, säger hon.
Tillsammans ser de sen efter honom när han går mot köket med ena handen bakom ryggen och den andra i nivå med axeln, med den tomma brickan i handflatan.
”Gjorde du det?”
”Vadå?”
”Fikade med Niklas?”
”Ja, jag kunde inte säga nej när han frågade.”
”Jag förstår.”
”Han sa att ni inte pratar med varandra.”
”Det finns inte så mycket att prata om”, säger hon. ”Gjort är gjort.”
Tysta ser de på varandra innan hon gör en ny ansats.
”Han berättade att det förekommer försäljning av knark på Hugos skola.”
”Jag vet”, svarar hon. ”Det har blivit allt vanligare i samhället med droger, mer accepterande på något vis, vilket inte försvar dem som säljer till minderåriga. Problemet är att de bara är barn själva. Har ni samma problem?”
”Inte vad jag hört om. Oskar sitter mest framför datorn, vilket är ett problem i sig.”
Annika sträcker sig efter en brödbit i korgen. Brer de två halvorna med smöret som är uppvispat med lite anjovisspad och finns i de små glasskålarna.
Återigen försöker hon ta upp tråden med Niklas och säger: ”Ibland gör vi så dumma saker, men som du själv sa: det kan finnas möjligheter i det som händer.”
”Vad menar du?”
” Jag fick känslan av att Niklas ångrat sig och saknar dig. Han frågade hur du mår hela tiden.”
”Må så vara, men vid det här laget har jag det bra som det är.”
”Han verkar inte trivas med jobbet, antydde något om att det var det som förstörde det för er.”
”Det kan jag gott tänka mig att han sa. Nu får han ta itu med allt själv.”
”Skulle du kunna förlåta honom?”
”Förlåta. Det låter ädelt.”
”Du sa det själv, det som händer kan leda till en möjlighet, en nystart.”
”Jag orkar inte prata mer om Niklas. Mitt liv har äntligen ordnat upp sig.”
Hon har gjort ett försök. Annika vet om drogförsäljningen, det är viktigast.
Hon koncentrerar sig på maten i stället, skär en bit kyckling och föser upp lite sås på den med kniven. I gommen blommar salvia och citron upp.
”Kycklingen är god”, säger hon.
”Ja verkligen! Majskycklingen här är omtalad”, svarar Annika och tar också hon en tugga.
Det börjar glesa ut med folk bland borden, lunchen går mot sitt slut. De som jobbar måste tillbaka till jobbet, men hon behöver inte skynda: ta den tid du behöver, sa Anna-Lisa.
Kommer hon någonsin att ha en lika förstående arbetsgivare igen?
”Trivs Johan fortfarande på det där flygbolaget han började på?”, frågar Annika.
”Ja”, svarar hon. ”Är det någon som kommit på rätt plats i livet så är det han. Han trivs som fisken i vattnet.”
”Fågeln i luften, kanske?”
Hon kostar på sig ett leende.
”Hur som helst, nyhetens behag har inte avtagit. Jag betvivlar att han någonsin kommer att göra något annat än att flyga, om han får välja. Även när han är ledig kan han åka ut till Barkaby och följa med någon som hyrt ett flygplan.”
”Det skulle vara intressant att höra vad han vet om Exicon.”
”Jag kan fråga honom om du vill.”
”Gör gärna det.”
Hon börjar prata om bolaget igen. Det är så roligt är ord hon upprepar hela tiden.
Kyparen kommer efter ett tag fram till deras bord och frågar om allt är till belåtenhet. De ger kycklingen ett bra betyg och ber att få titta på efterrätterna när de är klara.
”Har Martin, det var väl så han hette, kommit in i affären igen?”
Innan hon kan svara måste hon tänka efter var de stod när de pratades vid sist. Lättheten i deras samtal, när den pågående diskussion pågick dagligen, har förändrats: referensramar, samsyn och förståelse är inte lika självklara längre. Det har dessutom hänt så mycket i bådas liv.
”Nej, men det händer att vi ses när Johan är med”, svarar hon. ”Han bjöd in oss på deras nyårsfest och jag träffade hans fru. Hon är tydligen bisexuell.”
”Där ser man. Det förklarar en del.”
”Ja.”
De blir tysta medan de ur var sin synvinkel begrundar Martins och Karins relation.
”Så nu står du snart utan jobb”, säger Annika och byter ämne.
”Ja. Innan juli ska allt vara klart.”
”Kanske dags att göra något annat, det var väl vad du ville?”
