Mänskliga rättigheter. FN:s konventioner om mänskliga rättigheter

(1)

Fn:s konventioner oM Mänskliga rättigheter

(2)

FN:s konventioner om mänskliga rättigheter

Inledning

I detta utbildningshäfte beskrivs i korthet innehållet i åtta av FN:s konventioner om mänskliga rättigheter liksom de övervakningsmekanismer som är kopplade till respektive konvention¹. De åtta konventionerna är följande:

konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter

•

konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter

•

konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder

•

konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering

•

konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor

•

konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande

•

eller bestraffning

konventionen om barnets rättigheter

•

konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade

•

försvinnanden

Det arbete som FN utför för de mänskliga rättigheterna men som inte är direkt kopplat till dessa konventioner behandlas i utbildningshäftet Mänsk- liga rättigheter – en introduktion.

I detta utbildningshäfte beskrivs i korthet innehållet i åtta av FN:s konven- tioner om mänskliga rättigheter liksom de övervakningsmekanismer som är kopplade till respektive konvention. För ytterligare information se övriga utbildningshäften i serien samt regeringens webbplats för mänskliga rättig- heter www.manskligarattigheter.se eller FN:s högkommissaries webbplats www.ohchr.org

Detta häfte ingår i Utrikesdepartementets och Integrations- och Jäm- ställdhetsdepartementets utbildningsmaterial om mänskliga rättigheter.

Övriga häften i denna serie inkluderar:

Mänskliga rättigheter – en introduktion

•

ILO:s arbete för de mänskliga rättigheterna

•

Regionala system för att främja och skydda mänskliga rättigheter

•

Mänskliga rättigheter i Sverige

•

1 I häftet behandlas de FN-konventioner som har olika övervakningskommittéer kopplade till sig och som Sverige har ratificerat eller avser att ratificera. Sedan 1990 finns inom ramen för FN även en konvention om migrerande arbetares och deras familjers rättigheter med tillhörande övervakningskommitté. Endast 36 stater har i april 2007 ratificerat konventionen. Sverige avser inte att i nuläget ratificera denna konvention.

Producerat av Utrikesdepartementet och integrations- och jämställdhetsdepartementet 2007 tryck: edita, november 2007

Formgivning: liedgren Design illustrationer: tove siri antonsson

Fler exemplar kan beställas på www.regeringen.se

(3)

Inledning

Utarbetandet av konventionen om medborgerliga och politiska rättighe- ter påbörjades redan 1948 men konventionen antogs först 1966 av FN:s generalförsamling. Konventionen har kompletterats med två fakultativa protokoll, ett för individuella klagomål avseende påstådda konventionskränk- ningar samt ett som förbjuder dödsstraff. Sverige har ratificerat konventionen liksom de båda protokollen. I april 2007 har 160 stater förbundit sig att följa konventionen.

Rättigheterna i konventionen

Konventionen ger i artikel 2 uttryck för den folkrättsligt viktiga principen om icke-diskriminering, som nämns i en rad internationella dokument om mänskliga rättigheter. I artikeln anges att stater som anslutit sig till konventionen ska tillförsäkra var och en som befinner sig på dess område, och är underkastade dess jurisdiktion, rättigheterna i konventionen utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, egendom,

börd eller ställning i övrigt. De diskrimineringsgrunder som räknas upp är inte uttömmande och därför kan även andra diskrimineringsgrunder, såsom funktionshinder och sexuell läggning, omfattas av artikelns til- lämpning.

Exempel på fri- och rättigheter som slås fast i konventionen är rätten till liv (artikel 6), förbud mot tortyr och slaveri (artikel 7 och 8), rätten till frihet och personlig säkerhet (artikel 9), rätten till domstolsprövning (artikel 14), förbud mot retroaktiv lagstiftning (artikel 15), rätten till skydd för privat- och familjeliv (artikel 17), tanke-, religions-, åsikts-, yttrande- och föreningsfrihet (artiklarna 18-22), rätten att ingå äktenskap och bilda familj (artikel 23), likhet inför lagen (artikel 26) och skydd för etniska, religiösa och språkliga minoriteter (artikel 27).

I nationella nödlägen, som hotar statens existens, är det enligt artikel 4 i konventionen möjligt för stater att göra vissa inskränkningar i den enskil- des rätt att utöva eller åtnjuta rättigheterna. Dessa inskränkningar får inte göras enbart på grund av ras, hudfärg, språk, religion eller social härkomst.

Vissa rättigheter, såsom rätten till liv och förbud mot tortyr, får dock aldrig inskränkas.

Fakultativa protokoll

Det första fakultativa protokollet innebär att stater som förbundit sig att följa protokollet erkänner rätten för enskilda individer att framföra kla- gomål om att en stat brutit mot någon av konventionsrättigheterna till en övervakningskommitté (läs mer nedan).

Det andra fakultativa protokollet slår fast att de stater som är parter till protokollet ska avskaffa dödstraffet. Stater kan dock genom en särskild reservation vid tillträdet av protokollet förbehålla sig rätten att tillämpa dödsstraff under krigstid för särskilt allvarliga brott av militär natur.

Kommittén för de mänskliga rättigheterna

Staternas efterlevnad av konventionens rättigheter främjas bland annat genom möjligheten att kontrollera hur staterna respekterar rättigheterna.

Detta sker främst genom den övervakningskommitté, Kommittén för de Sammanfattning

Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter antogs av FN:s generalförsamling 1966. Konventionen behandlar rättigheter som rätten till liv, förbud mot tortyr och slaveri samt olika friheter såsom yttrande- och religionsfrihet. Till konventionen hör två fakultativa protokoll. Det första protokollet gäller individuella klagomål avseende påstådda konventions- kränkningar och det andra protokollet avskaffande av dödsstraffet. För att främja konventionens förverkligande finns en övervakningskommitté vars huvudsakliga verksamhet består i att övervaka staters efterlevnad av konventionen främst genom granskning av deras rapporter.

Konventionen om medborgerliga och

politiska rättigheter

(4)

mänskliga rättigheterna, som har upprättats i enlighet med konventionen.

Kommittén består av 18 experter, valda av konventionsstaterna för en period på fyra år. Experterna tjänstgör i sin personliga egenskap, det vill säga inte på uppdrag av sina länder.

