Juridiska institutionen Höstterminen 2016
Examensarbete i processrätt 30 högskolepoäng
Jätterättegångar och rättssäkerhet
Författare: Jurica Gagula
Handledare: Professor Minna Gräns
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 7
1.1 Bakgrund ... 7
1.2 Syfte och avgränsning ... 8
1.3 Metod och material ... 9
1.4 Disposition och begrepp ... 10
2 Domstolsprocessen i brottmål ... 12
2.1 Bevisbörda och beviskrav ... 12
2.2 Bevisprövning ... 12
2.3 Grundläggande principer ... 13
2.4 Gemensam handläggning av flera brott eller tilltalade ... 13
2.5 Rätten till en rättvis rättegång ... 15
3 Jätterättegångar... 16
3.1 Inledning ... 16
3.2 Definition ... 16
3.3 Kartläggning av antalet jätterättegångar ... 17
3.3.1 Metod och urval ... 17
3.3.2 Resultat ... 18
3.4 Kartläggning av jätterättegångars karaktäristik ... 20
3.4.1 Metod och urval ... 20
3.4.2 Huvudbrott ... 21
3.4.3 Antal tilltalade ... 23
3.4.4 Rättegångsdagar ... 24
3.5 Praktisk handläggning ... 25
3.5.1 Svenskt perspektiv ... 25
3.5.2 Internationellt perspektiv ... 26
3.6 Bevisvärdering ... 27
3.7 Ändringsfrekvensen i jätterättegångar ... 28
3.7.1 Inledning ... 28
3.7.2 Metod och urval ... 29
3.7.3 Resultat ... 30
3.8 Avslutande reflektioner ... 33
4 Kognitionspsykologisk introduktion ... 34
4.1 Historik och kognitionspsykologiska grunddrag ... 34
4.2 Begränsad rationalitet, heuristiker och bias ... 34
4.3 Psykologiskt perspektiv på jätterättegångar ... 35
5 Informationsöverbelastning ... 37
5.1 Inledning ... 37
5.2 Teorins grunddrag ... 37
5.3 Forskningsområde och typfall ... 38
5.4 Orsaksfaktorer ... 40
5.5 Symptom ... 41
5.6 Motåtgärder och sammanfattning ... 43
5.7 Diskussionen i juridisk litteratur ... 44
5.8 Informationsöverbelastning och jätterättegångar ... 45
5.8.1 Inledning ... 45
5.8.2 Informationens karaktäristik... 45
5.8.3 Personliga faktorer ... 47
5.8.4 Uppgiftstyp ... 47
5.8.5 Verksamhetsstruktur och informationsteknologiska faktorer ... 48
5.9 Avslutande reflektioner ... 49
6 Smittoeffekter... 50
6.1 Inledning ... 50
6.2 Amerikansk reglering ... 50
6.3 Smittoeffekter mellan brott ... 51
6.3.1 Amerikansk praxis ... 51
6.3.2 Vetenskapliga studier ... 52
6.4 Smittoeffekter mellan tilltalade ... 55
6.4.1 Amerikansk praxis ... 55
6.4.2 Vetenskapliga studier ... 56
6.5 Juryundersökningars relevans för svenska förhållanden ... 58
6.6 Svenska studier och karaktärsbedömningar ... 59
6.7 Avslutande reflektioner ... 61
7 Åtgärdsmöjligheter ... 63
7.1 Inledning ... 63
7.2 Domstolsledamöternas kapacitet ... 64
7.3 Kumulationsreglerna ... 66
7.3.1 Gemensam handläggning av flera brott ... 66
7.3.2 Gemensam handläggning av flera tilltalade ... 67
7.4 Modernisering ... 69
8 Avslutande reflektioner ... 71
Käll- och litteraturförteckning ... 73
Offentligt tryck ... 73
Litteratur ... 74
Artiklar ... 75
Rättsfall ... 78
Övrigt ... 78
Bilaga 1. Tingsrättsavgöranden ... 79
Bilaga 2. Hovrättsavgöranden ... 80
Förkortningar
A.a Anfört arbete
A.bet. Anfört betänkande
A.dir. Anfört direktiv
A.prop. Anförd proposition
A.st. Anfört ställe
Bet. Betänkande
BrB Brottsbalk (1962:700)
Dir. Direktiv
HD Högsta domstolen
Europakonventionen Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
f. Följande sida
ff. Följande sidor
HovR Hovrätt
ICC Internationella brottmålsdomstolen
JT Juridisk tidskrift vid Stockholms universitet
NJA Nytt juridiskt arkiv
Prop. Proposition
RB Rättegångsbalk (1942:740)
RF Regeringsform (1974:152)
s. Sida
SOU Statens offentliga utredningar
SvJT Svensk Juristtidning
TR Tingsrätt
7
1 Inledning
”Det är vidare svårt […] att tillgodogöra sig och bedöma materialet i ett omfattande brottmål på ett rättssäkert sätt.”
Dir. 2016:31
1.1 Bakgrund
Den 1 januari 1948 uppnåddes en milstolpe i svensk rättsutveckling när den nya rättegångsbalken trädde i kraft. Bläcket hann knappt torka innan framstående jurister prisade den nya ordningen och lovordandet visste få gränser när balken i vissa avseenden beskrevs som alldeles briljant.1 Men inte ens detta mästerverk var helt felfritt. Snabbt framfördes uppfattningen att rättegångsbalken inte var lämpad för de riktigt stora målen.2 Upphovsmännen hade sannolikt inte heller förutsett att månadslånga förhandlingar skulle äga rum i svenska domstolar, men tidigare än någon kunnat ana blev scenariot verklighet.3
Kulmen nåddes 1953 när ett ekobrottmål pågick 42 förhandlingsdagar i Stockholms rådhusrätt och sedermera 40 förhandlingsdagar i Svea hovrätt.4 Målets exceptionella omfång orsakade många besvär, varav vissa var så akuta att den dåvarande justitieministern ansåg sig tvungen att göra avsteg från den sedvanliga lagstiftningsprocessen.5 Ett ”krispaket” antogs därför innan utredningen av själva saken var gjord men det uttrycktes en ambition att vid ett senare tillfälle, i ett större sammanhang, belysa och åtgärda problemen med vidlyftiga brottmål.6 Mot bakgrund av att rättegångsbalken hade infört en ny frejdig beslutsamhet i svensk rättsutveckling var nog även förhoppningen hos många att problemen med jättemål snart skulle bli ett minne blott.7 Men som de bedrog sig.
63 år, 16 justitieministrar och en teknologisk revolution senare är problemen mer aktuella än någonsin. Rekordstora brottmål avlöser varandra på löpande band samtidigt som de månadslånga förhandlingarna verkar bli allt fler. Så sent som i somras
1 Alexandersson SvJT 1948 s. 5.
2 Lassen SvJT 1953 s. 430.
3 A.st.
4 SOU 1955:10 s. 8 & 62 ff.
5 A.bet. s. 8.
6 A.st.
7 Jfr Alexandersson SvJT 1948 s. 5.
8
avslutades den dyraste och längsta rättegången8 i svensk tingsrätts historia när en 14 månader lång förhandling nådde sitt slut.9
Att jätterättegångar är problematiska råder det knappast tvivel om.10 Av denna anledning initierades i våras en omfattande utredning inom ämnet. Utredningsuppdraget angavs till att analysera hur handläggningen av jättemål ”skulle kunna moderniseras och effektiviseras med bevarade krav på rättssäkerhet.”11 En berättigad fråga som uppkommer är dock om det ens är möjligt att tala om rättssäkerhet i dessa mål. Domare själva vittnar om att målen kan innebära ”stora påfrestningar” för dem och människans tankekapacitet är varken obegränsad eller ens så rationell som vi gärna vill tro.12 Kan det vara så att dessa jätterättegångar är övermäktiga de rättsliga beslutsfattarnas kapacitet?
