Kommentar till den gestaltande delen

I

författare till faktatexter kan förmedla sin identitet, sin personlighet till läsarna. Min utgångspunkt är att en skribents personlighet spelar stor roll för hur budskapet i en text uppfattas och tas emot. I vissa textgenrer är det till och med så att författarens personlighet är den absolut viktigaste komponenten och det är kring personligheten som texten byggs. Så är fallet med krönikor, en genre som är helt beroende av att det finns en stark personlighet hos skribenten. Därför har jag i min uppsats valt att studera texter av två välkända krönikörer, Linda Skugge och Peter Birro, för att se hur de etablerar och bygger upp sina personligheter i texterna. Genom retorikanalys kunde jag identifiera en rad retoriska grepp som skribenterna använder sig av i texterna. Centrala begrepp för analysen är

ethos, persona och medialiserad författare.

Begreppet medialiserad författare syftar på den bild av författaren som finns inskriven i texten, den bild som författaren väljer att ge av sig själv. Att studera detta fenomen är intressant eftersom medierna är fyllda av färgstarka personligheter. Många gånger är det viktigare vem det är som

talar än vad som faktiskt sägs och den som vill nå ut med ett budskap

måste också tänka på hur han/hon framställer sig själv. Det här är naturligtvis inget nytt, redan Aristoteles insåg hur viktig talarens personlighet (ethos) är för själva talet, men i dag omges vi av så många olika röster som pockar på vår uppmärksamhet att den som vill nå ut ställs inför hårda prov. Person- ligheten är ett av de medel som skribenter har att konkurrera med.

Den gestaltande delen av mitt examensarbete består av en essäsamling som jag döpt till Reaktioner. Samlingen består av fyra essäer samt ett kort

intro, eller förord. Syftet är att etablera mig själv som skribent, att skapa en personlighet, en medialiserad författare. I uppsatsen dekonstruerade jag skribenternas medialiserade jag och i essäsamlingen konstruerar jag en ny medialiserad författare - så ser kopplingen mellan examensarbetets två delar ut. Naturligtvis har jag haft många av de retoriska grepp jag identifi- erade i uppsatsen i tankarna när jag skrivit mina essäer, på det sättet finns det en väldigt direkt koppling. Vissa grepp har jag medvetet lånat från Skugge och Birro, andra har jag använt omedvetet och först senare sett vad jag gjort. Även om jag har lånat en del grepp har jag hela tiden försökt göra min egen grej av det och använda mig av dem på mitt eget sätt, jag har aldrig haft som avsikt att kopiera.

En viktig skillnad är att jag i gestaltningen arbetat med en helt annan genre än den jag undersöker i uppsatsen. Naturligtvis har det spelat en viss roll i utformningen av den medialiserade författaren, men i grunden är det samma typ av retoriska grepp som använts och skribentens personlighet spelar en viktig roll även i essäer. Jag valde att inte arbeta med krönikor eftersom jag kände att jag ville ha lite mer utrymme att röra mig på och ville inte låsa mig vid det formatet. Essägenren är vid och därför också väldigt förlåtande och tillåter skribenten att inta en central roll. Redan innan arbetet började hade jag en hel del textidéer som jag gärna ville arbeta med, idéer som inte riktigt passade in i krönikans form utan krävde större utrymme. Jag kände också att det skulle vara en större utmaning och där- för också roligare att arbeta med längre texter, därför valde jag att skriva essäer.

Arbetet med essäsamlingen har löpt relativt smärtfritt. Processen har varit väldigt okomplicerad och odramatiskt. Jag hade redan tidigt flera ämnen jag ville arbeta med, men när väl arbetet med gestaltningen drog igång insåg jag att det var omöjligt att hinna med att skriva så många essäer som jag hade idéer till. Jag blev då tvungen att välja och hann ångra mina val mer än en gång innan jag slutligen blev tvungen att slå fast vilka texter som skulle få vara med. Detta har egentligen varit mitt enda problem under arbetet. I slutändan är jag dock nöjd med de val jag gjorde då de texterna som är med i essäsamlingen alla säger väldigt mycket om författaren som står bakom dem. På det sättet passar de mitt syfte väldigt bra. I övrigt arbetade jag med essäerna på samma sätt som jag alltid arbetar med texter. Först skriver jag en version, som jag sällan är nöjd med, för att sedan skriva version nummer två och så vidare. På det sättet har jag arbetat på tills tiden tog slut och det var dags att lägga texterna ifrån sig. Det har varit en väldigt odramatisk och oglamorös arbetsprocess.

Jag har valt att presentera essäerna i en enkel, ringbunden bok för att ge dem en bra inramning. Utformningen av själva boken tycker jag ligger lite utanför den uppgift jag gett mig själv och jag har hela tiden betraktat det som sekundärt i förhållande till texterna. Det är inte boken jag vill bli bedömd för utan texterna. Produktionen av boken har varit hårt styrd av såväl ekonomiska som praktiska och tidsmässiga faktorer. Därför betrak- tar jag själva boken som en förpackning av gestaltningen och inte som en del av den.

På det hela taget är jag nöjd med slutresultatet, både vad gäller essäerna och boken. Naturligtvis finns det saker som jag skulle kunna ha gjort annor- lunda, men så är det alltid. Om man ser till själva huvuduppgiften, att

skapa en medialiserad författare, tycker jag att essäsamlingen gör det på ett bra sätt. De essäer som slutligen hamnade i samlingen behandlar ämnen som ligger nära författaren och därför ger de också en bra bild av honom. Om jag hade haft längre tid på mig hade jag skrivit en eller ett par essäer till för att ytterligare nyansera bilden, men jag tycker nog ändå att de fyra texterna fungerar bra tillsammans och utgör på något sätt en enhet. Sedan tycker jag att essäerna skulle ha kunnat bli lite bättre på andra sätt, det finns alltid saker att förbättra och den dagen då man är helt nöjd kan man lika gärna lägga av för gott.