Kommittén har möjlighet att övervaka respekten för rättigheterna genom granskning av konventionsstaters rapporter, mellanstatliga framställningar eller enskilda klagomål.

Granskning av konventionsstaters rapporter

Enligt artikel 40 ska varje stat som är part till konventionen lämna in en rapport ett år efter tillträdet till konventionen och därefter när kommit- tén så begär, vilket i praktiken är vart femte år. Dessa rapporter ska bland annat innehålla information om vilka åtgärder staterna har vidtagit för att upprätthålla och respektera de rättigheter som behandlas i konventionen. Utifrån rapporten och den dialog som förs med representanter för den berörda staten vid ett särskilt förhör skapar sig kommittén en bild av situationen i landet. Inför förhöret uppmuntras även andra aktörer, som enskilda organisationer, att inkomma med skriftliga rapporter om sin syn på situationen avseende de mänskliga rättigheterna i det aktuella landet.

Efter förhöret gör kommittén sin samlade bedömning (concluding observations), som innehåller både kritik och beröm samt rekommendationer till den berörda staten.

Mellanstatliga framställningar

Enligt artikel 41 i konventionen finns möjligheter för konventionsstater att framföra klagomål till kommittén om att en annan konventionsstat inte har fullgjort sina förpliktelser enligt konventionen. Båda staterna måste ha erkänt kommitténs kompetens att pröva sådana framställningar.

Klagomål i enlighet med denna artikel har dock aldrig framförts av någon konventionsstat.

Enskilda klagomål

Om en stat har ratificerat det första fakultativa protokollet till konventionen kan individer, vars fri- och rättigheter blivit kränkta, framföra klagomål mot den staten till kommittén. En förutsättning för att kunna framföra enskilda klagomål till kommittén är bland annat att alla inhemska rättsmedel har uttömts, dvs. att den enskilde först sökt få upprättelse på nationell nivå, till exempel genom att vända sig till domstol. Utifrån den information som inkommit från klaganden och från den berörda staten utarbetar kommittén sina synpunkter som sedan framförs till staten liksom till den klagande. Kommitténs synpunkter publiceras också och är därmed tillgängliga för allmänheten. På det sättet kan de ge den enskilde en betydelsefull upprättelse och skapa publicitet. Kommitténs synpunkter är dock inte rättsligt bindande och kommittén kan inte tillerkänna enskilda individer skadestånd eller annan ekonomisk kompensation.

Allmänna kommentarer

Genom sitt granskningsarbete avseende staters efterlevnad av konventionens rättigheter samlar kommittén en djup och bred kunskap om rättig- heternas innebörd och praktiska genomförande. Utifrån denna samlade kunskap antar kommittén allmänna kommentarer (general comments), som bland annat närmare tolkar och beskriver de konkreta rättigheterna.

Arbetet i Sverige

Rättigheterna som slås fast i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter skyddas i Sverige till stor del av regeringsformen, tryckfri- hetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Dessutom är rättegångs- balken och brottsbalken av stor vikt. De rättsvårdande myndigheterna, såsom Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen och Kriminalvårdssty- relsen, har alla en viktig funktion när det gäller att respektera individens mänskliga rättigheter. För att kontrollera respekten för rättigheterna spelar de nationella domstolarna en viktig roll. Individer kan även vända sig till Justitieombudsmannen, JO, för att påtala att en myndighet eller annat offentligt organ har handlat i strid med lagen. Läs mer om arbetet i Sverige i utbildningshäftet Mänskliga rättigheter i Sverige.

(5)

Inledning

Utarbetandet av konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rät- tigheter påbörjades redan 1948 men antogs först 1966 av FN:s generalför- samling. Sverige har ratificerat konventionen. I april 2007 har 156 stater förbundit sig att följa konventionen.

Stater som anslutit sig till konventionen ska utnyttja alla sina tillgängliga resurser för att säkerställa att konventionens rättigheter förverkligas (artikel 2). Förverkligandet av rättigheterna får dock ske gradvis med hänsyn till att det ofta krävs stora ekonomiska resurser för att rättigheterna ska kunna förverkligas fullt ut. Det innebär att konventionens krav får anpas- sas efter vilken stat det är fråga om. Olika åtgärder måste vidtas men åtgärder på lagstiftningens område nämns särskilt.

I samma artikel anges att konventionsstaterna ska garantera att konventionens rättigheter får utövas utan åtskillnad av något slag på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt. De diskri-

mineringsgrunder som räknas upp är inte uttömmande och därför kan även andra diskrimineringsgrunder, såsom funktionshinder och sexuell läggning, omfattas av artikelns tillämpning. Även om konventionen ger staterna visst handlingsutrymme när det gäller hur mycket resurser som ska satsas på förverkligandet av en viss rättighet får rättigheterna aldrig genomföras på ett sätt som på olika grunder diskriminerar en individ.

Exempel på rättigheter som slås fast i konventionen är rätten till arbete (artikel 6), rätten till social trygghet (artikel 9), rätten till en tillfreds- ställande levnadsstandard (artikel 11), rätten till bästa uppnåeliga hälsa (artikel 12) och rätten till utbildning (artikel 13).

Kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter

De flesta övervakningskommittéer som är knutna till FN:s olika konventioner om mänskliga rättigheter har fått sitt mandat från respektive konvention. Det gäller inte Kommittén för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, som istället bildades 1987 direkt av FN:s Ekonomiska och sociala råd (ECOSOC). I praktiken arbetar dock denna kommitté på samma sätt som övriga övervakningskommittéer. Kommittén främjar efterlevnaden av konventionens rättigheter genom möjligheten att kontrollera hur staterna respekterar rättigheterna. Arton experter, som är valda av konventionsstaterna för en period på fyra år, arbetar i kommittén. Ex- perterna tjänstgör i sin personliga egenskap, det vill säga inte på uppdrag av sina länder.