1.2 Syfte och avgränsning
Syftet med uppsatsen är att undersöka om rättssäkerheten i jätterättegångar är bristfällig.
Min ambition är att uppmärksamma eventuell problematik för att om möjligt initiera en vidare diskussion. Framställningen är i huvudsak tvådelad, där jag först kartlägger fenomenet jätterättegångar. I syfte att utforska uppsatsens problemformulering på djupet anlägger jag därefter ett psykologiskt perspektiv på dessa mål.
Jätterättegångar medför flera nackdelar men i fokus för denna uppsats är endast om tilltalade tillerkänns rättssäkra prövningar. Som exempel på andra problem kan dock bland annat långa handläggningstider och ökade utgifter nämnas. Långsamma processer försämrar till exempel ofta bevisläget samtidigt som det medför påtagliga olägenheter för såväl misstänkta som målsägande och vittnen.13 Allra mest alarmerande är det faktum att hela rättsväsendet riskerar att gå på knäna på grund av de mycket omfattande resurser jättemål tar i anspråk.14 Regeringen har insett allvaret i situationen och uttryckt en vilja att ta i med hårdhandskarna.15 På grund av den pågående utredningen kommer jag inte försöka skräddarsy ett mer ändamålsenligt rättegångsförfarande i dess helhet.
Enstaka åtgärdsförslag kommer att diskuteras, men den reformorienterade läsaren får i
8 Södertälje TR B 2725-13.
9 http://www.svt.se/nyheter/lokalt/sodertalje/det-har-ar-hemtjanstharvan (hämtad 2016-10-21).
10 Dir. 2016:31 s. 3 f.
11 A.dir. s. 1.
12 Justitieråd Heidenborg i ”Veckans Juridik” webb-TV 2015-03-26.
13 Dir 2016:31 s. 3 f.
14 A.dir. s. 4.
15 Jfr a.dir. s. 1.
9
huvudsak invänta den stundande utredningen. Framställningen fokuserar inte heller på människans minnesförmåga, utan fokus är endast på människors beslutsfattande.
1.3 Metod och material
På grund av frågeställningens komplexitet har en traditionell rättsvetenskaplig metod inte räckt till för att belysa frågan allsidigt. Framställningen utgår istället i huvudsak från ett humanvetenskapligt perspektiv.16 Inledningsvis tillämpas dock en rätts- dogmatisk metod för att klargöra gällande rätt. Lag, förarbeten, prejudikat och doktrin har använts i denna del. Löpande under uppsatsen refereras också till flera myndighetsskrifter som behandlat frågan om stora och komplicerade mål. Dessa skrifter syftar till att belysa hur jätterättegångar hanteras av rättsväsendet.
I uppsatsens mer centrala delar har först och främst teorin om informations- överbelastning undersökts. Denna granskning kan hänföras till den humanvetenskapliga underdisciplinen rätt och kognition, vilket innebär att kognitionspsykologiska beslutsteorier appliceras på rättsligt beslutsfattande.17 Materialet i denna del kommer huvudsakligen från internationell ekonomivetenskaplig forskning. Att transplantera en teori från en vetenskap till en annan brukar beskrivas som ett transdisciplinärt angreppssätt.18 Tanken här är att en teori inte endast har relevans för vetenskapen den härstammar från, utan att den även kan ges betydelse i en vidare kontext.19 Ett problem med att låna teorier från andra vetenskaper är att jurister generellt sett kan ha svårt att kvalitetsgranska framställningen.20 Särskilt som teorin om informationsöverbelastning inte verkar ha problematiserats av svenska jurister kan därför viss skepticism uppstå mot angreppssättet. Här ska dock påpekas att utifrån ett internationellt perspektiv är det inte särskilt banbrytande att applicera teorin om informationsöverbelastning på rättsvetenskapliga frågor. Ett antal amerikanska jurister har gjort detta och deras bidrag i ämnet har även använts som material.
Vidare har även ett fenomen benämnt smittoeffekter utforskats utifrån ett rättspsykologiskt perspektiv. Detta fenomen har mig veterligen inte utforskats i Sverige, varför det varit nödvändigt att hämta kunskap och material från anglosaxisk rättskultur.
I huvudsak har amerikansk praxis och vetenskapliga studier från USA använts för att
16 Jfr Gräns i: Juridisk metodlära s. 423 f.
17 A.a. s. 424.
18 A.a. s. 428.
19 Se a.a. s. 428 f.
20 A.a. s. 433.
10
belysa frågan. Syftet med praxisjämförelsen är att visa att andra rättskulturer behandlar en fråga annorlunda än vad vi i Sverige gör.
Beträffande studierna som refereras är de i huvudsak av experimentell karaktär.
Tillvägagångssättet för experimenten förklaras i anslutning till dem, men kort kan sägas att dylika studier utförs i en forskningsmiljö där forskare manipulerar variabler under mycket välkontrollerade former.21 Noggrant utförda experiment medför därför att resultaten får en hög intern validitet, vilket innebär att de mäter det man vill mäta.22 Studier av detta slag har dock vissa brister, kanske allra främst den att människor kan bete sig annorlunda när de är observerade.23 För att argumentationen inte ska stå och falla med enskilda studiers reliabilitet har meta-analyser använts när sådana funnits tillgängliga. En meta-analys är en granskning av studier inom ett område med syfte att dra slutsatser om den samlade vetenskapens resultat.
Inom ramen för uppsatsen har även en empirisk undersökning av jätterättegångar genomförts. Av pedagogiska skäl beskrivs kartläggningens metodik först i samband med att resultaten presenteras. Metoden är nämligen essentiell för undersökningens tillförlitlighet, varför det förefaller lämpligt att förklara denna i nära anslutning till relevanta avsnitt. Slutligen har även en rättspolitisk metod använts för att analysera åtgärdsmöjligheter. I denna del har samtliga ovannämnda aspekter vävts samman och därutöver har även åsikter från praktiker belysts. Praktikerperspektivet kommer från en debatt – som finns tillgänglig via webb-TV – på temat jätterättegångar anordnad av Veckans Juridik.24
1.4 Disposition och begrepp
Inledningsvis i kapitel två redogörs brottmålsförfarandet i relevanta delar, vilket möjliggör senare anknytningar till gällande rätt. I kapitel tre följer en kartläggning av jätterättegångar. Resultaten ger utgångspunkter inför följande avsnitt och därtill görs även ett försök att undersöka beslutskvaliteten i jättemål.
I kapitel fyra framställs en kognitionspsykologisk introduktion med ambitionen att skapa en bättre förståelse för uppsatsens problemformulering. Sedan redogörs och problematiseras först teorin om informationsöverbelastning i kapitel fem och därefter
21 Strömwall & Holmberg i: Handbok i rättspsykologi s. 58.
22 A.a. s. 58.
23 A.a. s. 60.
24 Avsnitt med titeln: Jätterättegångarna kan strida mot Europakonventionen – ”svårt att få en överblick”.
Publicerat 2015-03-26.
11
fenomenet smittoeffekter i kapitel sex. Med ovan nämnda avsnitt i åtanke följer i kapitel sju en reformorienterad diskussion, innan avslutande kommentarer tar vid i kapitel åtta.
Med rättssäkerhet avses i denna uppsats den enskildes skydd mot det allmännas utövande av tvångsmakt. Rättstrygghet åsyftar det intresse en brottsdrabbad, och andra personer, har av att begångna brott beivras och lagförs. Slutligen ska rättseffektivitet förstås som det övergripande intresset av att ordningen upprätthålls i samhället, inkluderat att såväl rättssäkerheten tryggas som att rättstryggheten säkras.25
I uppsatsen alterneras uttrycken jätterättegång och jättemål. Detta är endast av stilistiska skäl och ingen värdering följer av ordvalet. Bägge uttrycken avser detsamma:
stora och komplicerade brottmål.
