Växjö universitet LID 182
Institutionen för humaniora Vt 2007
Litteraturvetenskap 2007-06-11
Handledare: Kristin Järvstad
Kvinnans roller
i Elsa Graves diktsamling Mödrar som vargar
Jonna Fries
Abstract in English
Elsa Grave (1918-2003) is a Swedish writer, artist and composer. The aim of my study is to analyse the female character in Mödrar som vargar, (Mothers As Wolves), which is a collection of poems written in 1972.
The analysis is divided into four parts. First I analyse the figures of speech of the female
“I” in the poems. In the second part I`m dealing with how she acts and relates to men. In the third part of my study I focus on how it affects her to give birth to a child and be a mother.
The fourth part is about how she relates to the world and its problems in general.
I have chosen different feminist theories for my analysis. The study of how the woman character speaks is based on, among others, Lars Elleström´s theory of the conception of irony as a female way of writing. The relation between man and woman is studied from Yvonne Hirdman´s theory that there is a gender contract that rules how the two sexes act within the family. Nancy Chodorow´s theory about mothering, based on the Oeidipus complex, is the background for the part about mother and child. The fourth part about the female character and the outer world is based on Carol Gilligan´s theory that women have another kind of moral than men.
The result of my analysis shows that the woman character speaks ironically, by for example using metaphors with double meanings. My analysis also shows that the woman character as a partner is passive, emotional and inferior to the male figure. As a mother she is active and protecting, but she also speaks of the forbidden sides of motherhood, such as anger and selfishness. My analysis also shows that being a mother changes the female character´s way of looking at the world, and makes her a more responsible citizen of the world.
Innehållsförteckning
Inledning………..………….….………..….…..s. 1.
Bakgrund……….……….….…s. 1.
Syfte och frågeställningar………..………...……....…….…s. 1.
Teori………....………..……s. 1.
Metod……….………...……...……….s. 7.
Forskningsöversikt……..…….……….……….……...……s. 7.
Disposition av analysen………….…………..……….….……..….….s. 9.
Analys………...………….………….…….…...…..s. 9.
Kvinnan och hennes tal……….….……….…….……...s. 9.
Kvinnan och mannen som gör henne till den andra………..s. 14.
Kvinnan och barnet som gör henne till moder..………...….s. 22.
Kvinnan och världen som hon är en skapare av………..…..s. 31.
Slutdiskussion………..………….…...………..s. 37.
Sammanfattning………….………....s. 38.
Källförteckning………..s. 39.
Bilaga: Dikter………....s. 41.
Regnskrift..……...….……….………..s. 41.
Djävlar……….s. 41.
Ditt döda barn.……………...…….………s. 42.
Du hund...…………..…….………...s. 43.
I natt………s. 43.
Besöket………s. 43.
Min kärlek…..……..……….s. 43.
Våra pengar.……..………s. 44.
Inledning Bakgrund
Elsa Grave (1918-2003) är en författare som med ett säreget bildspråk synliggör det vardagliga ur nya perspektiv. Hon föddes och växte upp i norra Skåne, men bodde större delen av sitt vuxna liv i Halmstad. Grave kan kopplas samman med den poetiska Lundagruppen som var verksam under 1950-talet. Hon debuterade 1943 med diktsamlingen Inkräktare.1 Grave skrev även noveller och pjäser. 1962 kom t.ex. skådespelet Tre lyriska gräl.2 Hon var också bildkonstnär och tonsättare.
I den här uppsatsen kommer jag att fokusera på Mödrar som vargar, som kom ut 1972.3 Det är en 62 sidor lång diktsamling, som med sin titel markerar ett tema och ett perspektiv som binder samman bokens alla dikter. Dikterna är både långa och korta, och behandlar roller och relationer mellan människor, samt relationen mellan människan och omvärlden, utifrån ett kvinnligt diktjag.
Dikterna har alltså en tematisk bredd. De skiftar också i form och tempus, men kan ändå läsas som en helhet, där diktjaget öppnar en dialog, först med läsaren och sedan med hela världen.
Detta gjorde att jag fastnade för Mödrar som vargar och valde att skriva om just den.
Syfte och frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att studera det kvinnliga diktjaget i Mödrar som vargar. Eftersom hon är ensam talare i boken synliggörs inga relationer ur alla inblandades perspektiv. Istället handlar det om hur hon förhåller sig till och uppfattar olika människor, däribland sig själv, men också världen i stort. Jag kommer att utgå från följande frågeställningar:
- Hur förhåller kvinnofiguren sig till mannen?
- Hur ser diktjaget på kvinnor och moderskap och hur påverkar det hennes egen jagbild?
- Hur förhåller hon sig till barnet och hur påverkar det henne som kvinna och världsmedborgare?
- Finns det grepp, metaforer, symboler eller dylikt, som används som uttryck för kvinnorollen eller för särskilt kvinnliga upplevelser? Vilka är de i så fall och vad skapar de för effekter?
Teori
I min analys kommer jag att utgå ifrån feministisk teoribildning. Yvonne Hirdman diskuterar i sin bok Genus – om det stabilas föränderliga former begreppen man och kvinna.4 Genom att utgå
1 Elsa Grave, Inkräktare, Stockholm 1943.
2 Elsa Grave, Tre lyriska gräl, Stockholm 1962.
3 Elsa Grave, Mödrar som vargar, Stockholm 1972.
4 Yvonne Hirdman, Genus – om det stabilas föränderliga former, Malmö 2001.
från tre formler beskriver Hirdman hur synen på män och kvinnor utvecklats genom tiderna. I den första, A – icke A, ligger tyngdpunkten på att kvinnan inte är man. Män lyfts uppåt, mot gudarna, och kvinnan kopplas neråt, till djuren.5 Med kristendomen ändrades inställningen något, och kvinnan som enligt religionen ju anses vara skapad av mannens revben, sågs istället som en ofullgången man. Detta beskriver Hirdman med formeln A – a, där det lilla a:et alltså representerar kvinnan.6 Hirdman presenterar också formeln A - B för att illustrera den moderna tidens syn. ”Här handlar det inte om en sort i olika variationer. Här handlar det om två helt olika arter”, skriver hon.7 Män och kvinnor ses alltså som totalt olika, men liksom i tidigare synsätt kopplas mannen fortfarande ihop med det positiva och kvinnan med det negativa.
Hirdman talar också om något hon kallar genuskontraktet. Detta handlar om att mannen tar hand om och försörjer kvinnan, som i sin tur sköter hemmet och barnen. ”[V]ad begreppet vill ringa in är det strukturella tvång som båda könen tyngs under […] samtidigt som det antyder förhandling”, skriver Hirdman.8 Genuskontraktet markerar alltså könens skilda positioner och förutsättningar. Män och kvinnor lever enligt olika regler och har varken samma möjligheter eller begränsningar. ”Det stereotypa genuskontraktet är den situation som skapar förutsättning för genusbunden rationalitet, för upprepning, tradering och bekräftelse av världens naturliga ordning”, skriver Hirdman.9 Som tidigare nämnts är relationen mellan man och kvinna inte den mest centrala i Mödrar som vargar, men genuskontraktet utgör basen för de problematiseringar av kvinnorollen i diktsamlingen som kommer att göras längre fram i min analys.
Även Nancy Chodorows teori kretsar kring hur rollerna i familjen formar mäns och kvinnors psykologiska inställning, och därmed könsrollerna, generation efter generation. Orsaken är det Chodorow kallar för modrande. Begreppet definierar den omsorgsfullt vårdande föräldrarollen som kvinnan vanligen främst utför. ”Att vara mor innebär […] inte bara att föda ett barn – det innebär att vara någon som rollfostrar och vårdar; det innebär att vara en primär förälder eller vårdnadshavare”, skriver hon.10 Chodorow menar också att kvinnor strävar efter att modra.