Kommitténs huvudsakliga funktion är att övervaka tillämpningen av konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i de stater som har tillträtt den. Det sker genom att konventionsstaterna lämnar in rapporter om åtgärder som vidtagits för att upprätthålla och respektera konventionens rättigheter. Utifrån rapporten och den dialog som sedan förs med representanter för den berörda staten vid ett särskilt förhör skapar sig kommittén en bild av situationen i landet. Inför förhöret uppmuntras även andra aktörer, såsom enskilda organisationer, att inkomma med skriftliga rapporter om sin syn på situationen avseende konventionens Sammanfattning

Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna antogs av FN:s generalförsamling 1966. Konventionen behandlar rättigheter som rätten till arbete, rätten till en tillfredsställande levnadsstandard och rät- ten till utbildning. Stater som anslutit sig till konventionen ska till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser för att säkerställa att konventionens rät- tigheter gradvis förverkligas. För att främja konventionens förverkligande finns en övervakningskommitté vars huvudsakliga verksamhet består i att övervaka staters efterlevnad av konventionen främst genom granskning av deras rapporter.

Konventionen om ekonomiska, sociala och

kulturella rättigheter

(6)

rättigheter i det aktuella landet. Efter förhöret gör kommittén sin samlade bedömning (concluding observations), som innehåller både kritik och beröm samt rekommendationer vad gäller statens efterlevnad av konventionens innehåll.

Frågan om enskilda klagomål

De senaste åren har frågan om ett fakultativt protokoll till konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter diskuterats. Ett protokoll skulle möjliggöra för individer att klaga på sin stat för att den inte skyddar individens ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. En ar- betsgrupp som upprättades 2003 under den dåvarande FN-kommissionen för mänskliga rättigheterna har nyligen utarbetat ett första utkast till ett sådant protokoll.

Rättigheterna som slås fast i FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter skyddas i svensk lagstiftning bland annat genom regeringsformen men också av socialförsäkrings- och arbetsmarknadslag- stiftningen samt av lagar såsom socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårds- lagen och skollagen. En rad myndigheter, såsom Socialstyrelsen, Försäk- ringskassan, Arbetsmarknadsstyrelsen, Skolverket och länsstyrelserna, liksom kommuner och landsting har alla en viktig funktion när det gäller Sveriges åtaganden enligt konventionen. För att kontrollera respekten för rättigheterna spelar de nationella domstolarna en viktig roll. Individer kan även vända sig till Justitieombudsmannen, JO, för att påtala att en myndighet eller annat offentligt organ har handlat i strid med lagen. Handi-

kappsombudsmannen, HO, som har till uppgift att bekämpa diskriminering på grund av funktionshinder är ytterligare en tillsynsmyndighet. Läs mer om arbetet i Sverige i utbildningshäftet Mänskliga rättigheter i Sverige.

(7)

Inledning

Utarbetandet av konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder påbörjades 2001. Konventionen antogs 2006 av FN:s general- församling. Det fakultativa protokollet för individuella klagomål antogs samtidigt. Sverige undertecknade konventionen och det fakultativa protokollet i mars 2007. Konventionen har ännu inte trätt i kraft (april 2007).

Konventionen ger ett ramverk för att säkerställa att personer med funktionshinder inte utsätts för diskriminering och att detta ska speglas i lagstiftning och praxis. Personer med funktionshinder ska kunna åtnjuta sina medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Konventionen ger inga nya rättigheter till personer med funktionshinder utan samlar dessa rättigheter som finns fastslagna i andra instrument i ett enda internationellt instrument.

Fakultativa protokollet

Det fakultativa protokollet antogs samtidigt som konventionen och ger enskilda eller grupper av individer klagorätt till kommittén för rättigheter för personer med funktionshinder.

Kommittén för rättigheter för personer med funktionshinder

Staters efterlevnad av rättigheterna i konventionen främjas bland annat genom möjligheten att kontrollera hur staterna respekterar rättighet- erna. Genom den övervakningskommitté som upprättats i enlighet med konventionen, kommittén för rättigheter för personer med funktionshinder, ska staternas efterlevnad av konventionen kontrolleras. Kommittén kommer att, till att börja med, bestå av 12 experter, valda av konventionsstaterna för en period på fyra år. Experterna tjänstgör i sin personliga egenskap, det vill säga inte på uppdrag av sina länder.

Kommittén ska övervaka hur rättigheterna respekteras i konventionsstaterna genom granskning av staternas rapporter, klagomål från enskilda eller grupper av enskilda samt genom förfrågningar till konventionsstater.

Granskning av konventionsstaternas rapporter

Enligt artikel 35 i konventionen ska alla konventionsstater lämna in en rapport inom två år efter att de anslutit sig till konventionen. Därefter ska staterna rapportera vart fjärde år och vidare när kommittén så önskar.

Dessa rapporter ska bland annat innehålla information om vilka åtgärder staterna har vidtagit för att upprätthålla och respektera de rättigheter som behandlas i konventionen. Utifrån rapporterna och den dialog som förs med staterna, skapar sig kommittén en bild av situationen och ger förslag till den berörda staten.

Enligt det fakultativa protokollet har kommittén kompetens att pröva enskilda individers eller grupper av individers klagomål gentemot den berörda staten om staten har anslutit sig till protokollet. En förutsättning Sammanfattning

Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder antogs av FN:s generalförsamling 2006. Konventionsstaterna ska vidta olika typer av åtgärder, såsom lagstiftning och utbildningsinsatser, för att personer med funktionshinder ska kunna åtnjuta medborgerliga och politiska men även ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Rättigheter för personer med funktionshinder finns fastslagna i andra internationella instrument men denna konvention samlar rättigheterna i ett enda instrument och kommer att användas som en komplettering till de övriga konventionerna. Till konventionen hör ett fakultativt protokoll som behandlar individuella klagomål avseende konventionskränkningar. För att främja konventionens förverkli- gande kommer det att finnas en övervakningskommitté vars huvudsakliga uppgift består i att övervaka staters efterlevnad av konventionen främst genom granskning av deras rapporter.

Konventionen om rättigheter för personer

med funktionshinder

(8)

för att kunna framföra enskilda klagomål till kommittén är bland annat att alla inhemska rättsmedel har uttömts.

Förfrågningar till en konventionsstat

Protokollet ger också kommittén möjlighet att på eget initiativ undersöka påstådda kränkningar av de rättigheter som anges i konventionen. Det kan ske om kommittén mottar trovärdiga upplysningar som tyder på allvarliga eller systematiska kränkningar av konventionens rättigheter i en som stat som anslutit sig till protokollet.