”Jo, men det känns skrämmande på samma gång. Jag har aldrig sökt ett arbete, vet inte hur man gör.”
”Kontakter. Det är det bästa.”
”Om man inte har några kontakter då?”
Annika rynkar pannan.
”Jag har mina funderingar”, säger hon.
”Låt höra!”
”Astronomi intresserar mig.”
”Astronomi! Jaha, det är en annan värld än blommor. Du förvånar mig.”
”Så skilt från blommor behöver det inte vara. I båda finns det skönhet. Har du sett bilder på galaxer?”
Hon svarar inte på frågan.
”Ja, varför inte?”
En paus.
”Astronomi, är det inte bara en massa siffror och uträkningar, tycker du verkligen om det?”
”Det är en fundering bara. Det är så mycket som rör sig i mitt huvud just nu. Allt känns stressigt faktiskt. Ibland tänker jag att jag skulle vilja göra något gott, något som är bra för andra, men jag kan inte komma på något.”
”Du har satt tre barn till världen, är en fantastisk mamma, är inte det att göra gott?”
”Jo, men du förstår vad jag menar.”
”Apropå skönhet. Här ska du få se något vackert.” Hon drar upp skjortärmen och ruskar fram ett armband. Det är ett guldarmband med infattningar och stenar i olika färger.
Det är vackert, samtidigt förvånar det henne att det och alla de andra föremålen hon och Annika gick och tittade på när Annika fick inbjudningar
från Connoisseur har bleknat i förhållande till bilderna från Nasa hon kan se på Instagram. Hon känner inte längre samma behov av att vilja köpa och äga dessa skapade saker när hon ställer de i kontrast till vad naturen bjuder på. Och hon som inte tycker om naturen, tycker att skogen är skräpig, men det finns en ordning där ute, en renhet och den tilltalar henne. Universums skönhet.
Åter får hon en kväll när hon inte kan somna. Hon ligger och tänker på lunchen. Det fanns en försiktighet, en ansträngning; två nya bekantskaper som lägger vinn om sig eftersom de inte vet så mycket om den andra och är rädda att trampa på någon öm tå. Bådas liv har fått sig en törn.
Annika är som en annan person, eller snarare den del av henne Stella alltid vetat funnits där men som har fått stå åt sidan, tar nu plats. Hon har blommat ut med sitt arbete. Även andra delar av henne själv har fått börja gro.
Är det så här vänskap mattas av och dör ut. Sakta glider man isär i takt med att vägarna går åt olika håll? Hon och Annika har ett gemensamt förflutet, det påbörjade den dagen när de träffades där på mödravården. Barnen och tjusningen för fina saker förenade dem, men Annika verkar inte vilja som hon, arbeta för sitt äktenskap. Kommer vänskapen bestå nu när deras önskningar och behov börjar skilja sig åt? Hur ser framtiden ut? Kommer de bara att ha sig själva att lita till, eller kommer de bygga nya vänskapsband med människor med liknande intressen och livssituationer som de befinner sig i?
21 TJUGOETT
DET ÄR FÖRMIDDAG. Hon och Henry är ensamma i affären. Henry har en hög med eterneller framför sig på bänken han gör arrangemang av som skall säljas.
Hon är sysselsatt med att plocka fram krukor ur kartonger och prissätta dem med röda extraprislappar. Bit för bit avyttrar de lagret. Planen är att på slutet bara sälja plantor. De som blir över, innan de vrider om nyckeln för sista gången, tar Anna-Lisa och Henry med sig till landstället.
De talar inte med varandra. Är det något Henry kan så är det att koncentrera sig på det han gör, därför blir hon förvånad när han plötsligt säger: ”Du ska inte oroa dig för mycket.”
”Va?”
”Du ska se, i höst gör du något du tycker är både kul och intressant.”
”Tror du?”
”Jag vet.”
”Det var skönt att höra.”
”Bara sanningens ord.”
”Sådana sanningar tycker jag om.”
Han lägger ifrån sig kniven. Kliar sig på hakan och säger: ”Det kommer till dig, det kommer till dig. Det finns en anledning med allt.” Han tar upp kniven igen och fortsätter.
För honom kommer det att ordna sig. Han ska pilla med sin älskade träbåt i sommar. Snipan ska få en ny reling. Han är en mästare på att göra en sak åt gången, låter aldrig en massa saker distrahera sig. Ett manligt drag om man läser Män från Mars och kvinnor från Venus. Hon har lagt märke till att även Johan har den förmågan.
