Den medialiserade författaren - en studie av självrepresentation i krönikegenren

Examensarbete

Medie- & kommunikationsvetenskap

Konst, Kultur och Kommunikation

Malmö högskola

Vårterminen 2004

Den medialiserade

författaren

– en studie av självrepresentation i krönikegenren

Innehåll

DEL ETT – en översikt

3

Krönikörerna 6

Krönikor & retorik

7

Den medialiserade författaren 8

Centrala begrepp 10

Min användning av begreppen 13

Retorikens två ansikten

16

Det konkreta arbetet 17

All retorikanalys är självbiografisk 20

Materialet 21

Frågeställningar 22

DEL TVÅ - Birro & Skugge

23

Den retoriska situationen 24

Peter Birro – min eld är den största

26

Dom andra 26

Förebilder 31

Direkta jag-uttalanden 37

Peters persona 38

Birros medialiserade Jag 39

Linda Skugge – min svaghet är min styrka

41

Concessio 42

Skugge och stilpoliserna 44

Världens räddaste barn 46

Ta mig som exempel! 47

Skugges dubbla natur 49

Lindas persona 50

Skugges medialiserade Jag 51

Skugge vs. Birro

53

Personangrepp 54

När vi lyfter blicken ser vi

56

Och sett i ett större sammanhang? 57

Analyserade krönikor

59

DEL ETT

Är tidningar, radio och TV en sorts moderna ta-larstolar och vi den lyssnande hopen nedanför dem? Det är en fascinerande tanke. I så fall vore det möjligt att analysera artiklar och repor-tage utifrån retorikens termer och modeller. Allt kan naturligtvis inte förklaras med denna metod. Men så är det också med ett tal, en debatt eller en dikt: något, och kanske det viktigaste, slinker alltid ge-nom de grova maskorna i retorikens nät. (Johannesson, 1998:226)

A

tt likna medierna vid talarstolar varifrån åsikter och information ständigt förmedlas är kanske inte helt fel. Talarstolarna har flyttat in i våra vardagsrum, de ligger på våra köksbord, de finns på bussarna, i skol-orna och nästan vart vi än går. Talarna är många och alla har de sina egna syften och skäl att göra sig hörda. En vill att vi ska välja ett speciellt tvätt-medel, en annan att vi skall veta hur det gick i valet i Ryssland, en tredje vill övertyga oss om att det är sänkta skatter som skall rädda välfärden.

Det är inte alltid vi vet vem det är som talar till oss och det spelar inte alltid någon roll. Det kan vara en liten notis från TT, mer behöver vi inte veta. Vid andra tillfällen är det just avsändaren som gör budskapet intressant. De flesta människor är nog inte särskilt intresserade av vad den anonyma Mannen von Gatan har att säga om journalistkårens moral, men när Jan Guillou äntrar talarstolen i samma ärende, då lyssnar vi. Honom känner vi nämligen igen. En välbekant röst som sticker ut från det sorl av röster som ständigt pockar på vår uppmärksamhet. Vi tycker inte nödvän-digtvis om honom, men vi känner igen rösten och vi har format en rela-tion till den.

Förmodligen hade vi aldrig fått uppleva någon Ranelid-fejd om det varit Mannen von Gatan som formulerat meningarna om de rakade arm-arna och glänsande läpparm-arna. Väldigt få hade brytt sig om att läsa hans åsikter. Men nu var det Linda Skugge som skrev och det blev ett enormt pådrag.

Linda Skugge är krönikör och det är om sådana som den här upp-satsen skall handla. Krönikörerna är nämligen mediernas stora person-ligheter, de välbekanta rösterna som levererar slagkraftiga åsikter om allt mellan himmel och jord. Oavsett om det rör sig om fotboll, utrikespolitik eller schlagerfestivalen kan vi vara säkra på att de alltid har en åsikt. Vi lyss-nar inte för att de är experter, extrem pålästa eller intelligenta. Vi lysslyss-nar för att de är bekanta, vi känner igen dem.

Jag vet inte en tidning som inte har åtminstone en krönikör. Oftast känner man igen en krönikör på att de har en betydligt större bildbyline än en vanlig journalist. Ibland kallas de för kolumnister. Jan Guillou, till exempel, är kolumnist. Oavsett vad man väljer att kalla dem är det alltid deras personlighet som står i centrum, det är den som gör dem unika, det är den som får oss att lyssna. Den stora bildbylinen är inget annat än ett tecken på att personen på bilden är mycket viktig. Det är inte vem som helst som poserar där och ler förstulet mot kameran. Det är en krönikör – en person värd att lyssna till. Det är meningen att vi skall känna igen dem när de kliver upp i talarstolen.

Eftersom krönikören är beroende av sin personlighet skall jag under-söka hur två välkända krönikörer går tillväga för att i texterna förmedla sin identitet. Hur kan en krönikör förmedla sin personlighet till läsarna?

De två krönikörer jag valt att studera är Linda Skugge och Peter Birro. Genom retorikanalys skall jag undersöka hur de här två skribent-erna presenterar sig själva i krönikorna. Syftet är att få en förståelse för hur en personlighet kan byggas upp i den här typen av texter där just per-sonligheten spelar en central roll.

