7.3.1 Gemensam handläggning av flera brott
I syfte att trygga rättssäkerheten finns det skäl att begränsa möjligheten till gemensam handläggning av flera brott. Emellertid är det lätt att inse att en sådan åtgärd är svårgenomförbar på grund av flera motstående intressen. Att till fullo undvika risken för smittoeffekter skulle först och främst kräva att alla fristående brottsanklagelser särskiljs från varandra. Ur ett processekonomiskt perspektiv är en sådan lösning inte rimlig då det skulle ge upphov till en sällsynt kostsam ineffektivitet. Därutöver talar även det komplexa påföljdssystemet emot en uppdelning av åtal vid flerfaldig brottslighet, då det i hög grad skulle komplicera straffmätningen.335
En effektiv lösning av problematiken skulle även förutsätta en begränsning av åklagarens möjlighet att lägga fram utdrag ur brottsbelastningsregistret och dylikt. I annat fall undviker man endast risken för ackumulation och sammanblandning av bevis, medan problematiken med tvivelaktiga karaktärsbedömningar kanske bara flyttas till ett annat stadium. En begränsning av nämnda slag är dock en enorm fråga i sig – och ett ämne för en egen framställning – då det skulle begränsa principen om fri bevisföring.336 Ovannämnda aspekter synliggör beaktansvärda skillnader mellan svensk och amerikansk rättskultur. I USA är det i allmänhet förbjudet att förebringa den tilltalades brottsbelastningsregister samtidigt som ett rabattänkande inte tillämpas vid flerfaldig brottslighet.337 I fråga om smittoeffekter balanserar därför amerikansk rättsordning i huvudsak enbart mellan rättssäkerhetsintressen och processekonomiska hänsyn. Därför är det kanske inte så märkligt att smittoeffekter getts en helt annan uppmärksamhet i USA.
Det vore onekligen önskvärt om smittoeffekter uppmärksammas i Sverige. Det är dock inte realistiskt att förespråka lagstiftningsåtgärder i dagsläget. För det förutsätts en noggrann analys av hur en lämplig lösning kan utformas samtidigt som studier på svenska förhållanden påkallas. Det kan te sig otillfredsställande att inget åtgärdsförslag presenteras, men ett viktigt första steg är att ens uppmärksamma problematiken.
335 Prop. 2000/01:108 s. 28. Se även prop. 2015/16:151 s. 35 f.
336 Ekelöf m.fl., Rättegång IV s. 191.
337 Jareborg SvJT 1999 s. 271 & Federal Rules of Evidence Rule 404(b)(1).
67 7.3.2 Gemensam handläggning av flera tilltalade
Forskning påkallar anledning att kritisera rutinartad åtalskumulation av flera tilltalade.
Huruvida smittoeffekter påverkar medtilltalade är inte möjligt att avgöra, men redan risken för informationsöverbelastning ger skäl att skala ned jättemålen. Av utredningsmässiga skäl måste det naturligtvis tillåtas att förena misstänkta även i omfattande brottmål. Samtidigt bör rimligheten av att till exempel inkludera flera dussin köpare i narkotikahärvor ifrågasättas. Justitieråd Mari Heidenborg, dåvarande lagman för Solna tingsrätt, har uttalat följande gällande mål av denna karaktär: ”Man behöver också kanske ha ett antal köpare för att visa just omfattning, systematik och liknande.
Men man kan mycket väl dela upp det så att resterande perifera personer, typ köpare och andra, inte behöver dras in i den här riktigt stora rättegången och på så vis går det alldeles utmärkt att få målen i alla fall något mindre.”338
I vilken utsträckning Heidensborgs synsätt avspeglar sig i praxis är inte möjligt att säga. Uppenbart är att det finns narkotikahärvor med väldigt många tilltalade där majoriteten endast haft en perifer roll.339 Tillsammans med målet vari åklagaren begärde åtalskumulation av nära hundra köpare visar detta att det inte anses självklart att dela upp mål av denna karaktär.340 Det vore därför onekligen önskvärt att samtliga brottmåls-aktörer inser att slagorden ”alla ska med” är sällsynt olämpliga i omfattande brottmål.