Hennes tankar om detta sammanfattas relativt lättillgängligt av Jane, en tolkning jag instämmer i och därför har valt att använda här. I Feminism – en introduktion skriver Freedman:
5 Hirdman, s. 27.
6 Ibid., s. 28.
7 Ibid., s. 36.
8 Ibid., s. 84.
9 Ibid., s.94.
10 Nancy Chodorow, Femininum – maskulinum, Stockholm 1988 (The reproduction of mothering 1978), s. 23f.
Chodorow föresätter sig att undersöka varför kvinnor väljer att modra. Hon avvisar såväl tanken på att det är en medfödd, naturlig instinkt att modra, som tanken att det enbart är ett resultat av social betingning, för det skulle, som hon hävdar, innebära att kvinnor har valfrihet vad gäller att modra eller inte. I stället är det så att när människor blivit tillräckligt gamla för att fatta någon form av rationellt beslut, har redan en tydlig genusdifferentiering skett och rollerna fördelats mellan kvinnor som modrar och män som inte gör det.11
Att kvinnan väljer att modra, hur hon gör det, och hur det påverkar hennes syn på barnet och sig själv, finner jag intressant att undersöka i Mödrar som vargar. Jag uppfattar modrandet som någonting som till stor del hänger samman med det sociala genuskontraktet. I grunden för Chodorows teori finns oidipuskomplexet, som av Nina Björk sammanfattas så här:
[B]åde den lilla flickan och den lille pojken [vill] ha mamman och de vill båda ge henne en baby. De har båda ett aktivt begär att härska över och äga modern. Men så småningom upptäcker den lilla flickan att hon är `kastrerad`, att hon saknar den penis som skulle vara förutsättningen för att hon skulle kunna ge sin mamma ett barn. Flickan kämpar besviket med denna insikt, förebrår sin mor för att inte ha utrustat henne med den önskade penisen, men ger till sist upp modern till förmån för fadern.
Detta byte av åtrått objekt kräver också ett byte av sexualitet: flickan går från en aktiv sådan till passiv.
Hennes önskan att äga förvandlas till en önskan att ägas; hennes önskan om en egen penis förvandlas till en önskan om en egen baby. Den lille pojken däremot löser Oidipuskomplexet genom sin skräck för att även han ska bli kastrerad – en skräck som får honom att förtränga sin önskan om att äga modern och att istället införliva faderns auktoritet och därigenom även acceptera själva samhällets auktoritet.12
Chodorow menar alltså att detta ligger till grund för genusdifferentieringen i samhället. Redan i den tidiga relationen mellan mor och barn skapas könsrollerna, liksom modrandet kan skönjas hos små flickor. Just den ”olikartade psykosexuella utveckling[en] innebär att pojkar växer upp med en förmåga att relatera djupt till andra men med mer av de mål- och konkurrensinriktade värderingar som är nödvändiga för framgång i det offentliga livet, medan flickor som vuxna kommer att återskapa sina mödrars förmåga att relatera till andra, att ge omsorg och att modra”.13 Så förtydligar Freedman konsekvenserna. Det sker alltså en form av separation ifrån modern, både ifrån pojkens och flickans sida, även om flickan slutligen identifierar sig med modern. Det finns också en konkurrens mellan könen, påverkad av både biologi och samhälle, och som formar pojken och flickan enligt genuskontraktet.
Chodorows teori utgår ifrån studier av den vita, amerikanska medelklassfamiljen, dvs. en privilegierad grupp. Detta begränsar teorin och gör att den inte har någon universell giltighet.
Chodorow skriver:
11 Jane Freedman, Feminism – en introduktion, Stockholm 2003, s. 36.
12 Nina Björk, Sireners sång, Stockholm 1999, s. 265. Björks sammanfattning är tydligast och enklast av en mängd definitioner jag tittat på.
13 Freedman., s. 36.
I det västerländska samhället har uppdelningen av hemmet och det offentliga livet – av fortplantningen och det personliga livet i hemmet å ena sidan och den sociala produktionen och den offentliga sektorn å andra sidan – blivit mer markerad under den industriella kapitalistiska utvecklingens förlopp.
Uppdelningen har skapat en familjeform som är reducerad till sina grundläggande beståndsdelar, till kvinnans modersfunktion och modersegenskaper och det heterosexuella äktenskapet, och denna form fortsätter att reproducera mannens dominans.14
Som citatet visar ingår teorin om modrandet dessutom i ett heterosexuellt koncept, vilket begränsar den ytterligare. Eftersom Grave utgår ifrån ett västerländskt perspektiv och Mödrar som vargar är relativt samtida med Chodorows teorier om familjekonstellationen, och dessutom sätter den ur spel, menar jag dock att det kan vara fruktbart att ställa dessa två emot varandra.
Viktigt att poängtera är också hur det feministiska klimatet såg ut under 1970-talet. Feminismen utgjordes då av en attack mot familj, äktenskap och könsmässig arbetsfördelning, och ställde krav på kvinnors rätt till utbildning, deras rätt att få leva ut sin sexualitet osv. Till grund för kampen låg Simone de Beauvoirs bok Det andra könet, i vilken hon hävdar att man inte föds till kvinna, utan blir det.15 Man särskilde alltså det biologiska könet från den socialt konstruerade rollen, och krävde rättigheter som kan sägas vara en förlängning på den sociala och juridiska kamp som förts av det sena 1800-talets kvinnorörelse. ”`Det personliga är politiskt` löd en av den nya kvinnorörelsens centrala paroller”, medan den kämpade för rättigheter och mot brister i kvinnors vardag.16 Som en följd av detta kom författare och forskare ”som mycket medvetet vänt på perspektivet och undersökt bristdefinitionerna i termer av kvinnors särskilda kapacitet”.17 En av dessa var alltså Chodorow, en annan var Carol Gilligan.
Gilligans teori bygger vidare på Chodorows, och hon argumenterar i sin bok Med kvinnors röst för att kvinnor, pga. sin omsorgsinriktning, har en annan moral än män.18 Hennes slutsatser bygger på intervjuer rörande själv- och moralbegrepp, samt upplevelser av konflikter och val.
Intervjuerna är gjorda i USA under 1970-talet, dels med collegestudenter, dels med män och kvinnor ur skilda sociala grupper, som valts ut genom stickprov. Gilligan beskriver den centrala tesen i sin forskning med orden: ”folks sätt att tala om sina liv är signifikanta, [...] det språk de använder och de kopplingar de gör kastar ljus över den värld de ser och som de uppträder i”.19 Talet kommer jag att studera i Mödrar som vargar, därför finner jag tankarna intressanta.
14 Chodorow, s. 21.
15 Simone de Beauvoir, Det andra könet, Stockholm 1986.
16 Johanna Esseveld och Lisbeth Larsson, ”Inledning” i Kvinnopolitiska nyckeltexter, red. Esseveld och Larsso, Lund 1996, s. 20.
17 Esseveld och Larsson, s. 22.
18 Carol Gilligan, Med kvinnors röst, Stockholm 1982 (In a different voice 1982).
19 Gilligan, s. 8.
Freedman sammanfattar även Gilligans idéer. Hon skriver att Gilligan argumenterar ”mot föreställningen att kvinnor har ett mindre utvecklat sinne för moral och hävdar istället att kvinnor har ett annorlunda sinne för moral än män. Med andra ord, medan mäns moraliska tänkande vilar mer på rättviseföreställningar, är kvinnors moral mer rationell och koncentrerad kring omsorgsetik”.20 Rättviseföreställningarna bygger på villkor, omsorgsetiken är ovillkorlig.
Gilligans forskning är ett försök att definiera en kvinnlig personlighet. ”Kvinnans personlighet tar […] form i ett sammanhang av mänskliga relationer och de bedömer också sig själva efter sin förmåga att vårda”, skriver hon.21 Gilligan ämnar jag använda för att undersöka hur diktjagets relations- och omsorgsinriktning påverkar resonerandet kring världsproblematiken. Gilligan menar att psykologin som historiskt byggts på observationer av män inte fungerar för att förstå kvinnor, en utgångspunkt som har fått kritik. Freedman skriver:
Gilligan har blivit anklagad för essentialism i sitt arbete – med andra ord, för att postulera en naturlig, universell och essentiell skillnad mellan män och kvinnor. Hon framhåller emellertid att hon ser skillnaden i mäns och kvinnors moraliska hållning inte som en produkt av någon medfödd biologisk essens, utan som någonting som uppstår i ett socialt sammanhang där faktorer som social status och makt samverkar med den reproduktiva biologin för att forma mäns och kvinnors erfarenheter och förhållanden mellan könen.22
Liksom Hirdman och Chodorow ser Gilligan alltså ett samband mellan det biologiska könet och den socialt konstruerade rollen.
