Studenter, samhälle och genus
Karin Boyes och Nils Svanbergs hyllningstal vid vårfesten 1925
Josefine Lindborg
Ämne: Retorik Nivå: C
Poäng: 15 hp
Ventilerad: HT 2011 Handledare: Lars Burman
Litteraturvetenskapliga institutionen Uppsatser inom retorik
Innehållsförteckning
INLEDNING...2
EN HISTORISK GLIMT AV ÅRET 1925... 2
BAKGRUND...3
STUDENTHISTORIA MED GENUSPERSPEKTIV... 3
UNGDOMEN... 3
HYLLNINGSTALET TILL DET MOTSATTA KÖNET... 5
PRESENTATION AV SKALDERNA...7
NILS SVANBERG 1902-1939... 7
KARIN BOYE 1900-1941... 8
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR...9
TEORI... 10
METOD... 11
MATERIAL... 12
TIDIGARE FORSKNING... 12
DISPOSITION... 13
ANALYS... 15
NILS SVANBERG,”TALET FÖR KVINNAN”...15
Talet i sin helhet... 19
KARIN BOYE,”TALET TILL MANNEN”...21
Talet i sin helhet... 27
SLUTDISKUSSION... 29
KÄLLOR OCH LITTERATUR... 32
Inledning
En historisk glimt av året 1925
Minnet av första världskriget och konsekvenserna av det var färskt. Runt om i världen var man trött på krig och 1920 hade därför det internationella samarbetsorganet Nationernas förbund bildats. Under första halvan av tjugotalet svängde de internationella konjunkturerna uppåt, och högkonjunkturen kom att kallas det glada tjugotalet.
Stora förändringar skedde under mellankrigstiden. Arbetarrörelsen som hade grundats för att förbättra arbetarnas ställning fick allt större inflytande. Även om kvinnor var ovanliga i
offentliga talsituationer vid denna tid, fanns det några kvinnliga agitatorer inom arbetarrörelsen.
Kata Dalström, som också var engagerad i nykterhetsrörelsen, är ett exempel på en känd kvinna från tidiga 1900-talet. Den stora alkoholförbrukningen var en stor debattfråga där
nykterhetsrörelsen hade en huvudroll. 1922 genomfördes en folkomröstning om rusdrycksförbud där nästan hälften röstade för ett förbud. Det blev inget förbud men engagemanget för nykterhet fick stort gensvar i Sverige.
Något annat som uppmärksammades var jämställdhet mellan män och män samt mellan män och kvinnor. I början av tjugotalet var kampen för kvinnliga rättigheter central, inte bara i Sverige utan i flera delar av världen. Både i England och i USA hade en organiserad rösträttskamp pågått sedan 1860-talet. I grannländerna Norge och Finland hade kvinnorna också organiserat sig för rösträtten. I Sverige resulterade kampen i att kvinnor fick rösträtt år 1921.
År 1929 kraschade börsen i USA vilket även kom att drabba Sveriges ekonomi med lågkonjunktur och senare den stora depressionen till följd. Men här vill jag fokusera på året 1925 och Uppsalas studenter som ännu en gång skulle fira in våren. Som brukligt var skulle
”Talet till Kvinnan” hållas på studentkårens vårfest.
Uppsala studentkår styrelse hade passande kommit på att framställa en förfrågan till den Kvinnliga studentföreningen, om någon ville hålla ett tal för mannen detta år. I föreningen fanns funderingar kring om det bara var ett elakt skämt och om det skulle ge tråkiga
konsekvenser.1 Men Karin Boye, som då var ordförande i föreningen, antog utmaningen och kom så att hålla det första ”Talet till Mannen”.
1 Karin Boye sällskapet, Karin Boyes liv och diktning 1, Huddinge: Albert Bonniers förlag AB 1985, s. 57.
Det är Karin Boyes tal till mannen och Nils Svanbergs tal till kvinnan på Uppsala studentkårs vårfest år 1925 som denna uppsats behandlar. Men först presenterar jag en bakgrund, samt en introduktion till situationen och till skalderna. Jag går igenom mitt syfte med forskningen, vilka frågor som är intressanta, och vilka teorier jag arbetar utifrån. Vidare ges en presentation av hur analyserna kommer att genomföras samt vilken forskning som finns sedan tidigare på det aktuella området.
Bakgrund
Studenthistoria med genusperspektiv
Uppsala universitet grundades år 1477 och är därmed nordens äldsta universitet.2Men det var inte förrän år 1870 kvinnor fick tillträde till akademiska studier. Ett par år senare skrevs den första kvinnliga studenten in på Uppsala universitet. Hon kom från Gotland och hette Betty Pettersson. Efter fullgjord examen blev hon lärare. Den första kvinnan i Sverige, som erhöll doktorsgraden, var Ellen Fries som år 1883 disputerade på en avhandling i historia på Uppsala universitet. Under 1800-talet skrevs 153 kvinnor in vid universitetet. Men de kvinnliga
studenterna fick möta motstånd i ett mansdominerat samhälle: de kunde inte delta i studentnationernas fester och länge ifrågasatte man om de skulle få bära den vita
studentmössan på nationsfesterna. 1892 grundades Uppsala kvinnliga studentförening för att ta tillvara kvinnornas intressen.3
Strax före 1914 var en av nio studenter kvinna. Detta ändrades drastiskt inom ett år på grund av kriget då proportionerna blev en på sex, en förändring som sedan blev det normala
tillståndet.4
Ungdomen
Under 1800-talet började man ana en ny öppenhet när det gällde tron på människans
möjligheter att utvecklas. Detta gav i sin tur en ny social rörlighet eftersom man själv kunde påverka sin status och ta sig ur de tidigare så strikta sociala mönstren. Därför blev det viktigt
2 http://www.uu.se/om-‐uu/i-‐korthet/historia/ (2011-‐12-‐04).
3 http://www.uu.se/om-‐uu/i-‐korthet/historia/kvinnor-‐i-‐uppsala-‐universitets-‐historia/ (2011-‐12-‐04).
4 J. L. Hartmann och Eva Wennerström-‐Hartmann, ”1914-‐1929”, Upsalastudenten genom tiderna. En skildring utgiven i anledning av Upsala studentkårs hundraårsminne, Uppsala: Lundequistska 1950, s. 271.
hur man handskades med sina färdigheter och kunskaper under ungdomstiden. Utifrån detta ideologiska perspektiv kom så småningom utbildningssystemet att expandera.5
Sekelskiftet hade fokus på ungdomen: några stora namn var G. Stanley Hall, Ellen Key och Friedrich Nietzsche. Hos dem alla “möter vi en genomgående bild av ungdomen som något ursprungligt och främmande i den historiskt civiliserade kulturen.”6 Det fanns två dominerande föreställningar: En menade att ungdomen representerade hopp, mod, vitalitet och
handlingskraft. Man ansåg att de unga hade mer att lära de äldre än vice versa. En del menade också att den vuxne skulle ingripa så litet som möjligt i uppfostran. Den andra föreställningen var att ungdomstiden var en känslig och riskabel brytningstid där människans karaktär skulle formas vilket krävde vuxenvärldens beskydd. Här hade den vuxne en viktig roll att varna för exempelvis laster som alkohol och sex. Båda föreställningarna visade dock ungdomen som en symbol för all samhällelig förändring.7
Karin Boye beskriver en typisk Uppsalastudenttyp som skiljer sig från ”den flammande och stridbara ungdomen”. Åkomman kallades för Uppsalasjukan och studenttypen för Skeptikern.