Krönikörerna

Låt mig först av allt presentera föremålen för denna studie, de två krönikör-erna.

Linda Skugge föddes 1973 i Bromma utanför Stockholm och växte upp i Sollentuna. Sin skribentkarriär inledde hon på den nu nedlagda ung-domstidningen Ultra Magazine 1991, där hon 1992 också blev redaktör. I april 1993 började hon skriva krönikor i Expressen, vilket hon fortfar-ande gör varje vecka. Skugge har jobbat en del på ZTV och drivit ett eget skivbolag under en tid. Hon har publicerat fem böcker i eget namn samt varit inblandad i den uppmärksammade Fittstimsantologin. I början av sin karriär använde hon sig av sitt flicknamn Norrman, vilket sedermera blev Norr-man Skugge. Sedan 1999 kallar hon sig kort och gott Linda Skugge (Linda, 2004).

Peter Birro föddes 1966 i Angered strax utanför Göteborg. Hans pappa kom till Sverige från Italien på 60-talet för att jobba på SKF. Peter är poet och författ-are; han hade redan publicerat två diktsamlingar och två romaner när han 1997 fick sitt stora genombrott med den prisbelönta tv-serien Hammarkullen. Därefter har han framförallt ägnat sig åt att skri-va för film och tv. Under våren 2004 är han aktuell med pjäsen Arbetar-klassens sista hjältar som spelas på Dramatens lilla scen. Birro skrev under två års tid krönikor i kvällstidningen GT (Peter Birro, 2004).

Krönikor & retorik

K

rönikor återfinns i de flesta dagstidningar, såväl som i veckotidning-ar och månadsmagasin. Det är inte särskilt lätt att exakt definiera vad en krönika är då det är en genre där ramarna är vida. För andra typer av dagstidningstexter som notiser och nyhetsartiklar finns starka konventioner för hur de skall se ut. Sådana mallar finns för krönikor, utan skribenterna har stor frihet att göra vad de vill inom det utrymme de har fått tilldelat.

En krönika kan handla om i princip vad som helst, naturligtvis mycket beroende på i vilken tidning och i vilken del av tidningen den hör hemma. En krönika kan var irriterande, rolig, ironisk, vimsig, auktoritär – i princip vad som helst tycks fungera så länge det finns en stark person-lighet hos skribenten (Keeble, 1994).

Just skribentens personlighet är det som krönikan oftast bygger på och detta tillåter läsarna att forma en relation till skribenten. Richard Keeble (1994) menar att krönikan [personal column] är en text med ett mycket starkt subjekt, ett jag som inte döljer sig bakom påstådd objektivitet, neutralitet eller sanning. Det är detta som främst utmärker krönikegenren, den starka närvaron av subjektet.

Det värsta som kan hända en krönikör är, enligt Keeble (1994), att han eller hon ignoreras. Krönikörens uppgift är att på ett eller annat sätt nå ut till läsarna och påverka dem i någon riktning. Det gör naturligtvis att krönikörerna kan, och förmodligen måste, ta ut svängarna lite för att mark-era skillnaden mellan dem och de nyhetstexter som publicmark-eras vid sidan om deras krönikor.

Krönikan är med andra ord en genre som är beroende av en i texten mycket närvarande författare, det finns inget utrymme för några anonyma röster i den här genren. Krönikan är ett typexempel på det som Hart (1997) kallar texter med framträdande författarställning [prominent authorial status]

– texter där upphovsmannen är central för den retoriska handlingen. Motsatsen är texter med svag författarställning [diminished authorial status].

Detta är texter som använder andra medel än författarens personlighet för att övertyga och nå fram till sin publik. Ett typexempel skulle kunna vara vetenskapliga texter där antalet självreferenser oftast är få och författaren istället ikläder sig forskarrollen och på så sätt når ut till sin publik.

Den medialiserade författaren

I alla texter lämnar författaren spår efter sig. Dessa spår hjälper läsarna att bilda sig en uppfattning om vem och hurdan författaren är. Som konsta-terats ovan kan författaren antingen inta en central roll i texten eller hålla sig mer i bakgrunden, oavsett vilket lämnar författaren spår efter sig.

Men vad får vi egentligen veta om författarna genom att studera deras texter? Allt och inget. Särskilt när man studerar professionella skribenter måste man vara försiktig med vilka slutsatser man drar utifrån texterna.

En duktig skribent är ytterst medveten om hur han/hon framställer sig själv i sina texter. Läsarna får veta precis det som skribenten vill dela med sig av, varken mer eller mindre. Skribentens självframställan kan vara ett såväl komplext som subtilt fenomen. Sättet på vilket en skribent framträder varierar beroende på hur den retor-iska situationen ser ut, det vill säga till exempel beroende på i vilket samanhang texten förekommer, vilken den tänkta publiken är och vilken genre det rör sig om (Cherry,

1998).