Form- och bildspråket i Mödrar som vargar kommer jag att studera bla. utifrån Lars Elleströms teori om ironi som ett särskilt vanligt grepp hos kvinnliga lyriker. I sin bok En ironisk historia pekar han på det svåra i att definiera ironi, och menar att avgörandet ligger hos läsaren.23 Den ironiska tolkningsstrategin går ut på ”att blotta en kontrast mellan å ena sidan vad som påstås och visas i texten och å andra sidan vad som tycks sägas av texten”.24 Men, begreppet ironi är än mer problematiskt. Elleström skriver:
Så fort man ser ett `ironitecken` måste man vara medveten om att det är ett tecken på den ironi som man redan har uppfattat. Det finns inga speciella textegenskaper som med säkerhet signalerar ironi, men när man däremot väl har gjort sin ironiska tolkning är det lätt att hitta egenskaper i texten som ter sig som ironimarkörer: överdrifter, paradoxer, orimligheter och så vidare.25
20 Freedman, s. 32.
21 Gilligan, s. 21.
22 Freedman, s. 33.
23 Lars Elleström, En ironisk historia, Stockholm 2005.
24 Elleström, En ironisk historia, s. 69.
25 Elleström, s. 112.
Som läsare vet man när man tycker sig stöta på ironi, menar han, men att en text uppfattas som ironisk behöver dock inte betyda att författaren avsett att vara ironisk. Nyss nämnda markörer står att finna i Graves poesi. Då jag finner Elleströms allmänna iakttagelser kring ironi intressanta för mitt syfte, kommer jag att med dem som utgångspunkt fundera över nyss nämnda markörers betydelse i Mödrar som vargar.
Författarna till antologin I klänningens veck pekar i den gemensamma inledningen, ”Kvinnors dikter och kritiken”, på marginalisering som en orsak till det ironiska uttrycket i kvinnors lyrik.26
”Traditionens normer har dåligt stämt överens med den verklighet och det språk som kvinnor haft att tillgå. På så sätt har ironien kunnat bli en utväg, ett sätt att säga två saker samtidigt, att försöka vara hemma i det litterära fältet men ändå presentera en annan verklighet”, skriver de.27 De menar att privatlivets villkor avspeglas på det litterära fältet. Ironin blir ett sätt för kvinnor att ta sig in i offentligheten och med dubbla budskap beskriva en annorlunda verklighetssyn.
Också skillnader i ämnesval hos män och kvinnor konstateras, något som förklaras med könens traditionella ansvarsfördelning. ”Kvinnors dikter utgår ofta ifrån det privata livet. […]
Även bildspråket kan hämta stoff från könens olika erfarenheter. Kvinnor skriver förvisso om klassiska existentiella teman men uttrycker sig ofta med hjälp av bilder från kroppen och vardagslivet”, skriver de.28 Ord som betecknar kroppsdelar och vardagslivet är flitigt representerade hos Grave, därför finner jag kopplingen relevant. De hänvisar också, liksom Hirdman, till att kvinnor enligt västerländsk tradition förbinds med den lägre värderade delen i en dikotomi. ”Lyrikens klassiska bildspråk favoriserar just dessa dikotomier, dag och natt, måne och sol, etc. De har vuxit till symboler, vilka genomsyrar hela vår kultur. Men då det kvinnliga genomgående förbundits med den lägre värderade polen har alltså kvinnoföraktet också den vägen smugit sig in i grunden för det västerländska diktspråket”, skriver de vidare.29 Att detta är någonting som bör undersökas i feministiska diktanalyser, och som också kan leda till nytolkning av dessa poetiska begrepp, är någonting som de poängterar. I ”Kvinnors dikter och kritiken” konstateras också positionsskiften hos kvinnors diktjag. Ulla Evers med flera skriver:
Iakttagelsen om de föränderliga diktjagen väcker frågor om identitet och ropar på bl a psykoanalytiska förklaringsgrunder. […] Men kanske tyder de föränderliga diktjagen snarare på någon social
26 Ulla Evers m.fl., ”Kvinnors dikter och kritiken” i I klänningens veck, red. Eva Lilja, Göteborg 1998.
27 Ibid., s. 13.
28 Ibid., s. 11.
29 Ibid., s. 13f.
omständighet som t ex kvinnors berömda simultankapacitet? Kvinnors lika berömda förmåga att sätta relationer främst?30
Iakttagelsen hänger samman med Chodorows och Gilligans teorier och blir därför intressant i sammanhanget. Eva Lilja och Isabell Vilhemsen från redaktionen bakom I klänningens veck har också publicerat artikeln ”Social verklighet och text, samt något om Elsa Graves metaforspråk” i TFL.31 Första halvan av artikeln handlar om skaldinnornas ironiska dubbelhet. I artikeln utgår de ifrån kultursociologen Pierre Bourdieu och grundar sin teori på en bas jag vill likna vid Hirdmans indelning av förtryckta och dominerande grupper som presenterats tidigare i den här uppsatsen.
Metod
Jag kommer att göra närläsningar av Mödrar som vargar och de ovan nämnda teoretiska texterna, för att sedan med teorierna som verktyg, söka nycklar till och mönster i Mödrar som vargar, både vad gäller innehåll och form. Innanför den ram som teorierna, enligt föregående avsnitt, ställer upp ämnar jag redogöra för och sammanfatta mina iakttagelser och tolkningar av dessa. När jag studerar form- och bildspråket i dikterna kommer jag dessutom att ta hjälp av Lars Elleströms bok Lyrikanalys.32
Forskningsöversikt
Det finns i dagsläget ingen avhandling om Grave, men det finns en mängd essäer och artiklar både i litteraturhistoriska samlingsverk och tidskrifter. Jag har begränsat mig till artiklar om Mödrar som vargar, moderskap, ironi, samt artiklar som försöker rama in hela författarskapet.
Anne Nilsson Brügge och Inga-Lisa Persson har t.ex. skrivit ”Jag är Apollons träd”, som ingår i Nordisk kvinnolitteraturhistoria.33 De sammanfattar där Graves författarskap och lyfter fram moderskapet som ett viktigt tema. Jenny Ljunghill har i Kvinnornas litteraturhistoria skrivit avsnittet ”Intelligens är ett vredesutbrott – som måste styras av fantasin”.34 Ljunghill tar upp Graves måleri och musikalitet, men tyngdpunkten ligger på författarskapet. Ljunghill skriver
30 Evers m.fl., s. 12.
31 Eva Lilja och Isabell Vilhelmsen, ”Social verklighet och text, samt något om Elsa Graves metaforspråk” i TFL, nr 3-4 1996.
32 Lars Elleström, Lyrikanalys, Lund 1999.
33 Anne Nilsson Brügge och Inga-Lisa Persson, ”Jag är Apollons träd” i Nordisk kvinnolitteraturhistoria, band 3, red.
Elisabeth Möller Jensen, Höganäs 1996.
34 Jenny Ljunghill, ”Intelligens är ett vredesutbrott – som måste styras av fantasin” i Kvinnornas litteraturhistoria, del 2, red. Ingrid Holmquist och Ebba Witt-Brattström, Stockholm 1983.
både om hur Graves lyrik mottogs vid debuten och analyserar vissa dikter. I antologin 40- talsförfattare har Bengt Höglund skrivit avsnittet ”För att hålla människans oro levande”.35 Höglund iakttar redan där, 1965, en stark personlighet i Graves poesi, präglad av musikalitet, måleri, grotesk humor och samhällsengagemang. I Ingemar Algulins bok Den orfiska reträtten finns en kort, men innehållsrik, studie av Graves lyrik.36 Han summerar de verk som utkommit 1977, och gör på bara några sidor djupa iakttagelser av både formspråk, bildspråk och tematik.
Även Tom Hedlund gör en kort översikt av Graves författarskap i Den svenska lyriken från Ekelund till Sonnevi.37 Han pekar på en genuint personlig hållning och en egen poetisk värld i Graves språk. Han menar också att Mödrar som vargar flätar samman flera motiv ur Graves tidigare diktning, såsom generationsklyftor och världsförstörelse. En mycket enkel och stram översikt av författarskapet ges i Författare i vår tid.38 Boken syftar till att erbjuda fylliga presentationer av moderna författare för t.ex. gymnasieelever. Uttalanden av Grave varvas med diktexempel. Mor och barn, äckel och mörker, tas upp som exempel på teman. Diktare idag är en intervjubok av Matts Rying, och i den finns intervjun ”Jag tror på brännässlorna”.39 Det nedskrivna samtalet där handlar till största delen om hur Grave arbetar. Ett avsnitt om Grave utifrån ett ironiskt perspektiv finns också i Elleströms nämnda bok En ironisk historia.