På eftermiddagen kommer Anna-Lisa, dottern och en vän in i affären. Det blir trångt med de två barnvagnarna som Anna-Lisa insisterar på att de ska ta med in. Hon börjar direkt plocka med saker. Ställer ett glas vatten intill Henry.
”Såg du”, säger dottern till vännen. ”Det där är mamma, hon passar upp på pappa hela tiden.”
”Ni är så hysteriska med er jämställdhet att ni drar den i absurdum”, säger Anna-Lisa lite barskt. ”Ibland är meningen att bara se till att det fungerar, få mat på bordet, men det är inget ni behövt uppleva.”
”Varje generation har sin sak att arbeta med, eller vad säger du Stella.”
”Så är det nog.”
De måste ha fört en livlig diskussion på vägen hit. Deras röster är ovanligt uppspelta.
”Jag hörde att du funderar på att göra något annat sen. Vad har du tänkt dig?”
Varje gång hon får frågan försöker hon finna på något lämpligt svar. Ingen vill höra att man inte vet. Än mindre att hennes inre säger henne att hon ska göra något gott, något bra för mänskligheten. Som om hon skulle vara något storslaget. En moder Teresa. Vilken illusion!
22 TJUGOTVÅ
DEN TRÖTTHET HON kände samma dag Johan åkte kan ha varit början på förkylningen som nu är ett faktum. Med alla reserver förbrukade, och utan att slå ner på takten, sa kroppen till slut ifrån. Hon sitter hemma vid köksbordet, med en varm kopp te, och snörvlar; tacksam att barnen är friska och på väg till skolan.
Hon ringer Anna-Lisa.
”Vi klarar oss. Ta hand om dig, så hörs vi på fredag.”
Att Anna-Lisa ber henne ringa först om två dagar uppskattar hon. Hon känner sig ömklig.
Hon börjar torka av bordet, funderar på vad mer nytta hon kan göra, men allt hon kommer på känns tungt och jobbigt. Hon behöver följa rådet hon fick:
ta hand om sig själv och få krafterna tillbaka, så hon går till vardagsrummet och sjunker ner i fåtöljen; rättar till kudden och drar filten om sig.
Vad kommer att hända med henne? Det är bara tre månader kvar till Henrys och Anna-Lisas livsverk raderats ut.
Johan påminner henne, gång på gång, hur hon avskyr att bli skitig under naglarna, att hon måste fundera ut något annat att göra, pappa var inne på samma sak: kom fram till vad du tycker om att göra. Men hur ska hon kunna det när alla små vardagsproblem hela tiden dyker upp som måste lösas, och när hon har fullt upp med att förstå allt som händer runt omkring henne?
Henrys ord om att det kommer att ordna sig tröstade lite.
Ska hon börja studera, skaffa sig en utbildning, som Christian föreslog. Det lockar. Men de klarar sig inte på en inkomst. Hon ser sig själv: sena kvällar, när barnen somnat, sitta framåtlutad, försjunken i en tjock bok, och morgonen därpå skynda iväg till jobbet, med mörka ringar under ögonen. En mamma
som slits mellan att finnas där för familjen och förverkliga sig själv. Är det så hon vill ha det? Nej, redan nu tappade hon kontrollen över Oskar och hans dataspelande.
Hon blir kissnödig. Ruggar till när hon lösgör filten.
Från ledningen i väggen hör hon grannen spola vatten. Tydligen är fler hemma så här på onsdagsförmiddagen.
Hon passar på att sätta på en tvätt; fyller maskinen med mörka kläder. De stora blå badhanddukarna får inte plats och åker ner i tvättkorgen igen.
När hon stänger badrumsdörren hör hon mobilen ringa. Det är Johan.
”Jag hade på känn att du skulle bli hemma”, säger han. ”Hur mår du?”
”Jag tror att det bara är vanlig förkylning.”
”Men barnen är friska?”
”Ja.”
”Säg åt dem att de får klara sig själva”, säger han. ”Du måste få vila dig och bli frisk. Vill du att jag ska säga till dem?”
”Jag gör det”, säger hon, fast hon vet att det inte kommer att bli av.
Efter samtalet bäddar hon in sig i filten igen. Gör ingenting. Då slår plötsligt insikten till henne: Att göra något gott behöver inte nödvändigtvis vara en moder Teresagärning. Det kan innebära att bidra med det man är bra på, har talang för. Hon börjar googla, skriver: yrke, astronomi, och får träff: En astronom är en vetenskapsman/kvinna som forskar inom astronomi som
huvudsaklig inriktning, dvs studerar stjärnor och galaxer samt olika fenomen i universum.
