Den svagaste punkten i det kritiskt-realistiska samhällsvetenskapliga vetenskaps- teoribygget är kanske kopplingen mellan ontologin och en praktiskt tillämpbar epistemologi (Walters & Young, 2001). Speciellt gäller detta utvärderingen och bedömningen av teoriers relevans. Mer konkret kan vi fråga oss hur vi egent- ligen utifrån våra studier av the empirical kan säga något om de teorier som ligger till grund för studierna, det vill säga hur vi kan göra utsagor om struk-
turer och mekanismer (the real) i en värld där utfallen i the actual är villkorade av många och vissa möjligtvis icke-observerbara förhållanden. Det är svårt att hitta någon självklar lösning på detta problem som, till sin natur, rör glappet mellan abstrakt och konkret forskning. Vi kan bedriva abstrakt forskning om the real genom abstraktioner och konceptualiseringar och utveckla teorier om innehållet i strukturer och mekanismer, men hur kan vi egentligen veta om en eller annan teori är av större relevans (eller kanske mer ”sann”?) än en annan?
Givetvis har en enkel linjär kausalbild, som den framställs i idealbilden av kvantitativ metod, lättare att bedöma relevansen av teorier. Inom denna tradi- tion finns en konventionellt fastställd utvärderingsmetod. De empiriska utfal- len bedöms i termer av jämförelser med teorins prediktion, och den teori som är bättre på att förklara ett utfall är en överlägsen teori. Sedan kan det natur- ligtvis finnas andra problem med ett sådant förhållningssätt som förutsätter kritisk tolkning av teorin, till exempel att modellen inte uppfyller krav på att vara tillräckligt parsimonious i variabelspecifikationen. Men trots allt har man en förhållandevis fast grund, mot vilken man bedöma teoretiska utsagor och teoriers relevans. Men den kanske är bedräglig. Sayer (2000) föreslår att san- ning måste bedömas utifrån practical adequacy, det vill säga efter någon typ av praktisk lämplighet eller tillräcklighet: ”[…] in terms of the extent to which it generates expectations about the world and about results of our actions which are realized.” (Sayer, 2000, s. 43). Här påpekar dock Sayer att hur praktiskt lämplig vår kunskap är skiljer sig åt mellan olika sammanhang. Detta är i linje med den realistiska ontologin, men argumentet för oss egentligen inte närmare ett svar på frågan hur teorier bedöms i förhållande till varandra. Practical adequacy säger nämligen lite om utvärderingen av strukturer och mekanismer, men mer om att teoriers praktiska lämplighet skiljer sig åt under olika förhållanden. Kanske är dock frågan om teoriutvärdering fel ställd, och kanske är det så besvärligt att det inom samhällsvetenskapen inte finns några generellt applicerbara kriterier för att bedöma en orsaksteoris förklaringsvärde, eller relevans, i förhållande till en annan. Det är möjligt att det inte finns något annat sätt att bedöma teorier som uppkommit genom abstrakt forskning än via deras praktiska lämplighet.
En sådan tolkning kan möjligen uppfattas som att teorier skall bedömas genom deras prediktionsförmåga (som inom traditionell kvantitativ metod), men ett sådant argument faller delvis på grund av den kritiska realismens syn på samhällsvetenskapen som ett studium av öppna system. Kvar återstår då utvärderingen av en teori om strukturer och mekanismer och de villkorande faktorer under vilka dessa mekanismer får sitt uttryck i händelser, events. Ett sådant synsätt är en stor kontrast till de vetenskapsteorier som bygger på enkla
kausalsamband (orsak–verkan) och på utvärdering av teoriers matematiska prediktionsförmåga. Men en kritisk-realistisk vetenskapsteoretisk utgångs- punkt ställer också mycket stora krav på forskares omdöme, sakkunskaper och redovisning av metod och abstraktionssätt. Oomtvistade teorier skall man nog dock inte heller fara efter i ett sådant sammanhang. Detta ställer naturligtvis till problem för samhällsvetenskapliga forskare som vill bedöma vetenskapliga teorier som vore samhället ett slutet system. Förvisso finns det väl en sanning och en omvärld oberoende av vår observation om den. Men att ta reda på något om denna oberoende värld ställer mycket höga krav på metodisk och metodo- logisk stringens och tolkning. En flexibel kritisk realism öppnar också upp för komplementariteter mellan intensiv och extensiv metod på ett tydligare sätt än tidigare inom samhällsvetenskapens historia. Från den polariserade beskriv- ningen av den kvantitativa revolutionen och cultural turn har vi därmed rört oss alltmer mot en samhällsvetenskap där intensiva och extensiva metoder på ett mer flexibelt sätt kombineras och belyser olika delar av ett problem. Inom ekonomisk geografi förefaller det som att en sådan utveckling blir alltmer tydlig. Då gäller det också att vi inom svensk samhällsvetenskap ser till att ge studenter och forskare de verktyg och förkunskaper de behöver för att delta i en sådan framtida vetenskaplig utveckling.