Göran Palms essä ”Elsa Graves poesi”, som publicerade redan 1957 i BLM, tas av många Grave-uttolkare upp som representativ för hela hennes författarskap.40 Palm diskuterar Graves språk och motivvärld. Utdrag ur essän finns med i tredje numret av Parnass 2005 som hade temat ”Elsa Grave”.41 I denna tidskrift finns också essän ”Elsa Grave och påfågeln” av Ingvar Holm, som också varit ordförande i Elsa Grave-sällskapet.42 Essän handlar om kvinnlighet och moderskap och om Graves symboler. Holms essä är hämtad ur De olydigas litteraturhistoria och andra essäer.43 Det är en bok där Holm själv samlat och bearbetat texter om författare, vilka han beskriver som författare med stor experimentlust och en vilja att gå emot förväntningarna.
Tidskriften ”00-tal” hade i nr. 6/7 2001 temat ”moderskap”. Artiklarna som där allmänt tar itu med moderskapet kommer jag inte att använda, istället hänvisar jag till de teoretiker jag redan
35 Bengt Höglund, ”För att hålla människans oro levande” i 40-talsförfattare, Stockholm 1965.
36 Ingemar Algulin, Den orfiska reträtten, Stockholm 1977.
37 Tom Hedlund, Den svenska lyriken från Ekelund till Sonnevi, Stockholm 1978.
38 Författare i vår tid, red. Tia Hammarbäck-Lundin och Kerstin Wahlberg, Stockholm 1986.
39 Matts Rying, ”Jag tror på brännässlorna” i Diktare idag, Stockholm 1971.
40 Göran Palm. ”Elsa Graves poesi” i BLM nr 26 1957.
41 Göran Palm, ”Elsa Graves poesi” i Parnass, nr 2005.
42 Ingvar Holm, ”Elsa Grave och påfågeln” i Parnass, nr 3 2005.
presenterat. Dock finner jag Johanna Mos artikel ”Moder-nisten Elsa Grave” i samma nummer intressant.44 Mo menar att Grave skriver utifrån ett särskilt kvinnligt perspektiv. Hon skriver om det ansvar och den medvetenhet som moderskapet kräver i Graves dikter. Mo tar upp Mödrar som vargar och utnämner Grave till alla födda och ofödda barns beskyddare. Liljas och Vilhemsens artikel ”Social verklighet och text, samt något om Elsa Graves metaforspråk” är åter värd att nämna. Då första delen behandlar män, kvinnor och ironi som ett kvinnligt uttryck, utgörs andra delen av analys av just Graves lyrik, med tyngdpunkten på moderskap. Samma författare medverkar också i den nämnda boken I klänningens veck, som består av feministiska diktanalyser. I avsnittet ”En dubbel värld” gör Lilja där en analys av Graves lyrik, med tyngdpunkten på ironi och djursymbolik.45 Inger Ring analyserar Grave, med tyngdpunkten på språk och identitet, i avsnittet ”Ett outforskat mörker”.46
Disposition av analysen
Jag har valt att börja med att titta närmare på form- och bildspråket utifrån teorierna kring ironi.
Detta för att jag vill veta hur och till vem diktjaget i Mödrar som vargar talar, innan jag fördjupar mig i vad hon säger. Sedan tänker jag använda Hirdmans genuskontrakt för att studera hur diktjaget förhåller sig till mannen. Därefter har jag valt att undersöka relationen mellan mor och barn med anknytning till Chodorow. Hur kvinnofiguren ser på världen i stort kommer jag sedan att studera med anknytning till Gilligans moralbegrepp. Efter det kommer jag att ha en slutdiskussion för att knyta ihop trådarna i analysen. Sist kommer jag att sammanfatta resultatet.
Genomgående kommer jag att citera och hänvisa till dikter ur Mödrar som vargar och ett antal dikter finns i bilaga. Alla dikter kommer dock av utrymmesskäl inte att analyseras. Istället har jag valt att lyfta fram dikter jag finner särskilt centrala för mitt syfte, eller dikter som rymmer exempel för tolkningar på flera olika plan.
Analys
Kvinnan och hennes tal
Eftersom min analys kommer att utgå ifrån det kvinnliga diktjaget vill jag först undersöka hur hon talar och till vem hon vänder sig, samt göra en kort översikt över vad hon talar om.
43 Ingvar Holm, ”Elsa Grave och påfågeln” i De olydigas litteraturhistoria och andra essäer, Stockholm 2005.
44 Johanna Mo, ”Moder-nisten Elsa Grave”, I 00-tal, nr 6/7 2001.
45 Eva Lilja, ”En dubbel värld” i I klänningens veck.
46 Inger Ring, ”Ett outforskat mörker”, i I klänningens veck.
”Uppfattningen av diktjaget är avgörande för förståelsen av en dikt”.47 Så skriver redaktionen bakom I klänningens veck i sin inledning. Eftersom diktjaget är ensam talare i Mödrar som vargar är hennes sätt att uttrycka sig centralt för dikternas betydelser. Som tidigare framgått läser jag Mödrar som vargar som en sammanhängande helhet och som att det är samma diktjag i alla dikter, även när detta inte är helt uppenbart. Redaktionen bakom I klänningens veck talar ju också om föränderliga diktjag i kvinnors lyrik. ”Vi upptäckte att kvinnors diktjag gjorde ideliga positionsskiften. Det förekom glidningar mellan jag-du eller jag-hon/han-du”, skriver de.48 Det är alltså dessa skilda positioner som för mig smälter samman till en figur. I Mödrar som vargar ser jag en talande gestalt, ett jag, som är kvinna, partner, moder och världsmedborgare.
Exempel på detta finns i dikten ”Regnskrift”, där Grave skriver: ”Som varg / kan jag inte / skriva mig fram / till världen”.49 I nästa strof kommer en fråga: ”Är jag varg / eller moder”.
Grave visar här upp ”jag”, vidare finns föreställningen om jaget som ”varg”, men också jagets roll som ”moder”. Dikten visar en kluvenhet, men också en medvetenhet om skillnaderna i jagets identitet, beroende på vilken titel hon väljer. Frågorna om vem hon är riktar jaget både till sig själv och läsaren. Diktjaget uttrycker sig även med ett större ”vi”. ”Djävlar är vi”, upprepas det i dikten ”Djävlar”.50 Det finns också mer anonyma betraktelser av omgivning och skeenden, men i dessa visar sig ofta en position så småningom. ”Molnet ryker” är ett exempel: ”Molnet ryker av glöd / vältrar flammande / över trädgården / vi som är blommor och markens liljor / vänder våra kalkar / mot marken”.51 Plötsligt synliggörs ett ”vi”, som förenar diktjaget med andra kvinnor.
”Du” dyker också upp, till exempel i dikten ”Ditt döda barn”. Grave skriver: ”Din smärta / är din / den är liten / och du får inte känna den [---] Det måste gå / tillbaka in i dig / i världens sorger / finns det inte plats”.52 Här talar diktjaget distanserat med sig själv, men också med andra kvinnor som förlorat ett barn. Talet bygger på en allitteration, då ”d” i första delen av utdraget upprepas. Allitteration bygger vanligen på konsonanter i närliggande ord, men kan också bygga på vokaler, som både underlättar memoreringen och skapar betydelsemättande samband.53 Att dikten dessutom dels distanseras med ”du”, dels är fylld av förnekanden av en förlust, som
47 Evers m.fl., s. 11.
48 Ibid., s. 11.
49 Dikten ”Regnskrift” finns i bilaga, s. 41.
50 Dikten ”Djävlar” finns i bilaga, s. 41f.
51 Graves, s. 10.
52 Dikten ”Ditt döda barn finns i bilaga, s. 42f.
53 Elleström, Lyrikanalys, s. 54. Jag har valt att ta upp samtliga mer ingående definitioner av bild- och formspråkets termer först i samband med konkreta diktexempel ur Mödrar som vargar.
naturligt borde kräva just en sådan uttryckt sorg som förnekas, ser jag som tecken på ironi.
