Det är bara att lyda

Som sagt tidigare så kom lagförslaget från regeringen med en hel del reservationer från migrationsverket. Dessa fick verka som en av remissinstanserna under

utredningen av införandet och utformandet av det nya lagtillägget. Man bör ha i åtanke att även om det står att Migrationsverket var en remissinstans så tog man inte hänsyn till alla anställda inom hela denna organisation. En av informanterna menar att det var bara det rättsliga rådet som var delaktiga i utredningen och med utformningen. Det var även dessa individer själva som kom med synpunkter och kritik mot hur det egentliga förslaget såg ut. Här kan man dra paralleller med det som Christensen, Laegreid, Roness & Rövik (2005) talar om när de menar att implementeringen av nya lagar och reformer inte sker helt oproblematiskt. De menar att då det oftast är politiker som fattar besluten som de offentliga verksamheterna ska lyda så har dessa sällan någon form av insyn i hur det egentliga arbetet utförs och hur förändringen påverkar de anställa och brukarna.

Alla informanter, oavsett befattning, säger att de inte anser sig vara delaktiga i varken beslut, utformning eller implementering av tillägget. Visserligen uttryckte merparten av dem att de visste att ett försörjningskrav var på väg, men att ens

egna åsikter inte spelade någon roll. När det var dags för implementering av tillägget så fick man en lathund, för att underlätta i klassificeringen av vilka som omfattas av kravet eller inte, den direkta ordern var uppifrån och det var bara att lyda. Här kan man se det som Christensen, Laegreid, Roness & Rövik (2005) menar, den svenska demokratin bör spegla sig inom de offentliga organisationerna och man kan ifrågasätta om det gör det här.

För att återkomma till vad Christensen, Laegreid, Roness & Rövik (2005) vidare hävdar så menar de att som tjänsteman har man ett vist handlingsutrymme, detta har förtroende har man fått för att politiker och regeringen arbetar med att

delegera uppgifterna neråt. Då våra politiker ofta inte har tiden eller de kunskaper som krävs för att ha en fullständig kontroll i de offentliga verksamheterna förlitar de sig på att detta handlingsutrymme ska ge rum för att reformer och förändringar ska ske så smidigt som möjligt. Dock får tjänstemännen detta ökade förtroende också för att man litar på att de besitter rätt kompetens och kunskap för att utföra sina arbetsuppgifter. De bör agera professionellt i rollen som tjänsteman och ha i åtanke att det är för medborgarna man arbetar när man arbetar inom en offentlig verksamhet. Några av våra informanter ger uttryck för att verkligheten ser annorlunda ut. De menar att det inte finns utrymme för egna tankar eller åsikter när man arbetar för den offentliga sektorn.

Som gräsrotsbyråkrat kan man ofta se sig som en underordnad och att man måste lyda under ledningen men Johansson (2007) menar att man har ett visst

handlingsutrymme och att man bör pröva detta. Då många av informanterna uttrycker att man anser att lagförslaget inte har tar hänsyn till klienterna och de svaga grupperna kan man även på detta dra paralleller med vad Johansson (2007) menar är den dubbla rollen som gräsrotsbyråkrater eller tjänstemän utsetts för dagligen. Man följer order lagda uppifrån med en attityd av att man inte har något val. Men dagligen ställs de anställda inför prövningar då det är dessa som möter klienterna ansikte mot ansikte. De anställda är å ena sidan människor som möter människor, men å andra sidan är man en organisation som möter en klient. Därför kan man fråga sig om den handlingsfrihet som Johansson (2007) talar om

verkligen finns inom organisationen.

Johansson (2007) tar upp kravet gräsrotsbyråkraterna har om att följa direktiv uppifrån, enligt Lipsky är de bundna att följa krav som kommer från högre instans. Gräsrotsbyråkraternas handlingsfrihet vägs av i förhållande till deras bundenhet att följa lagar och regler. Enligt det byråkratiska idealet ska förhållningssättet vara allt annat än personligt. Så är inte fallet på

tillståndsenheten, eller under möte med människor över huvudet taget tror vi. Handläggarna är de som har direkt kontakt med klienterna i ärendebehandlingen. Det framgick däremot att sådana ärenden som gällde anhöriginvandring ofta inte omfattades av ett flertal möten. Då anknytningspersonen omfattades av kraven räckte det ofta med ett möte och sedan begärdes uppgifter in som kunde bevisa deras inkomst och bostadssituation. Beslutsfattarna och handläggarna passar in i Lipskys beskrivning av gräsrotsbyråkrater där de jobbar med klienterna som enskilda fall med en viss handlingsfrihet i arbetet. Alla ärenden är fall för sig som är unika framgick. Man måste ta hänsyn till varje falls situation och de uppgifter

som kommer in som ett enskilt fall enligt informanterna. ”Man kan inte dra alla över en kam” är ett citat som framkom några gånger under intervjuerna.

Eller är organisationskulturen så stark att de anställda själva inte ser hur mycket de egentligen kan påverka sitt arbete (Christensen, Laegreid, Roness & Rövik, 2005). Denna tolkning gör vi då man får en känsla av vissa informanter, att den egna åsikten verkligen inte får spela någon roll i arbetet de utför. En av

informanterna säger själv att i det här jobbet får man inte ha egna åsikter, i så fall kan man inte utföra sitt arbete. Den strukturella organisationen har en så stark kultur att de som arbetar inom verksamheten verkligen anser sig vara helt utan åsikter.