25 Jfr Mellqvist SvJT 2013 s. 753 f.
12
2 Domstolsprocessen i brottmål
”It is a capital mistake to theorize before one has data.”
Arthur Conan Doyle
2.1 Bevisbörda och beviskrav
Av både motiven till rättegångsbalken och av Europakonventionens regel om oskyldighetsprincipen framgår att åklagaren har hela bevisbördan i brottmål.26 Principen är självklar i en rättsstat och dess yttersta syfte är att undvika felaktigt fällande domar.27
För att upprätthålla rättssäkerheten tillkommer även ett högt ställt beviskrav. Genom praxis har beviskravet angetts till att det ska var ställt ”utom rimligt tvivel” att den misstänkte begått gärningen den åtalats för.28 Detta innebär oundvikligen att ett inte obetydligt antal skyldiga personer går fria, men det priset anses nödvändigt för att värna den enskildes skydd mot det allmännas utövande av tvångsmakt.29 Samtidigt kan det observeras att det i enlighet med beviskravet trots allt godtas en viss osäkerhet, då det i annat fall hade varit svårt att meddela fällande domar.30 Avvägningen mellan dessa intressen kan på så vis sägas värna om så väl den enskildes rätt till rättssäkerhet som den brottsdrabbade och allmänhetens krav på rättstrygghet.
2.2 Bevisprövning
Utgångspunkten för bevisprövning i svensk rätt är 35 kap. 1 § RB, varvid det följer att fri bevisvärdering och fri bevisföring råder.31 Den fria bevisvärderingen medför dock inte att avgörandet kan grundas på en rent subjektiv uppfattning.32 Domarens slutliga övertygelse måste tvärtom vara objektivt grundad och kunna stödjas på skäl som godtas av andra förståndiga personer.33 Avgörandet får vidare inte grundas på ett totalintryck av det föreliggande materialet och domaren är även begränsad till det material som framförts i rättegången.34 Det senare hindrar inte att hänsyn tas till omständigheter som är allmänt veterliga eller erfarenhetssatser domaren har kunskap om.35 Bevisvärderingen
26 NJA II 1943 s. 446 & Ekelöf m.fl., Rättegång IV s. 150.
27 Ekelöf m.fl. s. 150
28 Se t.ex. NJA 1980 s. 725.
29 Gregow SvJT 1996 s. 511.
30 Ekelöf m.fl. s. 153.
31 NJA II 1943 s. 444 f.
32 A.st.
33 A.st.
34 A.st.
35 NJA II 1943 s. 445.
13
måste också redovisas i domskäl, bland annat för att göra det möjligt att få information om vilka bevis rätten beaktat och hur bevisvärderingen gått till.36 Sammanfattningsvis kan domaren därför sägas ha frihet under ansvar.
När det gäller principen om fri bevisföring finns det inte några egentliga begränsningar på bevismedel som får användas.37 Hur beviset tillkommit och värdet av bevisning är istället en fråga för värderingen.38 Av part åberopad bevisning kan dock i undantagsfall avvisas av rätten med stöd av 35 kap. 7 § RB. Inskränkningen är emellertid ytterst snäv då det av praxis följer att bevisningen helt måste frånkännas värde för att den ska kunna avvisas.39
2.3 Grundläggande principer
Brottmålsprocessen under huvudförhandling vilar på principerna om (1) muntlighet, (2) omedelbarhet och (3) koncentration. De innebär i tur och ordning (1) att processmaterial ska läggas fram för domstolen i muntlig form, (2) att målet endast får grundas på vad som framkommit vid förhandlingen och (3) att huvudförhandlingen ska genomföras utan onödiga uppehåll och så långt möjligt i ett sammanhang. Reglerna går således delvis in i varandra och utgör varandras förutsättningar. Syftet med principerna är att effektivisera rättegångsförfarandet, men på senare tid har det uppmärksammats att de ibland snarare kan leda till att processer blir tungrodda, tidsödande och kostnadskrävande. En viss uppluckring har därför skett, men principerna fyller alltjämt en central funktion i svensk straffprocessföring.40
2.4 Gemensam handläggning av flera brott eller tilltalade
I 45 kap. 3 § RB återfinns i huvudsak bestämmelserna om förening och särskiljande av åtal. Av bestämmelsens första stycke följer en presumtion att åtal mot en person för flera brott ska handläggas i en rättegång. Av samma lagrum följer dock att undantag kan göras om det är till fördel för målets handläggning och det inte finns särskilda skäl mot det. Denna avstegsmöjlighet tar enligt motiven sikte på oförutsedda händelser såsom
36 Ekelöf m.fl., Rättegång IV s. 162.
37 NJA II 1943 s. 444 f.
38 Diesen i: Handbok i rättspsykologi s. 398.
39 Se NJA 2007 s. 547. Efter HD:s avgörande har en ytterligare avvisningsmöjlighet tillkommit i det fall beviset trots rimliga ansträngningar inte kan tas upp och avgörandet inte bör fördröjas ytterligare, se RB 35 kap. 7 § p. 5 & prop. 2004/05:131 s. 231.
40 Prop. 2004/05:131 s. 80 f. Jfr även Dir. 2016:31 s. 4 f.
14
utevaron av vittnen vid huvudförhandlingen.41 Under sådana omständigheter anses det olyckligt ifall hindret att pröva ett brott även får en dominoeffekt och fördröjer prövningen av andra fristående brott.42 Ett särskilt skäl mot att särskilja åtal är om den misstänkte skulle drabbas av en påtaglig nackdel i påföljdshänseende.43 Om någon döms för flerfaldig brottslighet följer nämligen av den så kallade asperationsprincipen att rätten ska döma till gemensam påföljd utifrån en modifierad straffskala för den samlade brottsligheten.44 Detta medför en ”mängdrabatt” som innebär att den som misstänks för flerfaldig brottslighet har ett intresse av att åtalskumulation sker.45
Anmärkas kan att rättegångsbalken ursprungligen föreskrev att åtalskumulation av flera brott var obligatoriskt om åtalen väcktes samtidigt, men för att främja hanteringen av vidlyftiga mål dröjde det inte länge innan regeln blev fakultativ.46 Av samma anledning utvidgades 2014 möjligheten att särskilja åtal till nyss nämnda reglering, då det tidigare krävdes synnerliga skäl för att handlägga brott separat.47
När det gäller åtalskumulation av flera tilltalade följer av kap. 35 § 3 andra stycket RB att kumulation får ske om det är till fördel för målets handläggning eller det annars finns skäl för det. De skäl som vanligtvis talar för åtalskumulation i denna del är utredningsmässiga och processekonomiska.48 Lagstiftaren betonade dock så sent som 2014 att framför allt processekonomiska hänsyn även kan tala för särskiljande av tilltalade.49 I exempelvis större brottshärvor anses åtalskumulation av personer med endast perifer inblandning i huvudbrottsligheten medföra orimligt höga kostnader.50 Åtal får därför inte läggas samman rutinmässigt, utan såväl rätten som åklagaren har ett ansvar att överväga lämpligheten av åtalsförening.51
Slutligen kan det påpekas att 45 kap. RB förvisso är upptaget i balkens fjärde avdelning avseende tingsrättsförfarandet, men att nämnda regler även anses analogt tillämpbara för hovrättsprocessen.52
41 Prop. 2013/14:170 s. 13.
42 A.st.
43 A.st. & Fitger m.fl. Rättegångsbalken (30 juni 2016, Zeteo) kommentaren till 30 kap. § 4 & 45 kap. § 3.
44 NJA 2009 s. 485 med tillhörande laghänvisningar & Jareborg SvJT 1999 s. 264.
45 Jfr Jareborg SvJT 1999 s. 264. Det ska tilläggas att det finns vissa möjligheter att beakta asperations- principen även om brott handläggs i olika rättegångar, se BrB kap. 34 § 1 & prop. 2015/16:151 s. 35 ff.