Slutsatser
Från att ha varit i centrum för forskningen inom ekonomisk geografi rörde sig de kvantitativa metoderna länge alltmer mot ämnets periferi. Denna utveckling karakteriserade nog också många andra samhällsvetenskaper i Sverige. Men forsk- nings- och undervisningslandskapet håller på att förändras. I denna korta artikel har jag dels försökt ge en överblick över de kvantitativa metodernas förändrade roll inom samhällsvetenskapen och ekonomisk geografi över tid, dels diskuterat den kvantitativa metodens roll inom en samhällsgeografi alltmer influerad av den kritiska realismens ställningstaganden (eller i alla fall vetenskapsteoretiska ställningstaganden som ligger nära detta förhållningssätt). Även den som inte är särdeles trakterad av alla aspekter av den kritiska realismens ontologi och epistemologi kan lära av Sayers och andra realisters inställning till extensiva metoders användning inom dagens samhällsvetenskap. Det finns risk att man är alltför skeptisk till den kvantitativa metodens möjligheter, utan att det egent- ligen finns anledning till det. Den centrala frågan är vad vi egentligen mäter med extensiva metoder, vad det skall tjäna till att använda sig av dem, och hur resultaten ska tolkas. Sayer påminner oss om att strukturer och mekanismer kan
vara oss dolda i studiet av samhällsvetenskapliga problem. Genom oreflekterat användande av en enkel ontologi som negligerar den stratifierade verkligheten riskerar vi att mäta utfallen som även är starkt beroende av villkorande faktorer, men dra slutsatser om strukturernas verkan. Genom att avfärda kvantitativa metoder, å andra sidan, sorteras en rad tekniker bort på grund av ett historiskt tolkningsföreträde som har utvecklats över tid, men som kan förändras.
Det är en viktig uppgift för dagens samhällsvetare att skapa intressanta kom- plementariteter mellan intensiva och extensiva metoder och tekniker. Extensiva metoder är speciellt användbara vid kartläggning av fenomen och strukture- rande av stora material. Regressionsanalyser och andra multivariata metoder identifierar tänkbara samband på matematisk väg, och specificerar problem för vidare forskning. Dessa förmår dock kanske inte i det första utgångsläget att skilja mellan det abstrakta och det konkreta. För detta behövs andra former av studier, ofta av intensiv karaktär. Men det är tolkningen av de kvantitativa resultaten och dessas koppling till teoretiska resonemang som är den springande punkten vad gäller användning av extensiva metoder, inte de extensiva metoderna i sig. Därför är den syntetiserande forskningen (Sayer, 1992), där avancerade extensiva metoder används i kombination med intensiva studier att föredra, och kanske till och med nödvändiga om man nu finner den kritiska realismens postulat tilltalande. Annars har jag svårt att se hur man på ett övertygande sätt skall kunna överbrygga avståndet mellan konkret och abstrakt forskning och mellan realistisk ontologi och epistemologi. Detta argument om metodernas komplementaritet är förvisso även giltigt om man inte accepterar alla drag i den kritiska realismens vetenskapsteoretiska ställningstaganden. Därmed kan det också ligga till grund för de utbildningsinsatser i metod som vi riktar mot nya samhällsvetare. De kommer tvivelsutan att ha nytta av både intensiv och extensiv metod, och deras kombinationer, inom sina framtida arbeten inom forskning, offentlig sektor eller inom näringslivet.
