Birros förhållande till Strindberg genomsyrar hans krönikor på många olika plan, men förhållandet är inte alltid direkt uttalat utan finns där snarare för den som bryr sig om att leta. Det finns exempel på krönikor där Birro är betydligt mera öppen med att avslöja sina förebilder, som krönikan från 991214.
1900-talet går mot sitt slut, ett nytt millennium står för dörren och det gamla årtusendet skall summeras på ett eller annat sätt. Denna slut- summering sker framför allt i medierna och Birro vill inte vara sämre. I denna krönika hänger han sig åt namedropping i stor skala när han tar sig för att presentera ”listan över årtusendets viktigaste, vackraste, roligaste, mest begåvade personer”.
Föga överraskande inleds listan med August Strindberg. Därefter följer lite drygt hundra namn innan listan avslutas med Bröderna Birro. Det är i ett historiskt perspektiv ett mycket smickrande sällskap som Peter placerar sig själv och sin bror Marcus i. På listan återfinns vetenskapsmän som Galileo Galilei, Marie Curie och Kopernicus; författare som Gun- nar Ekelöf, Fjodor Dostojevskij, Stig Dagerman, Dylan Thomas, Graham Greene, Ulf Lundell och Shakespeare; komiker som Groucho Marx, John Cleese och Charlie Chaplin; musiker som Morrisey, Mikael Wiehe, Björk, Joe Strummer och Mick Jones från The Clash; filmare som Ingmar Berg- man, Woody Allen och Martin Scorsese. Listan är lång och rymmer till och med en fiktiv karaktär: Nalle Puh.
Att kartlägga den exakta betydelsen av den här listan låter sig knappast göras, men det går att dra några generella slutsatser kring Birros själv- framställan utifrån den. Det är inte heller nödvändigt att analysera vartenda namn då det är sättet som skribenten bygger sin identitet på jag är ute efter, inte exakt hur identiteten ser ut.
Genom den bredd som listan uppvisar säger Birro tveklöst något om sig själv. Det är förmodligen ingen slump att listan innehåller förhåll- andevis många italienska namn utan får väl snarare ses som ett resultat av Birros italienska rötter. En annan slutsats som kan dras är att Birro står fast förankrad i såväl den fina kulturen som populärkulturen. John Lee Hooker samsas med Giuseppe Verdi och så vidare. Birro ger med listan också intrycket av att vara en mycket beläst person, med bred allmän- bildning och ett socialt engagemang. Namn som Martin Luther King och John Hron signalerar det senare.
Att på det här sättet lista sina förebilder och dessutom sätta sig själv i deras sällskap får ses som ett starkt uttryck för en identitet som mycket väl kan jämföras med att tonåringar världen över gärna går omkring med t-shirts med favoritbandets namn på bröstet. Det är ett sätt att förmedla sin identitet – en form av varudeklaration.
Birros lista är dock mer komplex än en t-shirt med Marilyn Manson tryck, inte minst för att den innehåller många olika namn. Olika läsare kommer att fästa vikt vid olika namn på listan, helt beroende på deras egna intressen, förförståelse och kanske också generationstillhörighet. Låt mig ge ett konkret exempel.
Ett namn på listan är Bertil Gärtner. Vid första anblick säger detta namn mig absolut ingenting utan jag lägger större vikt vid Goethe som står före på listan och Joe Strummer som kommer en bit längre ner. För mig var Bertil Gärtner vid första anblicken ointressant. När jag visade den här listan för min handledare första gången var Bertil Gärtner bland de första som hon la märke till och reagerade på.
Gärtner är biskop och fanatisk kvinnoprästmotståndare, med andra ord en mycket kontroversiell person. Man kan undra varför Birro väljer att förknippa sig själv med honom. Kanske är det av någon helt annan anledning som Birro har valt att ha med honom på listan, men någon motivering förekommer inte. Gärtners närvaro riskerar hur som helst att kasta obehagligt mörka skuggor över, som jag tycker, oerhört sympatiska figurer som Joe Strummer och Nalle Puh.
Den här lilla episoden illustrerar mycket väl två saker. För det första komplexiteten och problemen med att analysera en sådan här lista, och att publicera den. Samtidigt som den faktiskt ger en tydlig bild av författaren kan den också förvirra läsaren, vilket naturligtvis kan vara författarens upp- såt. Vilken betydelse har de enskilda namnen på den här listan? Det ges ingen närmre förklaring och läsarna får själva ta ställning till de olika per- sonernas roll på listan. Närvaron av en kontroversiell person som Gärtner kan tveklöst få negativa konsekvenser för Birro. Är det så att även han är kvinnoprästmotståndare? Det framgår inte av krönikan eller av kontexten och läsaren lämnas helt med de associationer som de själva har till per- sonen, vilket är en uppenbar risk för skribenten. Risken för missförstånd är stor då skribenten inte pekar läsarna i rätt riktning.
För det andra illustrerar det här mycket väl det som Hart (1997) syftar på när han skriver att all retorikkritik (analys) är självbiografisk. Analysen utgår alltid från den som analyserar och jag kan inte identifiera saker som jag inte känner till. Jag vill därför än en gång poängtera att det
inte är mitt syfte att beskriva skribenternas självbilder utan de grepp de använder för att bygga dem. Jag nöjer mig därför med att konstatera att Birro genom den här listan erbjuder sina läsare många ledtrådar om vem han är eller vill vara, men han gör det inte lätt, vare sig för sig själv eller för sina läsare.
Även i andra texter lyfter Birro fram sina förebilder, till exempel Ulf Lundell i krönikan från 990430, och Beppe Wolgers i krönikan från 981225.
”Sveriges störste sångare, författare och konstnär, Ulf Lundell”, får stå som representant för allt det som inte tolereras i Göteborg, nämligen ”stora konstnärer med integritet och talang”. Mellan raderna står det också klart att Birro själv räknar sig till den här kategorin och därmed använder han sig av en antites på det sätt som jag beskriver i avsnittet Dom andra, samtidigt som han lånar lite glans från sin kollega. Profeterna och konst- närerna Birro och Lundell står i bjärt kontrast till de ”menlösa, harmlösa, slätstrukna, opersonliga, ’finkulturella’ evenemang” som det från politiskt håll har beslutats vara god underhållning för Göteborgarna.
När det gäller Beppe Wolgers sätter Birro aldrig något direkt likhets- tecken mellan honom och sig själv. Däremot sätter han Wolgers film om Dunderklumpen som visas på julafton i kontrast till Arne Weise och Kalle Anka. På det här sättet lyckas Birro förmedla en bild av vad han anser höra julen till: ”Själv är jag så gammaldags och oupplyst att jag firar jul av rent teologiska skäl”. Han ger också en bild av vad han menar vara god underhållning och kvalitet. Han vänder sig bort från massan, de som glatt varje år bänkar sig framför Kalle, och erbjuder samtidigt ett alternativ i Wolgers ”hänförande, fantastiska, upplyftande film” som han ber SVT att sända varje jul så att ”vi som tröttnat på Disneys smaklösa vulgariteter och beskäftigheter, åtminstone har Beppe och Karl Bertil Jonsson att värma oss med.” Outsidern Birro har talat igen, genom förebilder och kontraster.