Rättigheterna som slås fast i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionshinder skyddas i svensk lagstiftning bland annat genom regeringsformen, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, lagen om förbud mot diskriminering, lagen om förbud mot diskriminering av personer på grund av funktionshinder i arbetslivet, lagen om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever, socialförsäkringslagstiftningen, socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårds- lagen och skollagen. En rad myndigheter, såsom Socialstyrelsen, Försäk- ringskassan, Arbetsmarknadsstyrelsen, Skolverket och länsstyrelserna, liksom kommuner och landsting har alla en viktig funktion när det gäller Sveriges åtaganden enligt konventionen. För att kontrollera respekten för rättigheterna spelar de nationella domstolarna en viktig roll. Individer kan även vända sig till Justitieombudsmannen, JO, för att påtala att en myndighet eller annat offentligt organ har handlat i strid med lagen. Han- dikappombudsmannen, HO, som har till uppgift att bekämpa diskriminering på grund av funktionshinder är ytterligare en tillsynsmyndighet. Läs mer om arbetet i Sverige i utbildningshäftet Mänskliga rättigheter i Sverige.

Inledning

Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, ras- diskrimineringskonventionen, antogs av FN:s generalförsamling 1965.

Sverige har ratificerat konventionen. I april 2007 har 173 stater förbundit sig att följa konventionen.

Skyddet mot diskriminering är en av hörnstenarna i arbetet för de mänsk- liga rättigheterna och principen om icke-diskriminering finns genomgå- ende med i olika dokument som behandlar mänskliga rättigheter. Rasdis- krimineringskonventionen är det främsta internationella dokumentet för att motarbeta etnisk diskriminering. Konventionen syftar till att garantera alla människor, oavsett etniskt ursprung, deras mänskliga rättigheter.

Konventionsstaterna åtar sig att fördöma all form av rasdiskriminering och att med alla tillgängliga medel bedriva en politik som leder till avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Konventionsstaterna förbinder sig att skapa lagar som förbjuder rasdiskriminering samt bekämpa fördomar som kan leda till rasdiskriminering. Med rasdiskriminering menas bland annat varje skillnad som görs på grund av ras, hudfärg, härstamning eller Sammanfattning

Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering antogs 1965. Konventionsstaterna ska vidta olika typer av åtgärder, såsom lagstiftning och utbildningsinsatser, för att förhindra att människor blir diskrimine- rade på grund av etnisk tillhörighet. För att främja konventionens förverkli- gande finns en övervakningskommitté vars huvudsakliga verksamhet består i att övervaka staters efterlevnad av konventionen främst genom granskning av deras rapporter.

Konventionen om avskaffande av alla former

av rasdiskriminering

(9)

nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte att inskränka åtnju- tandet på lika villkor av mänskliga rättigheter på olika områden av det offentliga livet.

Rasdiskrimineringskommittén

Detta sker främst genom den övervakningskommitté, Rasdiskriminerings- kommittén, som i enlighet med konventionen har upprättats. Kommittén består av 18 experter, valda av konventionsstaterna för en period på fyra år. Experterna tjänstgör i sin personliga egenskap, det vill säga inte på uppdrag av sina länder.

Kommittén har möjlighet att övervaka respekten för rättigheterna genom granskning av konventionsstaters rapporter, mellanstatliga framställningar eller enskilda klagomål. Vidare har kommittén utvecklat de två metoder- na tidiga varningsåtgärder och akuta förfaranden.

Enligt artikel 9 ska alla stater som är part till konventionen lämna in en rapport ett år efter tillträdet till konventionen och därefter vartannat år.

I praktiken sker dock rapporteringen i regel vart fjärde år. Dessa rapporter ska bland annat innehålla information om vilka åtgärder staterna har vidtagit för att upprätthålla och respektera de rättigheter som behandlas i konventionen. Utifrån rapporten och den dialog som förs med representanter för den berörda staten vid ett särskilt förhör skapar sig kommittén en bild av situationen i landet. Inför förhöret uppmuntras även andra aktörer, såsom enskilda organisationer, att inkomma med skriftliga rapporter om sin syn på situationen avseende konventionens genomförande i det aktuella landet. Efter förhöret gör kommittén sin samlade bedömning (concluding observations), som innehåller både kritik och beröm samt rekommendationer till den berörda staten.

Enligt artikel 11 i konventionen finns möjligheter för konventionsstater att till kommittén framföra klagomål mot annan konventionsstat om denna inte har fullgjort sina förpliktelser enligt konventionen. Båda staterna måste ha erkänt kommitténs kompetens att pröva sådana framställningar.

Klagomål i enlighet med denna artikel har dock aldrig framförts av någon konventionsstat.

Enligt konventionens artikel 14 kan en konventionsstat erkänna kommit- téns kompetens att pröva enskilda individers eller grupper av individers klagomål gentemot den berörda staten. En förutsättning för att kunna framföra enskilda klagomål till kommittén är bland annat att alla inhemska rättsmedel har uttömts. Sverige är ett av 51 länder (2007) som accepterar denna typ av granskning i förhållande till rasdiskriminerings- konventionen.

Tidiga varningsåtgärder och akuta förfaranden

Rasdiskrimineringskommittén kom 1993 fram till att det ibland krävs att kommittén snabbt kan agera för att förhindra allvarliga kränkningar av konventionens rättigheter. Två olika metoder utvecklades: Tidiga var- ningsåtgärder (Early warning measures) utarbetades för att förhindra att existerade problem eskalerar till en konflikt. Det kan handla om att agera mot omfattande propagandaspridande av rashat till exempel från olika offentliga personer. Den andra metoden är ett akut förfarande (Urgent procedure) som tillämpas då en situation kräver omedelbar uppmärksam- het för att förhindra eller begränsa allvarliga kränkningar av konventionen.

Dessa båda metoder har använts gentemot mer än tjugo konventionsstater.

Genom sitt granskningsarbete avseende staters efterlevnad av konventionens rättigheter samlar kommittén en djup och bred kunskap om rättig-

(10)

heternas innebörd och praktiska genomförande. Utifrån denna samlade kunskap antar kommittén allmänna kommentarer eller ”general recommendations” som de i praktiken kallas för. Dessa kommentarer tolkar och beskriver de konkreta rättigheterna.

I regeringens skrivelse En nationell handlingsplan för de mänskliga rät- tigheterna 2006-2009 (skrivelse 2005/06:95) redovisas bland annat regeringens åtgärder, såsom lagstiftning och utbildningsinsatser, för att bekämpa rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering.

