E
n jämförelse mellan Skugge och Birro avslöjar ett antal saker. För det första kan man konstatera att båda två med råge svarar upp mot det som Keeble (1994) menar är av största vikt för en krönikör – att ha en stark personlighet. Det är tveklöst två starka egon som träder fram i text- erna, kanske just för att de förstått hur viktigt det är för genren. Det kan än en gång vara värt att påpeka att man inte skall dra allt för stora växlar mellan privatpersonerna och de personer som framträder i texterna. Det är de medialiserade författarna som diskuteras här, inget annat.Båda skribenterna lyckas skapa tydliga personligheter i sina texter, men de når dit på olika vägar. Birros roll som Dissident skiljer sig inte särskilt mycket från Skugges Partisanroll. Båda är frispråkiga, direkta och provocerande. De använder sig gärna av ironi och sarkasmer. De är inte alltid särskilt snälla och de är inga man skulle vilja ha som fiender.
De ikläder sig dock de här likartade rollerna på lite olika sätt. Linda Skugge är i och för sig tydlig i sin roll, men hon säger inte rakt ut vem hon är. Partisanen Skugge tar tvärtom ibland skydd bakom sitt ethos, den ut- satta, osäkra tjejen. Dessa två bilder kanske känns oförenliga, men Skugge är ett levande exempel på att de verkligen går att förena och det på ett förtjänstfullt sätt.
Birro å andra sidan är väldigt öppen med vem han är och vad han sysslar med. Han är Dissidenten och han säger det rakt ut. Det mesta i hans självframställan pekar åt det hållet och tycks syfta till att underbygga hans roll. Ibland skymtar dock bilden av en mjukare Birro förbi, den bibelläsande, nyktre föräldern. Men även denna mjukare sida bygger Birro på en jämförelse med andra, ett utanförskap, en kontrast. Även där är han i viss mån Dissidenten.
Ett intryck jag får är att Birro, i högre grad än Skugge, hela tiden är väldigt medveten om den bild av sig själv han förmedlar. Det verkar som om han i en helt annan utsträckning än Skugge ägnar sig åt att odla myten om sig själv. Detta kan naturligtvis bero på att Skugge skrivit under en väldigt lång tid och att hon redan har etablerat en stark identitet hos sina läsare och att hon därför inte behöver bygga på den och uttrycka den lika ofta som Birro. Oavsett vad det beror på så är Birro mer aktiv och tydlig- are i sin självframställan än vad Skugge är.
Birro sätter oftare än Skugge sig själv i centrum. Skugge använder sig mycket av sig själv när hon skriver om större frågor, hon använder sig själv och sina erfarenheter som ett talande exempel. Birros krönikor handlar i högre grad om honom själv och hans värld, han ägnar sig inte lika mycket åt det som händer i samhället runtomkring honom. Detta är i viss mån en förenkling då det finns exempel på raka motsatsen hos båda skribenterna, men det är i alla fall en tydlig tendens som finns där.
Personangrepp
Båda skribenterna tycks hysa en viss förkärlek för direkta personangrepp. Ingen av dem har gjort sig känd för att skräda orden. Skugge har bland annat gjort sig känd för att dra igång den så kallade Ranelid-fejden genom att recensera författaren Björn Ranelids utseende istället för hans bok. Även de krönikor som är en del av den här studien rymmer en del person- angrepp, till exempel på fotografen Bingo Rimér.
Birro är knappast snällare. I sina krönikor gör han häftiga utfall mot såväl namngivna som anonyma meningsmotståndare. En som får utstå ett kraftigt påhopp är journalisten Maria Rudberg – och resten av med- arbetarna på tidningen Arbetet med för den delen. Birro är väldigt rå och infam i sina påhopp som känns lite väl grova. I och för sig var inte det brev som Birro svarade på heller särkskilt vänligt stämt, men hur som helst praktiserar Birro inte taktiken att vända andra kinden till.
På den här punkten är det intressant att jämföra de båda skribent- erna, inte minst med tanke på den kritik som Skugge fått utstå för sina påhopp på till exempel Ranelid. Med de exempel som finns i de under- sökta texterna och med Skugges Ranelidrecension i tankarna kan jag kon- statera att Birro är betydligt råare än Skugge i sina personangrepp. Ändå känner inte jag till några fejder som Birro skapat, eller att han utsatts för en närmast enad mediekårs kritik. Det är faktiskt lite märkligt.
Det kan naturligtvis spela in att Skugge skriver i en nationell tidning och Birro i en regional. Enbart på grund av det finns det skäl att tro att Skugges genomslagskraft är större. Intressant är också mot vem angrepp- en riktas. Birros påhopp riktas i hög grad mot personer i någon form av maktposition. Skugge drar sig inte för att angripa personer på ett mer personligt plan. Hennes angrepp blir därför mer intima och väcker kanske därför större känslor. Det är svårt att definitivt peka på var den egentliga
skillnaden mellan de båda skribenterna ligger, men det är något som det är värt att fundera över.
Jag vill inte dra allt för stora slutsatser baserat enbart på det här materialet, men jag kan inte hjälpa att fundera över om skillnaderna i reak- tioner har någonting att göra med det faktum att Skugge är kvinna och Birro är man. Är det mer accepterat att vara en ”ung, arg man” än att vara ”ung, arg kvinna”? Är det mer provocerande att en kvinna tar sig ton? Det tål åtminstone att tänkas på. Många av Skugges mest högljudda kritiker var, ja just det, män – undertecknad inräknad.