”Som namnet antyder är mänskligheten, humanity, en livsform utmärkt av att vara mänsklig, human”, skriver författarna. ”Genom historien har det också funnits exemplariska människor, som levat enligt de mänskliga värdena med- lidande, filantropi, vänlighet, tolerans, välvilja, barmhärtighet och generositet. […] Men alltför många lever liv utmärkta av likgiltighet, intolerans, grymhet, illvilja och t.o.m. barbariska drag […]. Dagens civilisation representerar snarare inhumanitet än humanitet.” (339)
Under rubriken ”Att hela den gamla berättelsen” anför författarna lärorika exempel på ”exemplariska människor”. Först exemplifierar de med Nelson Mandela, som lyckades omvandla sina erfarenheter från 27 år i fängelse till andlig visdom och medkänsla och som efter mordet på en kollega förstod att förhindra våld och hämnd genom att ”från djupet av min varelse” vädja ”till varje enskild sydafrikan, svart som vit […] att stå samlade mot dem som, från vilket håll det vara månde, vill förstöra det som Chris Hani gav sitt liv för – friheten för oss alla”.
11 september 2001. ”Skulle det ha gett genljud av kärlek […] vid en tid när Amerika hade världens uppriktiga medkänsla? Vi tror det.” (347 f.)
Här anförs också fall från konflikten på Nordirland och från en judisk kantor i Nebraska och hans hustru, som genom tålamod och kärlek lyckades vända hatet från en rullstolsbunden Nazi- och Ku Klux Klan-man, så att han kastade sin hakkorsring, flyttade in hos det judiska paret, konverterade till judendomen och slutligen dog, hållande deras händer.
Men hur skall vi göra själva, hur skall vi råda bot på detta? Svaret är: ”Genom att göra det omedvetna medvetet. När vi inser att vi kan programmeras genom fruktan, blir vi mindre mottagliga för manipulationer från dem som drar nytta av en masskonflikt.” (Göring anförs här som skyldig; 345) Under rubriken ”Att förändra den inre sfären” anförs den gamla sanningen att människans sinne är det yttersta fängelset och att det gäller att nå ”frihet från begränsande och oöns- kad undermedveten programmering”. (350)
Det första befriande steget är att klart inse ”att var och en av oss, oavsett hur andligt utvecklade vi kan inbilla oss vara, är engagerad i ett mestadels osynligt skuggbeteende”. Det andra steget är att erkänna sitt ansvar för vad som hänt i våra liv. Vi har ju dock fri vilja (354). Att förneka ansvaret är att se sig själv som offer. ”Bara när vi erkänner ansvaret har vi en möjlighet att odla processer och praktiker som sätter oss i stånd att reagera annorlunda nästa gång […]. Framgång i livet är grundad på att styra våra handlingar genom medvetna beslut” (351)
Det ligger utanför ramen för den här boken, menar författarna, att gå närmare in på hur vi medvetet skall styra våra liv, men de pekar på tre grundläggande moment: avsikt, val och praktik. Om nöden är uppfinningarnas moder, så är avsikten troligen fadern. Om vi alla är cellsjälar i en superorganism, mänsklig- heten, måste vi fråga oss vilka val vi kan göra för att stärka denna organism. Himlen är inte en destination, sägs det, utan en praktik. Det finns mängder av resurser för att inöva en sådan praktik, till exempel buddhistisk koncentration på det medvetna, meditation, yoga, tai chi, qigong, kognitiv beteendeterapi och en hel rad andra system som boken hänvisar till i en särskild, tidigare nämnd, bilaga (365 ff.).
Bortom behovet av individuell och samhällelig omprogrammering fordrar spontan evolution ytterligare ett språng i tänkandet. Det gäller, som boken redan varit inne på, att förvandla tänkandet i antingen-eller till både-och. De motsatta sidorna är i själva verket partners i evolutionens ”intelligenta dans” (xvi). Det anförs en hel rad sådana motsatser, men texten stannar inför den mel- lan manligt och kvinnligt. ”Striden mellan könen tas för given och naturligtvis med mannen överst.”
Konventionell biologi ser fortfarande naturen i enlighet med den darwinska mardrömmen om en värld för evigt uppslukad av livshotande konkurrens. […] Men dominanshistorien ger ingen biologisk mening alls. När en spermie och ett ägg förenar sig för att skapa nytt liv, besegrar den ena den andra? […] ’Det finns ingen hierarki mellan ett frö och dess skal. De arbetar tillsammans eller de arbetar inte alls.’(356)
De polariserade motsatserna är i själva verket rotade i en enhet. Detta visste de österländska filosoferna redan för 4000 år sedan, när de skapade yin-yang symbolen. En svart fläck finns i det vita och en vit i det svarta, en antydan om att båda enheterna är gjorda av samma stoff.
Till det yttre är män och kvinnor olika, men i det inre har båda både masku- lina och feminina hormoner. En världsbild där båda principerna är helt i balans är nyckeln till födelsen av en ny mänsklighet. (357)
Är vi mogna att nå fram till en bättre mänsklighet? Många anser inte det, men författarna finner åtskilliga lovande tecken, som dock inte är så övertygande, som man skulle ha önskat. Och när de vill fullfölja tanken på en sammanhållen mänsklighet genom att tänka på motsvarande sätt också om Jorden – den skall förbinda sig med andra jordlika planeter för att fortsätta processen av expan- derande medvetande – ja då blir man förskräckt. Umgänge mellan planeter är liksom inte så vanligt … Där kulminerar en viss äventyrlighet, som kan spåras också i den tidigare påtalade tendensen att okritiskt reducera människolivet till cellens och kvantmekanikens nivå. New edge blir till new age.