Han eller hon ”[…] ryckte på axlarna åt allt och dolde sin intighet bakom ett överlägset leende, den enda hållning som var fullt comme-il-faut.”8
Den då gängse föreställningen var att mannen är normen medan kvinnan är den avvikande, vilket exempelvis definitionen av ungdomens kön visar. Den var klart manlig, enligt Henrik Berggren (1995).9 G. Stanley Hall menade att även den kvinnliga ungdomen behövde få mycket frisk luft och idrott, samt att hon borde få en humanistisk allmänbildning. Men han menade också att uppfostran skulle skilja mellan könen på grund av de biologiska skillnaderna dem emellan. Förberedelse för moderskapet var den viktigaste uppgiften för kvinnan.10 Trots att de var få så fanns ändå kvinnor i ungdomsrörelserna. I den socialdemokratiska tidningen Frihet skriver Astrid Forsberg 1919:
Därför vill jag säga till dig, unga kvinnliga kamrat ur arbetarklasen, skaffa dig upplysning och vetande, innan din rygg ännu kunnat böjas under träldomsoket, medan ditt sinne ännu är friskt och din vilja ännu är spänstig. Du står kanske inte din manliga kamrat efter i intelligens, du är en självständig individ som han och du har samma medborgerliga rättigheter som han. Bliv honom
5 Henrik Berggren, Seklets ungdom - retorik, politik och modernitet 1900-1939, Stockholm: Tidens förlag 1995, s. 30-‐31.
6 Ibid., s. 50.
7 Ibid.
8 Karin Boye, ”Studentska på 20-‐talet”, Hågkomster och livsintryck XIX - Bland professorer och studenter – Uppsalaminnen berättade av gamla studenter och andra, Sven Thulin (redaktör), Uppsala: J. A. Lindblads förlag 1938, s. 400.
9 Henrik Berggren, 1995, s. 206.
10 Ibid., s. 37.
därför icke efter i din andliga utveckling, så att du därigenom ger honom anledning att se ner på dig.11
Tjugotalet var tiden för den moderna dansens genombrott i Uppsala. I Upsalastudenten genom tiderna (1950) skriver J. L. Hartmann och Eva Wennerström-Hartmann att studenterna vid den här tiden ofta jazzade både onsdagar, lördagar och söndagar på nationerna.12 De skriver också att: ”Vad som haft en revolutionerande inverkan på nationsnöjena är studentskornas invasion:
den har brutit nationernas traditionella karaktär av exklusiva ”Männerbunde”, stöpt om gaskerna och framkallat helt nya typer av kamratfester.”13
De kvinnliga studenterna läste ofta litteraturhistoria eller moderna språk. Karin Boye som hade valt att studera grekiska blev ensam flicka i klassen och hon beskriver att situationen inte var fullt så bekväm:
Vart man kom, slog det en till mötes antingen en fläkt av avoghet mot konkurrenten – detta var dock sällsyntare – eller, betydligt vanligare, en lika obehaglig romantisk vördnad för kvinnan- madonnan-instinktväsendet, så att man inte fick glömma bort, att man i alla fall var en besynnerlig avart av släktet människa.14
Kvinnor gjorde ändå sakta men säkert entré på offentlighetens bana. Vår världskända författare Selma Lagerlöf hade exempelvis som första kvinna tilldelats nobelpriset i litteratur redan 1909.
Bara fyra år före studentkårens vårfest 1925 fick även kvinnor allmän rösträtt i Sverige, och 1922 valdes de första fem kvinnorna in i riksdagen. På så vis blev landet något mer jämställt, åtminstone utåt sett, och fler möjligheter öppnades för kvinnor.
Hyllningstalet till det motsatta könet
Hyllningstalet är tänkt att tjäna som underhållning och ska hylla det motsatta könet men på ett roligt, underfundigt och personligt sätt, gärna lite förtäckt ironiskt. Det ska inte vara för långt.
Så här står det angående talet till kvinnan i handboken Festtal för alla tillfällen:
Och det är ju just en roligt kamouflerad lovsång till det som påstås vara det svaga könet, som det rör sig om. Kamouflerad därför att verkningsmedlen helst ska vara karikatyren, det muntert spetsfundiga och milt ironiska. Ju elegantare desto bättre. Och desto svårare, naturligtvis för den som ska formulera innehållet.15
11 Frihet, 8/1919 ”Till de…” Citerat efter Henrik Berggren, 1995, s. 215.
12 Nationer är studentföreningar vid universitetet.
13 J. L. Hartmann och Eva Wennerström-‐Hartmann 1950, s. 312-‐313.
14 Karin Boye, ”Studentska på 20-‐talet”, Hågkomster och livsintryck XIX - Bland professorer och studenter – Uppsalaminnen berättade av gamla studenter och andra, Sven Thulin (redaktör), Uppsala: J. A. Lindblads förlag 1938, s. 395
15 Dag Christensen, Festtal för alla tillfällen, Västerås: ICA Förlaget AB 1997, s. 93.
Om den beskrivningen även passade hyllningstal som hölls för hundra år sedan, är osäkert.
Hyllningstalet till kvinnan är nämligen en tradition inom Uppsalas studentvärld som löper långt tillbaka i tiden. Annat är det gällande talet till mannen. Det kan delvis förklaras av att det inte var accepterat för kvinnor att tala i offentliga sammanhang. I en etikettsbok från 1933 står det angående detta: ”När det gäller tal inom umgänget, tiger kvinnan i församlingen. En annan sak är ju om det är en kvinnlig yrkesbjudning el. dyl. då håller hon tal.” I samma skrift ser vi andra tydliga ramar för hur kvinnan ska bete sig i sällskap med en man, exempelvis: ”En dam
proponerar aldrig skål med en herre.”16
Trots dylika direktiv fanns vissa kvinnor som vågade tala i offentlighetens ljus och Karin Boye var en av dem. Sedan vårfesten 1925 har seden av talet till kvinnan således utökats med talet till mannen. Denna taltradition finns fortfarande i Uppsalas studentvärld men den är inte ett måste och verkar inte lika stark som förr.17
Talsituationen
På framsidan av Upsala Nya Tidning den 18 maj 1925 läser vi det storstilta: ”Upsala
studentkårs vårfäst gynnad av strålande väder”. Under det står det: ”Bo Bergmans vårfästtal:
Ge dig tid att vara människa! – Talet för Kvinnan kvitterat med ett ’Tal till Mannen’”. Sedan en bild med en förklaring under: ”Bo Bergman håller vårfäst talet i Botaniska trädgården.”
Vårfesten är utförligt beskriven i tidningen. Den ägde rum en lördag. Strax innan klockan 12 hade studenterna rört sig upp mot universitetshuset för att lyssna till Allmänna sångens
vårkonsert. Vid 17-tiden skulle sedan festen i Botaniska trädgården börja, i samband med att fanborgen och Uplands infanteriregementes musikkår kom tågande dit. ”Fästen var osedvanligt livligt besökt” och dåtidens studentkårsordförande, Karl Thunell, höll hälsningstalet.18 Som tiden bjöd nämnde han ”ungdomen” och refererade till den som ”han”. Han tilltalade festdeltagarna ”kamrater”. Efter honom tog författaren Bo Bergman vid med sitt vårfesttal.
