L
inda Skugge kan inte skriva. Det är ett välkänt faktum som förföljt henne genom hela hennes karriär. Alla vet om det, alla säger det – till och med hon själv. I ljuset av det måste det betraktas som en makalös bedrift att hon sedan 90-talets första halva har skrivit hundratals krönikor i en av Sveriges största tidningar, gett ut flera böcker och skrivit artiklar för diverse tidningar. Ingen tycks riktigt begripa hur det har gått till. Linda Skugge kan väl inte skriva? Och humlor kan inte flyga.Linda Skugge kan inte skriva, ändå är hon den enda jag kan komma på som blivit riktigt känd för att vara krönikör och inte krönikör för att hon råkar vara känd. Hur gick det till?
Nej, Linda Skugge kan inte skriva, men tydligen kan hon få folk att läsa, för det gör de. Och upprörda blir folk av det de läser. Så upprörda blir folk att de skickar massvis av e-mail till henne, skriver artiklar om henne, hotar med stämning eller ställer sig i direktsänd tv för att göra upp med henne. Allt detta för en person som alltså inte ens kan skriva. Är det hennes tvivelaktiga kommatering som upprör folk?
Det är märkligt, men jag har en teori. Skulle det kunna vara så att det här med ”att kunna skriva” inte enbart handlar om att veta var man skall placera kommatecken och punkt? Är det möjligt att det finns något som kanske är än viktigare? Kan detta något ha med personlighet att göra?
Linda Skugge har en förmåga att nå ut och det har ingenting att göra med var hon placerar sina kommatecken. Hon kommunicerar med folk. Bakom och i hennes texter döljer sig en stark personlighet som talar till folk och folk lyssnar. Visst kan Linda Skugge skriva.
Concessio
Javisst, jag är ego. Men ni är alla precis lika ego som jag. Javisst, jag gör misstag. Men jag är inte den enda på hela jorden som gör misstag. En sak ska ni komma ihåg jävligt noga. Jag är den första att säga taskiga saker om mig själv. De är ingen av er lika bra på som jag. Det är min profession.
Det här citatet, hämtat från Linda Skugges krönika från 990206, illustrerar mycket tydligt ett av de mest framträdande dragen i Skugges ethosbygge. Hon går i svaromål mot sina kritiker, som tycks vara många, genom att helt enkelt erkänna att de har rätt. Det här är ett välbeprövat retoriskt grepp som kallas för concessio – medgivande – och som syftar till att av-
väpna motståndarna genom att själv använda sig av deras vapen (Johan- nesson, 1998).
Skugge använder sig dessutom av jämförelser – comparatio – för att åstadkomma det som inom den klassiska retoriken kalla för remotio criminis,
överförande av brottet på någon annan (Johannesson, 1998). Ni är precis lika skyldiga som jag, säger hon.
Sist men inte minst illustrerar det här citatet något som är väldigt vanligt förekommande i Skugges krönikor, nämligen hennes sätt att fakt- iskt sparka på sig själv. Hon är väldigt skicklig på att framställa sig själv som en svag, nojig och starkt självkritisk person. En bit längre upp i den aktuella krönikan återfinns följande stycke där Skugge reagerar starkt på kritiken att hon skulle vara en sådan som kastar skit på dem som ligger ner:
Gör du något för de som mår kasst då? frågade jag. Nej, sa hon.
Inte jag heller. För jag är en sådan som kastar kodynga med tillhörande flugor på dem alla, det är därför jag skriver om att känna sig som ett fult kobent mobboffer med överbett, om att inte ha några kompisar, om att väga 45 på kvällen, om att bara äta low fat, om den där värdelöshetskän- slan som aldrig går ur kroppen hur mycket man än duschar.
Budskapet är glasklart. Skugge står på de svagas och utsattas sida, oavsett vad hennes kritiker säger. Det är med dessa grupper hon identifierar sig och det är på samhörigheten med dem som hennes ethos vilar.
hela tiden utmålar sig själv som utsatt, svag och nojig? Jo, det funkar faktiskt just eftersom hon har valt att faktiskt göra sina svagheter till sina styrkor. Genom att ständigt blotta sig själv, genom att vara taskig mot sig själv försvårar hon för andra som är ute i samma ärende. Att sparka på Linda Skugge blir lite som att sparka på en som redan ligger. Trots att hon är en välkänd skribent som får ta mycket plats i medierna lyckas hon inta en underdogposition gentemot sina antagonister. Hon gör det gen- om att använda sig av concessio. Nästan allt de säger om henne är sant, hon tycker själv likadant. De sparkar på en som redan ligger och det är inte något som uppfattas som särskilt sympatiskt. Underdogpositionen är därmed bara en illusion eftersom hon använder sig av den för att skaffa sig ett övertag. Det här är inte något som jag själv har hittat på, Skugge erkänner det själv i en krönika från 980206:
Jag vet hur man gör. Om folk säger taskiga saker så är det bara att hålla med för då kan de inte komma åt en. Man tar helt enkelt inte åt sig.
Resten av den krönikan ägnar sedan Skugge åt att skriva taskiga saker om sig själv. Hon är ful, hon kan inte skriva, hon var en tönt i skolan, hon har inga kompisar och så vidare och så vidare. Det här är saker som hon påstår att hon ofta får höra från andra och som hon helt håller med om. Det är en medveten taktik. Den undergivna hunden blottar sin strupe genom att erkänna alla sina fel - concessio. De andra hundarna kan därmed inte förmå sig själv att hugga. Underläge förvandlas till överläge:
Fattar ni? det är bara att hålla med och hatten av och man får ett oumbärligt överläge. Diskus- sionen uteblir för man blir inte provocerad och det gör dem provocerade så de dör av irritation. Man blir helt enkelt untouchable.