Uttalandet rymmer överdrifter, som inte verkar stämma med vad diktjaget känner. Det som sägs i texten stämmer inte överens med det som tycks sägas av texten, något som Elleström menar markerar ironi. Den personliga sorgen och världens sorg kontrasteras här. Uttryck för världens sorg tillåts, medan den privata sorgen undertrycks. Mot detta finns också en sorgsen kritik. ”Den ironiska distans som man kan finna i förhållande till exempelvis litterära gestaltningar av kvinnligt och manligt beteende kan ses som en parodi på såväl mer specifika ideal och beteenden som själva föreställningen att det finns genuint kvinnliga och manliga egenskaper”, skriver Elleström.54 I dikten antyds det att kvinnofiguren överdriver sina känslor, men under ytan finns en kritik mot ett samhälle där kvinnan förväntas strunta i sin privata sorg och bara bry sig om de större sammanhangen. Implicit säger dikten att det bästa för samhället vore om hon var mer som en man anses vara, dvs. medveten och engagerad i offentligheten.
Det finns också exempel på hur olika tidpunkter, eller former och variationer spelar mot varandra. Diktjaget talar hela tiden redovisande. I dikten ”Det är” skriver Grave: ”Det är åter höst / och jorden öppnar sig”.55 I dikten ”Efter livet” talar diktjaget om ett passerat tillfälle: ”Jag mötte / min lilla dotter idag”.56 I t.ex. dikten ”Det gröna” ställer hon också retoriska frågor: ”Vart tog den gröna färgen vägen?”.57 Diktjaget upprepar också fraser med variation. I dikten ”Det är”
skriver Grave: ”minns ni den”, ”minns ni dem”, ”minns ni den”.58 Diktjaget är också till viss del gåtfullt, samtidigt som hon kan göra bittra konstateranden: ”man uthärdar det / som en fast punkt / av upprepningar”.59 Uttalandet är en paradox. En mängd upprepningar, någonting som pågår, kan omöjligt vara en fast punkt. Här finns en dubbelhet, eller snarare en metod kvinnofiguren har utarbetat för att härda ut. Hon väljer att se det jobbiga och utdragna som en serie tillfälliga punkter för att göra det mindre smärtsamt och mer uthärdligt. Elleström poängterar att paradoxen alltid färgas av en tolkning. Han beskriver den som en motsägelse eller orimlighet, som vid närmare eftertanke säger något väsentligt om verkligheten.60 Jag menar att kvinnofiguren i uttalandet i dikten illustrerar en missnöjeskänsla med sin verklighet.
54 Elleström, En ironisk historia, s. 63.
55 Grave, s. 34.
56 Ibid., s. 39.
57 Ibid., s. 50.
58 Ibid., s. 9.
59 Ibid., s. 24.
60 Elleström, Lyrikanalys, s. 93.
Samma gåtfulla, men bittra ton finns i dikten ”Förtvivlat”. Grave skriver: ”Förtvivlat förlöser / minnet / ett ensligt kalas / dukar upp / för glömskan / de uppätna rätternas närvaro”.61 Utdraget är fullt av paradoxer, som liksom i exemplet nyss markerar ett missnöje. Här ställs också skilda tidpunkter på samma nivå. Motsättningarna markerar i och med sin omöjlighet en viss ironi. Det bortglömda och passerade blir plötsligt närvarande. Ett kalas kännetecknas av allt annat än ensamhet, men hos Grave är ensligheten total. Det finns också en motsättning i att det uppätna och därmed döda ska födas. Det dukade bordet och förlossningen av det som ska dukas upp, ger också dikten en typiskt kvinnlig prägel. Bilderna anknyter till det hem och vardagsliv genuskontraktet hänvisar kvinnan till. Samtidigt är t.ex. förlossningen just en sådan kvinnlig erfarenhet som redaktionen till I klänningens veck menar skrivs in i kvinnors poesi. Att kvinnan definierar sig själv i relation till andra är något som ju både Chodorow och Gilligan utgår ifrån.
Diktjaget här finns med i ett större sammanhang, men förmedlar ändå en känsla av isolering.
Palm har iakttagit samma sak och skriver: ”Graves poetiska språk är fött i isolering. I en instängd värld får allt sina speciella proportioner, det lilla blir stort”.62 Hon talar till andra i sin ensamhet, t.ex. i dikten ”Förtvivlat”. Utdraget ovan både kritiserar och ironiserar över andra som för henne in i rollen, men också över hur hon själv spelar den.
Diktjaget har alltså ingen kontakt med människorna runt omkring sig. ”Jag sitter fast / i ett sammanhang / med andra/ i andra / så att vi alla utgör en fläskpunkt”, skriver Grave.63 Utdraget beskriver inte bara hur kvinnan ser sig själv i ett nät av relationer, det beskriver en brist på kontakt och ett missnöje i och med att hon säger sig sitta fast. Holm menar att ”allt som låter som en robust saga hör till Elsa Graves diktaringenium. Det omfattar paradoxen, den burleska slutledningen, glimten i ögat och gapskrattet åt enfald och dårskap”.64 I diktutdraget blir språket snudd på groteskt i och med att hon skriver ”fläskpunkt”, inte det förmodade ”fästpunkt”. Grave skapar alltså en egen ordsammansättning för att ringa in en exakt betydelse här. En sådan språklig nybildning kallas för neologism.65 Det nya ordet gör utdraget lite råare och mer djuriskt, samtidigt som den oväntade neologismen lockar till skratt. Här skapas bilden av en dårskap att hålla fast vid detta, trots missnöjet och hopplösheten. Kvinnofigurens isolering förstärks också av att hon talar med djuren, med hunden under bordet. I dikten ”Du hund” står det: ”vi andra
61 Grave, s. 28.
62 Palm, s. 50.
63 Grave, s. 20.
64 Holm, ”Elsa Grave och påfågeln”, s. 38.
65 Elleström, Lyrikanalys, s. 99.
ovanför bordet/är så långlivade/att vi måste dödsövas på allvar / för att få uppleva / hjärtats och lungornas / fläskfängelse”.66 Att hon talar med hunden innebär att hon på sätt och vis likställer sig själv med hunden. Hunden som djur anses också vara lägre stående än, och som sällskapsdjur styrd, av människan. Identifikationen illustrerar på så vis också kvinnofiguren som lägre stående än den mansfigur jag tolkar in vid bordet. Här skapas alltså ett ”de andra och jag”. Hon är, liksom hunden, med i gemenskapen men ändå inte. Talet är än en gång både bittert och ironiskt.
”Fläskfängelset” är också ett ord som Grave skapar själv. Det anknyter till ”fläskpunkten” och skapar samma komiska, men sorgliga dubbelhet. Livet är ett fängelse och för att härda ut måste man anta ett näst intill apatiskt tillstånd, något hon, åter genom en neologism, kallar att
”dödsövas”. Att ”dödsövas” kan vara att ”döds-övas” eller att ”död-sövas”. Ordet ger dubbla bilder, varav den första är en aning mer positiv, men ändå utmynnar deras innebörder i samma sak; döden. Att vara människa och ovanför bordet är ett långt och besvärligt liv. Diktjaget önskar sig ett enklare liv, likt hundens korta och mindre ansvarskrävande liv, orsakerna kommer att bli tydligare längre fram.
Palm försöker i BLM beskriva hur Graves bildspråk verkar med sina dubbla återspeglingar:
”Det är [...] inte i komprimeringen och den branta kortslutningen av abstraktioner, som Graves styrka ligger, utan i förvandlingen, i det snabba eller dröjande förverkligandet av bilden. [---] När stilen
”dröjer”, är det just vid en bild, i cirkelgång kring en bild. En till synes tillfällig liknelse [...] dyker upp i versen, och plötsligt stannar den där, pennan följer eftertänksamt dess konturer, fogar sats till sats [...]
och snart står bilden fram förverkligad, det är miraklet. Bilden tar del i diktens handling, den kanske till och med [...] övertar dess handling, långsamt förskjuten in mot centrum och till sist mittställd, ibland som diktens ”huvudelement”.67
Iakttagelsen är gjord redan 1957, men stämmer in på hur Grave arbetar även senare, t.ex. i Mödrar som vargar. I dikten ”I natt” skriver hon: ”I natt / var jag min egen matta / men ingen kan vara / sin egen matta [---] jag steg upp och satte / fötterna där jag inte var / och anklagade golvet / för intrång / och våld / alla otidigheterna / låg lösa / som min barndoms tänder / mellan golvet / och mattan / / och golvet var ingenting / bara ett svart moln [---] och jag var någonting / ett svart moln”.68 Orden hakar i varandra som i en kedja. Jaget som i natten är mattan, som ligger på golvet som utgör grunden, förvandlas alla slutligen till ett svart moln, i vilket de också förenas.