Även han refererade till studenterna som ”kamrater” och manade till individualitet, i motsats till dåtidens massbegrepp.
År 1950 skrev Hartmann och Wennerström-Hartmann: ”Vårfesten i Botaniska trädgården är
16 [Anon.], Etikett och god ton – Praktisk handbok i sättet att uppföra sig [volym 2], utgiven av Husmodern, Stockholm: Åhlén & Åkerlund 1932, s. 95-‐98.
17 Enligt samtal med Curator Curatorum, Anna Berntorp och e-‐postkonversation med förste kurator på Norrlands nation, Jonas Andersson, hölls talen på vårbalen på Norrland nation fram till ”för några år sedan”, förmodligen våren 2009. (Kontakten med dem ägde rum under hösten 2011).
18 Upsala Nya Tidning, 1925-‐05-‐18, s. 1.
erkänt tråkig med sina många hälsningstal, men ändå lockar den en väldig publik.”19 Festen 25 år tidigare hade många besökare. Vid den här tiden var alla studenter med i studentkåren då det var obligatoriskt. Och det stämmer att talen var många denna vårfest. Förutom
musikunderhållning och gemensam sång vid flera tillfällen hölls det hälsningar från de olika skandinaviska studentkårernas representanter. Vice kårordföranden höll en hyllning till de akademiska fäderna vilket besvarades med ett svarstal av rector magnificus, professor
Stavenow. Saken är den att det inte var förrän i slutet på festen som hyllningstalen till kvinnan och till mannen ägde rum. Därefter lämnade studenterna Botaniska trädgården för stadens restauranger och dans på nationerna. Talen blev på så vis studentkårens ”grand finale” vilka inledde de senare mer lediga studentfestligheterna.
Så här skrev Upsala Nya Tidnings skribent angående de båda talen: ”Sedan sångarna sjungit Vårt land föredrog kand. P. Corth de av fil.mag Nils Svanberg författade verserna för Kvinnan […] Därefter bereddes man ett nytt och originellt inslag i det att diktarinnan kandidat Karin Boye framträdde och höll ett briljant turnerat ’Tal till Mannen’, kvickt och piggt och framfört på ett utmärkt frimodigt och tilltalande sätt.”20
De båda talen skrevs för att hållas på denna vårfest för Uppsalas studenter för, i skrivande stund, 86 år sedan.
Presentation av skalderna
Nils Svanberg 1902-1939
”Talet för Kvinnan” hölls inte av Nils Svanberg själv, utan av en student vid namn Petrus Ragnar Vilhelm Corth som var med i Östgöta nation.21
Svanbergs poesi är i kontrast till Karin Boyes diktning ganska okänd i våra dagar. Ändå hade de båda vid denna tid gett ut verk under ett par års tid och båda hade rönt vissa
framgångar litterärt.22 Dock förefaller det som att Boye mötte större framgång redan då: Upsala Nya Tidning omnämner Svanberg som ”fil.mag Nils Svanberg ” medan Boye omnämns som
”diktarinnan kandidat Karin Boye”.
Nils Svanberg hade svag hälsa men bra läshuvud, och var mycket begåvad.23 Han var en
19 J. L. Hartmann och Eva Wennerström-‐Hartmann 1950, s. 271.
20 Upsala Nya Tidning, 1925-‐05-‐18, s. 5.
21 Uppsala universitets katalog, Vårterminen 1925, Uppsala: Almqvist & Wiksell 1925, s. 100.
22 Nils Svanberg gav exempelvis ut Drömvers: dikter 1923, Den musikaliska accenten 1924 och Karin Boye gav ut diktsamlingarna Moln, 1922, och Gömda land, 1924.
23 Victor Svanberg, Leva för att leva. (Memoarer) Stockholm: Askild & Kärnekull 1970, s. 77-‐78
engagerad student. Förutom sina framgångar som studerande var han en av de som startade studenttidningen Ergo samtidigt som han var en drivkraft i Uppsala studenters teaterförening.
Genom kretsen som kallades Poets’ Corner träffade han den två år äldre Karin Boye vilken han ska ha förälskat sig i.24 Känslorna var dock inte besvarade.25
Bara 28 år gammal blev Svanberg docent i nordiska språk. Han hade ”som vetenskapsman specialiserat sig på stilistiken, vilken han brukade som redskap för en lika skarpsinnig som känslig litteraturpsykologisk analys”.26 Från att han var tjugo år gav han ut diktsamlingar.
Brodern skriver att: ”Nisses poesi var inte originell men, som det ofta sagts, lågmält äkta, innerlig och stilren. Han skrev länge mest om sina förälskelser, om naturen som tröst och vederkvickelse och om Uppsala, som han trivdes i.”27
Ruben G:son Berg har skrivit till minne av Svanberg som dog 1939 i lunginflammation:
”Jag tror icke, att vår poesi har något motstycke till Nils Svanbergs kärleksdiktning.”28 En annan beskrivning av Svanberg som skald gav Carl Olof Bergström 1941: ”Mot de
formexperiment, som främst syftade till att väcka uppseende, vände han [Svanberg] sig eftertryckligt, och han bestred kraven på att dikten nödvändigt skulle ha en politisk tendens.
Konstens egenvärde var för honom oantastligt.”29
Karin Boye 1900-1941
Karin Boye kom från en välbärgad familj och hade två yngre bröder. Hon kom att tillbringa sina första nio år i hemstaden Göteborg innan familjen flyttade vidare till Stockholm och så småningom till Huddinge. Hon lyckades väl i skolan och år 1920 blev hon student. Ett år senare avlade hon folkskollärarinneexamen i Stockholm. Sedan for hon till Uppsala för att studera grekiska, nordiska språk och litteraturhistoria. Under Uppsalatiden höll Boye föredrag och skrev i studenttidningen Ergo.
Året 1922 debuterade hon med diktsamlingen Moln och ett par år senare gav hon ut diktsamlingen Gömda land. Liksom Svanberg var hon en engagerad student, med exempelvis ordförandeskapet i Kvinnliga studentföreningen under en tid. Hon var en av frontfigurerna i det
24 Ibid., s. 79-‐82.
25 Johan Svedjedal, Spektrum: den svenska drömmen - tidskrift och förlag i 1930-talets kultur, Stockholm:
Wahlström & Widstrand, 2011 s. 28.
26 Svenska Dagbladet, Svenska Dagbladets Årsbok, Sjuttonde årgången (händelserna 1939), H. E. Kjellberg (redaktör), Stockholm: 1940, s. 256, e-‐artikel, http://runeberg.org/svda/1939/ (2011-‐12-‐01).
27 Victor Svanberg, 1970, s. 82.
28 Ruben G:son Berg, ”Nils Svanberg 1902-‐1939”, Ord och bild 1940, Stockholm: A. B. Wahlström &
Widstrand, s. 129.