Från den 1 juli 2003 gäller lagen om förbud mot diskriminering. Syftet med lagen är att motverka diskriminering på grund av bland annat etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning inom en rad olika områ- den såsom arbetsmarknadspolitisk verksamhet, start eller bedrivande av näringsverksamhet samt i fråga om varor, tjänster och bostäder. Det finns även lagar mot diskriminering på dessa grunder inom arbetslivet

och högskolan.

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, DO, ska verka för att etnisk diskriminering inte förekommer i samhället. DO ska även genom råd och på annat sätt medverka till att den som utsatts för etnisk diskriminering kan ta till vara sina rättigheter. Ombudsmannen ska vidare genom överläggningar med myndigheter, företag och organisationer samt genom opinionsbildning, information och på annat liknande sätt ta initiativ till åtgärder mot etnisk diskriminering. En viktig uppgift som DO har är att se till att de nämnda lagarna efterlevs.

Det finns även straffbestämmelser mot olaga diskriminering och hets mot folkgrupp. Anmälningar om dessa brott görs till polis och i vissa fall till Justitiekanslern, JK.

Läs mer om arbetet i Sverige i utbildningshäftet Mänskliga rättigheter i Sverige.

Inledning

Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, kvin- nodiskrimineringskonventionen, antogs 1979 av FN:s generalförsamling.

Konventionen har kompletterats med ett fakultativt protokoll, som fram- förallt ger enskilda individer eller grupper av individer klagorätt. Sverige har ratificerat konventionen liksom det fakultativa protokollet. I juni 2007 har 185 stater förbundit sig att följa konventionen.

Konventionen ger ett ramverk för att säkerställa lika rätt för kvinnor och män och den lyfter fram staternas skyldighet att i lagstiftning och praxis förhindra alla former av diskriminering av kvinnor på grund av kön.

Staterna ska vidta olika åtgärder, inklusive lagstiftning, för att säkerställa kvinnors fulla utövande och åtnjutande av de mänskliga rättigheterna.

Konventionsstaterna har möjlighet att genomföra tillfälliga åtgärder som gynnar kvinnor, till exempel positiv särbehandling, för att säkerställa att kvinnor kan åtnjuta de mänskliga rättigheterna till fullo.

Sammanfattning

Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor antogs av FN:s generalförsamling 1979. Konventionen ger ett ramverk för att säkerställa lika rätt för kvinnor och män. Till konventionen hör ett fakultativt protokoll som framförallt ger individer, eller grupper av individer, klagorätt vad gäller kränkningar av konventionens rättigheter. För att främja konventionens förverkligande finns en övervakningskommitté vars huvudsakliga verksamhet består i att övervaka staters efterlevnad av konventionen främst genom granskning av deras rapporter.

Konventionen om avskaffande av all slags

diskriminering av kvinnor

(11)

Fakultativa protokollet

Konventionen har kompletterats med ett fakultativt protokoll, som ger enskilda individer eller grupper av individer klagorätt till kommittén mot avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, kvinnodiskrimine- ringskommittén. Protokollet ger också kommittén möjlighet att på eget initiativ undersöka påstådda kränkningar av de rättigheter som anges i konventionen (läs mer nedan).

Kvinnodiskrimineringskommittén

Detta sker främst genom den övervakningskommitté, kvinnodiskrimine- ringskommittén, som i enlighet med konventionen har upprättats. Kom- mittén består av 23 experter, valda av konventionsstaterna för en period på fyra år. Experterna tjänstgör i sin personliga egenskap, det vill säga inte på uppdrag av sina länder.

Kommittén övervakar hur rättigheterna respekteras i konventionsstaterna genom granskning av staternas rapporter, klagomål från enskilda eller grupper av enskilda samt genom förfrågningar till konventionsstater.

Enligt artikel 18 ska alla konventionsstater lämna in en rapport ett år efter att de anslutit sig till konventionen och därefter vart fjärde år.

Dessa rapporter ska bland annat innehålla information om vilka åtgärder staterna har vidtagit för att upprätthålla och respektera de rättigheter som behandlas i konventionen. Utifrån rapporten och den dialog som förs med representanter för den berörda staten vid ett särskilt förhör skapar sig kvinnodiskrimineringskommittén en bild av situationen i landet. Inför förhöret uppmuntras även andra aktörer, såsom enskilda organisationer, att inkomma med skriftliga rapporter om sin syn på situationen avseende situationen för kvinnor och deras mänskliga rättigheter i det aktuella landet. Efter förhöret gör kommittén sin samlade bedömning (concluding observations), som innehåller både kritik och beröm samt rekommendationer till den berörda staten.

Kvinnodiskrimineringskommittén har också behörighet att i enlighet med det fakultativa protokollet ta emot och pröva klagomål från enskilda individer eller grupper av individer. För att en framställan ska kunna prövas krävs bland annat att alla inhemska rättsmedel har uttömts, dvs. att den enskilde först sökt få upprättelse på nationell nivå genom att vända sig till domstol. Utifrån den information som inkommit från klaganden och från den berörda staten utarbetar kommittén sina synpunkter som sedan framförs till staten liksom till den klagande.

Protokollet ger också kommittén möjlighet att på eget initiativ undersöka påstådda kränkningar av de rättigheter som anges i konventionen. Det kan ske om kommittén mottar trovärdiga upplysningar som tyder på allvarliga eller systematiska kränkningar av konventionens rättigheter i en stat som anslutit sig till protokollet.

Genom sitt granskningsarbete avseende staters efterlevnad av konventionens rättigheter samlar kommittén en djup och bred kunskap om rättighe- ternas innebörd och praktiska genomförande.

Utifrån denna samlade kunskap antar kommittén allmänna kommentarer eller ”general recommendations” som de i praktiken kallas för. Dessa kommentarer tolkar och beskriver de konkreta rättigheterna.

Jämställdhetsarbetet i Sverige

Regeringens målsättning är att jämställdhetsaspekten ska genomsyra alla delar av regeringens politik. Det övergripande målet för svensk jämställd- hetspolitik är att kvinnor och män skall ha samma makt att forma samhäl- let och sina egna liv. Jämställdhetsarbetet ska vara en del av det ordinarie politiska och verkställande arbetet.