46 Fitger m.fl. Rättegångsbalken (30 juni 2016, Zeteo) kommentaren till 45 kap. § 3.
47 Fitger m.fl. Rättegångsbalken (30 juni 2016, Zeteo) kommentaren till 30 kap. § 4 och 45 kap. § 3.
48 Prop. 2013/14:170 s. 17.
49 A.st.
50 A.st.
51 A.prop. s. 17 f.
52 Fitger m.fl. Rättegångsbalken (30 juni 2016, Zeteo) kommentaren till 45 kap. § 3.
15
2.5 Rätten till en rättvis rättegång
Av artikel 6 i Europakonventionen följer ett flertal konkreta rättigheter för den enskilde men den ger framförallt uttryck för en allmän princip om rätten till en rättvis rättegång.
Samma artikel ger också uttryck för oskyldighetspresumtionen som innebär att var och en som blivit anklagad för brott ska betraktas som oskyldig till dess att dennes skuld lagligen har fastställts.
Även av rättegångsbalken följer ett flertal regler som syftar till att garantera rättssäkerheten. Bland dessa regler kan bland annat bestämmelser om objektivitet, jäv och saklighet nämnas. Sammantaget medför de också en underförstådd princip att rättegången ska vara rättvis.53 Sedan 2011 stadgas även denna rättighet i kap. 2 § 11 RF.
53 Felaktigt dömda – Rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt s. 456.
16
3 Jätterättegångar
”Long criminal trials are a cancer on our criminal justice system and they pose a threat to its very existence.”
Justice Michael Moldaver
3.1 Inledning
Södertäljemålet54, Playa-målet55 och assistansmålet56 är bara ett fåtal exempel på stora och komplicerade brottmål som uppmärksammats de senaste åren. Att döma av medierapporteringen har dylika mål blivit allt vanligare med innebörden att uttryck som jätterättegång och jättemål blivit vedertagna termer. Det verkar närmast vara en tidsfråga innan något av uttrycken ges plats i Svenska Akademiens ordlista över svenska språket.
Utvecklingen har heller inte undgått svenska myndigheter. Lagstiftaren har uppmärksammat problemen som tillkommit samtidigt som flera myndigheter bidragit med skrifter i ämnet.57 Detta till trots verkar inte allt för mycket vara känt om denna kategori av brottmål. Regeringen har därför bemyndigat Brottsförebyggande rådet att kartlägga och analysera utvecklingen av jättemål de senaste tio åren, då det anses angeläget att få en närmare bild i detta avseende.58 Kartläggningen förväntas dock framställas först nästkommande år, varför det i skrivande stund saknas en reell kartläggning av jätterättegångar.59 I syfte att fylla den lucka som i dagsläget finns och därigenom kunna uppfylla uppsatsens syfte har jag därför företagit en egen kartläggning av jättemål.
3.2 Definition
En vedertagen svensk definition av stora och komplicerade brottmål finns inte att tillgå.
Varken utredningsdirektivet till den pågående utredningen eller Riksåklagarens respektive Svea hovrätts skrifter i ämnet har definierat innebörden av stora och komplicerade brottmål. En arbetsgrupp vid Stockholms tingsrätt arbetsgrupp har dock anfört att minst 15 dagars förhandlingstid bör vara utgångspunkten för vad som anses
54 Svea HovR B 8076-13.
55 Svea HovR B 2856-13.
56 Svea HovR B 5912-14.
57 Se t.ex. En skräddarsydd rättegång – och vägen dit & Effektivare hantering av stora och komplicerade brottmål – en idéskrift.
58 Dir. 2016:31 s. 2 f.
59 A.dir. s. 3.
17
vara ett stort och komplicerat brottmål.60 Inspiration till en precisare definition går även att finna i utländska rättskulturer. Britterna har till exempel utarbetat särskilda riktlinjer för mål som överskrider 41 rättegångsdagar.61 Ett annat exempel är Ontario i Kanada där en särskild förfarandeordning finns för mål som förväntas pågå minst tre veckor.62 Naturligtvis kan man fråga sig om det är nödvändigt med ett fixerat gränsvärde.
Problemen som associeras med stora och komplicerade brottmål uppkommer knappast från tomma intet efter att en magisk gräns överskridits. Därför är det inte heller anmärkningsvärt att det för svenskt vidkommande saknas en vedertagen definition.
I en kartläggning av omfattande brottmål är det emellertid nödvändigt med en tydlig definition för att möjliggöra en effektiv granskning. I det följande används därför 100 förhandlingstimmar som gränsvärde varefter mål kategoriseras som jätterättegång.
Gränsen har valts på grund av att 100 timmars förhandlingstid visat sig motsvara ungefär 20 rättegångsdagar. I praktiken utgör det oftast en förhandling som varar i två månader och under sådana omständigheter bör det anses berättigat att titulera mål som jätterättegång.
3.3 Kartläggning av antalet jätterättegångar
3.3.1 Metod och urval
I denna del framgår antalet avgjorda jätterättegångar63 och målens totala förhandlingstid sedan 2008. Därtill redogörs även vid vilka instanser målen avgjorts. Informationen har erhållits av Domstolsverket via mailkontakt. Förtydligas ska att Domstolsverket sammanställer förhandlingstid utifrån huvudförhandlingens och eventuella häktnings- förhandlingars effektiva längd.64 Det är därför möjligt att själva huvudförhandlingstiden i vissa mål kan ha underskridit 100 timmar. Att granskningen inte sträcker sig längre än 2008 förklaras av att Domstolsverket saknat tillförlitliga uppgifter för tidigare år än så.
En målförteckning på samtliga identifierade avgöranden finns tillgänglig i bilaga 1.
60 Rapport från arbetsgruppen för en effektivare hantering av stora och komplicerade brottmål s. 9.
61 Report of the Review of Large and Complex Criminal Case Procedures s. 5.
62 A.st.
63 Enligt tidigare angivna definition, d.v.s. att förhandlingstiden överskred 100 timmar.
64 Enligt uppgift från Domstolsverket. Med effektiv tid avses att pauser är exkluderade.
18 3.3.2 Resultat
Utvecklingen av jätterättegångar i Sverige sedan 2008 framgår i tabellformat nedan.
Tabell 1. Brottmål med förhandlingstid överstigande 100 timmar
År Tingsrätts-
avgöranden
Hovrätts- avgöranden
Totalt antal mål
Totalt antal timmar
2008 12 2 14 1 835
2009 10 1 11 1 243
2010 12 3 15 1 925
2011 12 2 14 2 254
2012 15 4 19 3 058
2013 18 5 23 3 442
2014 20 9 29 5 459
2015 13 8 21 2 983
Flera iakttagelser kan göras utifrån statistiken. Först och främst kan det utläsas att jätterättegångar inte är enstaka företeelser, tvärtom har ett tvåsiffrigt antal jättemål avgjorts varje år under den redovisade perioden. En tydlig trend är vidare att jätterättegångarna ökat i såväl antal som omfång de senaste åtta åren. Särskilt illustrativt blir detta när informationen bryts ned i två fyraårsperioder.
Tabell 2. Brottmål med förhandlingstid överstigande 100 timmar
År Tingsrätts-
avgöranden
Hovrätts- avgöranden
Totalt antal mål
Totalt antal timmar
2008–2011 46 8 54 7 257
2012–2015 66 26 92 14 942
Antalet jättemål mellan dessa fyraårsperioder har ökat från 54 till 92 fall. Det motsvarar en ökning med 70 %, vilket är en kraftig tillväxt. En viss förklaring till ökningen är att jättemålen ”hunnit till” hovrätterna i högre utsträckning, då de på senare tid avgjort mer än tre gånger så många jättemål som tidigare. Samtidigt ska observeras att även tingsrätterna fått ta del av en ökad måltillströmning. I procent räknat avgjorde tingsrätterna 43 % fler jättemål den senaste fyraårsperioden jämfört med motsvarade period dessförinnan.