Men det vore orätt att sluta där. I stället skall jag sluta med början, nämligen med en bild som författarna lyckliggör oss med i bokens introduktion för att åskådliggöra vad byte av paradigm, av vakt vid Edens lustgård, kan innebära.
Yin-yang symbolen består av två separata enheter, svart och vitt, och ändå innehåller varje enhet den andras frö.
Och då inte bilden av fågel Fenix, som höjer sig upp ur sin egen aska, som de också åberopar, utan bilden av en larv:
Tänk dig att du är en enda cell bland miljoner, som finns i en växande larv. Strukturen omkring dig har fungerat som en väloljad maskin […]. Då börjar en dag maskinen att skälva och skaka. Systemet börjar dö bort. Det råder en känsla av mörker och överhängande dom.
Inifrån den döende populationen börjar ett nytt släkte av celler att framträda, kallade imaginal cells (celler som pekar mot imago, den fullbordade insekten). Sammanslutande sig i en gemenskap finner de på en plan för att skapa något helt nytt utifrån spillrorna. Ut ur förfallet uppstår en stor flygande maskin – en fjäril – som förmår de överlevande cellerna att undkomma ur askan och uppleva en vacker värld, långt bortom vad man kunnat föreställa sig. Här är det över- raskande: larven och fjärilen har exakt samma DNA. De är samma organism men mottar och svarar på en annan signal till organisation.
Det är där vi är i dag. […] vi ser media rapportera från en larv-värld. Och ändå, överallt vaknar mänskliga imaginal cells till en ny möjlighet. De sluter sig sam- man, kommunicerar och stämmer in i en ny, sammanhängande signal av kärlek. Kärlek, ja. Författarna försäkrar att det inte är fråga om någon slapp, översval- lande känslosamhet utan om det ”vibrationsklister som skall hjälpa till bygga denna nya flygande maskin och manifestera vårt öde som mänsklighet”. (xvii f.) Det låter kanske inte så mycket klarare …
60 år på en halvtimme
Upptäckter längs vägen om vetenskap–världsbild–sätt att tänka
Vi har hela vårt liv levt instängda i Newtons/Darwins paradigm med dess analys och reduktion, dess materialism, atomism, mekanism, determinism. Men Ilya Prigogine, Bruce Lipton och, när det gäller romaner, jag själv har skapat nya sätt att tänka som får oss att se att vi lever i en värld, som är en process, full av liv och rörelse och skapande, en värld mer lik oss än vi tror. Det litterära verket förstås inte bäst genom att man sönderdelar det enligt ”analysens grundbegrepp” och därmed denaturerar det utan genom att hålla samman det som en pro- cess, en fungerande helhet.
Världen är inte (bara) en addition av materiella ting utan (också) en process som skapar helheter, ett hav av självorganiserande system, drivna av solenergins kretslopp på Jorden. Till dessa system hör vi själva och alla organ i vår kropp ner till cellen. Vid sidan av materien finns osynliga energifält som gravitation och elektromagnetiska fält; möjligen är de relaterade till det andliga.
Människan, liksom växter och djur, är inte ett passivt objekt för krafter i och omkring henne utan ett eget kraftcentrum med grader av frihet. Viktigare än konkurrens är samver- kan. Se bara på de 50 miljarderna cellerna i vår kropp och på kroppens alla organ! Utan deras samverkan vore vi inte till.
Eftersom det nya tänkandet bejakar ”både-och”, utesluter det inte det gamla. Det omfattar både materia och energifält.
Detta är huvudlinjer, och man kan naturligtvis göra oändligt många nyanseringar och vidareutvecklingar. Se www.lagerroth.com samt:
Erland Lagerroth, Landskap och natur i Gösta Berlings saga och Nils Holgersson (1958); Romanen i din hand (1976); Världen och vetandet sjunger på nytt (1994; om Prigogine); ”Män- niskans frihet och ansvar” (2010; om Lipton/Bhaerman, Spontaneous Evolution från 2009)
Litteraturen (Romaner) Naturen Människan
Gösta Berlings saga Anhopning av Liv och rörelse Slav under gener Vi styr själva
av Selma Lagerlöf materia, ting Virvlar, ljuslågor, celler Offer för det våra liv inom Analys efter Episka och och föremål Självorganiserande undermedvetna det möjligas ram på förhand lyriska relationer Analytisk öppna system Antingen-eller Både-och uppställda Vägen genom reduktionism till långt från jämvikt Analys Holism synpunkter verket. Samverkan atomer och Process skapar helhet Slump Avsikt och begrepp Den episka proces- elementarpartiklar Emergens Determinism Frihet Styckevis sen skapar värld Evolution gm urval Evolution gm skapande Materia Energifält, ande och delt Fullt och helt Allas strid mot alla Samarbete Konkurrens Samarbete