(12)

I Sverige finns flera ombudsmän som lyder under regeringen och vars uppgifter har anknytning till de mänskliga rättigheterna. Jämställdhets- ombudsmannens, JämO, huvuduppgift är att se till att jämställdhetslagen efterlevs. Jämställdhetslagen har till ändamål att främja kvinnors och mäns lika rätt i fråga om arbete, anställnings- och andra arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet. JämO ska även genom rådgivning och information verka för jämställdhet inom skolväsendet, högskolan, arbets- marknadsutbildningen och andra utbildningsformer. JämO ska också bevaka efterlevnaden av lagen om likabehandling av studenter i högskolan.

Läs mer om arbetet i Sverige i utbildningshäftet Mänskliga rättigheter i Sverige.

Inledning

Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, tortyrkonventionen, antogs 1984 av FN:s generalförsamling. Konventionen har kompletterats med ett fakultativt protokoll som syftar till att etablera ett nationellt och internationellt besöks- och inspektionssystem för att motverka företeelsen av tortyr eller liknande behandling på platser där personer hålls frihetsberövade. Sverige har ratificerat konventionen liksom det fakultativa protokollet. I april 2007 har 144 stater förbundit sig att följa konventionen.

Förbudet mot tortyr kan i dag sägas vara en folkrättslig regel som stater inte kan avtala bort och som är bindande för alla stater oavsett om de tillträtt några konventioner om mänskliga rättigheter.

Sammanfattning

Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning antogs av FN:s generalförsamling 1984. Kon- ventionen syftar till att förhindra tortyr och skapa ett system av garantier för att den som utför eller har utfört tortyr ska bestraffas. Till konventionen hör numera också ett fakultativt protokoll som syftar till att etablera ett nationellt och internationellt besöks- och inspektionssystem för att motverka företeelsen av tortyr eller liknande behandling på platser där personer hålls frihetsberövade. För att främja konventionens förverkligande finns en övervakningskommitté vars huvudsakliga verksamhet består i att övervaka staters efterlevnad av konventionen främst genom granskning av deras rapporter.

Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig

eller förnedrande behandling eller bestraffning

(13)

Tortyrkonventionen definierar närmare denna folkrättsliga regel och syftar till att förhindra tortyr och skapa ett system av garantier för att den som utför eller utfört tortyr ska bestraffas. Enligt konventionen är tortyr varje handling genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas en annan person. Handlingen ska utföras av eller på uppdrag av en person som företräder staten och i ett visst syfte, till exempel för att framtvinga en bekännelse.

I konventionen finns ett uttryckligt förbud mot utvisning av en person till ett land där det finns välgrundade skäl att tro att han eller hon blir utsatt för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling.

Fakultativt protokoll

I december 2002 antog FN:s generalförsamling ett fakultativt protokoll till tortyrkonventionen. Protokollet, som trädde i kraft den 22 juni 2006 , syftar till att stärka möjligheterna att förebygga tortyr. Ett preventivt be- söks- och inspektionssystem etableras för att motverka tortyr, m.m. på de platser där personer hålls frihetsberövade. För detta ändamål ska dels en internationell underkommitté till FN:s kommitté mot tortyr, tortyrkom- mittén, inrättas, dels ska anslutande stater säkerställa att det finns ett eller flera nationella organ som utför motsvarande uppgift. Underkommittén består tillsvidare av tio oberoende experter som utsetts för en period av fyra år. Sverige ratificerade protokollet i september 2005.

Tortyrkommittén

Staternas efterlevnad av tortyrkonventionens rättigheter främjas bland annat genom möjligheten att kontrollera hur staterna respekterar rät- tigheterna. Detta sker främst genom den övervakningskommitté, tortyr- kommittén, som har upprättats i enlighet med konventionen. Kommittén består av tio experter, valda av konventionsstaterna för en period på två år. Experterna tjänstgör i sin personliga egenskap, det vill säga inte på uppdrag av sina länder.

Kommittén har möjlighet att övervaka respekten för rättigheterna genom granskning av konventionsstaters rapporter, förfrågningar till konventionsstater, mellanstatliga framställningar eller enskilda klagomål.

Enligt artikel 19 ska alla stater som är part till konventionen lämna in en rapport ett år efter tillträdet till konventionen och därefter vart fjärde år.

Dessa rapporter ska bland annat innehålla information om vilka åtgärder staterna har vidtagit för att upprätthålla och respektera rättigheterna i konventionen. Utifrån rapporten och den dialog som förs med representanter för den berörda staten vid ett särskilt förhör skapar sig kommittén en bild av situationen i landet. Inför förhöret uppmuntras även andra aktö- rer, såsom enskilda organisationer, att inkomma med skriftliga rapporter om sin syn på situationen avseende genomförandet av konventionen i det aktuella landet. Efter förhöret gör kommittén sin samlade bedömning (concluding observations), som innehåller både kritik och beröm samt rekommendationer till den berörda staten.

Får kommittén tillförlitlig information om att tortyr systematiskt används på en konventionsstats territorium har kommittén möjlighet att uppmana den berörda staten att samarbeta för den närmare granskningen av denna information (artikel 20).

Enligt artikel 21 finns möjligheter för konventionsstater att till kommittén framföra klagomål mot annan konventionsstat om denna inte har fullgjort sina förpliktelser enligt konventionen. Båda staterna måste ha erkänt kom- mitténs kompetens att pröva sådana framställningar. Klagomål i enlighet med denna artikel har dock aldrig framförts av någon konventionsstat.

Enligt tortyrkonventionens artikel 22 kan en konventionsstat erkänna kommitténs kompetens att pröva enskilda individers klagomål gentemot den berörda staten. En förutsättning för att kunna framföra enskilda klagomål till kommittén är bland annat att alla inhemska rättsmedel har uttömts, det vill säga att den enskilde först sökt få upprättelse inom

(14)

landet, till exempel genom att vända sig till domstol. Utifrån den information som inkommit från klaganden och från den berörda staten utarbetar kommittén sina synpunkter som sedan framförs till staten liksom till den klagande. Kommitténs synpunkter publiceras också och är därmed tillgängliga för allmänheten. Synpunkterna är dock inte rättsligt bindande och kommittén kan inte tillerkänna enskilda individer skadestånd eller annan ekonomisk kompensation.