Statistiken är på så vis tydlig att jättemål i allmänhet blivit ett allt vanligare inslag hos domstolarna. Enda instans som lyckats undgå utvecklingen är Högsta domstolen och så lär det förbli. Det är knappast realistiskt att den ska handlägga ett jättemål i dess
19
helhet på grund av reglerna för prövningstillstånd.65 Vad gäller den totala förhandlingstiden kan det anmärkas att den mer än fördubblats mellan de två fyraårsperioderna. En ökning är logisk på grund av det ökade antalet mål, men det framgår även att målen i sig blivit mer omfattande. Under den förra fyraårsperioden tog en jätterättegång i snitt 134 timmar medan motsvarande notering för den senare perioden uppgick till 162 timmar. Det är en ökning med 28 timmar eller 21 % per mål.
Antalet avgjorda jättemål i år ser ut att landa på strax över tjugotalet. Fram till och med 5 oktober avgjordes 17 jätterättegångar, varav 15 i tingsrätterna, med en total förhandlingstid 2 853 timmar. En årsprognos utifrån de siffrorna ger ungefär 22 jättemål med en totaltid på ca 3 740 förhandlingstimmar.
Det är svårt att spekulera kring den framtida utvecklingen, särskilt som kartläggningen endast täcker en begränsad tid. En viktig iakttagelse är dock att antalet jättemål sedan 2012 har stabiliserats runt dubbla dussintalet. I bästa fall kan det indikera att kulmen nåtts och att en ökad måltillströmning inte är att vänta. Mot bakgrund av de enorma resurser jättemål upptar kan det också vara så att det förekommer praktiska begränsningar som försvårar ett ökat tillflöde. Samhällets resurser är begränsade och i Riksåklagarens idéskrift i ämnet framförs att det varken är ”realistiskt eller knappast ens önskvärt att rättsväsendet dimensioneras för att fullt ut utreda all brottslighet av denna karaktär.”66 En illustration på de enorma kostnaderna målen kan medföra är det uppmärksammade Södertäljemålet, där endast brottsutredningen och ena huvudförhandlingen i tingsrätten67 beräknas ha kostat närmare 200 miljoner kronor.68
Som bekant har regeringen redan vidtagit åtgärder för att stävja förekomsten av jätterättegångar. Större reformer än så är också att förvänta med anledning av den stundande utredningen i ämnet, vilket kan antas få ett genomslag i den framtida utvecklingen. Likväl är det en aning optimistiskt att tro att verkligt betydelsefulla reformer kan ske i närtid. Problematiken är allt annat än lättåtgärdad samtidigt som lagstiftningsarbete är tidskrävande. Jätterättegångar kan därför antas vara frekvent förekommande även de kommande åren. Problemen målen medför är således värda att analysera på djupet.
65 Se 54 kap. 9–11 §§ RB.
66 Effektivare hantering av stora och komplicerade brottmål – en idéskrift s. 9.
67 På grund av jävig nämndeman var målet tvunget att tas om i tingsrätten.
68 Dir. 2016:31 s. 3.
20
3.4 Kartläggning av jätterättegångars karaktäristik
3.4.1 Metod och urval
I kartläggningens andra del följer en undersökning av jättemålens karaktäristik vid tingsrätterna. Ett besvärligt moment har varit att identifiera jättemål då Domstolsverket saknat kännedom om målnummer. Domstolsverket har kunnat uppge vid vilka domstolar målen avgjorts men dessvärre har ett antal tingsrätter saknat kännedom om vilka jättemål som avgjorts vid deras instans. Särskilt påtagligt blev denna problematik när målen blev äldre, varför det av praktiska skäl blev nödvändigt att begränsa kartläggningens omfång. Således omfattas endast mål avgjorda från 1 januari 2014–5 oktober 2016. En fördel med tidsbegränsningen är att kartläggningen bättre avspeglar jättemålens nuvarande karaktäristik, framför allt som reglerna om åtalskumulation ändrades 2014.69
Under den avgränsade perioden avgjordes enligt Domstolsverkets uppgifter 48 jättemål vid tingsrätterna. Av dessa identifierades 36 fall (75 %) till denna kartläggning.
Majoriteten av målen identifierades av tingsrätterna, men ett fåtal fall fann jag även på egen hand genom sökdatabaser.70 Efter målen identifierats har jag genom domslut och huvudförhandlingsprotokoll granskat målens karaktäristik utifrån (1) huvudbrott, (2) antal tilltalade och (3) antal rättegångsdagar. I fråga om förstnämnda faktor har fyra vanligt förekommande brottskategorier kunnat urskiljas: ekobrott71, narkotikabrott72, sexualbrott73 och våldsbrott74. De fåtal fall som inte passat in i dessa grupper tillhör kategorin ”övriga brott”.
69 Prop. 2013:14:170. Se redogörelse i kapitel 2.5.
70 I de fall jag själv identifierade jättemål verifierade jag omfånget genom angivna tidsrapporteringar i huvudförhandlingsprotokoll.
71 Brott enligt BrB kap. 9-11 och brott enligt skattebrottslagen (1971:69). Observera att denne definition av ekobrott är något vidare än den ”klassiska” uppfattningen av ekobrott som t.ex. inte omfattar bedrägeribrott, se SOU 2007:8 s. 51 ff.
72 Brott enligt narkotikastrafflagen (1968:64).
73 Brott enligt BrB kap. 6 & kap. 16 § 10 a.
74 Brott enligt BrB kap. 3.
21 3.4.2 Huvudbrott
Figur 1. Jätterättegångar utifrån huvudbrott
I fråga om huvudbrott är ekobrott det vanligast förekommande. Denna observation är mindre förvånansvärt då ekobrott ofta betraktas som en komplex brottskategori.75 Vid en överskådlig analys av fallen ter sig också brottsligheten enligt åklagarens gärningspåstående ofta ha varit avancerad och sofistikerad. Det kan påpekas att ekobrotten inom ramen för jätterättegångar har en stor mångfald, men att den vanligast förekommande brottsrubriceringen är bedrägeribrott.
Vidare framgår att sexualbrott är det näst vanligaste huvudbrottet. Denna kategori kännetecknas av att ett mycket stort antal brott handläggs gemensamt. Inte sällan räknas gärningstillfällena i hundratal och antalet målsäganden är ofta flera dussin. Ett exempel inkluderade till exempel 518 gärningspåståenden och 89 målsägande.76 Brottsforumet i dessa mål är vanligtvis internet och målsägandena är nästan uteslutande minderåriga. I media har målen därför fått epitetet ”nätpedofilimål”.77 Ett tydlig modus operandi återfinns i den bemärkelsen att kontakten mellan de tilltalade och målsägandena ofta företagits via sociala medier.