Det svarta antyder något mörkt och illavarslande, men redan innan svärtan tar plats i bilden, finns en motsägelse som antyder den riktningen. Det är när jaget gör en rörelse och sätter ner fötterna,
66 Dikten ”Du hund” finns i bilaga, s. 43.
67 Palm, ”Elsa Graves poesi”, i BLM, s. 710f.
68 Dikten ”I natt” finns i bilaga, s. 43.
men anklagar det fasta golvet för intrång. Detta är också en utveckling, eller ett fixerande, av inledningen där jaget var sin egen matta, men sa att ingen kan vara det. Här säger sig jaget sätta ner fötterna där hon inte var. Trots att det är omöjligt berättar jaget om det som en faktisk händelse upprepade gånger. Jaget känner inte igen varken sig själv eller platsen, och förvandlas själv till rummets olika beståndsdelar och rekvisita. En möjlig förklaring till detta som lyfts fram är att: ”det måste vara en dröm / en spindeltråd / till den vettlösa mattan / på golvet”.69 Också drömmen, om det nu är en dröm, förankras i mattan. Drömmen visar sig inte alls vara en lösning, utan en tråd med vilken mattans helhet vävs. Mattan finns således med i vartenda föremål, rörelse, upplevelse osv. som dikten tar upp. Kedjeformen gör att ordens betydelser förskjuts, går tillbaka och blir dubbel. Det som först verkar klart, är i nästa steg otydligt, för att i ytterligare nästa betyda något helt annat, som snart smälter samman med det första. Att jaget på golvet i slutet också är ”ingenting”, och jaget är ”någonting”, samtidigt som de är förenade, ökar osäkerheten ytterligare. ”Ingenting” saknar innebörd, men ”någonting” gör det inte. Visserligen hänvisar ”ingenting” till att det inte är något. Den vävda drömmens ovisshet har en likhet i det övergripande lager som hela dikten är. Dikten vävs fram till en vettlös helhet, precis som mattan vävs av spindeltråd i drömmen. Dessutom kan man säga att ytterligare en matta skapas då diktens beståndsdelar smälter, eller vävs, samman. Detta menar jag börjar där fötterna anklagar golvet för intrång, och fullbordas senare när alla diktens beståndsdelar blir molnet, dvs. en samlad helhet.
Dikten ”I natt” menar jag alltså är ett exempel på det som Palm ovan finner i Graves bildspråk.
Det jag kommit fram till i detta avsnitt är att kvinnofiguren är kontaktsökande. Hon talar direkt till läsaren, till barn, till män och mödrar. När hon inte har någon att tala till, talar hon för sig själv. Hon är medveten om det, vilket uttrycks genom en ironisk blandning av bitterhet och välvilja. Hon för ett isolerat tal till hela mänskligheten, med syftet att säga någonting om människors relationer i ett vidare perspektiv.
Kvinnan och mannen som gör henne till den andra
Hirdmans genuskontrakt lägger en grundförståelse för relationen mellan man och kvinna. ”Det stereotypa, idealtypiska kontrakt där Han har ansvaret, beskyddet, försörjningen på sin sida och Hon har födandet, uppfödandet, beroendet på sin, markerar tydligt könens skilda positioner och närmast kontrasterande förutsättningar”, skriver hon.70 Utgångspunkten placerar alltså mannen
69 Dikten ”I natt” finns i bilaga, s. 43.
70 Hirdman 88.
utanför hemmet och kvinnan i det. Relationen mellan man och kvinna är inte den mest framträdande i Mödrar som vargar, den är inte heller alltid direkt gestaltad mellan ett uttalat
”han” och ”hon”. Jag vill därför förtydliga att min utgångspunkt är att jag läser diktsamlingen som en sammanhängande helhet. Detta medför att jag på vissa ställen läser Graves ”vi” som man och kvinna i en kärleksrelation, även i enskilda dikter då detta inte är direkt uttalat. Dock vill jag poängtera att ”vi” i dessa sammanhang utgörs av två anonyma personer, varav en ibland även är
”du” med varandra, och inte någon uttalat större grupp av ”vi”, vilket också förekommer.
Dikten ”Vi svor” är ett exempel på en dikt där jag tolkar ”vi” som man och kvinna i en kärleksrelation. Grave skriver: ”Vi svor berusade / till varandra / över nattens svårmod / och envisa tystnad / kring klockslagen / som söndagen avvisade / ensam bland molnen / vi svor berusade / av glömd kärlek / till varandra / och vår berusning avtog / medan våra svordomar / sjönk till sårad klockklang / och obesvarade morrningar”.71 Grave väver här in ”v” och ”s” i nästan varje ord. Bitvis står bokstäverna så nära att allitterationer kan urskiljas, t.ex. i ”som söndagen”, och mindre tydligt i ”till varandra och vår berusning avtog medan våra svordomar”.
En allitteration finns också i ”kring klockslagen”. Dikten lyfter till innehållet fram en tilltrasslad relation som präglas av aggressivitet, och markerar dess brytpunkt. Det är en märklig situation fylld av en sorts hatkärlek, eftersom de är tillsammans trots att kärleken är glömd. Berusningen tolkar jag som en känsla av att vara uppfylld av ett misslyckande, men också minnet av att vara uppfylld av den totala kärleken. Det är övergången mellan blomstrande kärlek och kärlekens död, som jag menar finns i versen ”berusningen av glömd kärlek”. Klockklangen antyder på en tid som går vidare, men också en klang av kyrkklockors begravningsringning, för relationens död.
Kontaktlösheten finns som en djurisk aggressivitet i de obesvarade morrningarna. Morrningarna kan också kopplas till titeln Mödrar som vargar. Kontaktlösheten illustreras av denna icke- språkliga kommunikation. De håller en distans till varandra och försvarar sig själva, samtidigt som diktjaget fortsätter att benämna dem som ”vi”, oavsett hur mannen väljer att definiera dem.
Nästa dikt, ”Och efter”, ser jag som en fortsättning. Grave skriver: ”Och efter en natt / av förintande bekantskap / med planeter / din andning / som ett eget rum / för avstånd / en vibration / från orumslig mark / som sakta får vingar / och bjuder oss / varma farväl / av vetskap / om kärleken / som ett farväl / från ett större avsked”.72 Genom hela dikten ljuder in-ljud och ing-ljud.
Här finns alltså en assonans, vilket är ett annat ord för halvrim eller vokalrim. I första hand är
71 Grave, s. 36.
assonansen kopplad till betonade vokaler.73 Dikten rymmer två motpoler. Den första är mannens andning som ett eget rum, på väg någon annanstans. Den andra är vibrationen från orumslig mark, en sista kärleksakt. Här finns alltså både distans och närhet. Dikten kan uttrycka sorg över att lämna ett förhållande bakom sig, men ändå en insikt om att det måste ske, och att det är nu det gör det. Dikten kan också dras längre och kopplas till Hirdmans genuskontrakt. Hon skriver att
”Hennes relation till Honom handlar om ALLT – för Henne, om hela Hennes värld. Han och barnet/barnen […] blir inte bara möjligheten till entré i världen, utan just själva världen”.74 I dikten har de bundits samman av kärleken. Hans resa mot någonting annat gör att han vinner en ny värld, medan hon förlorar sin värld. Det större avskedet är inte bara ett avsked till förhållandet, utan till allt, hela världen, för kvinnofiguren. Eftersom hon inte känner till något liv utanför förhållandet, och vad genuskontraktet då erbjuder henne, blir ingenting kvar efteråt.
