Darwin hade inte bara en begåvad konkurrent i samtiden utan också en snillrik föregångare i den franske biologen Jean Baptiste de Lamarck. Men Lamarck råkade illa ut. Hans tankar om att naturen gick framåt genom evolutionen passade väl in under franska revolutionen: om naturen kunde göra framsteg, då kunde de lägre klasserna också göra det. Men i restaurationens Frankrike efter Napoleons fall passade de sämre, och hans mindre nogräknade rival Baron Cuvier gjorde sitt bästa för att förlöjliga honom och hans idéer, inte minst i en nekrolog som var så full av animositet och förtal att franska akademin vägrade att låta honom framföra eller publicera den. Men, skriver författarna, mer än 175 år efter Lamarcks död ”finner vetenskapen att evolutionär avsikt kan vara närmare till sanningen än Lamarck någonsin föreställde sig.” (143 ff.)
Det är emellertid långt dit. För efter Darwin med hans tes att evolutionen styrs av slumpen gjordes experiment som visade att bakterier inte överlevde när de utsattes för fientliga virus. De mutationer som ändå inträffade var helt slump- mässiga. Men 1988 prövade John Cairns ett experiment med bakterier med en förkrympt gen, som hindrade dem att tillgodogöra sig laktos. Han inympade dem i kulturer, där det enda näringsmedlet var laktos. Han svälte dem alltså långsamt, och det visade sig att de då kunde aktivera en medfödd mutations- skapande mekanism och överleva i stora kolonier. Cairns kallade detta för riktad mutation. Men tanken att ”stimuli från omgivningen kunde kopplas tillbaka in i (feed back into) en organism och direkt skriva om genetisk information var en styggelse för den centrala dogmen”, och Nature, som publicerat hans artikel, liksom också Science, rasade mot honom, och hans insats rubricerades som ”Ett kätteri i evolutionsbiologi”. Men senare experiment har gett honom rätt. (147 ff.)
Det är fråga om en helt annan mekanism än den som var känd av vetenska- pen. För att öka möjligheterna att överleva kan celler aktivera ett enzym som producerar en stor mängd slumpvis muterade genkopior.
Denna mekanism, som avsiktligt frambringar slumpmutationer, representerar den darwinska delen av processen. […] När en av dessa genvarianter kan pro-
ducera en proteinprodukt som effektivt kan upplösa organismens stress, skär bakterien av den ursprungliga ineffektiva genen […] och ersätter den med den nybildade versionen. Detta är den lamarckska delen av mekanismen […] orga- nismer anpassar sig inte bara till en omgivning, utan de ändrar också avsiktligt sina gener för att öka framtida generationers anpassning. (150)
I själva verket är denna process, som författarna liknar vid brainstorming, eller i varje fall dess resultat, redan känd för de flesta. Teknologer har på det sättet skapat bakterier som kan äta oljespill, och den medicinska vetenskapen har blivit utmanövrerad av mikrober som har lärt sig att bli motståndskraftiga mot våra antibiotika.
Summeringen i boken är slagkraftig. ”Vad gäller frågan, ’Inträffar evolutionen på grund av avsikt eller inträffar den på grund av slump?’ är svaret ett rungande ’ja!’” Det tycks som om bakterierna vill överleva, slumpen tycks ha ett avsiktligt mål. ”Hur kan vi veta det? Därför att […] när den adekvata adaptionsmutatio- nen har hittats, stannar processen. Det är som lustigheten: Varför finner man alltid ett förlorat föremål på den sista plats man söker? Därför att när du har funnit det, slutar du leta.” (150 f.)
