3.7.1 Inledning
Att bedöma riktigheten av en dom är mycket svårt, särskilt som en materiellt korrekt dom inte är samma som en sanningsöverensstämmande.109 För den som inte bevittnade rättegången är det än svårare att avgöra om rätten meddelat en korrekt dom, då allt inte kan förväntas framgå av skriftliga protokoll.110 Likväl är det ändå eftersträvansvärt att försöka granska beslutskvaliteten av domslut. Blottläggningen av brister kan i bästa fall föra rättsutvecklingen framåt.111
En möjlig ingångsvinkel till en kvalitetsgranskning av domslut är att inspireras av de mätvärden forskare i andra vetenskapsområden använder. I ekonomivetenskapen brukar huvudsakligen tre parametrar användas för att värdera beslut: (1) hur mycket information beslutsfattare nyttjat, (2) beslutsfattares konsistens utifrån andra beslut och (3) vilken enighet det finns om beslutets riktighet.112
De två förstnämnda faktorerna är svårapplicerade på domslut. Av domskälen kan i bästa fall en indikation nås på hur mycket information rätten analyserade, men ett definitivt svar finns inte att tillgå. Det anses nämligen vara allmänt känt inom rättsvetenskapen att domskäl inte nödvändigtvis återger domares faktiska tanke-processer.113 I fråga om hur konsekventa rättsliga beslutsfattare är kan det antagligen jämföras inom ramen för ett och samma mål. Mellan olika brottmål är det dock svårt att göra rättvisande jämförelser, då inget är det andra identiskt. Jämförelsematerialet blir därför ytterst snävt.
Vilken enighet det finns om ett besluts riktighet är däremot desto lättare att undersöka. Dels framgår av domskäl om skiljaktiga meningar angivits, dels är det möjligt att jämföra olika instansernas avgörande ifall en dom överprövats. Framför allt hovrätternas ändringsfrekvens bör enligt min mening betraktas som en intressant aspekt i sammanhanget. Tilltron till ett domsluts riktighet borde i allmänhet antas vara högre om två domstolar oberoende av varandra nått samma konklusion. Motsatsvis kan beslutets kvalitet lättare ifrågasättas ifall domstolarna nått olika slutsatser, då det vittnar om att utgången inte var given.
109 Jfr beviskravet i kap. 2.1.
110 Jfr Axberger i: Rättssäkerheten i brottmål: ifrågasatt av Justitiekanslern s. 36.
111 Jfr Rättssäkerheten i brottmål: Rapport JK:s andra rättssäkerhetsprojekt s. 15 f.
112 Paredes s. 439.
113 Gräns, Decisio Juris s. 22.
29 3.7.2 Metod och urval
Mot bakgrund av ovan anfört följer en undersökning av hovrätternas ändringsfrekvens i fråga om jättemål. Berörd problematik med målidentifieringen för tingsrättsavgöranden har vållat problem även här, men i mindre utsträckning. Samtliga hovrätter har nämligen kunnat tillhandahålla information på alla avgjorda brottmål sedan 2012114 som förväntades ta lång tid. Filtreringen har dock skett efter tidsuppskattningar som görs inför huvudförhandlingarna, varför det inte speglar den slutgiltiga förhandlingslängden.
I syfte att kvalitetssäkra undersökningen har jag därför gått igenom huvudförhandlings-protokoll från påtänkbara jätterättegångar och verifierat ifall den effektiva huvudförhandlingstiden i slutändan överskred 100 timmar. Här ska anmärkas att inte alla protokollförare antecknar kortare pauser. Enstaka gränsfall hade därför kanske inkluderats eller exkluderats ur sammanställningen om en annan protokollförare fört anteckningar. En betydande majoritet av fallen har dock inte varit gränsfall, varför betydelsen av nämnda slumpmoment inte bör överskattas.
Enligt Domstolsverkets uppgifter avgjorde hovrätterna 28 jättemål under perioden 1 januari 2012–5 oktober 2016. Av dessa identifierades slutligen 22 fall (79 %), vilket medförde ett datamaterial på 208 domar. Att antalet domar överskrider antalet mål följer av att en dom är synonymt med en åtalad i undersökningen. Ett mål med till exempel fyra tilltalade räknas alltså som fyra domar. Denna definition är att anse som den mest rättvisande i en studie av detta slag då antalet tilltalade i ett mål annars skulle få avgörande betydelse.
De identifierade domarna har bearbetats utifrån fastställda kriterier i Excel. I syfte att tillgängliggöra ett jämförelsematerial anges i vissa delar även resultatet från en dylik undersökning av Svea hovrätt. Den studien undersökte ändringsfrekvensen av samtliga brottmål avgjorda vid Svea hovrätt under perioden 1 januari–30 april 2015.115 Det ska påpekas att jag använt samma definitioner i undersökningen av jättemål som Svea hovrätt använt i sin granskning.116 En målförteckning på samtliga identifierade mål finns tillgänglig som bilaga 2.
114 Äldre mål än så är gallrade ur deras sökdatabaser enligt uppgift från hovrätterna.
115 Undersökning av ändringsfrekvensen i brottmål under perioden 1 januari – 30 april 2015 s. 3.
116 A.st.
30 ändringsfrekvens vilket framstår som mycket anmärkningsvärt. En närmare analys av vad är för typ av ändringar är påkallad för att kunna dra mer precisa slutsatser.