Bristen på kontakt och tillfället då den börjar urholkas återkommer i flera dikter, ”Besöket” är en. Den tar sitt ursprung i en vardagssituation, men den bekanta miljön fylls med något märkligt.
Grave skriver: ”Någon kom på besök / och stannade i garderoben / och gick sedan aldrig därifrån [---] och för att hon inte vill slå sig ner / rusar hon runt därinne”.75 Jag ser inte denna någon som en fysisk person, utan som en idé om någonting annat som kommer till kvinnan, inom henne, och därmed till mannen i det gemensamma hemmet. Jag menar att det är sin egen instängdhet som kvinnan beskriver. Grave skriver: ”Vi är först / mycket imponerade / att hon aldrig slår sej ner / att hon har så stora språkkunskaper / för att leva fritt i en garderob”.76 Garderoben ser jag som en metafor för hemmet. Elleström menar att om man förkastar en bokstavlig betydelse och istället väljer att göra en bildlig tolkning innebär det att man bestämmer sig för att orden kan liknas vid något annat. Då har man också definierat en metafor.77 Jag väljer alltså att se det fria livet i garderoben som en bild för kvinnans begränsade liv i hemmet. Här är hon fri att göra vad hon vill, men det är alltså inte en sann frihet. Att hon aldrig slår sig ner, menar jag, beskriver på ytan en kvinna som utför ständiga sysslor, dels för att tillfredsställa mannen, dels för att det är hennes uppgift i kontraktet. Jag anar dock att figuren i garderoben här ger uttryck för en protest mot
72 Grave, s. 37.
73 Elleström, Lyrikanalys, s. 54.
74 Hirdman, s. 89.
75 Dikten ”Besöket” finns i bilaga, s. 43.
76 Ibid., s. 43.
77 Elleström, Lyrikanalys, s. 84. Mer om 1900-talslyrikens metaforik på finns på sidan 24 i den här uppsatsen.
denna genusroll. Jag ser den konstanta aktiviteten som ett tecken på att hon inte accepterar rollen som kontraktet tillskriver henne.
Hon trivs inte, men imponerar genom att göra och klara allt. Beskrivningarna, motsättningarna och överdrifterna gör dikten till en ironi över kvinnors tillvaro. I dikten har hon snart också stora språkkunskaper, men den som traditionellt anses vara lärd och ha kunskaper är mannen. ”Och vi börjar fundera / över om hon är man / eller kvinna / det blir allt likgiltigare / vilket hon är / hennes röst stillnar / hennes steg är så lätta / vi tror att det är ett barn”, skriver Grave.78 Denna kvinna i garderoben visar sig plötsligt inte alls vara som en kvinna bör vara enligt historiska normer och genuskontraktet. När ”vi”, vilka jag tolkar som diktjaget och mannen, lyssnar vidare tror de att det är ett barn. Ett barn är alltid ett resultat av ett ”vi”. Jag tolkar barnet i dikten som ett resultat av en marginaliserad kvinnoroll, den inom genuskontraktet. Vidare tolkar jag det som att denna kvinnoroll dör ut, till förmån för en annan utanför genuskontraktets ramar. Jag ser med andra ord inte barnet i dikten som ett fysiskt barn. Att kvinnofiguren inte gör som hon förväntas, skulle dock kräva konfrontation och förändring, och det är någonting som mannen och kvinnan inte verkar vara redo för. Grave skriver genast in en bortförklaring: ”Kanske är det bara / en koltrast / som vill ut / eller stanna hemma / vi vågar inte se efter”.79 Den oskyldiga omskrivningen, tillsammans med bakgrunden, och att de ändå inte vågar se efter, blir ironisk. De vågar inte glänta på dörren, som också kan illustrera det inre, även om chansen finns att något bättre då skulle hända. Hirdman skriver att ”det är Hon som med sina försök att göra livet drägligt, att få ut så mycket som möjligt av de möjligheter som läget bjuder, är den som mest intrikat, mest energiskt arbetar för att återforma kontraktets gränser. Ju skickligare Hon är på att skapa lite mer utrymme innanför kontraktets gränser, ju starkare upprätthålls det”.80 Det är just vad jag menar att kvinnofiguren i dikten gör. Genom att placera en kritisk kopia av sig själv i garderoben och förundras över vad den gör, och själv passiv sitta tyst utanför och inte våga glänta på dörren både markeras och upprätthålls situationen än starkare. Dikten fortsätter med att illustrera samma tysta mönster av kontaktlöshet: ”det var längesedan vi hörde / kinesiska till morgonkaffet /men vi vågar inte / titta efter i garderoben / om hon skulle vara osynlig / eller om vi skulle få / syn på henne”.81 Situationen signalerar missnöje och uppbrott under ytan. Ändå
78 Dikten ”Besöket” finns i bilaga, s. 43.
79 Ibid., s. 43.
80 Hirdman, s. 91.
81 Dikten ”Besöket” finns i bilaga, s. 43.
finns en tyst överenskommelse att hålla fast vid den, att inte titta efter något annat, även om man då skulle kunna få syn på något bättre.
Uttryckligen finns det inte någon kärlek mellan man och kvinna i dikterna. De spår av en tvåsamhet som finns handlar om överlevnad i vardagen. Relationen mellan man och kvinna beskrivs som en slags ”icke-relation”, som, om den inte är slut, hela tiden är på upphällningen.
Hirdman skriver: ”kvinnor har, i detta [genus]kontrakttänkande, inte rätt att lämna sin plats – hemmets/härdens. Där ska de vara och utföra sina sysslor i enlighet med de `paragrafer` som klart och tydligt talar om vad deras uppgift i kontraktet är: att föda barn och sköta hemmets arbeten”.82 Relationen mellan mor och barn kommer att utredas i nästa avsnitt, men att just hemmet anses vara kvinnans plats behandlas både sorgset och ironiskt av Grave. Dikten ”Mina händer”
beskriver hur genuskontraktet styr kvinnan även när relationen upphört. Dikten fångar i ordvalet typiskt kvinnliga delar av genuskontraktet. Grave skriver: ”Mina händer är feta / urtvättade / ringlösa åldringar / jag har inget mer att göra / allt är uttvättat / torrvridet och bortkastat / och utan ringmärkning / blir jag inte längre / inbjuden / till mina nyfångade / gamars måltid”.83 Dikten bygger på en synekdoke, dvs. att endast en del används för att beskriva helheten.84 Här får händerna beskriva kvinnofiguren och hennes förändrade situation. Dikten beskriver vad hon är utan honom. Här finns en känsla av misslyckande och ensamhet. Här finns också en bitterhet mot den begränsning i sällskapslivet som det innebär för kvinnan att vara utan man; utan ringmärkning, utan vigselring. ”Och där Hon är, längst ner i självklarhetens ordningar, blir det Hon som med störst kraft reproducerar dem. Det är underordningens bittra lag nummer ett.
Poängen med rejäl underordning är onekligen att den sköts bäst av de underordnade själva”.85 Hon är fri som en fågel men samtidigt bräcklig, dessutom beskriver hon väninnorna som gamar, en asätande fågel. Det uttvättade och torrvridna antyder hushållssysslor som tvätt. Det finns en bitter saknad av sådant kvinnan gjort under missnöje i relationen, för att hon också utan mannen saknar inträde till Världen. Den uppbrutna icke-relationen med mannen lämnar kvinnan med allt hon inte längre har. Därför njuter hon inte av sin frihet, utan fortsätter att vara slav under genuskontraktet, undergiven och beroende av att upprätthålla ställningarna.
82 Hirdman, s. 85.
83 Grave, s. 54.
84 Elleström, Lyrikanalys, s. 89.
85 Hirdman, s. 91.
Skrivandet smyger sig också in i diktsamlingen, och mäns och kvinnors olika villkor både inom skrivande och privatliv skildras. I dikten ”Min kärlek” skriver Grave: ”Min kärlek / kom aldrig med / i kärleken / och jag är full av / kärringpoesi / med aftonkofta / jag är full av / små sura ögon / sprutande av / vita porslinsvisioner”.86 Andra och tredje versen ifrån slutet bygger på en allitteration. Här finns också självironi, och en kritik mot de förutfattade meningar om kvinnans plats och handling som finns i samhället. Att kalla den egna poesin för ”kärringpoesi”
är inte bara att göra den mindre värd än mannens poesi, utan att fullständigt nedvärdera den.