Det

finns naturligtvis inte heller något som säger att den bild skribenten målar upp är sann. Därför är det viktigt att man som läsare inte blandar ihop den person man möter i texten med den verkliga person som hållit i pennan (Hart, 1997). Inom narrativ teori skiljer man därför mellan

verklig författare och implicit författare. Den förra är den verkliga person som

hållit i pennan, den senare är den bild av författaren som läsaren bildar sig utifrån texten. Ibland används termen föreställd författare istället för implicit författare, men båda begreppen avser samma sak (Gripsrud, 2000 & Jansson, 2002).

Den implicita författaren uttalar sig aldrig i texterna, han är den som styr be-rätarrösten men kan bara i undantagsfall jämställas med denna (Chatman, 1978).

Unlike the narrator, the implied author [den implicita författaren] can tell us nothing. He, or better, it has no voice, no direct means of com-municating. It instructs us silently, through the design of the whole, with all the voices, by all the means it has chosen to let us learn.

(Chatman, 1978:148)

Den implicita författaren är alltså tyst. Inom narrativ teori, eller narra-tologi, sysslar man med berättelser av olika slag och det man analyserar är

främst hur berättelser är strukturerade. Traditionen har sina rötter inom litteraturvetenskapen, närmre bestämt inom det som brukar kallas den ryska formalismen. Från början var det fiktiva berättelser som stod i fokus för narratologin. Inom medievetenskapen har det sedan dess utvecklats ett stort intresse för berättelser av olika slag och det har visat sig att teori-erna kan vara användbara även när man studerar vissa ickefiktiva genrer som till exempel nyhetstexter (Jansson, 2002).

Den narrativa teorin utvecklades ursprungligen för analys av olika fiktiva genrer, men de texter jag analyserar i den här uppsatsen är ickefiktiva. En viktig skillnad mellan fakta och fiktion, som är högst relevant i det här fallet, är att författaren faktiskt kan sägas spela en större roll i faktatexter än i fiktion. I fiktionstexter är det varken den verkliga eller den implicita författaren som för ordet utan det finns också en berättare som är en del

av texten. Det som sägs i en sådan text är med andra ord avlägsnat från författaren.

När man studerar fiktion skall man alltså vara mycket försiktig med att dra allt för stora paralleller mellan text och verklig författare. I fakta-texter befinner sig dock författaren närmre det budskap som förmed-las då det inte finns någon fiktiv berättare i dessa texter. Det som sägs i en krönika av Linda Skugge måste betraktas som ett uttalande av Linda Skugge, hon kan inte gömma sig bakom någon berättare. Den bild som faktaförfattaren ger av sig själv är dock kontrollerad och man skall inte tro att den författare man möter i texten är identisk med den verkliga författ-aren. Idén bakom begreppet implicit författare, att det finns en bild av författaren inskriven i texten, är med andra ord högst relevant även när man intresserar sig för ickefiktiva texter av det slag som är ämnet för den här uppsatsen.

Även i faktatexter finns det en bild av författaren inskriven. Det går inte att säga att den implicita författaren i faktatexten är tyst, tvärtom är det han/hon som för ord-et texten igenom. Detta är viktiga skillnader som gör det problematiskt att använda termen implicit författare för att beskriva den författare som framträder i faktatexter. Jag kommer därför att använda termen medialiserad författare istället, främst för att markera en

skillnad gentemot fiktiva genrer och för att undvika missförstånd som kan uppstå kring begreppen.

Den medialiserade författaren är författaren såsom han/hon upp-fattas i en given text – den bild författaren väljer att ge av sig själv. Det är fortfarande viktigt att skilja mellan den verkliga författaren och den medi-aliserade författaren eftersom den senare, liksom den implicita författaren,

är en konstruktion. Det finns en stark koppling mellan den verklige och den medialiserade författaren, men de är inte en och samma.

Centrala begrepp

Det är författarens framställning av sig själv i texten som är ämnet för den här uppsatsen. Intresset ligger inte vid den verkliga utan vid den medialiserade författaren. Det här är inte ett försök att utvinna biografiska fakta ur texter utan ett försök att med hjälp av retorikanalys förklara vilka grepp författarna använder sig av när de målar sina självporträtt. Målet är inte främst att säga ”den här bilden ger författaren av sig själv”, utan snarare ”så här konstruerar författaren bilden av sig själv”.

Retoriken är på samma gång en handledning för den som vill ut-forma ett tal, ett brev, en annons, och ett analysverktyg för dem som vill förstå dessa olika texter. Retorik är ett alldeles för stort ämne för att jag här skall kunna ge en rättvis bild av det. Mitt fokus ligger därför på de aspekter av retoriken som behandlar författarens självframställning. Främst är det två begrepp som är centrala för förståelsen av detta, nämlig-en ethos och persona.

Roger Cherry (1998) pekar på den begreppsförvirring som tycks råda kring just de termerna. Dessa två begrepp är enligt honom viktiga för att man skall kunna studera skribentens självrepresentation på ett så mångfacetterat och tydligt sätt som möjligt. Det är också viktigt att skilja de båda begreppen åt och inte använda dem som synonymer eftersom man då riskerar att missa viktiga nyanser i texterna (Cherry, 1998).