Tabell 5. Olika typer av ändringar
Inledningsvis kan det anmärkas att en förhållandevis stor andel av de ändrade domarna i jättemål hänförs till kategorin ”endast övrigt”. Denna kategori är inte särskilt intressant i sammanhanget då den typiskt sett avser mindre ingripande ändringar i till exempel frågor om skadestånd eller ersättningsskyldighet för försvarskostnader.117
När det gäller hur ofta hovrätten underkänner tingsrättens skuldprövning framgår att i jättemål ändrades skuldavgörandet i 62 % av alla domar, medan motsvarande siffra från Svea hovrätts studie är 22 %.118 Skillnaden är visserligen mycket stor, men det är missvisande att jämföra resultaten i denna del. Detta då det följer av jätterättegångarnas karaktär att många misstänkta är åtalade för väldigt omfattande brottslighet, varvid det är naturligt att skuldavgörandet oftare skiljer sig mellan instanserna. En mer rättvisande
117 Det kan påpekas att övriga kategorier även kan inrymma ändringar som hänför sig till ”endast övrigt”.
118 Angivna värden är det sammanlagda av ”endast skuld” och ”skuld och påföljd”. Värdet från Svea hovrätts studie blir en procentenhet lägre än vad tabell 5 visar p.g.a. avrundningar till närmsta heltal.
31
jämförelse hade krävt att statistiken avsåg ändringsfrekvens per brott och inte per dom.119
Att så pass många fler domar från jätterättegångar ändras i skulddelen men inte i påföljdsdelen torde i huvudsak förklaras av asperationsprincipen. Enstaka skuldändringar ger svårligen utslag i straffmätningen om den styrkta brottsligheten därutöver är omfattande. Vid flerfaldig brottslighet krävs det istället att hovrätten antingen underkänner tingsrättens straffmätning eller gör mer påtagliga ändringar i skuldprövningen för att det ska påverka påföljden. Därmed bör det även anses möjligt att göra tämligen rättvisande jämförelser i fråga om andelen ändrade påföljder.
Av Svea hovrätts studie framgår att påföljden ändrats i 36 % av de överprövade brottmålen medan motsvarande andel för jätterättegångar är 48 %.120 Differensen på 12 procentenheter innebär att det varit 33 % sannolikare att påföljden ändrats i ett jättemål.
Detta är en påtaglig skillnad. I sak bör det dock inte ens vara nödvändigt att jämföra resultaten för att ifrågasätta lämpligheten av jätterättegångar. Att påföljden ändrades för nästan hälften av alla åtalade i de identifierade jättemålen är tillräckligt graverande i sig.
Med ett ekonomivetenskapligt perspektiv indikerar detta att beslutskvaliteten är bristfällig. Ur ett juridiskt synsätt är det däremot inte möjligt att sammankoppla ändringsfrekvensen till det laga kraft vunna avgörandets beslutskvalitet. Hovrättens huvudsakliga uppgift är den att överpröva tingsrättens avgöranden och rätta till felaktigheter, varför hovrättens avgörande är korrekt oavsett domslut i tingsrätten.121 Samtidigt kan inte förringas att det är angeläget att brottmål avgörs med hög kvalitet även i tingsrätten, då processens tyngdpunkt är i första instans.122 Med det sagt är det inte tillfredsställande att tingsrätterna meddelar bristfälliga domar i hög utsträckning.
Alla fel är givetvis olyckliga, men en del fel kan anses vara värre än andra. För att utröna hur allvarliga tingsrätternas felbedömningar är har jag därför undersökt vad det är för typ av påföljdsändringar som meddelats.
119 En sådan granskning kunde inte göras på grund av att det vore oerhört tidskrävande samtidigt som inte heller Svea hovrätt presenterat statistik i denna bemärkelse.
120 Angivna värden är det sammanlagda av ”endast påföljd” och ”skuld och påföljd”.
121 SOU 2013:17 s. 573.
122 A.bet. s. 690.
32
Tabell 6. Olika ändringar i påföljdsdelen för jätterättegångar Antal upphävt eller medfört en frihetsberövande påföljd. I syfte att kvalificera ändringarna som särskilt märkbara har även ett väsentlighetsrekvisit tillämpats. Med det avses domar där hovrätten lindrade eller skärpte fängelsestraffets längd med 20 % eller mer.
Utifrån det anförda kan det urskiljas att 32 tilltalade fått en frihetsberövande påföljd upphävd eller väsentligt förkortad av hovrätten. I motsatt riktning framgår att 21 tilltalade fått en frihetsberövande påföljd meddelad (i motsats till tingsrättsavgörandet) eller väsentligt förlängd av hovrätten. Sammantaget omfattar det 53 % av de ändrade domarna och en fjärdedel av alla identifierade jättemålsdomar. Granskningen visar därmed att påföljdsförändringarna ofta är av väsentlig karaktär.
123 Kategorin inrymmer även ett fall av förlängd sluten ungdomsvård.
33
En brist med företagna studie är att den inte undersökt hovrätternas skäl till ändringar.124 Om det är ny bevisning eller nya omständigheter i påföljdsdelen som medfört ändringen är det inte möjligt att klandra tingsrättens avgörande. I ljuset av Svea hovrätts studie framstår det dock vara mindre sannolikt att jättemålens ändringsfrekvens i hög utsträckning skulle kunna förklaras av detta skäl. Av den studien följer nämligen att ny bevisning eller nya omständigheter i påföljdsdelen bara gav upphov till ungefär en femtedel av de ändrade domarna vid Svea hovrätt.125
Slutligen ska det tilläggas att i strikt bemärkelse går det inte att generalisera denna granskning. Resultaten påvisar bara hur det varit i dessa mål och inte hur det var i de oidentifierade jättemålen eller hur det kommer att se ut i framtiden. För att urskilja eventuella brister med bättre precision vore det också önskvärt om domstolarna företog en mer djupgående granskning av ändringsfrekvensen i stora och komplicerade brottmål. På så vis kan eventuella brister synliggöras.