Vad fyller då dom andra för funktion i krönikorna? För det första är de som tidigare nämnts de dåliga exempel som får Birro att framstå i bättre dager. De personer och företeelser som upprör Birro säger naturligtvis ganska mycket om honom. Det faktum att han ofta jämför sig själv med andra på det här sättet tycker jag mycket tydligt tyder på en outsider men- talitet. Han tar väldigt tydligt avstånd från olika saker i sina krönikor, bygger sin identitet mycket på vilka gemenskaper han inte är medlem i. Särskilt det sista citatet pekar på att han ser sig själv som, eller gärna vill framträda som, en outsider. Bilden är mycket talande. Medan hela världen är ute och super sitter Birro hemma med sin dotter och firar det nya millenniet i all stillhet. Det är till och med så att han ett par rader längre ner avslöjar sina planer på att dessutom läsa Johannes Uppenbarelse på kvällen, som han alltid gör. Han är helt enkelt inte som ”dom andra”.
Påfallande ofta är ”dom andra” personer i någon form av maktposi- tion. Detta är intressant då det ytterligare förstärker bilden av Birro som outsidern. Det finns hos honom ett underifrånperspektiv, han identifierar sig själv som en motståndare till makten.
Förebilder
Att använda sig av sina förebilder är ett annat sätt att tydliggöra sin ident- itet. Man skulle kunna säga att det här sättet att bygga sitt ethos är precis som det föregående, fast tvärtom. Även här använder Birro sig av exemp- lum, men istället för att omge sig själv med mörker för att framhäva sitt eget ljus ställer han sig här i skenet av ett än starkare ljus och hoppas naturligtvis att det starka ljuset även skall komma honom till gagn. Man är vad man äter brukar det ibland heta. Man är i så fall också det man läser, lyssnar på, ser på tv och så vidare.
Genom att se till att förknippas med en särskild person kan man dra nytta den betydelse som läsaren tillskriver den personen. I Peter Birros fall heter den stora förebilden August Strindberg och det märks på mer än ett sätt.
Strindbirro
Att säga exakt vad det är som gör att man lätt kopplar ihop Strindberg med Birro är inte lätt. Den som har läst någon intervju med honom har säkert upptäckt att Strindberg har en speciell plats i Birros hjärta, eftersom det är något som han gärna påpekar. På fotografier av Birro kan man konstatera en del utseendemässiga likheter mellan de båda, men sådana omständigheter har egentligen ingen plats i den här analysen. Det som är föremålet för vår uppmärksamhet här är Birros krönikor, varken mer eller mindre. Så på vilket sätt finns August Strindberg närvarande där?
I slutet av de flesta av krönikorna finns Birros e-postadress med: strindbirro@yahoo.com. Adressen talar mycket för sig själv, det är uppen- bart att Birro har Strindberg som en av sina stora förebilder. Att sätta sig själv i samma rum som Strindberg är ett djärvt grepp. Strindberg är för det första ett av den svenska litteraturens allra största namn, men han var också en mångfacetterad och komplex person med många kontroversiella sidor. Det är en person som kan väcka såväl stor beundran som avsky och genom att förknippa sig själv med honom får man kanske räkna med samma öde själv. Förmodligen är det inget som oroar Birro. Om man studerar honom lite närmre ser man att Birro har låtit sig influeras av Strindberg på lite olika plan. De texter som citerats ovan tyder om inget annat i alla fall på att Birro i likhet med sin förebild varken skräder orden eller är särskilt konflikträdd – och nog kan man ana små drag av Strind- bergs förföljelsemani även hos Birro.
Det är nog trots allt i stilen som man lättast finner Strindbergs stora inflytande över Birro. Många av de stildrag som gjorde Strindberg till ett stort namn när det begav sig, och framför allt gjort honom till ett namn som lever kvar, återfinns också hos Birro. Nu är det inte så att Birro skall betraktas som någon Strindbergsplagiatör för han har tveklöst en alldeles egen röst som man inte skall förringa. Däremot är det inte mer än rätt att peka på några av de detaljer som förenar de båda skribenterna och som det nog inte är helt fel att anta att Birro, medvetet eller omedvetet, lånat från sin förebild. Inom den klassiska retoriken talar man om imitatio –
härmandet eller imitationen – som den enda vägen för talaren att nå fram till vältaligheten, eloquentia (Johannesson, 1998). Att ta efter sina förebilder
ses alltså inom retoriken som något föredömligt.
Det som präglade stilen i Strindbergs debutroman Röda rummet är
bland annat de långa, men enkelt konstruerade meningarna, de många ”ofina” detaljerna och det vardagsnära språket. Strindberg var en stor satiriker med ironi som vapen och han var inte rädd för att uttrycka sin
mening. Tonen hos Strindberg kunde många gånger vara extremt rå och personangreppen närmast infama, samtidigt som han alltid lyckades behålla full kontroll över sitt språk. Strindberg var en extremt slipad stilist (Hägg, 1996).
Långa, men enkla meningar, ofina detaljer, en rå, infam ton – nog passar den beskrivningen väl in på många av Birros krönikor. Låt mig med ett citat illustrera vad jag menar, så här skriver Birro i krönikan från 990820:
Den medelmåttiga svenska överklassen och dess politiska representanter är ett motbjudande och vederstyggligt släkte vars degenerering och moraliska förfall förmodligen orsakats av en när- mast virulent och skamlös inavel. Denna inavel har dessvärre sitt ursprung både i de härskande familjernas brist på genetisk mångfald på grund av äktenskap och fusioner mellan alltför nära släktingar, och i den så kallade ideologi som högern bekänner sig till och som den i direkt nedstigande led övertagit ifrån neanderthalarnas största tänkare, som för många tusen år sedan, beväpnade med både yxa och knölpåk, prak- tiserade och utvecklade högerns politik om de starkares rätt att slå ihjäl de svaga. I dag har den politiska högern visserligen försökt anlägga ett något mer civiliserat och intagande ansiktsut- tryck, men skrapar man bara lite på den taffliga revy-make-upen så upptäcker man snart att det bakom de svindyra Armani-kavajerna, bakom de chica och parfymdoftande knutblusarna ifrån Milano, fortfarande döljer sig brutala taskspelare ifrån stenåldern, som med halvapans charmer- ande brutalitet helt hämningslöst visar sin full- ständiga avsaknad av medkänsla och solidaritet.
Dessa inledande tre meningar tycker jag mycket väl illustrerar de Strind- bergsinfluenser som jag ovan försökt beskriva. Mer om Birros förhållande till Strindberg kommer längre fram under rubriken Birros persona.