En anledning till att det råder en viss förvirring kring de här begrepp-en kan vara, som Cherry (1998) påpekar, att forskningbegrepp-en kring själv-representation i skrivna texter har varit begränsad. Fokus har snarare legat på att förstå hur publiken representeras i den skrivna texten. Att inte fler studier kring författarens roll i texten gjorts kan tyckas märkligt med tanke på att både retoriker och diskursteoretiker lägger stor vikt vid detta (Cherry, 1998).

Men vad är då ethos och persona? Med tanke på den osäkerhet som finns kring detta kan det vara på sin plats att spåra begreppens ursprung och definiera deras betydelse i det här arbetet.

Ethos

Retorik är en mycket gammal vetenskap som i grunden handlar om att kommunicera i vardagen, ofta i offentliga situationer. Enligt den klassiska retoriken har talaren/författaren främst tre medel till sitt förfogande för att nå ut till sin publik: ethos, logos och pathos (Hellspong, 1992).

Logos är den grekiska termen för argumentation och det handlar om att använda sig av lämpliga argument för att på bästa sätt framföra sitt budskap. Pathos handlar om känslor, närmre bestämt de känslor som en talare/författare lyckas väcka hos sin publik. Ethos är slutligen den per-sonlighet eller karaktär som talaren/författaren framvisar (Johannesson, 1998). Bland många retorikforskare ses ethos som viktigast av de tre efter-som det inte går att skapa trovärdighet om inte ens personlighet når ut till publiken, oavsett hur mycket man arbetar med argument och känslor (Mral, 2000).

Att studera ethos är viktigt för att kunna förstå en texts förmåga att övertyga sin publik eftersom budskapet sällan egentligen skiljs från den uppfattning man får av författaren. All argumentation bygger på tro-värdighet och följer inte alltid logiska principer (Hart, 1997). Aristoteles placerar därför in retoriken – i betydelse talarkonst – bland konsterna och inte bland vetenskaperna. Vetenskaperna söker sanningen, medan retor-iken nöjer sig med det sannolika (Hellspong, 1992).

Aristoteles (död 322 f Kr) var den som la grunden för den klassiska retoriken med sin lärobok om talarkonsten, kort och gott döpt till Retorik.

Stora delar av det som än idag anses som kärnan i retoriken utarbetades redan av Aristoteles, däribland synen på ethos, så det är inte en överdrift att säga att retorikens rötter löper långt bakåt i tiden (Hellspong, 1992).

Den klassiska retorikens ethos är bundet till talet/texten och behöv-er inte ha något att göra med hur talaren/författaren vbehöv-erkligen är. Ethos är den bild av sig själv som författaren med hjälp av retoriska medel formar i texten, den roll han skapar åt sig själv (Hellspong, 1992).

Denna definition av ethos, som faller tillbaka på Aristoteles sätt att använda begreppet, stämmer ganska väl överens med det som jag kallar den medialiserade författaren. Definitionen av ethos har dock genomgått en viss förändring över tiden. Termen används idag inte riktigt på samma sätt som ovan, utan har i många fall fått en något snävare betydelse (Cherry, 1998).

Cherry (1998) anser att Aristoteles användning av begreppet ethos mycket väl skulle kunna sägas vara synonymt med begreppet implicit författare och därmed också mitt begrepp medialiserad författare. Den

betydelseförändring som begreppet genomgått innebär att ethos inom forskningen nu främst används för att beskriva talaren/författarens tro-värdighet. Ethos har på vissa håll enbart kommit att handla om olika typer av trovärdighetsarguments som finns i tal och texter, vilket egentligen bara är en del av det som Aristoteles lägger in i begreppet (Cherry, 1998).

Med denna snäva definition av ethos blir det nödvändigt att komplet-tera sina teorier för att täcka in allt det som har med talaren/författar-ens självrepresentation att göra. Ett sätt att göra det är att använda sig av det från litteraturvetenskapen inlånade begreppet persona. Persona kan på

många sätt sägas angränsa till, och ibland även tangera, begreppet ethos, så till den grad att de båda begreppen ibland används som synonymer för varandra (Cherry, 1998).

Persona

Persona är ursprungligen en benämning på de masker som skådespelarna i antika skådespel använde sig av. Maskerna gestaltade karaktärernas sinnes-läge och personlighet. Begreppets betydelse har sedan dess förändrats och kommit att användas för att beskriva de medvetna roller som en författare intar i en text (Cherry, 1998)

Nu befinner vi oss än en gång i fiktionens värld där förhållandet mellan den verkliga författaren och texten är betydligt mer komplext och svårtytt än vad som är fallet med ickefiktiva texter. Men även om persona ursprungligen användes för att beskriva författarens roll i fiktiva texter kan det vara fruktbart att använda sig av termen även i ickefiktiva samman-hang.

Hart (1997) använder sig av termen i sina retorikstudier för att iden-tifiera de roller som författaren intar i texten. Dessa roller kan vara av mycket skiftande slag och det finns enligt Hart en stark koppling mellan den roll författaren väljer att inta och den uppfattning han har om publiken, ämnet, syftet – kort sagt den retoriska situationen. Exempel på roller som en författare kan inta är Antagonisten, Föräldern, Hjälten och Partisanen, men det finns naturligtvis många andra.