29 Carl Olof Bergström, ”Ordets makt – Kring Nils Svanbergs alstring”, Ordets makt, B.L.M. 1941, Stockholm:
Bonniers, s. 370.
tidigare nämnda studentkotteriet Poets' Corner. Senare skulle hon komma att engagera sig i den socialistiska tidsskriften Clarté i ett par år, och även i tidsskriften Spektrum. Hennes liv blev kort då hon själv avslutade sitt liv 1941.30
Det finns mycket skrivet om Karin Boye och hennes sexuella läggning.31 Det biografiska är dock inte intressant i sammanhanget. Talet höll hon i egenskap av den Uppsala-student hon var, och kanske framför allt för att hon var en kvinnlig sådan. Hennes tal till mannen studeras alltså inte mot någon särskild sexuell orientering. Här handlar det i stället om genus, i betydelsen det socialt konstruerade könet.32
Boye blev snabbt en av 20-talets mest personliga röster. En allmän bild har varit att hon är grubblande och ofta behandlar djupa livsfrågor.33 Men hon var mer mångsidig än så.
Gustafsson Rosenqvist lyfter exempelvis fram Boyes samhällsengagemang och intresse för kvinnofrågor.34 ”Talet till Mannen” är inte ett karaktäristiskt tal för hennes diktning men det är ett tal fyllt av personlighet samt en spegling av den nya tidsanda som började få allt större genomslag.
Syfte och frågeställningar
Jag kommer att göra retoriska analyser av två poetiska men mycket olika tal: ”Talet för Kvinnan” och ”Talet till Mannen”, båda skrivna året 1925.
De båda talen är intressanta då det var första gången ett tal till mannen hölls på studenternas vårfest, och det i direkt anslutning till att talet till kvinnan framfördes. Talen skrevs alltså specifikt för detta vårfirande. Men de är även intressanta i ett större perspektiv. De författades i en tid av förändring i Sverige, både när det gäller ungdomens betydelse i samhället, kvinnors ställning genom till exempel rösträttens tillkomst, och således även förändring när det gäller studentlivet i Uppsala.
Mitt syfte är att undersöka vad talen säger om sin samtid när det gäller samhällsklimat, traditioner och genus. Detta kommer jag att göra genom att analysera varje enskilt tal för sig men också i förhållande till varandra, samt mot en bakgrund av vad som präglade den tidens
30 Den allmänt vedertagna sanningen ifrågasätts av svågern Kaj Björk i Karin Boye och hennes man, Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2011.
31 Exempelvis har Margit Abenius skrivit om Karin Boye som homosexuell i Drabbad av renhet, en bok om Karin Boyes liv och diktning, Stockholm: Bonnier 1950, s. 24.
32 Inom genusforskningen skiljer man ofta mellan det biologiska könet (kön) och det socialt konstruerade könet (könsroll).
33 Barbro Gustafsson Rosenqvist, Att skapa en ny värld: Samhällssyn, kvinnosyn och djuppsykologi hos Karin Boye, Stockholm: Carlssons Bokförlag 1999, s. 10.
34 Ibid., s.11.
samhälle. Jag undersöker vad talen berättar om tidens föreställningar om mannen och kvinnan, hur talskrivarna förhöll sig till rådande doxa och analyserar på vilket sätt talen försöker
övertyga om sitt budskap.
De fyra mer precisa frågorna jag vill besvara är: Vad är författarens syfte med talet? Vilka retoriska medel används för att uppnå syftet och för att det ska förmedlas klart och tydligt? Hur används doxa i talet? På vilket sätt försöker talet verka övertygande?
Teori
Som en allmän bakgrund använder jag Kurt Johannessons bok Retorik eller konsten att övertyga 2009 (Stockholm: Norstedt (1998)), samt Lennart Hellspongs bok Konsten att tala – Handbok i praktisk retorik 2006 (Lund: Studentlitteratur (1992)). Jag arbetar utifrån Aristoteles klassiska retorikteori och utgår från ett persuasiobegrepp; jag menar alltså att talen vill övertyga om något. Då talen tillhör kategorin hyllningstal kommer de att granskas utifrån genus
demonstrativum.35 Även genus deliberativum är ett användbart begrepp i sammanhanget. Dit klassas det rådgivande talet där talaren argumenterar för en tes, för att få åhörarna med sig, det vill säga förändra tänkandet för att få en förändring till stånd.
Utifrån klassisk retorikteori kommer även elocutio att vara central vid bearbetningen av talen.36 Med elocutio menas den språkliga utformningen av talet.37 Andra retoriska
teoribegrepp är ethos, pathos, logos och topoi vilka kontinuerligt förklaras i texten.
Jag kommer också använda mig av Lloyd F. Bitzers teori om den retoriska situationen. I den framhålls att situationen skapar retoriken, och att situationen på så sätt också styr talaren.
Bitzers retoriska situation består av tre element: exigence, audience och constraints. Exigence är det retoriska problem som ger upphov till den retoriska situationen, audience är den publik som talaren vill påverka genom sin text och constraints är de eventuella förbehåll som finns för att kunna nå och påverka publiken.38
Utifrån den teorin är Svanbergs tal ett svar på en retorisk situation där man väntar sig att han ska skriva ett tal som hyllar kvinnan. Det retoriska problemet blir för honom att hylla kvinnan på ett sätt så att han når sin retoriska publik. Förbehållen som skulle kunna vara i vägen för honom är exempelvis vissa läsares revolutionerande tankar om könens likheter.
35 Hit hör också smädelsetalet.
36 Lennart Hellspong, Konsten att tala - Handbok i praktisk retorik, 2006, Lund: Studentlitteratur (1992);
Kurt Johannesson, Retorik eller konsten att övertyga, 2009, Stockholm: Norstedt (1998).
37 Se ytterligare förklaring av begreppet nedan, under rubriken ”Metod”.
38 Lloyd F. Bitzer, “The Rhetorical Situation”, Philosophy and Rhetoric (volym 1) 1968, s. 1-‐14.
När det gäller Boye är Bitzers retoriska situation mer påtaglig eftersom hennes tal inte var en tradition utan i stället banbrytande i sitt slag. Talet var en utmaning i ett mansdominerat samhälle där kvinnliga officiella talare var få. För Boye ter det sig rimligt att ett retoriskt problem skulle vara att lyckas med uppgiften att hålla ett lovtal till mannen och samtidigt nå den retoriska publiken med sitt eget budskap.
Den retoriska direkta publiken för talen var studenterna på vårfesten och den retoriska indirekta publiken blev talens dåtida läsare. Nutidens läsare är åtskilda från den historiskt knutna situation som analyseras här. Förbehållen som skulle kunna tänkas vara i vägen för Boye för att kunna nå sin publik var exempelvis doxa och att hon som talare var kvinna.
Talen studeras utifrån Yvonne Hirdmans genusteori.39 Hirdman myntade begreppet
”genussystemet” för att beskriva maktordningen mellan könen. Hon menar att kvinnliga och manliga egenskaper sätts i motsats till varandra och tillskrivs motsatta egenskaper och verksamhetsområden. Det här försvårar övergångarna mellan det socialt konstruerade ”man”
och det socialt konstruerade ”kvinna” och leder till särskiljning. Mannens och kvinnans
egenskaper ges olika värden där mannen är normen och därför högre värderad än kvinnan. Det är detta som är hierarkisering. Genom de båda logikerna särskiljning och hierarkisering upprätthålls och fortlever genussystemet.
Jag utgår också ifrån Judith Butlers tanke om performativitet såsom Sara Salih beskriver den. Hon menar att talakten eller språkhandlingen aktivt skapar skillnad mellan könen. Att säga
”It´s a boy” till en bebis, är alltså en språkhandling som skapar könsstrukturer.40 Dock anser hon att man kan göra motstånd mot dessa strukturer genom att uppträda på ett icke normerande sätt.
