Bruce Lipton är en rätt ovanlig figur. Han är född 1944 i en förstad till New York och har gått en ganska krokig väg. Han blev PhD i utvecklingsbiologi vid University of Virginia 1971, men hans två vetenskapliga stationer är annars universiteten i Wisconsin, där han undervisade i cellbiologi, och i Stanford, där han forskade om cellmembran. Men sedan har han lämnat den akademiska världen för egen forskning och eget tänkande, för vad han med en av sina många vitsar kallar ”new edge science”. ”Anledningen till mitt uppbrott var att jag, trots flera forskares stöd, kände att mitt budskap föll för döva öron” (Biology of Belief, svensk övers. enl. nedan, s. 31). Han använder sig dock ständigt av titeln PhD, tydligtvis beroende på att den tänks stå som garant för att det inte är fråga om något vanligt new-age-flum.
Lipton är en framstående föreläsare och har framträtt som key-note-speaker på en rad konferenser och som gästtalare på TV- och radio-shower. Hans första stora bok, The Biology of Belief från 2005, utsågs till ”Best Science Book” 2006. År 2009 fick han det japanska Goi-fredspriset med den vältaliga motiveringen:
Through his research and educational activities, Dr. Lipton has contributed to greater understanding of life and the true nature of humanity, empowering wide layers of the public to take control of their own lives and become responsible co-creators of a harmonious planetary future.
Brytningspunkten kom 1985, när Lipton kände sig nergången både som män- niska och som forskare. Han hade fått anställning som lärare vid en medicinsk högskola i Montserrat i Karibien och kunde där tänka i nya banor ”utanför de strikta ramar som råder inom den konventionella akademiska världen”. Det var där han fick en vetenskaplig uppenbarelse som omintetgjorde hela hans tidi- gare tro på hur livet fungerar. Berättelsen om denna uppenbarelse är den bästa inledningen till Spontaneous Evolution. Och nu kommer jag att citera från en svensk översättning av The Biology of Belief, som publicerats under namnet Tro, dogmer och biologi (andra tryckningen 2009).
Detta livsomvälvande ögonblick inträffade när jag gick igenom den forskning som gjorts på mekanismerna som celler använder för att styra sin fysiologi och sitt beteende. Plötsligt insåg jag att en cells liv kontrolleras av dess fysiska och energetiska miljö – inte av dess gener. Generna fungerar bara som molekylära ritningar som används vid tillverkningen av celler, vävnader och organ. Miljön fungerar som en ”entreprenör” som läser av och aktiverar de genetiska ritningarna och är i slutändan den faktor som ansvarar för hur cellens liv ser ut. Det är den enskilda cellens ”medvetenhet” om sin miljö, inte dess gener, som sätter livets mekanismer i rörelse. (Lipton, Tro, dogmer och biologi, 2009, s. 16).
Detta var ändå
inte en fullständig överraskning eftersom jag intuitivt alltid haft en tvivelaktig känsla kring det som kallas genetisk determinism. En del av dessa tvivel härstam- made från mina arton år av statsfinansierad forskning på klonade stamceller. Även om det krävdes ett längre uppehåll bortanför den traditionella universi- tetsvärlden innan jag verkligen insåg hur det låg till, hade min forskning gett obestridliga bevis på att biologins mest trogna lärosatser om genetisk determinism är fullständigt felaktiga. [---] Jag blev alldeles euforisk av den nya insikten att jag kunde förändra mitt liv genom att ändra mina trossatser. Jag fick förnyad energi eftersom jag insåg att det fanns en forskningsbaserad väg som ledde från min befintliga uppgift som ständigt ”offer” till min nya uppgift som ”medskapare” av mitt öde. (a.a. 16 f.)
Jag ifrågasatte inte längre bara Darwins version av evolutionen där ”djungelns lag” rådde, utan också biologins mest centrala dogm – antagandet att generna
styr livet. Denna vetenskapliga teori har nämligen en stor skavank: gener kan inte slå på eller stänga av sig själva. Gener är helt enkelt inte självaktiverande. Någonting i omvärlden måste utlösa deras aktivitet. Även om detta faktum redan hade etablerats av den senaste forskningen, struntade de flesta konventionella forskarna i det, förblindade som de var av den genetiska dogmen. Min frispråkiga provokation försatte mig i ännu högre grad i kategorin Vetenskaplig kättare. Jag riskerade nu att både bannlysas och brännas på bål.