Persona, menar Hart (1997), är det som får en person att låta annor-lunda än en annan, det vill säga författarens personlighet. Det är därför intressant att titta inte bara på vilken roll en författare intar utan även på vilket sätt han/hon konstruerar rollen. Min uppgift i den här uppsatsen blir därför bland annat att dekonstruera skribenternas persona, det vill säga undersöka vilka retoriska medel de använder sig av när de

Karlberg och Mral (1998) använder sig också av begreppet persona när de diskuterar författarens självframställning. Deras definition av begrep-pet ligger mycket nära Harts version. Personan är den roll som författaren intar och de egenskaper han/hon tillskriver sig för att kunna nå sin publik och få den välvilligt inställd.

Black (1999) menar att personan är den bild författaren målar upp av sig själv i texten, den roll han intar gentemot publiken. Personan blir i det här fallet i princip samma sak som begreppet medialiserad författare som jag använder mig av och skulle också kunna användas som en syn-onym för ethos.

Det förefaller finnas en flytande gräns mellan ethos och persona som gör det svårt att helt fastslå begreppens betydelse. Begreppen behan-dlar i princip samma sak, fast på lite olika sätt och det är kanske inte ens önskvärt att dra en alltför tydlig gräns dem emellan. Cherry (1989), som förordar att begreppen skall hållas isär för tydlighetens skull, medger att det egentligen inte finns en helt glasklar gräns mellan persona och ethos. Tvärtom betonar han att de många gånger överlappar varandra, även om det i grunden rör sig om olika fenomen.

Min användning av begreppen

I den här uppsatsen kommer jag att använda ethos i den betydelse som det används av Johannesson (1998), Hellspong (1992) och till viss del även av Karlberg och Mral (1998). Detta innebär att min användning av begreppet snarare lutar åt det vida innehåll som Aristoteles fyllde det med än den snävare syn som Cherry (1998) menar har blivit allt vanligare.

Jag lånar min definition av ethos av Johannesson (1998:280) som menar att ethos är ”den karaktär eller personlighet som en talare vill till-skriva sig själv för att vinna sina åhörares intresse, välvilja och förtroende.” Denna definition tycker jag väl ringar in kärnan i begreppet utan att göra det för snävt.

Med min vida definition av ethos skulle man kunna tro att begrep-pet persona blir överflödigt, men så är det inte. Även om jag anser att mycket av det som ryms i persona redan täcks in av termen ethos är det ändå befogat att använda sig av begreppet. Framför allt är det kopplingen till de antika skådespelens masker som är intressant och fruktbar. Det är

möjligt att tänka sig personan som just en sådan mask som författaren kan gömma sig bakom, och liksom skådespelarna kan författaren byta mask när det passar eller när rollen kräver det.

Precis som i de antika skådespelen kan man också tänka sig att det finns vissa masker som författaren kan ta på sig som har en mer eller mindre förutbestämd innebörd. I skådespelen såg maskerna som skulle illustrera en karaktärs glädje eller ilska ut på ett alldeles speciellt sätt som publiken kände igen. Lite samma sak är det med de roller som Hart (1997) menar att en författare kan träda in i.

Det är i denna betydelse jag kommer att använda mig av begreppet persona, som en beteckning på de medvetna roller som författaren intar i texten, vilket är i princip den definition av begreppet som Cherry (1998) föreslår. På sätt och vis ryms detta redan inom begreppet ethos, men med hjälp av begreppet persona blir det lättare och tydligare att analysera fenomenet. Persona kan sägas vara en mer detaljerad beskrivning av en del av det som utgör ethos.

En enkel formel för hur jag ser på förhållandet mellan medialiserad författare, ethos och persona ser ut så här:

Medialiserad författare i krönikegenren

Det som främst kännetecknar en krönika är den framträdande ställning författaren har i texten. Därför är det intressant att studera på vilket sätt krönikörer använder språket för att skapa sin personlighet – den medialiser-ade författare som läsarna möter i tidningen.

Det finns en medialiserad författare närvarande i alla ickefiktiva tex-ter, mer eller mindre framträdande men alltid där. I vissa genrer är det viktigt att författaren håller en låg profil för att kunna uppfylla sina syften med texten, i en krönika är det snarare tvärtom.

I min definition ovan hävdar jag att ethos är till för att fånga publikens intresse och väcka deras välvilja. Detta är i stort sett den klassiska retorikens syn på ethos, men det kan vara på sin plats med ett förtydligande. Det handlar inte nödvändigtvis om att få publiken att tycka om en, det handlar om att få dem att lyssna. När jag använder ordet välvilja menar jag att det handlar om att vinna deras välvilja till att lyssna.

Detta förtydligande kan särskilt vara på sin plats när man diskuterar krönikor. I en krönika är det inte nödvändigtvis så att författaren är ute efter att få publiken att tycka om honom/henne, tvärtom kan det i vissa fall vara författarens önskan att provocera sina läsare, göra dem arga.

Ibland kan författaren faktiskt ha andra intentioner än att vara publiken till lags och man skall heller inte glömma att publiken, i det här specifika fallet kvällstidningsläsarna, aldrig är en helt homogen grupp. Helt naturligt finns det inom publiken ”kvällstidningsläsare” personer med helt skilda uppfattningar i olika frågor och det som lockar till välvilja hos vissa läsare kan väcka direkt anstöt hos andra. Detta är värt att hålla i minnet, inte minst när det gäller de krönikörer som är föremål för analysen i den här uppsatsen.