Metod
I min analys närläser jag de båda talen, först varje tal för sig och sedan i förhållande till
varandra. Detta gör jag dels med ett genusperspektiv samt dels mot en bakgrund av ungdomens och studentens situation i samhället.
I närläsningen studeras syfte, retoriska medel och därtill annat som kan tänkas ha en särskild effekt när det gäller övertygandeprocessen, som till exempel ordval och ethos. Ethos definierar en talares trovärdighet där begreppen förnuft, dygd och välvilja får vara ledord. En analys av elocutio kommer att vara central. Med elocutio menas konsten att variera språket med
39 Yvonne Hirdman, "Genussystemet -‐ reflexioner kring kvinnors sociala underordning" från Kvinnovetenskaplig tidskrift (nr 3), Uppsala: 1988, s. 49-‐61.
40 Sara Salih, Judith Butler, London: Routledge, 2002, s. 89.
exempelvis figurer av olika slag så att det bäst passar den aktuella situationen.41
Flera retoriska begrepp kommer att diskuteras och i samband med det förklaras. Jag kommer också att undersöka på vilket sätt talskrivarna använder sig av doxa i sin argumentation. Doxa är ”de försanthållanden, trosföreställningar och förgivettaganden som är de rådande inom en större eller mindre grupp människor”.42
Jag har valt att granska talen kronologiskt strof för strof men även utifrån ett större
perspektiv. På detta sätt har jag velat fånga själva livet i talen om än detta i någon mån har skett på bekostnad av tydlighet och stringens.
Material
Frågorna kommer jag att besvara med hjälp av retoriska analyser av mitt huvudsakliga material, Nils Svanbergs ”Tal för Kvinnan” samt Karin Boyes ”Tal till Mannen”. Andra texter i samma nummer av Upsala Nya Tidning som har direkt anknytning till den aktuella situationen, vårfirandet, finns med som bakgrund för reflektion. Analysen sker endast av det skrivna materialet även om hänsyn tas till att talet har hållits inför publik.
Tidigare forskning
Victor Svanberg beskriver brodern Nils Svanberg och vännen Karin Boye i sina memoarer, Leva för att leva (Stockholm: Askild & Kärnekull 1970), där han även hastigt omnämner taltillfället.43
I Karin Boyes liv och diktning 1, utgiven av Karin Boye sällskapet (Huddinge: Albert Bonniers förlag AB 1985), finns främst Boyes tal till mannen omnämnt. Där skriver författaren och vännen Vilhelm Jacobovsky ett kapitel, ”Poets´corner och Karin Boye – Några minnen från 20-talets Uppsala”:
Året därpå [1925] infördes nyheten att det också skulle hållas ett svarstal till mannen, och kårordföranden Karl Thunell lyckades övertala Karin Boye att åtaga sig uppdraget – hon har i Hågkomster berättat om hur hon tvekade – och hon gjorde det med ett fyndigt, roligt och tankerikt verstal, som jag dock ej hörde henne framföra, ty jag var då inte i staden. Talet till
41 Kurt Johannesson, Svensk retorik: från medeltiden till våra dagar, Stockholm: Norstedt 2005, s. 338.
42 Mats Rosengren, Doxologi: en essä om kunskap, 2:a utgåvan, Åstorp: Retorikförlaget, 2008, s. 71.
43 Victor Svanberg, 1970, s. 82. (Taltillfället var året 1925, ej 1926.) Även Margit Abenius nämner taltillfället men utan vidare resonemang. Se Margit Abenius, 1950, s. 118-‐119.
kvinnan höll Nils Svanberg [sic!] och fast de stått i livlig kontakt innan, passa de bägge talen inte vidare bra ihop.44
I samma bok skriver även den nära vännen och poeten Ebbe Linde ett kapitel, ”Kring tre gemenskapsdikter”, där en av dikterna är just Boyes tal till mannen. Han skriver att hon aldrig har låtit publicera talet i någon av de diktsamlingar hon under livstiden utgav. Han skriver också att talet är utmärkande för den inställning till mänsklig gemenskap som Boye hade den här tiden.45 Här citeras Lindes beskrivning av talet till mannen:
Man må ta hennes tal som kuriositet och bagatell, det säger ändå en del ett drag som hennes egen tyngre, mera omistliga diktning av naturliga skäl inte lika lätt speglar men som hennes personliga vänner från dåtiden väl minns och känner igen – leklynnet, förmågan till smidig anpassning till yttre förhållanden, i och för sig ett tecken på hennes anspråkslöshet och redobogenhet att alltid stå till tjänst.46
Svanbergs tal har jag endast funnit i Upsala Nya Tidning, och inte omtalat mer konkret och utförligt. Tidigare direkt retorisk forskning runt något av hyllningstalen har jag inte heller funnit.
Disposition
I uppsatsens huvuddel kommer de två talen från Uppsala studentkårs vårfest 1925 att
behandlas. Det krävs bara en snabb genomläsning av talen för att se att de är olika varandra, trots att de är skrivna av studenter i samma tid. Först analyseras Nils Svanbergs ”Talet för Kvinnan”. Talet hölls inte bara före ”Talet till Mannen”, utan det vilade starkt på traditionen och höll sig inom ramarna för det brukliga och förväntade. Talet är ett typiskt tal i genren genus demonstrativum och analyseras utifrån den bakgrunden.
Därefter analyseras Karin Boyes ”Talet till Mannen” som är av en annan natur. Här har persuasiobegreppet ett större, medvetet fokus varför den också får större uppmärksamhet i uppsatsen.
Båda talen granskas kronologiskt strof för strof men även utifrån större sammanhang.
Utifrån analyserna tar jag fram varje tals väsentligheter, utifrån mina frågeställningar.
44 Vilhelm Jacobovsky, ”Poets´corner och Karin Boye – Några minnen från 20-‐talets Uppsala”, Karin Boyes liv och diktning 1, utgiven av Karin Boye sällskapet, Huddinge: Albert Bonniers förlag AB 1985, s. 32. Enligt UNT höll inte Svanberg själv sitt tal, se not. 20.
45 Ebbe Linde, ”Kring tre gemenskapsdikter”, Karin Boyes liv och diktning 1, utgiven av Karin Boye sällskapet, Huddinge: Albert Bonniers förlag AB 1985, s. 52.
46 Ebbe Linde, 1985, s. 57.
Dessutom tas större teman fram och talen jämförs. Dessa analyseras och tolkas utifrån ett större, samhälleligt perspektiv.
Analys
Nils Svanberg, ”Talet för kvinnan”
När vinden fylld av dofter går, då stundar det till vår, då fylls vår själ av än en vår, men knappt en tanke går till vårar, som för längesen ha blommat och försvunnit, till det som varit liv och dröm i djupt förglömda år.
De minnen, som förbleknat, och de känslor, som förbrunnit, - vart ha de gått så utan spår – att aldrig vakna mer?
Har våra egna hjärtans eld så hastigt slockna hunnit, som om med sista Valborgseld dess låga falnat ner.
Det finns e n dröm, en stark och öm, som ovan tidens ström förbinder som med rosensöm vår fjärran framtids dröm och det som flydda släkten drömt i tid, som är förgången.
Den trotsar tidens egen röst, som ständigt manar: glöm.
I vårens lund, då kvällens stund åt minnet vigts och sången och vinden bär som ekon av passionens fjärran storm, låt oss besjunga denna dröm, som ingen tid har fången, som ingen helt kan tolka, och som binds av ingen form.