Narkotikabrottslighet är vidare en vanligt förekommande brottskategori. En gemensam nämnare för dessa mål är faktumet att de involverat anmärkningsvärt många misstänkta, då samtliga fall inkluderade minst nio tilltalade. Antalet åtalade i dessa mål
75 Jfr t.ex. Ramberg i: Rättssäkerheten i brottmål: ifrågasatt av Justitiekanslern s. 150.
76 Attunda TR B 1687-14.
77 Se t.ex. http://www.svd.se/manga-offer-i-natpedofilmal (hämtad 2016-10-21).
Ekobrott 36%
Sexualbrott 22%
Narkotikabrott 19%
Våldsbrott 17%
Övriga brott 6%
22
är dock inte detsamma som antalet centrala parter i förhandlingen. Av fallen kan istället observeras att huvudmännen (distributörer eller säljare) ofta prövas gemensamt med flera köpare, varvid de senare endast intar en perifer roll i förhandlingen. Som en illustration omfattade en prövning fyra huvudmän och 34 köpare.78 Ett annat exempel omfattade i slutändan visserligen ”bara” tio tilltalade, men åklagaren ville inkludera nära hundra köpare i samma förhandling.79 Ifall rätten inte avslagit åklagarens begäran om åtalskumulation hade målet kunnat leda till ett svårslaget rekord i antal parter.80
En annan observation är att kombinationen av kumulationsreglerna kan leda till väldigt egendomliga mål. Det ”värsta” exemplet inkluderade utöver narkotikabrott även åtal för häleri, olovlig körning, brott mot knivlagen, rattfylleri, vapenbrott, misshandel, märkesförfalskning, utpressning, stöld, olaga hot, dopningsbrott, förskingring och snatteri.81 I viss utsträckning kan denna iakttagelse även göras för övriga jättemål.
Den sist urskiljbara brottsgruppen innefattar brott mot liv och hälsa. Likheterna mellan dessa mål är dock påfallande små. Enligt åklagarens gärningspåståenden har den brottsliga kontexten innefattat allt ifrån grov organiserad brottslighet till våld i nära relationer och brott som kan betraktas som rena vansinnesdåd. Tillsammans med tidigare iakttagelser och de två övriga fall – som rörde jaktbrott och artskyddsbrott respektive brott mot lagen om internationella sanktioner – belyser de jättemålens mångfald. Det är inte bara kartelledare som manipulerar marknaden eller distribuerar kokain som kan finna sig i jätterättegångar. Tvärtom föreligger en risk, om än väldigt liten sådan, att många som blir föremål för polisiära utredningar plötsligt kan finna sig mitt i en jätteförhandling.
En parameter som hade varit intressant att granska i ett större perspektiv är antalet prövade brott per förhandling men dessvärre var det en övermäktig uppgift att undersöka. Ett av flera problem är till exempel att domstolarna inte alltid i klarspråk uttrycker hur många gärningar en tilltalad frikänts från.
78 Malmö TR B 3613-14.
79 Stockholms TR dom 2014-05-08 i mål nr B 6627-13 s. 28.
80 A.st.
81 Sundsvalls TR B 924-10.
23 3.4.3 Antal tilltalade
Figur 2. Jätterättegångar utifrån antal tilltalade
Av figuren framgår att:
- 10 mål (28 %) omfattade en tilltalad, - 26 mål (72 %) omfattade flera tilltalade, - 14 mål (39 %) omfattade minst 10 tilltalade, - 10 mål (28 %) omfattade över 20 tilltalade, - 7 mål (19 %) omfattade över 30 åtalade och - att rekordnoteringen omfattade 53 tilltalade.
Det är framför allt ekobrott- och narkotikabrottmålen som kännetecknas av ett stort antal medtilltalade. Sexualbrottsmålen utmärks motsatsvis av en ensam eller ett fåtal tilltalade. Tabellen nedan ger en överskådlig bild av jätterättegångar efter huvudbrott och antal tilltalade.
Tabell 3. Antal jätterättegångar efter huvudbrott och antal tilltalade
Ekobrott Sexualbrott Narkotikabrott Våldsbrott Övrigt
En tilltalad 1 7 - 2 -
Flera tilltalade 12 1 7 4 2
0 10 20 30 40 50 60
E E E E E E E E E E E E E N N N N N N N S S S S S S S S V V V V V V Ö Ö
Antal tilltalade
E: Ekobrott N: Narkotikabrott S: Sexualbrott V: Våldsbrott Ö: Övriga brott
24
Slutligen kan det nämnas att av totalt 466 tilltalade i samtliga mål blev 395 stycken dömda för åtminstone något brott.82 Det motsvarar 85 % av de tilltalade, vilket framstår som förhållandevis lågt om man beaktar det faktum att vanligtvis döms nära 95 % av alla tilltalade.83 Då många tilltalade i jätterättegångar åtalats för många brott är det än mer anmärkningsvärt om fler går fria i jättemål än brottmål i allmänhet.
3.4.4 Rättegångsdagar
Figur 3. Jätterättegångar efter antal rättegångsdagar
Det ligger i sakens natur att jätterättegångar är mycket omfattande och därmed svårhanterliga. Emellertid kan observeras att även jättemålen inrymmer ”mindre” och större mål. Gränsfallen, som precis överstiger 100 förhandlingstimmar, framstår i sammanhanget som lätthanterliga jämfört med de mest omfattande målen.
Rekordnoteringen ligger till exempel på 92 förhandlingsdagar eller 483 förhandlings- timmar.84 Det målet illustrerar att det är svårt att skymta någon bortre gräns för hur omfattande en process kan tillåtas bli, i synnerhet som förhandlingen var planerad till 140 dagar.85
82 En tilltalad avled efter att förhandlingen avslutades men innan dom meddelats, se Södertälje TR dom 2016-10-05 i mål nr B 2725-13 s. 80.
83 Se t.ex. Diesen m.fl., Likhet inför lagen s. 281.
84 Södertälje TR B 2725-13. Angivelsen i timmar erhållen av Domstolsverket.
85 Södertälje TR dom 2016-10-05 i mål nr B 2725-13 s. 655.
0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100
E E E E E E E E E E E E E N N N N N N N S S S S S S S S V V V V V V Ö Ö
Antal rättgångsdagar
E: Ekobrott N: Narkotikabrott S: Sexualbrott V: Våldsbrott Ö: Övriga brott
25
3.5 Praktisk handläggning
3.5.1 Svenskt perspektiv
Riksåklagarens arbetsgrupp framförde redan 2008 uppfattningen att fler juristdomare i regel bör medverka vid stora och komplicera brottmål.86 Av Stockholms tingsrätts arbetsinstruktioner följer också en sådan rekommendation för alla mål som överstiger 15 dagar.87 Därtill kan det noteras att i de identifierade tingsrättsavgörandena deltog två juristdomare i 24 av 36 fall (67 %). Huvudregeln vid tingsrättsprövningarna är därmed att dubblering av juristdomare sker.88
I fjol framställde Svea hovrätts arbetsgrupp riktlinjer hur stora och komplicerade brottmål bör hanteras. Arbetsgruppen medgav föga förvånande att jättemål ställer stora krav på såväl domare som åklagare och advokater.89 I syfte att minska bördan för parterna och ytterst trygga en rättssäker process var den övergripande slutsatsen att handläggningen av jättemål måste skräddarsys efter målens beskaffenhet.90 Faktorer som ansågs särskilt viktiga var välskrivna gärningsbeskrivningar och väl förberedda huvudförhandlingar.91 I fråga om det senare påtalades att jättemål, till skillnad från ordinära mål, inte blir tillräckligt förberedda genom förundersökningen.92 För att åtgärda den bristen framhävdes möjligheten att hålla planeringsmöten inför huvudförhandlingen, för att i ett tidigt stadium kunna klargöra vad som är tvistigt i målet.93 I sammanhanget framhölls också möjligheten att i enlighet med kap. 35 § 3 andra stycket RB låta vitsordade omständigheter ligga till grund för bedömningen. Lagstiftningen är dock inte glasklar varför det angavs att kan finnas anledning att överväga lagstiftningsåtgärder.94
Arbetsgruppen erinrade vidare att ingen onödig utredning bör belasta huvudförhandlingen. Ansvaret för detta anses ytterst åvila åklagaren och försvararen, då det anses vanskligt för rätten att avvisa bevisning.95 Svea hovrätt arbetsgrupp belyste också vikten av uppehåll – ibland uppemot en hel vecka – under huvudförhandlingar för