Även i fråga om omfattande ekobrottmål verkar det finnas skäl att kritisera gällande rutiner. Advokat Johan Eriksson, som försvarade en tilltalad i ett rekordstort ekobrottmål,341 var starkt kritisk till hur frågan om åtalskumulation skötts i det målet:
”Jag vägrar att acceptera att det här målet inte skulle kunnat delas upp […]”
Frågan om åtalskumulation ankommer i första hand på åklagaren vid utformandet av stämningsansökan, men här ska det poängteras att åklagaren har en delikat uppgift.
Ansvaret att utreda och beivra brottslighet medför att det finns en skyldighet att beredda mål på ett adekvat vis, vilket kan göra det svårt att dela upp medtilltalade i komplexa mål där en viss omfattning eller systematik ska bevisas.342
338 Samtliga citat i detta kapitel är från ”Veckans Juridik” webb-TV 2015-03-26, från avsnitt med titeln:
Jätterättegångarna kan strida mot Europakonventionen – ”svårt att få en överblick”.
339 Se t.ex. Malmö B 3613-14 & Solna TR B 8596-13.
340 Stockholms TR dom 2014-05-08 i mål nr B 6627-13 s. 28.
341 Södertälje TR B 2725-13.
342 Jfr Prop. 2015/16:68 s. 35 ff.
68
Riksåklagare Anders Perklev har i anslutning till komplexa jättemål uttalat: ”Det är omfattande brottslighet där man misstänker att det finns en systematik. För att kunna visa den systematiken och framför allt för att kunna visa de misstänkta huvudmännens roll i det hela behöver man helheten under rättegången. Då blir det väldigt svårt att dela upp. […] Det är ju åklagaren som ensam som svarar för sin del av processen, nämligen att man får tillräcklig bevisning för det brott som man påstår har blivit begånget. Och där kan det bli svårt för åklagaren att så att säga kompromissa med andra intressen.”
Åklagarperspektivet synliggör komplexiteten av frågan, men anmärkas ska att informationsöverbelastning även kan underminera rättstryggheten. Konstaterad överbelastning innebär att rättssäkerheten brister, men därmed inte sagt att det nödvändigtvis är tilltalade som missgynnas. Det kan också innebära att felaktigt friande domar meddelas. I syfte att beivra brottslighet har därför även åklagare ett intresse av att skala ned målen i möjligaste mån. Vidare följer även av objektivitetsplikten att åklagarens primära uppgift är att medverka till en materiellt riktig dom och inte att uppnå en fällande dom.343 Accepteras hypotesen att jättemålen kan ha överträtt domarnas kognitiva kapacitet har åklagare närmast en skyldighet att begränsa målens omfång.
Positivt är att det inom Åklagarmyndigheten finns en vilja att kvalitetssäkra beredningen av jättemål. Bland annat har en arbetsgrupp inom myndigheten föreslagit en rådgivande panel i åtalsfrågan, varefter Riksåklagaren nyligen beslutat om en dylik försöksverksamhet.344 Ifall åklagare ändå tillämpar kumulationsmöjligheten väl frikostigt ska det sägas att det trots allt är rätten som har det sista ordet i frågan.
Heidenborg har framhävt detta och uttalat att ”[…] domstolen faktiskt har ett eget ansvar också att gå in och ta den diskussionen och det är vi som faktiskt i slutändan bestämmer […]”. Härvid har också en arbetsgrupp vid Stockholms tingsrätt anfört att domstolen i fråga om jättemål bör nyttja möjligheten att dela upp åtal om det underlättar målets handläggning eller är till fördel för någon av parterna.345
Sammanfattningsvis verkar både Åklagarmyndigheten och domstolarna överse sina rutiner. Med tanke på att mycket sker i kulisserna bör nog inte fler ingripande åtgärder föreslås i dagsläget. Lagstiftaren har dessutom redan skapat erforderliga verktyg för att
343 Prop. 2015/16:68 s. 35.
344 Delrapport ÅM-A 2014/0226 s. 5 f. & Beslut ÅM-A 2016/0140 s. 1.
345 Rapport från arbetsgruppen för en effektivare hantering av stora och komplicera brottmål s. 16.
69
kunna särskilja tilltalade – om än det i huvudsak motiverats av processekonomiska skäl – och det enda som saknas är därför en attitydförskjutning. Kunskap om människans begränsade rationalitet kan förhoppningsvis bidra till en sådan, varför riktade utbildningsinsatser vore en ändamålsenlig åtgärd.