Och alla de, som här ha gått i längtan utan mått och de som här besjunga fått sin lyckas unga lott – dem må i kväll, i fästens kväll, ett ögonblick vi minnas och tänka på vad fordomdags de värkat och förmått.
Se! vad som än var värkets namn, var drömmens namn en kvinnas.
Så låt oss önska, att den eld, som [flam:nade] och brann i flydda tiders hjärtan, må jämväl hos oss befinnas så varm och mäktig som hos dem, så tändande och sann.
Ty det är svårt att tänka på, hur liv och tider gå och allting annat sist ändå för stunden vi försmå.
Vårt nu är rikt och skönt och varmt och skall beständigt vara så stort och stolt och lyckligt som vår framtids himlar blå.
Och vad som gjort det skönast, vilja alla vi förklara, när samlad står vår skara, och när våren står i flor:
hur våra drömmar fara, och vad mål som vi försvara, och vilken stark och mäktig tro i våra hjärtan bor.
Vår tro, o kvinna, är till Dig; Du, som har lett vår stig.
För allt vad vi ha bett till Dig och offrat hett till Dig, har Du belönt oss mer än rikt. – Av armt och ringa värde mot klara ögons [skimmer] är den sång vi gett till Dig.
Men låt oss hålla kvar den tro som livet oss beskärde.
Förbliv i glädjens ljusa [sal], i höstens strid och hat:
Förbliv för oss det hela liv, som Du oss älska lärde;
och led oss genom vårens värld till livets hjältedat.
Oändlig är din goda makt, som vårens unga prakt.
Var hälsad, medan oförsagt till käcka sångers takt vi vandra emot morgonen, mot löftena och våren.
Vår hälsning tag med allting varmt och tacksamt innelagt. – Det fläktar som av gullblont hår. Det skimrar lent i snåren.
Vi veta, det är våren, och vi veta det är Du.
Din sångare förstummas. Men Du hälsas högt av Kåren.
Vår dröm, vårt liv, vår värld, vårt allt, tag mot vår hälsning nu!47
Nils Svanbergs tal hölls av en annan student vilket tyder på att talet var författat som en hyllning av kvinnan utifrån ett kollektiv. Detta förstärks av att Svanberg inte någon gång skriver i egen person som ”jag” utan i stället talar om ”vi”. Det är alltså inte Svanbergs
personliga tal till kvinnan, utan de manliga studenternas gemensamma lovtal till kvinnan. Detta ser vi tydligt, till exempel i nästsista versraden: ”Men Du hälsas högt av Kåren.”
Däremot riktas talet personligt till kvinnan som ”dig” fastän det är kvinnan i allmänhet och inte en enskild kvinna talet rör. Talet riktas således från ett kollektiv, mannen, till ett kollektiv, kvinnan. Ändå använder Svanberg pluralis, ”vi” när det gäller män, och singularis, ”du” när det gäller kvinnor.
Talet är skrivet på sjufotad jambisk meter, där stroferna rimmar konsekvent. Den
traditionella metriska versen bidrar naturligt till en känsla av det förväntade och traditionella.
Talet inleds med en miljöbeskrivning av våren, vilken blandas samman med en poetisk skildring av den mänskliga själen och en nostalgi över det som varit. Tilltalet är allmänt och menat att på så vis tilltala alla, med allmänna anspelningar på det förgångna, på minnen och på känslor. Alla lyssnare blir därmed inkluderade kollektivt. Benämningen av valborgseld
alluderar på ”hjärtats eld” och ”känslor, som förbrunnit” där elden står för något positivt som skribenten vill framhäva. Det blir en slags romantisk förmaning om att bejaka känslorna och att komma ihåg det som varit.
47 Nils Svanberg, ”Talet för Kvinnan”, Upsala Nya Tidning 1925-‐05-‐18, s. 5.
Hans tillbakablickande blandas i andra strofen med framåtblickande, och allt detta förenas av drömmen till en enda enhet. Det blir som en slags förening av historien och framtiden och människan i detta nu. Strofen förmanar läsaren att komma ihåg gårdagen och att hoppas på morgondagen. Den hyllar också drömmen som senare kommer att definieras som kvinnan: ”låt oss besjunga denna dröm, som ingen tid har fången, som ingen helt kan tolka, och som binds av ingen form.”
Han dröjer kvar i det förgångna, och vördar de som gått före. Vi ser hur historien får tjäna som en topik vilken förenar lyssnarna i en gemenskap. Orden är bitvis svävande och svårtydda vilket ger en abstrakt känsla.
Mot bakgrund av denna skildring, i mitten av tredje strofen, nämns kvinnan. Lovsången av drömmen som vi tidigare läst om, blir nu lovsången av kvinnan: ”var drömmens namn en kvinnas”. Kvinnan är ledstjärnan i livet, och därför ska hon hyllas. Kvinnan är alltså mannens dröm som Svanberg tidigare beskrivit som tidlös och ”som ingen helt kan tolka, och som binds av ingen form”. Hon beskrivs som ett abstrakt fenomen som inte går att greppa, och som något helt väsensskilt från mannen som inte riktigt kan förstå henne. Det skapar en distans mellan mannen som prisar kvinnan och henne som är målet för hans lovsång.
Genom halva talet finns en känslosam betoning på det förgångna. Här ser vi hur Svanberg vill få upp läsarens ögon för historiens betydelse i nuet. Svanberg fortsätter att i fjärde strofen tala om förgängligheten. På så sätt verkar han fjärran från den revolutionära ungdomen som vill att samhället ska förändras. I stället blir han en talesperson för de som vill hylla traditionen.
Han målar upp en framtidsvision av lyckliga studenter med en lycklig framtid. Utifrån denna grund lovprisar han kvinnan som gör framtiden skön.
Då talet hölls vid Studentkårens vårfest kan man fråga sig om lovet av kvinnan var medvetet överdrivet, för att få till en glimt av ironi eller humor. Men Svanberg skriver genomgående i en hög stil med mycket poetiskt och bildrikt språk vilket får lovet att låta passande, om än en smula sentimentalt sett ur dagens perspektiv. Dessutom verkar det inte som om ironi passade med de karaktäriseringar som gjorts av Svanbergs poesi; som diktare präglades han ”av allvar, men att motiven ’blev gärna bleka’ och kärleksdikterna ’så oändligt milda.”48
Mot slutet av denna fjärde strof blir dock lovet nästan generande varför syftet verkar vara delectare, att behaga och roa. Den känslan förstärks även av hur omsorgsfullt orden är lagda för rim och takt.
48 Erik Hjalmar Linder, Fyra decennier av nittonhundratalet; citerad av Johan Svedjedal, Spektrum: den svenska drömmen - tidskrift och förlag i 1930-talets kultur, Stockholm: Wahlström & Widstrand 2011, s. 28.
Det finns en stark tyngd på femte strofen då den är höjdpunkten för lovet av kvinnan. Här fokuseras endast på kvinnan och vad hon betyder för mannen, det manliga kollektivet.
Svanberg tillber kvinnan som en gudinna och beskriver hur hon belönar honom för hans böner:
”För allt vad vi ha bett till Dig och offrat hett till Dig, har Du belönt oss mer än rikt […]”.