Med cellsamhället som förebild drog jag slutsatsen att vi inte är offer för våra gener, utan att vi själva styr över vårt öde. Vi har möjlighet att skapa liv fyllda av harmoni, glädje och kärlek. Jag testade hypotesen på mitt eget liv eftersom mina åhörare undrade varför mina insikter inte gjort mig lyckligare. De hade helt rätt, jag behövde integrera min nya medvetenhet i mitt dagliga liv. (30 ff.) I den här boken kommer jag att dra upp en ny slags riktlinje. På ena sidan av linjen finns en värld som definieras av nydarwinism, som ser på livet som en evig kamp mellan biokemiska robotar. På andra sidan finns ”den nya biologin” som ser livet som en samarbetsresa med starka, hälsosamma individer som kan programmera sig själva till att skapa glädjefyllda liv. När vi korsar linjen och verkligen förstår den nya biologin, behöver vi inte längre hålla på att älta frå- gan om vilket som är viktigast – arvet eller miljön. Vi kommer att se att vårt medvetna sinne övertrumfar båda. Jag tror att vi kommer att få uppleva ett lika genomgripande paradigmskifte som när idén att jorden är rund introducerades i ett samhälle som trodde att jorden är platt. (34 f.)
Så långt Bruce Liptons väg till klarhet, sådan den avspeglas i den svenska över- sättningen av The Biology of Belief. Här kommer jag emellertid att introducera en annan och senare bok med än större perspektiv: Spontaneous Evolution. Our Positive Future (and a Way to Get there from here (2009) (bilderna i fortsättning- en är hämtade från den). En komplikation därvidlag är att den har två förfat- tare: vid sidan av Lipton också Steve Bhaerman. Den senare är lite svårare att få grepp om, men han presenteras som författare, humorist och politisk och kulturell kommentator, med ”Swami Beyondananda” som spirituellt alter ego (Spontaneous Evolution, s. 403). I den senare rollen har han skrivit motton till alla kapitel i boken. Mottot till företalet får vara ett exempel: ”Jag har goda nyheter. Det kommer visst att bli fred på Jorden… Jag hoppas verkligen att vi människor är där för att avnjuta den.” (xix)
I övrigt är Bhaermans insats svårare att bedöma. Så länge det handlar om biologi, är författaren säkert Bruce Lipton, men när det glider över mot ekonomi och politik, som i kapitel fjorton och femton, är det Bhaerman som för ordet. Som nämns i förordet (xii) har han nämligen arbetat på en bok, som har samma
titel som kapitel femton. Tydligtvis svarar han också för de inspirerade sidorna om den amerikanska författningen och grundlagsfäderna. De båda författarna täcker olika områden, och boken får därmed en väldig bredd, vilket resulterar i över 400 stora sidor. Försiktigtvis skall jag i fortsättningen mestadels tala om ”författarna”.
I Spontaneous Evolution har två av bokens tre delar ett kritiskt anslag: ”What if Everything You Know is Wrong” och ”Four Myth-Perceptions of the Apoca- lypse”. Ja, tänk om allt vad vi vet är fel och att vad vi uppfattar som objektiva iakttagelser i själva verket är avhängiga av inlärda vanföreställningar som kan leda till vår egen undergång! Tyngdpunkten ligger dock lyckligtvis på de positiva lösningar som författarna finner fram till.
I. Tänk om allt vad vi vet är fel!
Tanken att vi kan ha misstagit oss lanseras med hjälp av tre bilder. Stjärnan vi beundrar på himlen befinner sig ljusår bort, och den kan ha utslocknat för länge sedan. Kaptenen på ett fartyg ser ett ljus vid horisonten och begär att det skall ändra kurs, men ljuset svarar att det är ett fyrtorn. Bilden som föreställer en ung flicka kan också ses som en gammal käring. Vi väljer själva hur vi tolkar våra sinnesintryck. Vi navigerar efter gamla vetenskapliga föreställningar, som blivit motbevisade, men nyheten om deras död har, liksom stjärnans, ännu inte nått oss. (1 ff.)