Vetenskapskvinna. Vem skulle ha kunnat tro att hon en dag skulle sitta här och fantisera om att bli akademiker? Ett frö är sått, men skulle hon klara av det? Hon hade bra betyg, men det var på gymnasiet. Att läsa på universitet föreställer hon sig är en helt annan sak: Där går ungdomar från akademiska familjer, med studiemotivation och studievana. Av de tre är det enda hon kan tillskriva sig motivation. Samtidigt minns hon vad Christians fru hade sagt:
Många förstår inte hur bra de kan bli. Är hon en av dem?
Telefonen ringer igen. Den här gången är det Karin.
”Jag hörde att du är hemma och sjuk.”
”Ja, jag kan ha åkt på influensan”, svarar hon.
”Vill du att jag kommer över? Jag kan laga lunch till dig.”
”Och bli smittad, det är ingen bra idé.”
”Om jag får influensan är det meningen”, säger Karin, och innan hon vet ordet av förstår hon att Karin är på väg.
Hon viker ihop filten och släntrar in i sovrummet för att klä på sig. Trots att hon är sjuk passar det inte att ta emot Karin i linne och morgonrock, så väl känner de inte varandra tänker hon, och blir i samma stund generad över sitt undermedvetna, som antagligen gjort sig påmint med Karins läggning i åtanke.
”Den här soppan gav jag alltid till vår dotter när hon var sjuk”, säger Karin och häller upp den rykande soppan i två djupa tallrikar direkt från kastrullen.
”Trivs hon bra i Köpenhamn?”
”Ja, fast de flyttar hem snart.”
”Det visste jag inte.”
”Jag ska bli mormor.” Karin ler med hela ansiktet. ”De vill bo nära mig och Martin; vill förstås få hjälp med barnpassningen.”
Martin, gå runt med barnvagn, blicken riktad in i suffletten, nej, inte Martin.
Karin byter ämne:
”Du berättade inte att affären du arbetar i ska läggas ner. Jag hörde det av Martin i går.” Hon sätter sig ner och skivar upp brödet.
”Ja, det är svårt att få lönsamhet i en blomsteraffär i dag.”
”Har du funderat på vad du ska göra i stället?”
”Jag har haft några funderingar, men inget allvarligt.”
”Vad då för funderingar?”
”Kanske börja studera, men vi behöver två inkomster. Tiden räcker inte till.”
”Skaffa en barnflicka, det är avdragsgillt.”
”Nej. Det är otänkbart.”
”Varför då?”
”Jag vill inte att någon annan ska ta hand om mina barn.”
”Dra ner på utgifterna då. Studielånet kan räcka långt.”
Studielån! Varför har hon inte tänkt på det. Hon leker lite med tanken.
Deras utgifter är å andra sidan stora, i takt med att barnen växer behöver de nya kläder och pojkarna har börjat äta mer.
”Jag vet inte”, säger hon.
”Du borde tänka mer på dig själv. Hela familjen drar nytta av det.”
Samma syn som Martin: ta hand om dig själv i första hand: och din omgivning mår bra. Hon är inte så säker på det. Hur skulle hon kunna vara en närvarande mamma, följa barnen i deras utveckling och samtidigt inte vara där, därför att hon sitter i skolan på kvällarna, eller är borta i tankarna på annat än det som har med barnen att göra. Nej, det går inte. Mamma har rätt, det kommer en dag för henne. Nu ska hon tänka på barnen.
Men när Karin gått känner hon av samma gamla tungsinne som ansatt henne så ofta på sista tiden. Hon kan inte slå ifrån sig tankarna om hur orättvist hon upplever att det är. Varför kan inte hon få känna sig lycklig och tillfreds som Johan.
Hon måste verkligen rycka upp sig. Ur bitterhet kommer inget bra. Hon försöker minnas de sköna dagarna de hade i somras. Värme och bad. Efter ett tag slumrar hon till. Vaknar med ett ryck när ytterdörren slår igen och barnen kommer. Det är redan sent på eftermiddagen och tvätten har hunnit bli skrynklig i maskinen.
Johan ringer vid åttatiden och säger god natt till barnen, men blir plötsligt stressad när hon åter har honom i luren.
”Kan jag ringa dig lite senare. Passageraren kommer.”
”Hur mycket senare? Jag tänkte komma i säng tidigt.”