Retorikens två

ansikten

R

etoriken har två roller. För det första handlar retoriken om metoder för att kommunicera och göra sig förstådd i vardagen, inte minst i offentliga sammanhang. Det här är den gamla retoriken med rötter i an-tikens Grekland och Rom. Här handlar det om praktiska råd och tekniker som talaren, eller skribenten, kan använda sig av för att utforma sitt tal eller sin text för att uppnå maximal effekt. Aristoteles ansåg att retoriken tillhörde konsterna (Hellspong, 1992).

Men retoriken är också en modern kritisk vetenskap som syftar till att analysera kommunikation som påverkan. I sin antika skepnad ägnade sig retoriken enbart åt tal, men med tiden har man insett att samma tekniker också kan användas i andra samm-anhang. Retorikanalys är därför inte något som man enbart utsätter tal för, utan även andra former av kom-munikation som nyhetstexter och reklambudskap kan analyseras utifrån retorikens mönster (Mral, 2000).

Att analysera ”kommunikation som påverkan”, exakt vad innebär det och framförallt hur definierar man kommunikation?

Med kommunikation menas då i första hand språk, men även bilder och icke-verbala buds-kap där en part försöker påverka en annan till en handling, en opinionsändring, eller nya insikter och känslor. Denna påverkan kan då försiggå medvetet eller omedvetet, med uttalade inten-tioner eller som en del av skenbart objektiva strukturer.

(Mral, 2000:152)

Med en sådan definition av kommunikation och påverkan får retoriken som kritisk vetenskap ett mycket brett arbetsfält att täcka in. Enligt den här definitionen skulle de flesta budskap som möter oss i olika medier kunna analyseras med hjälp av retorikens metoder. Mral (2000) menar dock att man som forskare måste vara lite försiktig. Att något går att analysera med metoden är inte samma sak som att det är givande. Den första frågan man som forskare måste ställa sig är: Är det verkligen meningsfullt att und-ersöka det här objektet med retoriska metoder?

När det gäller Linda Skugges och Peter Birros krönikor är svaret på den frågan tveklöst ja. Det finns många bra skäl att studera de här texterna med retoriska metoder. Krönikorna är i allra högsta grad en form av kom-munikation som syftar till att påverka. Inte sällan knyts det an till aktuella samhällsfrågor och debattämnen, så det kan i vissa fall vara motiverat att studera krönikorna som opinionsbildande material. I texterna finns ett mycket tydligt Jag som vill någonting med sina läsare, alltså är krönikorna ett lämpligt objekt för den här typen av analys.

I det här fallet är det en specifik aspekt av texterna jag intresserar mig för, nämligen skribenternas självframställning, något som motiveras bland annat av den centrala roll som just skribenternas personlighet spelar i den här genren.

Det konkreta arbetet

Utgångspunkten för mitt arbete var en tanke jag hade om att författare och skribenter ofta använder sig av olika grepp för att skapa en speciell bild av sig själva. Ibland tyckte jag mig se exempel där den här bilden nästan antog mytiska proportioner, där författaren närmast förvandlats till ett begrepp som mer eller mindre alla människor har ett förhållande till.

Inom narrativ teori använder man sig av begreppet implicit författ-are för att beskriva ungefär det här fenomenet, så det var med den termen i tankarna som jag började mitt arbete. Det jag behövde var ett lämpligt forskningsobjekt. Jag funderade över olika möjligheter och kom av någon anledning, som jag i efterhand inte kan redogöra för, in på Linda Skugges krönikor. Hon är en skribent som lyckats göra sig ett stort namn på sitt skrivande och hon arbetar dessutom inom en genre där subjektiviteten är central. I hennes texter tyckte jag mig se att en stark personlighet förmed-lades.

Av samma anledning fastnade jag för Peter Birro och tanken slog mig att det skulle vara intressant att jämföra de här två skribenterna med varandra. Det finns många likheter dem emellan. De tillhör samma gen-eration, de publicerar sina krönikor i kvällstidningar, de är båda väldigt mediala personer, de är båda relativt kända och de har framför allt gjort sig kända för att vara väldigt frispråkiga. Samtidigt tyckte jag mig se många tydliga skillnader mellan dem som skulle göra en jämförelse intressant.

Att göra retorikanalys

Roderick Hart (1997) menar att man i arbetet med en retorikanalys nor-malt skall gå igenom fem steg. Det krävs att man (1) isolerar ett fenomen att studera närmre, (2) beskriver speciella aspekter av det fenomenet, (3) klassificerar fenomenets kännetecken, (4) tolkar det sedda mönstret och (5) utvärderar fenomenet.

De här fem stegen representerar mycket väl både min arbetsprocess och innehållet i uppsatsen. Hur det första steget gick till har jag precis beskrivit ovan och det fenomen som studeras är de aktuella krönikörernas sätt att framställa sig själva i text-erna.

