Ännu ett steg i processen

Lagtillägget i 4kap 4b § andra stycket utlänningsförordningen (2006:97) och i 5 kap. 3 § UtlL (2005:716) innebär ett försörjningskrav på anknytningspersonen. Försörjningskravet syftar till bostad och inkomst där man satt ett minimikrav som måste uppfyllas för att referenten ska kunna återförenas med anhörig. Alla

informanterna uttryckte att lagtillägget är för nytt och fortfarande främmande till viss del. Hur lagen ska tolkas är fortfarande tvetydigt. En av informanterna nämnde att det inte framgår i vilken ordning bedömningen av ansökan ska ske. Konflikten ligger i huruvida man skall börja utreda seriositeten i anknytningen eller om referenten uppfyller försörjningskravet.

Vilken väg man ska gå väcker många frågetecken hos informanterna och

underlättar inte alltid arbetet. Om lagen hade varit mer tydlig och konkret när det gäller olika situationer man som handläggare eller beslutsfattare kan hamna i, skulle arbetet bli tydligare. Detta är motstridigt med det som Johansson (2007) talar om, med att man som tjänsteman är en gräsrotsbyråkrat. Som

gräsrotsbyråkrat ska man ha ett visst handlingsutrymme och detta utrymme ska tjänstemannen själv försöka fylla genom att inte det inte ska ges så detaljerade lagar och regelverk. Dock påpekade informanterna gång på gång att lagen är så pass ny att man fortfarande inte kan veta helt hur den ska tolkas. Vilket kan ses som en viss rädsla i att använda sitt handlingsutrymme (Johansson, 2007). Ett sätt

att underlätta arbetet om hur man ska handlägga, är att se till utfallande domar från Migrationsdomstolen. Dessa domar verkar som riktlinjer för hur liknande ärenden ska handläggas i framtiden, enligt informanterna.

Att deras bedömningsförmåga skulle ha påverkats av tillägget är inget informanterna känner av. Några av dem menar att man har fått nya

bedömningskriterier och det är bara att ta hänsyn till detta. Vissa menar att det innebär bara att man måste begära in fler dokument, men inget som påverkar deras sätt att bedöma ärendena. Dock ansåg vissa av dem att de otydliga direktiven väcker frågor även här, t ex om man kan godkänna inneboende som tillräcklig bostadsform eller andra hand kontrakt. Vilka krav som bör uppfyllas här är en intressant fråga. Johansson (2007) tar upp två sätt att bemöta problem i en klientrelation, det ena han syftar till är att man ska hantera problemet med ett krav. Men även om gräsrotsbyråkraten har rätt att utkräva handling av klienten bör denne, gräsrotsbyråkraten, ha ett visst handlingsutrymme. Man kan ifrågasätta om dessa tjänstemän inom migrationsverket verkligen är medvetna om att det dem kallar oklara direktiv kan ses som ett utrymme för dem att vara med och utforma lagen vidare. De negativa beslut de fattar kan överklagas. Och de utfallande domarna verkar som nya riktlinjer för dem.

Informanterna berättade att det nya försörjningskravet kan anses vara främmande för svensk lagstiftning. För oss kan det vara främmande med en lagstiftning som kräver att man ska kunna försörja sin anhörige, i många fall sin respektive, enligt de anställda på Migrationsverket. Men det är inte främmande inom EU-

lagstiftningen som de flesta informanterna påpekar detta. Sverige har alltid ansetts vara ett generöst land när man talar om invandring, nu måste vi börja anpassa oss mer mot den europeiska lagstiftningen. I regeringens proposition 2009/10:77 kan man utläsa att alla medlemsländer inom EU har någon form av försörjningskrav vid anhöriginvandring. T ex så har England ett absolut försörjningskrav, detta innebär att referenten eller anknytningspersonen alltid är skyldig att försörja den person de vill återförenas med. Länder som Frankrike, Luxemburg och Rumänien har ett krav på en minimilön för att man ska uppfylla försörjning. Nederländernas krav är att man ska kunna uppnå 120 % av en 23-årings minimilön oavsett ålder på referenten. Vissa medlemsländer har gått så långt att de har infört trösklar som varierar i förhållande till hur många familjemedlemmar som ska återförenas med anknytningspersonen.