”Flygtiden tar bara en timme, jag ringer så fort jag landar.”
Hon har upptäckt det förut; först verkar de ha all tid i världen: vankar omkring, sitter och surfar eller fikar, men när passagerarna kommer ska allt gå fort.
Hon går in till Linnéa. Hon har redan somnat. Hon pussar henne på håret, släcker och går in till Markus och plockar fram nya kläder för morgondagen.
Han följer henne med blicken; ögonlocken sjunker sakta ner över pupillerna.
Hon går vidare in till Oskar. Han ligger i sängen med sänglampan tänd.
”Hur mår du?” frågar hon.
”Vet du mamma, det är någon som har tagit Hugos gestalt.”
”Vad då, gestalt?”
”I spelet. Tre tusen kronor köpte han den för och nu har någon stulit den.”
”Kostar det pengar att spela?”
”Bara om man köper en gestalt någon annan arbetat upp.”
”Vad då, arbetat upp?”
”Genom att klara quests.”
Hon måste sätta sig in i hur det fungerar det där spelet. Han är bara fjorton, men världen vidgas med en hastig fart, och hennes med hans, om hon väljer det. Det vill hon.
Hon lägger smutstvätten i korgen ovanpå de blå handdukarna och går och sätter på teven; inväntar vädret, men när nyhetsankaret tackar för väderrapporten inser hon att hennes tankar har vandrat iväg på annat.
”Så där, det var sista flighten för i kväll”, säger Johan. ”Nu kan vi prata i lugn och ro. Hur gick det. Var de snälla mot dig?”
”Du kunde ha frågat dem själv.”
”Hur mår du, Stella?”
”Varför skickade du hit Karin.”
”Det måste ha varit Martin.”
”Behövde du tala om för honom att jag är sjuk.”
”Det är väl bra om ni kan finnas där för varandra.”
”Så du inte behöver få dåligt samvete för att du inte hjälper till.”
”Sluta. Tar jag inte hand om barnen, städar och handlar när jag är hemma?”
Ta hand om barnen, städa och handla: det innebär långt mer än vad du kan föreställa dig, vill hon säga, men orkar inte ta upp det.
”Jag tänker börja studera”, säger hon.
”Bra.”
”Eventuellt på heltid.”
”Hur tänker du att vi ska ha råd med det?”
”Karin föreslog att jag skulle ta studielån.”
Det blir tyst i andra änden. Hon låter honom begrunda det hon sagt.
”Räcker det inte att gå en kväll i veckan”, säger han. ”Gör som jag, först arbetade jag ihop pengarna, sen betalade jag för flygtimmarna.”
”Det är en sak att ha råd, en annan att ha tid. Jag fanns här för dig då.”
23 TJUGOTRE
EN BLEK SOL tittar fram och blottlägger de smutsiga glasrutorna som så länge dolts av vintermörkret. På väggen avtecknar sig regnbågens färger av ljuset som tränger igenom prisman i taklampan. Hon går i morgonrocken och plockar i köket efter frukosten.
I vattenkokaren kokar vattnet upp. Hon förser sig med en kopp te; tar den med till fåtöljen där hon tillbringade större delen av gårdagen och börjar surfa runt på sidorna hon besökt dagen innan. Hon ser på Nasas bilder från rymdstationen; på galaxerna i olika färgnyanser: röda, gula, blå. Kan hon börja om? Kan hon riskera deras liv för att följa en dröm?
Redan som det är i dag får hon inte till det liv hon försöker skapa för dem:
en vardag i balans, lugn och ro. Sen Johan började på NetJets har hon bara upplevt förvirring och kaos. Arbeta på dagarna och gå kurs på kvällarna, det kommer inte att gå.
Uppgiven är ett förmildrande ord för hur hon känner det. Hon reser sig, går in i sovrummet och klär på sig. Hon vill fånga solljuset som äntligen tagit sig fram genom molnens revor. Hon ska köpa müsli.
Utanför Hemköp stannar hon till. Hon är inte frisk, halsen svider när hon sväljer, men hon känner sig tillräckligt stark för att ta en långsam promenad.
Sagt och gjort. I stället för att fortsätta in i mataffären går hon ner mot Hagaparken där de öppna fälten och vidsträckta vattnet inte skymmer den lågt liggande solen som huskropparna.
Backen är bar. Sist hon såg snö var i Kiruna. Det är tjäle i marken och isfläckar. Hon håller sig på gångstigarna där Kungliga stadsförvaltningen har sandat.