Kvinnan får stå för alla unga mäns särskilda förälskelser. Svanberg sätter henne på en
piedestal och lyfter henne så högt att han menar att lovsången inte ens gör henne rättvisa, den är av ”armt och ringa värde”. Men här kommer också en uppmaning till kvinnorna att vara glada och starka trots bekymmer och också vara det stöd männen behöver för att kunna nå sin fulla potential: ”Förbliv i glädjens ljusa [sal], i höstens strid och hat: Förbliv för oss det hela liv, som Du oss älska lärde; och led oss genom vårens värld till livets hjältedat.” Uppmaningen till kvinnan att förbli ”i glädjens ljusa [sal]” visar inte bara det stöd för mannen som kvinnan förväntas vara, utan har även en ton av erotisk lusta. Det manliga kollektivet uppmanar kvinnan att göra sig attraktiv, glad och bekymmersfri. Underförstått kan man tolka in motivet att
mannen då får njuta av henne.
I sista strofen fortsätter Svanberg att prisa kvinnans godhet och visar att med kvinnan som stöd fruktar inte männen något, de behöver henne: ”Oändlig är din goda makt, som vårens unga prakt. Var hälsad, medan oförsagt till käcka sångers takt vi vandra emot morgonen, mot löftena och våren.” Detta uttrycks med många inrim på betydelseladdade ord, som ”makt”, ”prakt”,
”oförsagt” och ”sångers takt”. Här finns också en känsla av njutbarhet till kropp, själ och sinne. Trots att kvinnliga studerande blev allt vanligare var ändå det brukliga att kvinnan tog hand om hus, hem och barn. Med tanke på att kvinnan har blivit beskriven som ”vårt allt” och hyllats som en gudinna, är det rimligt att hon – och mannens framtida barn - även innefattas av
”löftena och våren”.
Kvinnan är den som ger ljus i livet: ”Det fläktar som av gullblont hår. Det skimrar lent i snåren. Vi veta, det är våren, och vi veta det är Du.”. Med detta tal får kvinnan en bild att leva upp till: att vara ljuset och tryggheten och godheten i mannens liv. Svanberg fortsätter: ”Din sångare förstummas. Men Du hälsas högt av Kåren…” och vi förstår att ”din sångare” är talaren som också är budbäraren för kåren. Här stärker Svanberg sitt ethos genom att visa att han är en talesperson för hela studentkåren. Han förstummas av kvinnans uppenbarelse; hon är som en gudinna.
Med hans sista ord infinner sig klimax på grund av anaforerna ”vår” och asyndesen där bindeorden är utelämnade: ”Vår dröm, vårt liv, vår värld, vårt allt, tag mot vår hälsning nu!”
Det gör att det possessiva pronomenet ”vår” får en särskild vikt och ger känslan av mannens rätt till kvinnan. Hon tillhör honom, och kompletterar honom, på hans villkor i någon mening.
Såtillvida han enligt konstens regler, lyfter upp henne och ber och offrar till henne. Det repetitiva bruket av ”vår” är även intressant ur en annan synvinkel. Det ger upplevelsen av att samtliga män står bakom talet i sin helhet, vilket visar på en enighet gentemot kvinnan och hennes roll. Avslutningsvis ges därför känslan av ett syfte, att kvinnan behöver stanna kvar i sin traditionella könsroll.
Talet i sin helhet
Talet är skrivet på traditionell metrisk vers. Genom hela talet är Svanberg en talesperson för den manliga studenten i allmänhet. Det gör att han knyter sin retoriska publik till sig och stärker sitt eget ethos genom att ha männen i ryggen. Detta understryks av användandet av pluralis ”vi” när det gäller männen han representerar, och singularis, ”du” när det gäller kvinnor han talar till. Detta visar också på en självklar direkthet till kvinnan. Tilltalet är även allmänt och inkluderande. Det ser vi när Svanberg målar upp en bild av människan i detta nu och poängterar historiens betydelse i livet, vilket förenar lyssnarna i en gemenskap. Genomgående hyllas traditionen.
Sitt retoriska problem löser han genom att fullgöra uppgiften att hylla kvinnan. Ett förbehåll i situationen skulle kunna vara vissa åhörares eller läsares revolutionerande tankar om könens likheter. Detta blir inget direkt hinder för Svanberg då han inte rättframt och explicit placerar kvinnan i ett traditionellt fack. I stället beskriver han kvinnan som en abstraktion som höjs upp till en gudinna.
Genom att betona historik och tradition och samtidigt implicit visa männens behov av stöd från kvinnan för att kunna göra hjältedåd, talas det ändå för de traditionella könsrollerna.
På grund av en genomgående hög stil och ett starkt bildspråk är stroferna pathosladdade och känslorna står i centrum. Det är en hyllning till kvinnan och tillhör därför genus
demonstrativum. Talet innehåller även aspekter av förmaning till kvinnan. Svanberg
presenterar en bild av henne som hon ska försöka leva upp till: att vara ljuset, tryggheten och godheten i mannens liv. Hon uppmanas att vara glad och stark trots bekymmer. På ett
känsloladdat vis vilket ger en ton av erotik beskriver han denna gudinna.
Mannen framstår som en gentleman som sätter kvinnan högt upp för att prisa henne, men han lovtalar henne för de egenskaper han vill ha hos henne och som hon traditionellt har haft.
Det blir ett pathosladdat sätt att forma och övertyga sin kvinnliga publik att foga sig efter mannens önskningar. Hyllningen blir hennes lön. När han uttrycker männens behov av kvinnans stöd talar han även till samvetet hos kvinnan. Kvinnan är ledstjärnan i livet och står
även för ”löftena och våren”, och därför ska hon hyllas.
Att upphöja kvinnan som Svanberg genomgående gör i sitt tal, skapar ett avstånd mellan mannen och kvinnan, ett avstånd den retoriska publiken kan godta eller icke godta. Men upphöjningen grundar sig på doxa, och även seden när man håller ett tal till kvinnan. Därför verkar det som att Svanberg anpassar sig efter rådande decorum, och således når sin publik.
Distans har ändå skapats mellan mannen och kvinnan. Det är det som Hirdman beskriver som isärhållandet mellan könen vilket är den ena komponenten som håller genussystemet vid liv. I talet beskrivs mannen på ett konkret sätt medan kvinnan beskrivs mera abstrakt, alltså mannen skildras som det mer verklighetsförankrade medan kvinnan är den avvikande. Det är vad Hirdman kallar för hierarkisering, den andra komponenten som håller genussystemet vid liv.49 Tilltalet ”vår” till kvinnan signalerar mannens rätt till kvinnan, att hon tillhör honom.
En annan aspekt är att Svanberg med sitt språk skapar könsskillnader. Det finns inte plats för olika karaktärsdrag, i stället blir alla kvinnor beskrivna som exempelvis fyllda av glädje och godhet. Hans beskrivning av kvinnan är alltså en språkhandling som aktivt skapar skillnad mellan könen.50 Talet är på det hela taget ett typiskt tal för traditionen.
49 Yvonne Hirdman, 1988, s. 51-‐52
50 Sara Salih, Judith Butler, 2002, s. 89.
Karin Boye, ”Talet till Mannen”
I vårens tid, då lövsångarn börjar att drilla och finken och trasten, var fågel på sitt vis, då sjunger också Mannen att Kvinnan förvilla.
Men hon som finken sjunger om, hon sitter tyst och stilla /ty hon är icke skön blott, men hon är även vis/.