86 Effektivare hantering av stora och komplicerade brottmål – en idéskrift s. 65 f.
87 Rapport från arbetsgruppen för en effektivare hantering av stora och komplicerade brottmål s. 9.
88 Denna möjlighet framgår av 1 kap. 3 b § RB.
89 En skräddarsydd rättegång – och vägen dit s. 3.
90 A.a. s. 9.
91 A.st.
92 A.a. s. 11.
93 A.a. s. 13 f.
94 A.a. s. 11 f.
95 A.a. s. 14 f.
26
att bland annat kunna ha successiva överläggningar i sak och påbörja domslutsutkast i etapper.96
3.5.2 Internationellt perspektiv
Tankegången att jättemål främjas av förberedelsesammanträden och bevisöverenskommelser är ur ett internationellt perspektiv inte främmande. Vid Internationella brottmålsdomstolen (ICC; International Criminal Court) har man till och med obligatoriska förberedelsesammanträden.97 Vid dessa föreläggs åklagaren bevisa att det finns goda grunder (substantial grounds) att anta att den tilltalade begått de brott den anklagas för, i annat fall nekas rättegång om saken.98 Nekas begäran har åklagaren möjlighet att justera gärningspåståendet eller komplettera utredningen och påkalla ett nytt sammanträde.99 Förfarandeordningen bidrar till att målen blir bättre förberedda samtidigt som det finns en möjlighet att undanta ogrundade men tidskrävande gärningspåståenden från en eventuell huvudförhandling.100
I syfte att påskynda målets avgörande samt koncentrera huvudförhandlingen till viktiga och centrala omständigheter godtar ICC även bevisöverenskommelser.101 Vidare kan erkännanden tas till grund för en fällande dom om rätten klargör (1) att den tilltalade förstått innebörden av ett erkännande, (2) att erkännandet var frivilligt och (3) att erkännandet stöds av omständigheterna i målet.102 En viss granskning av saken krävs således men prövningen kan antas bli mindre ingående än vanligtvis. Vid detta skeende behöver knappast åklagaren tynga rätten med mindre väsentliga bevis som annars framförs för säkerhets skull.103 Den bevisningen kan åklagaren spara ifall rätten beslutar att det behövs en mer ingående prövning av saken.104
96 En skräddarsydd rättegång - och vägen dit s. 24.
97 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen art. 61.1.
98 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen art. 61.5. I viss mån föregrips prövningen av åtalet p.g.a. denna regel, men det är en annan sammansättning som sitter i förberedelserna inför målet än den som dömer i målet, se Lundqvist, Rättegången vid internationella brottmålsdomstolar, s. 75.
99 Lundqvist s. 76.
100 A.a. s. 75 f.
101 A.a. s. 77 f.
102 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen art. 65.
103 Jfr Effektivare hantering av stora och komplicerade brottmål – en idéskrift s. 58.
104 Jfr Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen art. 65.
27
3.6 Bevisvärdering
Problematiken med jätterättegångar har i Sverige även uppmärksammats ur ett bevisvärderingsperspektiv. Heuman anförde redan i slutet av 1980-talet att det är svårt att följa en optimal bevisvärderingsmodell i stora och komplicerade fall med mycket omfattande bevisning. Om rätten noggrant försöker värdera alla enskilda bevisfakta för sig skulle de tvingas göra ”så många svåra och approximativa bedömningar och överväga ett så stort antal slutsatsmöjligheter att risken för felbedömningar kanske blev större än om bedömningarna grundas endast på mera sannolika förhållanden.” Därtill menar Heuman att rätten omöjligtvis ens kan förväntas ha kapaciteten att väga in alla bevisfakta och beakta varje tänkbar slutsats i mål av denna karaktär. För att förbättra rättssäkerheten föreslogs att rätten i efterhand gör en samlad kontroll av hur många påståenden och bevis som inte beaktats. Förtar åklagarens bevisning inte försvarets i denna bemärkelse kan det enligt honom finnas skäl att tillgodogöra försvaret ett visst bevisvärde överslagsmässigt och ge det betydelse i den slutliga helhetsprövningen.105
En risk med omfattande brottmål kan även vara att bevis värderas fel på grund av förväxling mellan kvalitet och kvantitet.106 Diesen har anfört att mängden bevis kan övertyga rätten att den totala styrkan uppnår beviskravet, utan att så egentligen är fallet.
Enligt honom kan det särskilt i indiciemål – med mycket bevisning av ringa värde – finnas en risk att bedömaren värderar bevisen i en ”klump” och bryter mot principen att varje bevis ska värderas för sig.107
I det uppmärksammande och mycket omfattande Playa-målet fick Svea hovrätt anledning att klargöra att rätten inte kan tillåtas ”skarva” vid bevisvärderingen och värdera enskilda bevis utifrån ett helhetsperspektiv.108 Uttalandet följde av att åklagarna i målet gjort gällande att viss bevisning skulle betraktas som en helhet. Visserligen har hovrättsavgöranden inte prejudikatvärde men avgörandet visar att en helhetsbedömning av enskilda bevis inte låter sig göras ens i mycket komplexa fall.
105 Heuman i: Festskrift till Lars Welamson s. 256 & 259 f.
106 Jfr Diesen, Bevisprövning i brottmål, 1994 s. 38.
107 A.st.
108 HovR B 2856-13 s. 23.
28
3.7 Ändringsfrekvensen i jätterättegångar
3.7.1 Inledning
Att bedöma riktigheten av en dom är mycket svårt, särskilt som en materiellt korrekt dom inte är samma som en sanningsöverensstämmande.109 För den som inte bevittnade rättegången är det än svårare att avgöra om rätten meddelat en korrekt dom, då allt inte kan förväntas framgå av skriftliga protokoll.110 Likväl är det ändå eftersträvansvärt att försöka granska beslutskvaliteten av domslut. Blottläggningen av brister kan i bästa fall föra rättsutvecklingen framåt.111
En möjlig ingångsvinkel till en kvalitetsgranskning av domslut är att inspireras av de mätvärden forskare i andra vetenskapsområden använder. I ekonomivetenskapen brukar huvudsakligen tre parametrar användas för att värdera beslut: (1) hur mycket information beslutsfattare nyttjat, (2) beslutsfattares konsistens utifrån andra beslut och (3) vilken enighet det finns om beslutets riktighet.112
De två förstnämnda faktorerna är svårapplicerade på domslut. Av domskälen kan i bästa fall en indikation nås på hur mycket information rätten analyserade, men ett definitivt svar finns inte att tillgå. Det anses nämligen vara allmänt känt inom rättsvetenskapen att domskäl inte nödvändigtvis återger domares faktiska tanke- processer.113 I fråga om hur konsekventa rättsliga beslutsfattare är kan det antagligen jämföras inom ramen för ett och samma mål. Mellan olika brottmål är det dock svårt att göra rättvisande jämförelser, då inget är det andra identiskt. Jämförelsematerialet blir därför ytterst snävt.
Vilken enighet det finns om ett besluts riktighet är däremot desto lättare att undersöka. Dels framgår av domskäl om skiljaktiga meningar angivits, dels är det möjligt att jämföra olika instansernas avgörande ifall en dom överprövats. Framför allt hovrätternas ändringsfrekvens bör enligt min mening betraktas som en intressant aspekt i sammanhanget. Tilltron till ett domsluts riktighet borde i allmänhet antas vara högre om två domstolar oberoende av varandra nått samma konklusion. Motsatsvis kan beslutets kvalitet lättare ifrågasättas ifall domstolarna nått olika slutsatser, då det vittnar om att utgången inte var given.