Nästa steg blir att identifiera och beskriva det som gör fenomenet speciellt. Detta gör jag längre fram i analysen. Steg tre handlar om att än närmre peka på och sätta namn på fenomenets komponenter, vilket är en naturlig fortsättning på steg två. Låt oss säga att det fenomen vi under-söker i steg två visar sig bygga väldigt mycket på metaforer, det man gör i steg tre är då att identifiera vilken typ av metaforer som används.

Steg fyra handlar om att man ställer sig frågan varför det är så här. Varför använder man sig till exempel av just den här typen av metaforer? I steg fem handlar det sedan om att försöka förstå vad det här betyder. Vilka konsekvenser får användandet av de här metaforerna?

Det här är ett väldigt schematiskt sätt att se på analysen och även om man i det praktiska arbetet faktiskt följer de här punkterna är det aldrig en helt linjär process. Ibland tvingas man gå tillbaka och omvärdera vissa iakttagelser och i realiteten hoppar man snarare fram och tillbaka mellan de olika stegen. I slutänden har man ändå täckt in allt, vilket förhoppnings-vis också är tydligt i analysen. Det är egentligen mer sanningsenligt att beskriva stegen som komponenter som skall finnas med, snarare än att se det som en linjär process.

Det kan vara värt att diskutera den femte och sista punkten lite närmre. När man utvärderar ett fenomen blir det naturligt att också för-söka generalisera utifrån de specifika fallen för att säga någonting om ett större sammanhang. Är det möjligt att dra generella slutsatser utifrån en studie av den här typen som är fokuserad på två specifika krönikörer och säga något om krönikörer i allmänhet, eller kanske till och med om trender i det rådande medieklimatet? Ja och nej.

Nyckelordet är förståelse. Genom att studera det specifika kan man få förståelse för det generella, eller universella. Retorikanalysen är en kvali-tativ metod och med en sådan kan man omöjligen göra uttalanden om procentsatser och hur vanligt förekommande ett visst fenomen är. Det

man kan uppnå är att, genom noggrann analys och beskrivning av det enskilda fallet, skapa en förståelse för ett fenomen som bevisligen finns där. I det specifika finns det alltid bevis för något som kan sägas vara uni-versellt, men det gäller att vara försiktig och vara medveten om det unika i varje enskilt fall. Det analysen syftar till är att kunna sägas så mycket som möjligt utifrån det av nödvändigheten mycket begränsade materialet (Hart, 1997).

Att genomföra retorikanalyser kräver att man läser, läser igen och läser ännu en gång. Vissa saker framträder tydligt redan vid första anblick-en. Andra saker syns inte alls när man läser en text första gången, men känns helt självklara den femte. Man skulle i princip kunna hålla på hur länge som helst med en enda text, men jag har haft arton texter att arbeta med vilket har gjort att jag hela tiden ändå måste se till att komma framåt. Det gäller att man är beredd att släppa en text när man känner att man hittat de mest centrala aspekterna i den. Det går alltid att gå tillbaka för att komplettera, men man måste komma ihåg att det knappt är möjligt att beskriva och analysera samtliga detaljer och associationer ens i en väldigt kort text. Alla detaljer är inte heller relevanta i förhållande till frågeställ-ningen (Mral, 2000).

I analysen börjar man alltid med helheten. Därefter går man närmre in på specifika detaljer för att sedan återigen studera helheten med beton-ing på detaljernas betydelse för helheten. Och sedan börjar man om igen, gräver sig djupare ner i betydelsen av textens olika delar. Förr eller senare måste man säga stopp och det gör man när man tycker att man nått en mättnad i tolkningen, när man har förstått de huvudsakliga dragen i texten och kan argumentera för sin tolkning (Mral, 2000).

All retorikanalys är

självbiografisk

Tolkningen bygger givetvis alltid på en för-förståelse och ett forskningsintresse. Uttolkaren är inget oskrivet blad, inget rent och objektivt sökarljus. Som i all annan forskning är redan studieobjektet resultatet av ett personligt val. (Mral, 2000:156)

Jag gör absolut inga anspråk på någon objektivitet, tvärtom ser studien ut som den gör just för att det är jag som gjort den. Objektiv är den inte, men däremot är den saklig.

Hart (1997) presenterar fyra kritiska grundregler som gör att sub-jektiviteten inte är en fara utan kan förvandlas till en styrka. Enligt Hart måste man för det första vara medveten om att alla budskap på något sätt tilltalar någon. Även om man som kritiker inte själv kan se vad som är tilltalande

med en viss text måste man ändå utgå ifrån att den tilltalar någon. Det är kritikerns jobb att i sådana fall analysera vad det är som tilltalar folk i text-en. Man skall inte döma andra utifrån sig själv.

All retorikanalys är självbiografisk. Man utgår alltid ifrån sig själv och

sin egen förförståelse. Det går inte att komma ifrån sin subjektivitet, men man kan vara medveten om den och vara ärlig om vilka konsekvenser den får för analysen (Hart, 1997).

Beskrivning går före bedömning. Det gäller att åtminstone i början av

arbetet kunna koppla bort reflexmässiga omdömen om en text är bra eller dålig. Det är inte i första hand det som retorikanalys handlar om. Man måste vara öppen att se brister i texter som man tycker mycket om och styrkor i texter man inte gillar (Hart, 1997).