Som Lamarck såg det är evolutionsprocesser alltså nära förbundna med en organisms förmåga att svara på och anpassa sig till förändringar i dess omgivning. Men frågan är om det finns en underliggande ordning som skapar universum eller om allt är slumpartat såsom kollisioner mellan stjärnor, stora orkaner och spridningen av luftburna smittoämnen. Författarna föreslår att svaret är en balans mellan båda, och konkretiserar det i en figur (154):
Den springande punkten här är kaos. Allt som ser slumpartat ut är inte godtyck- ligt – det kan vara kaotiskt. Fastän kaotiska system ser slumpartade ut, baseras de i själva verket på en underliggande organisation. Om man tittar ner på gol- vet i New Yorks Grand Central Station under rusningstid, tycks mängder av folk irra kring helt slumpartat, och ändå vet vi att varje individ har ett alldeles
I detta kontinuum för livet befinner sig slump och ordning vid ändpunkterna med kaos som mittpunkt. På en skala av förutsägbarhet är osäkerhet relaterad till slump och deter- minism till ordning.
bestämt mål. Men om någon skulle skrika ”Elden är lös!”, så skulle verkligt kaos ögonblickligen utbryta när folk flydde åt alla håll.
Godtyckliga system är fulla av osäkerhet och saknar en organisation som skulle kunna bära upp liv. I den andra ytterligheten, ett stelt kristallint system, kan liv inte uppkomma, därför att det saknar den dynamik som är nödvändig för levande organismer. Livet kräver ett system som är precis rätt och finner det i dynamiskt, kontrollerat kaos.
Newtons fysik utmärks av ordning och determinism, medan kvantmekaniken införde osäkerhet i ekvationen. Kaotiska system kännetecknas av både ordning och oordning och har alltså tillkommit i enlighet med både Newtons fysik och kvantmekaniken. Det är inte fråga om antingen-eller utan både-och. På så sätt kan vi nå fram till en mer holistisk och därför mer realistisk uppfattning av vår värld. (155) Därmed har vi till sist nått slutstationen på bokens stora ”sinus- kurva” (se ovan s. 44). Men vad denna holism innebär blir närmare begrundat först i upptakten till del III om det nya paradigmet (205–214).
System kan vara ytterligt känsliga för sina utgångspunkter: en fjärils vingslag i Brasilien kan leda till en tornado i Texas. Så är det med vädret, havsströmmar och evolution i biosfären. De är inte godtyckliga förlopp men väl kaotiska. De är i princip förutsägbara – för den som kan bestämma utgångspunkten och de fortsatta villkoren med total precision! (157)
Författarna prövar ytterligare andra exempel. Ett sådant som vi inte ser, därför att det är känt av alla, är att det av en spermie och ett ägg kan bli en människa. Ett annat är det framtidsperspektiv som boken lanserar redan genom sin titel och ofta återkommer till, nämligen en ”emergent mänsklig kultur”, en mänsk- lighet som sammansluter sig likt cellerna i vår kropp till en superorganism, som kan rädda vår överlevnad.
Att detta osannolika verkligen skulle kunna hända underbyggs med paralleller till svärmande insekter, fåglar i flockar och fiskar i stim. Man har sökt förkla- ringar till dessa märkliga konfigurationer i mängden av individer och närheten mellan dem. I båda fallen skulle det finnas en kritisk punkt, där individen plöts- ligt förvandlas till en del av ett kollektiv. Men man har också tänkt sig att det finns ledare eller trendsättare, experter på var det finns mat eller var faror lurar.
På samma sätt tycks det att också utvecklingen av den mänskliga svärmen är grundad på både dess täthet och antal experter. När massan av den mänskliga befolkningen når en viss täthet och vi tvingas leva och verka närmare varann, kommer inflytandet av ett förhållandevis ringa antal kulturella experter att väg- leda oss till att abrupt växla mönster och riktning, samtidigt som vi utvecklas till en mer vaken, medveten och livsbejakande version av mänskligheten. Såsom
det kunde ha föresvävat Lamarck, kommer dessa experter att hjälpa oss att rädda oss själva från oss själva. (159 f.)
Författarna knyter inte detta till sin titel ”Spontaneous Evolution”, men såvitt jag förstår är det här det tyngsta argumentet för en sådan evolution, ett sådant ”kvanthopp”, ligger. Det är ett gott argument, det bästa jag sett, men det åter- står en svårighet. Jag vågar inte säga hur medvetna myror, fåglar och fiskar är – förmodligen mer än vi tror – men så självmedvetna som människor är de inte. Hos oss finns det alltid utrymme för en individ att gå mot strömmen, och ofta nog – men inte alltid: Hitler! – är det också önskvärt med sådan frihet. Fråga är därför om denna nya ”mänsklighet” någonsin kommer till stånd.