Genom sitt granskningsarbete avseende staters efterlevnad av konventionen samlar kommittén en djup och bred kunskap om bland annat konventionens praktiska genomförande. Utifrån denna samlade kunskap antar kommittén allmänna kommentarer (general comments), som kan använ- das som stöd för konventionsstaterna i deras arbete med att genomföra konventionen.

Det skydd mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning som slås fast i konventionen motsvaras i svensk lagstiftning främst av regleringar i regeringsformen men också till exempel i lagar som berör polisen och kriminalvården. Myndigheter som Rikspolis- styrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen och Statens institutionsstyrelse har alla en viktig funktion när det gäller Sveriges åtaganden enligt konventionen.

De nationella domstolarna har en viktig kontrollfunktion. Vidare kan individer vända sig till Justitieombudsmannen, JO, för att påtala att en myndighet eller annat offentligt organ har handlat i strid med tortyrförbu- det. Läs mer om arbetet i Sverige i utbildningshäftet Mänskliga rättigheter i Sverige.

Inledning

Konventionen om barnets rättigheter, barnkonventionen, antogs 1989 av FN:s generalförsamling. Konventionen har kompletterats med två fakultativa protokoll, ett som avser barn i väpnade konflikter och ett som avser handel med barn, barnpornografi och barnprostitution. Sverige har ratificerat konventionen liksom de båda protokollen. Ingen konvention om mänskliga rättigheter har fått sådant gensvar som barnkonventionen. I april 2007 har 192 stater förbundit sig att följa konventionen. Bland dessa stater saknas Somalia och USA som endast har undertecknat den.

Barnkonventionens budskap kan sammanfattas med att barn är fullvärdiga medlemmar i samhället, har egna mänskliga rättigheter och ska respekteras. Konventionen är inriktad på individen, det enskilda barnet och innehåller både medborgerliga och politiska rättigheter och ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Särskild hänsyn tas till barnets utsatthet och sårbarhet vilket kommer till uttryck i de rättigheter som syftar till att ge barnet skydd mot övergrepp och utnyttjande. Vidare behandlas rättig- heter som syftar till att barnet ska få sina grundläggande behov tillfreds- Sammanfattning

Konventionen om barnets rättigheter antogs av FN:s generalförsamling 1989. Konventionen innehåller både medborgerliga och politiska rättighe- ter och ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Till konventionen hör två fakultativa protokoll. Det första behandlar frågor om barn i väp- nade konflikter. Det andra handlar om handel med barn, barnpornografi och barnprostitution. För att främja konventionens förverkligande finns en övervakningskommitté vars huvudsakliga verksamhet består i att övervaka staters efterlevnad av konventionen främst genom granskning av deras rapporter.

Konventionen om barnets rättigheter

(15)

ställda samt barnets rätt att delta i samhällslivet, att uttrycka sina åsikter och bli tagen på allvar.

Konventionen om barnets rättigheter bör ses som en helhet, där alla artiklar är viktiga och bidrar till denna helhet. Konventionen innehåller dock fyra principer som ska vara styrande för tolkningen av övriga artiklar, men som också har en egen självständig betydelse:

inget barn får diskrimineras på grund av härkomst, kön, religion, funk

•

tionshinder eller andra liknande skäl (artikel 2).

Barnets bästa ska vara vägledande vid allt beslutsfattande och vid alla

•

åtgärder som rör barn och unga (artikel 3).

Barn och unga ska tillåtas att utvecklas i sin egen takt och utifrån sina

•

egna förutsättningar (artikel 6).

Barn och unga ska ges möjlighet att framföra och få respekt för sina

•

åsikter i frågor som berör dem (artikel 12).

Fakultativa protokoll

Det första fakultativa protokollet, som behandlar frågor om barn i väp- nade konflikter, ålägger staterna att vidta alla genomförbara åtgärder för att personer under 18 år inte ska delta direkt i fientligheter. Åldern för obligatorisk rekrytering höjs från 15 till 18 år jämfört med barnkonventionen. Vidare åläggs stater att höja åldersgränsen vid frivillig rekrytering från nuvarande 15 år med erkännande att personer mellan 15 och 18 år har rätt till särskilt skydd.

Det andra fakultativa protokollet, som behandlar frågor om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi, syftar till att stärka genom- förandet av barnkonventionen, framförallt artiklarna 34 och 35. Dessa artiklar behandlar skydd av barn mot alla former av sexuellt utnyttjande och övergrepp samt förhindrande av försäljning och handel med barn.

Kommittén för barnets rättigheter

Efterlevnaden av rättigheterna främjas bland annat genom möjligheten att kontrollera hur staterna respekterar rättigheterna. Detta sker främst genom den övervakningskommitté, kommittén för barnets rättigheter, som i enlighet med konventionen har upprättats. I dag arbetar 18 oberoende experter i kommittén. De är valda för en period på fyra år och de tjänst- gör i sin personliga egenskap, det vill säga inte på uppdrag av sina länder.

Kommitténs huvudsakliga funktion är att övervaka tillämpningen av barnkonventionen i de stater som har tillträtt den. Det sker genom att konventionsstaterna lämnar in rapporter med information om åtgärder som vidtagits för att upprätthålla och respektera konventionens rättighe- ter. Detta ska ske två år efter tillträdet till konventionen och därefter vart femte år. Utifrån rapporten och den dialog som sedan förs med representanter för den berörda staten vid ett särskilt förhör skapar sig kommittén en bild av situationen i landet. Inför förhöret uppmuntras även andra aktörer, såsom enskilda organisationer och FN-organ, att inkomma med skriftliga rapporter om sin syn på situationen avseende konventionens rättigheter i det aktuella landet. Efter förhöret gör kommittén sin samlade bedömning (concluding observations), som innehåller både kritik och beröm samt rekommendationer till den berörda staten.

Det finns ingenting i konventionstexten som formellt öppnar för individuella klagomål till kommittén från enskilda barn eller deras talespersoner.

(16)

De övervakningskommittéer som har möjlighet att ta upp enskilda klago- mål gentemot konventionsstater kan dock redan i dag granska klagomål relaterade till barnkonventionen förutsatt att klagomålet för övrigt faller inom kommitténs mandat.