Dock, människan bör ha någon hyfsning framför djuren, och artigheten stiger med den högre kulturen.
Ty ämnar jag sjunga till Mannens pris!
Tro ej att därigenom någon värdighet du mister, du stolte man. Höj icke något missnöjets skri.
Jag vet det ligger mer för vårt späda röstregister att hela ömt, men tyst dina strumpfötters brister.
Tag blott emot en ofrivillig suck av sympati!
När vårmånen skiner på den gamla slottsfasaden och lönnarna glada blandar guldstänk i staden, då är du så värderad som du nånsin kan bli!
Du vet att sedan urtid vi förekom tillsamman.
I grottor sög vi björnmärg i glädje och gamman, men björnen fällde du /det var hederligt gjort/.
Vår strävan blev att vårda den på härden tända flamman, du vände dig till bragder som sagorna sport.
Sen dess har världen ändrat sig - mot dolda mål hon hastar - och du, o Man, en omild blick på konkurrenten kastar.
Men vet, att innerst inne är det likt sig i stort!
Du täckes lyxstudentska, den doftande snäsa?
O Man! Den fina doften, den sprids för din näsa!
O, Man! Den granna jumpern, den lyser för din skull.
Och om du skulle finna henne klen i att läsa, o Man, det är av dig hennes hjärta är full.
Och för de mera flärdfrias doftlösa skara är du ett lömskt Memento, en lurande fara, som hotar störta framtidsplaner kapitalt omkull.
O Man, vad vi har gnabbats genom alla dessa tider,
o Man, vad vi har tärt i förbittrade strider vår vilja, vår vardagssega kraft och vårt mod!
Så låt oss sluta fred och besinna omsider,
att du och jag till sist dock är av ett och samma blod.
Så långt som forntid skymtar och som framtid sig sträcker, var dotter har en far, som mot skyarna räcker,
var son har en moder, som är helig och god.
Du lyfte fordom kvinnan som madonna över jorden, och äntligt, när hon rördes av de dyrkansheta orden, då räckte hon sin gyllene sko åt trogen trubadur.
Nu är hon vid din sida till jordens dotter vorden, och riven mellan oss är det okändas mur.
Hon bär ej guldskor mer, och ej gloria heller, men om ett handslag ännu emellan oss gäller, så håller vi som förr ihop igenom ur och skur.51
Boye håller själv sitt tal. Hon rimmar utan att vara helt bunden till den metriska formen.
Talet inleds med en miljöbeskrivning av våren där det typiska fågelkvittret skildras. Strax innan mannen nämns för första gången har takten ökats med hjälp av polysyndetisk
satskonstruktion, ”och” vilket ger energi till raden. Boye beskriver varje fågels drillande som unikt: ”var fågel på sitt vis”. Så liknar hon den sjungande fågeln med mannen: ”då sjunger också Mannen att Kvinnan förvilla.” På så vis framstår mannen som starkt påverkad av vårkänslor och därmed lurigt förförisk. Det förstärks av det negativt laddade ordet ”förvilla”
vilket insinuerar att mannen, drabbad av vårkänslor, vilseleder kvinnan. Sambandet mellan fågeln och mannen förstärks av ”finken” vilket är en metafor för ”mannen”.
Boyes ord, ”då sjunger också Mannen att Kvinnan förvilla”, är även en anspelning på tidigare tal som hållits till kvinnan på exempelvis den årliga vårfesten. Det tyder på att hon tyckte att den sortens tal mera förför än visar på en verklighet. Och som för att stryka under det visar hon att kvinnorna inte låter sig snärjas utan mycket väl förstår. I kontrast till mannen beskrivs målet för mannens förtjusning, som ”tyst och stilla” eftersom att hon är ”vis”. Även om kvinnan har båda egenskaperna ”skön” och ”vis” sätts de i motsats till varandra och bildar till synes en kontrast. Det visar på en förutfattad mening om att den sköna kvinnan inte
vanligtvis är vis.
Med hjälp av en slags parallellism: ”Dock, människan bör ha någon hyfsning framför
51 Karin Boye, ”Talet till Mannen”, Upsala Nya Tidning 1925-‐05-‐18, s. 5.
djuren, och artigheten stiger med den högre kulturen” beskriver Boye retsamt sitt syfte att lova mannen. Mannen har ju blivit framställd som ett djur och här beskriver hon sig själv som en människa som får ha överseende med ett djuriskt beteende. Det blir som att hon nedlåter sig till att lovsjunga mannen. Här ser vi den för talet typiska ironin: Boye som den hyfsade, artiga och kulturella person hon är, bortser från mannens brister för att sjunga till hans lov. På så vis höjer hon skämtsamt, men med ett visst allvar, sitt ethos inför resten av talet.
I andra strofen svarar Boye med ett refutatio på en tänkt invändning mot talet: ”Tro ej att därigenom någon värdighet du mister, du stolte man. Höj icke något missnöjets skri.” Det fungerar som benevolentia, ett sätt att få publikens gillande, då hyllningstalet bara hade en tradition av män som höll det. Hon tilltalar mannen direkt och ironiskt; varför skulle han bli missnöjd för att han lovprisas? Hyperbolen, ”missnöjets skri”, för tankarna till människor som brister ut i känslor okontrollerat, men även till männens djuriska beteende som Boye tidigare insinuerat att de har. Detta kan få åhörarna att själva inte vilja tillhöra den skara män som beter sig så, vilket givetvis är vad Boye vill.
Vi läser ytterligare ett refutatio: ”Jag vet det ligger mer för vårt späda röstregister att hela ömt, men tyst dina strumpfötters brister.” Boye ger till synes mannen rätt i att kvinnan inte passar lika bra som offentliga talare, då männen generellt sett har fylligare röstresurser. Trots det står hon ju själv där och talar offentligt och är en driven studerande varför vi kan se ironin som präglar det hon säger. När hon uttrycker rådande normer på detta vis förlorar de liksom i kraft, hon är själv ett levande bevis på att hon passar bra som talare. Som i uttalandet om att hon i egenskap av kvinna bäst passar för att ”hela ömt, men tyst dina strumpfötters brister”. Här visar hon dåtidens typiska bild av en kvinna som omhändertagande ”öm” och i bakgrunden
”tyst”. Boye står alltså och håller tal, samtidigt som det skulle vara kvinnans natur att vara tyst?
Med hjälp av ironi på detta sätt redogör hon bara för vad den gängse uppfattningen om kvinnans natur är och visar sedan hur den uppfattningen inte stämmer med verkligheten. Det ligger mellan raderna och har en nog så stor uppgift där. Ett explicit ”ni tycker att vi” skulle skapa ett avstånd mellan man och kvinna, och det är ju precis det avståndet Boye tydligt vill motverka. I stället målar hon upp bilden av kvinnan som lagar mannens strumpor, och med sin blotta närvaro visar hon att hon inte ansluter sig till den bilden av en kvinna.
Sedan utbrister hon det tvetydiga: ”Tag blott emot en ofrivillig suck av sympati!” Om hon ärligt känner sympati för mannens uppfattning om att kvinnan inte borde hålla ett dylikt tal, då säger hon emot sig själv, och förnekar sig som kvinna. I stället visar hon sympati för mannen som missuppfattar. Man kan även här höra den ironiska tonen som löper som en röd tråd genom hela talet. Precis som tidigare nämner hon mannens brist men visar att hon förbiser och