109 Jfr beviskravet i kap. 2.1.
110 Jfr Axberger i: Rättssäkerheten i brottmål: ifrågasatt av Justitiekanslern s. 36.
111 Jfr Rättssäkerheten i brottmål: Rapport JK:s andra rättssäkerhetsprojekt s. 15 f.
112 Paredes s. 439.
113 Gräns, Decisio Juris s. 22.
29 3.7.2 Metod och urval
Mot bakgrund av ovan anfört följer en undersökning av hovrätternas ändringsfrekvens i fråga om jättemål. Berörd problematik med målidentifieringen för tingsrättsavgöranden har vållat problem även här, men i mindre utsträckning. Samtliga hovrätter har nämligen kunnat tillhandahålla information på alla avgjorda brottmål sedan 2012114 som förväntades ta lång tid. Filtreringen har dock skett efter tidsuppskattningar som görs inför huvudförhandlingarna, varför det inte speglar den slutgiltiga förhandlingslängden.
I syfte att kvalitetssäkra undersökningen har jag därför gått igenom huvudförhandlings- protokoll från påtänkbara jätterättegångar och verifierat ifall den effektiva huvudförhandlingstiden i slutändan överskred 100 timmar. Här ska anmärkas att inte alla protokollförare antecknar kortare pauser. Enstaka gränsfall hade därför kanske inkluderats eller exkluderats ur sammanställningen om en annan protokollförare fört anteckningar. En betydande majoritet av fallen har dock inte varit gränsfall, varför betydelsen av nämnda slumpmoment inte bör överskattas.
Enligt Domstolsverkets uppgifter avgjorde hovrätterna 28 jättemål under perioden 1 januari 2012–5 oktober 2016. Av dessa identifierades slutligen 22 fall (79 %), vilket medförde ett datamaterial på 208 domar. Att antalet domar överskrider antalet mål följer av att en dom är synonymt med en åtalad i undersökningen. Ett mål med till exempel fyra tilltalade räknas alltså som fyra domar. Denna definition är att anse som den mest rättvisande i en studie av detta slag då antalet tilltalade i ett mål annars skulle få avgörande betydelse.
De identifierade domarna har bearbetats utifrån fastställda kriterier i Excel. I syfte att tillgängliggöra ett jämförelsematerial anges i vissa delar även resultatet från en dylik undersökning av Svea hovrätt. Den studien undersökte ändringsfrekvensen av samtliga brottmål avgjorda vid Svea hovrätt under perioden 1 januari–30 april 2015.115 Det ska påpekas att jag använt samma definitioner i undersökningen av jättemål som Svea hovrätt använt i sin granskning.116 En målförteckning på samtliga identifierade mål finns tillgänglig som bilaga 2.
114 Äldre mål än så är gallrade ur deras sökdatabaser enligt uppgift från hovrätterna.
115 Undersökning av ändringsfrekvensen i brottmål under perioden 1 januari – 30 april 2015 s. 3.
116 A.st.
30 3.7.3 Resultat
Tabell 4. Ändringsfrekvens Antal domar
Antal fastställda
Antal ändrade
Andel fastställda
Andel ändrade
Jätterättegångar 208 45 163 22 % 78 %
Svea hovrätt 932 522 410 56 % 44 %
Som framgår av tabellen ändrades 78 % av domarna i jättemål jämfört med 44 % av överprövade brottmål i allmänhet vid Svea hovrätt. Det är nästan en dubbelt så stor ändringsfrekvens vilket framstår som mycket anmärkningsvärt. En närmare analys av vad är för typ av ändringar är påkallad för att kunna dra mer precisa slutsatser.
Tabell 5. Olika typer av ändringar
Jätterättegångar Svea hovrätt
Antal ändrade
domar
Andel av ändrade
domar
Andel av alla domar
Antal ändrade
domar
Andel av ändrade
domar
Andel av alla domar
Endast skuld 38 23 % 18 % 27 7 % 3 %
Endast påföljd 9 6 % 4 % 153 37 % 16 %
Skuld och påföljd 91 56 % 44 % 182 44 % 20 %
Endast övrigt 25 15 % 12 % 48 12 % 5 %
Sammanlagt 163 100 % 78 % 410 100 % 44 %
Inledningsvis kan det anmärkas att en förhållandevis stor andel av de ändrade domarna i jättemål hänförs till kategorin ”endast övrigt”. Denna kategori är inte särskilt intressant i sammanhanget då den typiskt sett avser mindre ingripande ändringar i till exempel frågor om skadestånd eller ersättningsskyldighet för försvarskostnader.117
När det gäller hur ofta hovrätten underkänner tingsrättens skuldprövning framgår att i jättemål ändrades skuldavgörandet i 62 % av alla domar, medan motsvarande siffra från Svea hovrätts studie är 22 %.118 Skillnaden är visserligen mycket stor, men det är missvisande att jämföra resultaten i denna del. Detta då det följer av jätterättegångarnas karaktär att många misstänkta är åtalade för väldigt omfattande brottslighet, varvid det är naturligt att skuldavgörandet oftare skiljer sig mellan instanserna. En mer rättvisande
117 Det kan påpekas att övriga kategorier även kan inrymma ändringar som hänför sig till ”endast övrigt”.
118 Angivna värden är det sammanlagda av ”endast skuld” och ”skuld och påföljd”. Värdet från Svea hovrätts studie blir en procentenhet lägre än vad tabell 5 visar p.g.a. avrundningar till närmsta heltal.
31
jämförelse hade krävt att statistiken avsåg ändringsfrekvens per brott och inte per dom.119
Att så pass många fler domar från jätterättegångar ändras i skulddelen men inte i påföljdsdelen torde i huvudsak förklaras av asperationsprincipen. Enstaka skuldändringar ger svårligen utslag i straffmätningen om den styrkta brottsligheten därutöver är omfattande. Vid flerfaldig brottslighet krävs det istället att hovrätten antingen underkänner tingsrättens straffmätning eller gör mer påtagliga ändringar i skuldprövningen för att det ska påverka påföljden. Därmed bör det även anses möjligt att göra tämligen rättvisande jämförelser i fråga om andelen ändrade påföljder.
Av Svea hovrätts studie framgår att påföljden ändrats i 36 % av de överprövade brottmålen medan motsvarande andel för jätterättegångar är 48 %.120 Differensen på 12 procentenheter innebär att det varit 33 % sannolikare att påföljden ändrats i ett jättemål.
Detta är en påtaglig skillnad. I sak bör det dock inte ens vara nödvändigt att jämföra resultaten för att ifrågasätta lämpligheten av jätterättegångar. Att påföljden ändrades för nästan hälften av alla åtalade i de identifierade jättemålen är tillräckligt graverande i sig.
Med ett ekonomivetenskapligt perspektiv indikerar detta att beslutskvaliteten är bristfällig. Ur ett juridiskt synsätt är det däremot inte möjligt att sammankoppla ändringsfrekvensen till det laga kraft vunna avgörandets beslutskvalitet. Hovrättens huvudsakliga uppgift är den att överpröva tingsrättens avgöranden och rätta till felaktigheter, varför hovrättens avgörande är korrekt oavsett domslut i tingsrätten.121 Samtidigt kan inte förringas att det är angeläget att brottmål avgörs med hög kvalitet även i tingsrätten, då processens tyngdpunkt är i första instans.122 Med det sagt är det inte tillfredsställande att tingsrätterna meddelar bristfälliga domar i hög utsträckning.
Alla fel är givetvis olyckliga, men en del fel kan anses vara värre än andra. För att utröna hur allvarliga tingsrätternas felbedömningar är har jag därför undersökt vad det är för typ av påföljdsändringar som meddelats.
119 En sådan granskning kunde inte göras på grund av att det vore oerhört tidskrävande samtidigt som inte heller Svea hovrätt presenterat statistik i denna bemärkelse.
120 Angivna värden är det sammanlagda av ”endast påföljd” och ”skuld och påföljd”.
121 SOU 2013:17 s. 573.
122 A.bet. s. 690.