Noter
1 Givetvis är detta till viss del beroende på disciplin och lärosäte. Nationalekonomi, till exempel, är närmast fullständigt dominerat av kvantitativa metoder. Men poängen som exemplet med kulturgeografi och ekonomisk geografi ska illustrera, nämligen att metoders popularitet överlag svänger med tiden, hoppas jag kommer att illustreras tydligt senare i denna artikel.
2 Stort tack till professor emeritus Gunnar Törnqvist, som så att säga var med när det begav sig, för inspirerande och informativa samtal kring geografins doktrinhistoria och lunda- forskarnas roll i den kvantitativa revolutionen. Författaren står själv för alla vantolkningar av händelseförloppet.
3 Detta är naturligtvis en trivialbeskrivning av positivismen. För en mer nyanserad men ändå lättillgänglig beskrivning, se till exempel Bryman 2002.
4 Möjligen har den kvantitativa revolutionens betydelse överdrivits i den internationella litteraturen. Faktum är att geografin under hela 1900-talet varit ett slagfält för olika metodstrider.
5 Givetvis utelämnar detta breda tecknande av ämnets historia många variationer och indi- viduella forskningsinriktningar. Denna artikels syfte är dock att diskutera metodanvänd- ningen inom olika skolor, varför en så schematisk skiss ändå torde vara användbar.
Referenser
Barnes, T. J. (2001a). ”Lives lived and lives told: biographies of geography’s quantitative revo- lution”. Society and space: Environment and Planning D, 19 (2001). s. 409–29.
Barnes, T. J. (2001b). ”Retheorizing Economic Geography: From the Quantitative Revolution to the ’Cultural Turn’.” Annals, Association of American Geographers, 91. (2001) s. 546–65. Bryman A. (2002). Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber.
Coenen, L. (2006). Faraway, so close! The changing geographies of regional innovation. Avhand- ling, Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds universitet. Hallin, P.-O. och Gren, M. (2003). Kulturgeografi. En ämnesteoretisk introduktion. Malmö: Liber. Hägerstrand, T. (1953). Innovationsförloppet ur korologisk synpunkt. Avhandling, Meddelanden
från Lunds universitets geografiska institution, Avhandlingar XXV. Nelson, H. (1913). En Bergslagsbygd. Ymer 1913.
McKendrick, J. H. (2001). ”Multi-Method Research: An Introduction to its Application in Population Geography.” Professional Geographer 51(1) s. 40–50.
Moodysson, J. (2007). Sites and modes of knowledge creation. Avhandling, Meddelanden från Lunds universitets geografiska institution, Avhandlingar CLXXIV.
Peet, R. (1998). Modern geographical thought. Oxford: Blackwell.
Plummer, P. S. (2003). ”The Modeling Tradition”, i Sheppard, E. and Barnes, T. J. (red.). A Companion to Economic Geography. Blackwell.
Rogerson, P. A. (2006). Statistical Methods for Geography. Sage.
Sayer, A. (1992). Method in Social Science. A realist approach. London: Routledge. Sayer, A. (2000). Realism and Social Science. London: SAGE.
Törnqvist, G. (1963). Studier i industrilokalisering. Avhandling, Meddelanden från geografiska institutionen vid Stockholms universitet, nr 153.
Walters, B., Young, D. (2001). ”Critical Realism as a Basis for Economic Methodology: a critique”. Review of Political Economy, vol. 13 no 5, 2001.
Wiig Aslesen, H. (2006). Innovation in an urban context. Avhandling, Institutionen för kul- turgeografi och ekonomisk geografi, Lunds universitet.
Yeates, M. H. (1968). An introduction to quantitative analysis in economic geography. New York: McGraw-Hill.