Grave skriver vidare: ”min kärlek kom aldrig med i kärleken”, dvs. i den riktiga, stora världsliga kärleken som män diktar om. Kärringpoesi rymmer tjat och löjliga drömmar som utgår ifrån den egna servisen, är vad dikten antyder. I ”Kvinnors dikter och kritiken” skriver författarna att:
den skrivande kvinnan själv tar intryck av bemötandet och börjar samspela med de stereotypa bilderna.
Dessa klichébilder av kvinnliga lyriker är en variant av ett större problem, nämligen mäns bilder av kvinnor över huvud taget [---] Traditionens normer har dåligt stämt överens med den verklighet och det språk som skrivande kvinnor vanligen har haft att tillgå. På så sätt har ironien kunnat bli en utväg, ett sätt att säga två saker samtidigt, att försöka vara hemma i det litterära fältet men ändå presentera en annan verklighet.87
Grave lyfter in ord och språk från hemmets sfär, exempelvis porslin, och spelar på så vis med att männen är de som enligt normen har rätt att vara aktiva, kvinnor får bara vara det inom hemmet.
Även om kvinnor nedvärderas i verserna, är angreppet så hårt att det inte kan tolkas som annat än ironi. Vidare vänder Grave också på männens betydelse och gör dem till mjuka, suktande gubbpoeter. Hon skriver: ”när gubbpoeterna samlas / med avlägsna blickar / och avstannade / aftonstämningar / så milda / att man anar / ett undanstoppat dike / bortom månskenet / där hatet / med darrande gamhals / har en fristad”.88 Här framställer Grave kvinnan nedvärderande genom att ge henne gamhals, men hon markerar också en fristad i det undanstoppade diket, i vilket jag ser det utrymme av frihet ironins dubbelhet ger kvinnan. Utdraget blir en ironi över kvinnan som dansar efter mannens pipa, och liksom en asätande gam, tar det som blir över. Medvetenheten om könens olika roller i genuskontraktet är alltså tydlig. De som ”samlas / för att spotta / sångliga loskor / i varandras drömmande ögon / bortvända från kärringpoesin / som vrålar / sitt bizarra / självhat / i vresiga tongångar / från en bortdiktad tid / ingen kärlek kom / till kärleksdikten / glömskan förtärde orden”, skriver Grave.89 Dikten blir en avslöjande kritik av män och kvinnor,
86 Dikten ”Min kärlek” finns i bilaga, s. 43.
87 Evers m.fl., s. 9ff.
88 Dikten ”Min kärlek” finns i bilaga, s. 43f.
89 Ibid., s. 43f.
och det genuskontrakt som styr dem. Kritiken förstärks av den väsande allitteration som ”s:et”
utgör.
Även i dikten ”Du” blandas mäns och kvinnors skrivande med privatlivets villkor. Här skriver det kvinnliga diktjaget inte om kärleksdikter, utan distanserat om sin egen kärlek. Grave skriver:
”för varje gång jag skriver till dig / pyser det ut litet luft / ur min kärlek”.90 Hon ger sig hän så starkt till detta du, som jag tolkar som mannen, att hon dör lite. Luften som pyser ut är också luften hon behöver för att andas, det är alltså lite av hennes livsgnista som pyser ut. ”För kvinnan betyder kärleken ALLT, för mannen är den blott en del av livet”, så citerar Hirdman Rousseau.91 Det är ett citat som jag menar speglar kvinnofigurens totala hängivenhet. Graves dikt fortsätter:
”jag är som du vet en svärmare / en utommöblerad solsvärmare / som backar vid beröringen / av bord och stolar”.92 Dikten visar det omvända mot den tidigare. Då var kvinnan realistisk och distanserad till sina egna porslinsvisioner, medan mannen var drömmande. Här är det istället kvinnan som är en drömmare. Hon tar dessutom avstånd från det konkreta, som i dikten symboliseras av det vardagliga i form av bord och stolar, och ironiserar över sig själv genom att exponera sig som det irrationella känslopaket som hon historiskt, enligt Hirdman, identifierats med. Utgångspunkten är dock densamma i de båda dikterna. De tar sin början i kvinnans territorium, enligt genuskontraktet; hemmet. Svärmerierna i den senare, genom vilka hon skapar spänning och i viss mån förverkligar sig själv, är beroende av en inte fullt nåbar man, vars aktivitet pågår någonstans utanför hemmets väggar. Hon utgår alltså från ett underläge. Längre fram i dikten står det: ”utan tvetydigheter / skulle min mottagare / aldrig le / mellan mina rader / men du vet / att den vissling som följer / med varje mångtydighet / är den luft varav / mina oskrivna ord lever / min kärlek / liksom din – om du / inte motsätter dig / att bli beskylld för kärlek”.93 Här för Grave samman i- och in-ljud till en assonans. Det finns också en rytmisk allitteration med ”m” i början. Här har Grave också uttryckligen skrivit in den tvetydighet och mångtydighet som utgör några av ironins kännetecken. Detta visar att jaget är medveten om att hon måste använda sig av dubbla budskap för att få uppskattning, en bekräftelse som jag menar finns i visslingarna. Hela tiden rättar sig jaget efter någon annans villkor och inrättar sig således i ett system. ”Eftersom genuskontraktets villkor berör HELA Hennes liv, blir det Hennes strategier
90 Grave, s. 31.
91 Hirdman, s. 90.
92 Grave, s. 31.
93 Ibid., s. 31f.
som kraftfullast återskapar mönstret, eftersom Hennes strategier inte kan expandera utanför kontraktet”, skriver Hirdman.94 Utdraget ovan uttrycker ett sådant underläge. Kvinnofiguren förstärker det själv genom att försiktigt fråga om mannen kan tänka sig att bli beskylld för kärlek.
Liksom Hirdman skriver accepterar hon då underläget. Istället för att själv ta plats och öppna sin kärlek, gör hon den till någonting smutsigt innan hon fått den bekräftad. Frågan gör att hon spelar på sitt underläge och hans dominans, därmed låser hon positionerna.
Diktens slutverser kan tolkas i ett vidare mänskligt perspektiv, men visar också mannens aktiva plats i samhället, och kvinnans anpassning till detta. Grave skriver: ”du kan skapa gud / alldeles själv / och bli förbannad / av din skapelse / eller upptagen i hans / köttgryta”.95 Här beskrivs de skilda förutsättningar genuskontraktet ger man och kvinna. Att han kan skapa gud likställer honom inte med gud, utan gör honom mäktigare än gud. Han kan förbanna allt han själv gör. I de två sista verserna beskriver kvinnan samtidigt sin roll i vardagen. Köttgrytan skulle kunna tolkas som ett kärl i hennes kök, men här förknippas den med mannen, och därmed med större perspektiv. Den beskriver mänskligheten på den jord som gud, eller mannen, skapat.
Mannen förknippas här med aktivitet. De två sista verserna i utdraget ser jag dock som en kommentar om kvinnofigurens plats i denna köttgryta. Hennes roll är passiv, hon upptas i denna och är därmed styrd. Köttgrytan blir således ett ironiskt ord och en kritik mot könsrollerna.
Dikten fortsätter med en allitteration: ”att rysa över det / sunda förnuft / som helst ser / att vi skaffar oss en kärlek / som inte betalar sig / annat än i form / av förgäves inköpta / frimärken”.96 Här förbannar kvinnan det med mannen så ofta förknippade förnuftet. De två sista verserna uttrycker återigen död kommunikation. Förnuftet vill ha en kärlek som likställs med frimärken inköpta i onödan, dvs. en brevkommunikation som aldrig sänds och når någon mottagare. Det är mannens och kvinnans skilda sfärer som krockar; förnuftet och känslan.
Som partner är kvinnan passiv och underlägsen. Det finns ingen uttalad kärlek mellan man och kvinna. Relationens brytpunkt och icke-kommunikation är det centrala. Om mannen försörjer kvinnan kan jag inte utläsa i dikterna, men stor vikt läggs vid vad livet utan man får för konsekvenser för kvinnofiguren. Utan honom är hon känslomässigt och socialt isolerad.
94 Hirdman, s. 91.
95 Grave, s. 32.
96 Ibid., s. 32.