Barnets rättigheter i Sverige

Allt sedan barnkonventionen ratificerades av Sverige 1990 har en rad olika åtgärder vidtagits för att öka kunskapen om konventionen och för att anpassa lagstiftningen till dess krav. Den senaste lagstiftningen är den nya lagen om förbud mot diskriminering och kränkande behandling av barn och elever som trädde i kraft den 1 april 2006. För att säkerställa barnets rättigheter krävs en kombination av åtgärder: lagstiftning, effektiva styr- medel, opinionsbildning, utbildning och information. Såväl domstolar och myndigheter som kommuner och landsting ska ta hänsyn till de rättighe- ter som slås fast i barnkonventionen.

Till grund för regeringens politik inom området ligger den nationella strategin för att förverkliga barnkonventionen. Strategin godkändes av riksdagen 1999 och har därefter vidareutvecklats i en skrivelse till riksdagen 2004. Målet med strategin är att barnkonventionen och dess intentioner ska finnas med i allt beslutsfattande som rör barn.

Barnombudsmannen har till uppgift att företräda barns och ungdomars rättigheter och intressen mot bakgrund av Sveriges åtaganden enligt barnkonventionen. Barnombudsmannen ska gentemot kommuner, landsting och myndigheter driva på genomförandet och bevaka efterlevnaden av barnkonventionen. Barnombudsmannen ska särskilt uppmärksamma att lagar och författningar och deras tillämpning stämmer överens med barnkonventionen. Barnombudsmannen rapporterar varje år till regeringen om sin verksamhet och lämnar förslag på hur barns villkor kan förbättras.

Läs mera om arbetet i Sverige i utbildningshäftet Mänskliga rättigheter i Sverige.

Inledning

Utarbetandet av konventionen till skydd för alla människor mot påtving- ande försvinnanden påbörjades 2002 och konventionen kunde antas år 2006 av FN:s generalförsamling. Sverige undertecknade konventionen i februari 2007. Konventionen har ännu inte trätt i kraft (april 2007).

Konventionens förbjuder påtvingade försvinnanden och kräver att konventionsstaterna kriminaliserar sådana handlingar i sina lagstiftningar. Med påtvingade försvinnanden menas hemlighållande anhållande, häktning, bortförande eller annan form av frihetsberövning utförda av representanter för staten eller individer eller grupper av individer som handlar med statens bemyndigande, stöd eller godkännande. Konventionen behandlar straffrättsligt ansvar för personer i både överordnad och underordnad ställning, nationella och internationella preventiva åtgärder, utlämning och internationellt samarbete. Konventionen syftar till att förebygga, undersöka och förhindra förekomsten av påtvingade försvinnanden samt kompensera offer för påtvingade försvinnanden.

Sammanfattning

Konventionen till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden antogs av FN:s generalförsamlingen 2006. Konventionen behandlar förbud mot påtvingad försvinnande och syftar till att bland annat förebygga, under- söka, förhindra och återgälda offer vid fall av påtvingade försvinnanden. För att främja att konventionens förvekligande finns en övervaktningskommitté vars huvudsakliga verksamhet består i att övervaka staters efterlevnad av konventionen främst genom granskning av deras rapporter.

Konventionen till skydd för alla människor

mot påtvingade försvinnanden

(17)

Kommittén mot påtvingande försvinnanden

Staternas efterlevnad av konventionen främjas bland annat genom möj- ligheten att kontrollera hur staterna respekterar rättigheterna. Detta sker främst genom den övervakningskommitté, kommittén mot påtvingande försvinnanden, som i enlighet med konventionen ska upprättas. Kommit- tén ska bestå av 10 experter, valda av konventionsstaterna för en period på fyra år. Experterna tjänstgör i sin personliga egenskap, det vill säga inte på uppdrag av sina länder. Kommittén ska ha möjligheten att övervaka att konventionens artiklar efterföljs genom granskning av konventionsstaternas rapporter, mellanstatliga framställningar och enskilda klagomål.

Vidare ska kommittén kunna vidta akuta humanitära åtgärder och fältun- dersökningar samt uppmärksamma FN:s generalförsamling på påtvingade försvinnanden som är av vidsträckt och systematisk karaktär.

Granskning av konventionsstaternas rapporter

Alla stater som är part till konventionen ska lämna in en rapport inom två år efter tillträdet till konventionen. Dessa rapporter ska bland annat innehålla information om vilka åtgärder staterna har vidtagit för att upp- rätthålla och respektera artiklarna i konventionen. Utifrån rapporterna ska kommittén skapa sig en bild av situationen och ge kommentarer och förslag till den berörda staten.

Enligt artikel 32 i konventionen är det möjligt för konventionsstater att till kommittén framföra klagomål mot en annan konventionsstat om att denna inte har fullgjort sina förpliktelser enligt konventionen. Båda staterna måste ha erkänt kommitténs kompetens att pröva sådana framställningar.

Enligt konventionens artikel 31 kan en konventionsstat erkänna kommit- téns kompetens att pröva enskilda individers eller grupper av individers klagomål gentemot den berörda staten. En förutsättning för att kunna framföra enskilda klagomål till kommittén är bland annat att alla inhemska rättsmedel har uttömts.

Akuta förfaranden

Individer med direkt anknytning till det påtvingade försvinnandet kan begära att Kommittén mot påtvingade försvinnanden vidtar åtgärder för att söka och hitta den försvunna. Kommittén kan kräva information av konventionsstaten och att denna gör allt för att den försvunna personen ska hittas.

Uppmärksamma FN:s generalförsamling

Om det finns goda grunder för att anta att påtvingade försvinnanden sker i vidsträckt och systematisk form och därmed utgör brott mot mänsklig- heten kan kommittén, via FN:s generalsekreterare, uppmärksamma FN:s generalförsamling på problematiken.

Svensk lagstiftning skyddar den enskilde mot godtyckligt frihetsberö- vande bland annat genom regeringsformen och polislagen. Individer kan bland annat vända sig till Justitieombudsmannen (JO) för att påtala att någon har frihetsberövats i strid med lagen. Sverige har även ratificerat den internationella brottmålsdomstolens stadga som anger att påtvingade försvinnanden utgör brott mot mänskligheten om de är av vidsträckt och systematisk karaktär. Läs mera om arbetet i Sverige i utbildningshäftet Mänskliga rättigheter i Sverige.

(18)

(19)