Sverige har nu också anammat denna lagstiftning fast i en mildare form. Detta kan man ses som en mimetisk/imiterande isomorfis som Di Maggio talar om inom den nyinstitutionella teorin. Han menar att organisationer har en förmåga att ta efter varandra. Isomorfis förklarar varför organisationer inom ett fält tenderar att likna varandra. Man ser ett fungerande koncept och anammar detta istället för att hitta egna vägar (Eriksson-Zetterquist, Kalling & Styhre, 2006). Detta kan man applicera både inom migrationsverket och på politisk nivå som har varit med och arbetat fram lagen. Sådan imitation kommer oftast ut en osäker omgivning. När en organisation eller i detta fall Sverige, inte kan hitta en egen lösning på

försörjningsfrågan. Bidragsfrågan var återkommande under intervjuernas gång Många påpekade att lagens uppkomst var ur en ekonomisk aspekt. Ett sätt för Sverige att lösa denna kostnadsfråga kan därför vara att ta efter EU- lagstiftningen

till Svensk lagstiftning för att minska statens utgifter. Tidigare har det legat i statens ansvar att ge bidrag till alla de som anhöriginvandrat och inte själv kan stå för egen försörjning. Nu ligger ansvaret istället på referenten.

Genom den politisk påverkan, tvingande isomorfism, har migrationsverket fått anamma det nya lagtillägget (Eriksson-Zetterquist, Kalling & Styhre 2006). Gång på gång poängterade informanterna att detta var någonting som kom från politiskt håll och att lagen var något de var bundna att följa. I åtanke får man även här ha att migrationsverket är en offentlig organisation som jobbar på uppdrag av staten för medborgarna, som (Christensen, Laegreid, Roness & Rövik, 2005) beskriver. Att Sverige blir ännu ett land i Europa med hårdare Migrationslagstiftning ser vi som en mimetisk/imiterande isomorfism (Eriksson-Zetterquist, Kalling & Styhre 2006). Många av informanterna tog också upp att Sverige bara var ett i leden av alla de länder i Europa som tagit efter denna hårdare lagstiftning. Det var en poäng som vissa av informanterna ville lyfta fram, att Sverige faktiskt inte var de enda med en sådan lagstiftning som sätter krav vid anhöriginvandring. Detta verkade vara ett sätt för dem att vinna legitimitet genom att påvisa att Sverige inte var de enda med liknande lagstiftning. Några tog upp England som exempel där kravet på anknytningspersonen är mycket hårdare och omfattar alla. Vi tyckte att det verkade vara en förklaring för informanterna som visade att denna moraliska värdering inte var deras egna. Även att Sverige som land inte var de enda i

Europa, då handläggarna och beslutsfattarna fungerade som representanter för den offentliga organisation de arbetade i.

Även Christensen, Laegreid, Roness & Rövik (2005) tar upp detta fenomen och kallar det för mytperspektivet. De menar att det handlar om att adoptera ett recept som fungerat för andra organisationer inom samma område. Enligt ovanstående så uppmärksammas ofta ett fungerande recept av ledningen för att lösa något som kan ses som ett problem eller att det är ett behov av någon form av effektivisering. Våra informanter uttrycker tydligt att det kan vara av en ekonomisk aspekt som tillägget uppkom och att man då vänder sig till andra länder för att se hur de har löst försörjningsfrågan och lyfta ansvaret bort från staten.

Att Sverige har valt att gå i linje med övriga medlemsländer inom EU kan man också jämföra med den nyinstitutionella teorin som talar om organisationsfält och dess påverkan av varandra. Med detta menar teorin att en förändring inom en organisation kan framkalla en förändring inom en annan. Denna förändring kan vara en indirekt påverkan av hur strukturer inom närliggande organisationer ändras. Då dessa organisationer ofta har en nära samverkan är det, enligt Eriksson-Zetterquist, Kalling & Styhre (2006) oundvikligt att dessa inte har en direkt och indirekt påverkan på varandra.

En annan teori som kan appliceras utifrån detta är att vissa av informanterna ger uttryck för att man bara följer lagstiftning och regler utan en tanke på att man är en människobehandlande organisation som bör upprätthålla vissa värderingar och mänsklig moral. Med nya krav och kriterier som ska uppfyllas är det bara fler fack för handläggarna att placera in klienterna i. Migrationsverkets struktur innebär att klienterna, anknytningspersonerna, måste placeras in i olika fack för att man ska kunna utreda ett ärende. Hasenfeld (2010) menar att man som handläggare utför

moraliska handlingar när man fattar beslut, dessa kan leda till moraliska konsekvenser för de berörda.