Den gode kritikern får inte vara skygg. En kritiker måste våga göra

ut-talanden om analysobjektet. Att våga presentera sina resultat på ett ärligt och rättframt sätt måste vara centralt för den som studerar retorik efter-som det handlar om att skapa förståelse för ett speciellt fenomen (Hart, 1997).

Det är omöjligt att utgå från något annat än sig själv när man gör arbeten av den här typen, men man kan naturligtvis se till att man är väl förberedd och har en bra förståelse för och är väl insatt i ämnet. Man börjar inte från noll utan har i ärlighetens namn väldigt stor hjälp av all den forskning och alla de teorier som finns på området. Det är på det man faller tillbaka och det är i förhållande till det som man kan bedöma sina

Materialet

Utgångspunkten för urvalet har varit att dels ha tillräckligt mycket mater-ial för att kunna se eventuella mönster hos skribenterna och få en över-blick över deras stil, dels inte ha mer material än vad man rimligtvis kan hinna med att analysera under den givna tiden. Jag bedömde att ungefär tio krönikor av varje skribent skulle vara ett rimligt antal för att uppfylla båda kraven.

När jag sedan skulle plocka fram de krönikor som jag skulle arbeta med föll det sig att nio var ett antal som gjorde det enkelt att plocka fram krönikor av respektive skribent så att det fanns en jämn fördelning över tiden.

Linda Skugge har skrivit krönikor i Expressen sedan våren 1993. I Presstext-arkivet kan man hitta krönikor från december 1995 och framåt. Det är bland dessa krönikor jag har gjort mitt urval. För att få ett hanter-bart urval har jag valt att plocka fram en krönika från februari månad varje år fram till 2004. Det innebär alltså att nio krönikor från februari 1996 till februari 2004 finns representerade i undersökningen.

Peter Birro skrev krönikor i GT mellan oktober 1998 och mars 2000. Det inne-bär att han publicerade krönikor under en period av arton månader. För att fånga in hela hans ”karriär” och samtidigt få ett till om-fånget hanterbart material har jag valt ut en krönika från varannan månad med start i oktober 1998.

Båda krönikörerna skrev eller skriver en krönika i veckan vilket re-sulterar i fyra krönikor en normal månad. För varje given månad som jag skulle plocka en krönika ifrån fanns det fyra att välja mellan. Jag läste alla dessa krönikor och valde sedan ut den av de fyra krönikor som jag tyckte var mest relevant för undersökningen.

Urvalet har dels styrts av hur länge skribenterna varit aktiva men även av min forskningsfråga. Slumpen gav mig fyra krönikor att välja mell-an, men sedan var det upp till mig själv att välja ut en text som var bäst lämpad för analys. Materialet innehåller därför inga för forskningsfrå-gan ointressanta texter, då dessa har sållats bort. En lista på vilka krönikor som ingår i studien finns sist i uppsatsen.

Frågeställningar

Det som står i centrum för den här uppsatsen är författarens självfram-ställan, hur författaren förmedlar sin identitet till sina läsare. Med utgångs-punkt i begreppet medialiserad författare skall jag med hjälp av retorik-analys undersöka Linda Skugges och Peter Birros sätt att forma sina identiteter i sina krönikor. Analysen utgår ifrån följ-ande frågor:

Finns det en tydlig och framträdande personlighet i krönikorna?

På vilket sätt och med vilka medel bygger de sina ethos i de aktuella krönikorna?

Vilka roller, personas, intar de i krönikorna?

Finns det återkommande mönster hos respektive skribent?

Vilka likheter och skillnader finns det mellan de båda skribenterna när det gäller sättet att förmedla och bygga den medialiserade författaren i texterna?

DEL TVÅ

A

nalysresultaten kommer att presenteras utifrån ett antal teman som jag identifierat hos respektive skribent. Jag har valt att inte diskutera varje enskild krönika för sig utan snarare ta fasta på återkommande mönst-er hos skribentmönst-erna och fokusmönst-era analysen på det. Att presentmönst-erar varje krönika för sig hade krävt mycket större plats och jag bedömde att analys-en inte skulle bli tydligare av att presanalys-enteras på det sättet. Tvärtom tror jag att en tematisering av analysresultaten gör bilden betydligt klarare.

Jag inleder med att diskutera varje skribent för sig för att sedan ställa dem bredvid varandra i en jämförelse. Men först av allt kommer ett kort avsnitt om den retoriska situationen.

Den retoriska situationen

All retorik är situationsbunden. Olika situationer kräver olika uttryck och ställer olika krav på talaren eller skribenten. Att förstå situationen är av största vikt för den som vill nå ut med ett budskap och följaktligen också för den som vill analysera retoriken. Innan jag närmar mig de enskilda texterna skall jag därför ge en övergripande bild av det som samtliga texter har gemensamt, nämligen situationen.

Det går inte att lyfta en text ur sitt sammanhang om man skall göra en givande analys av den. Det är viktigt att ha en bild av vilken genre texten tillhör, vem författaren är och hur den retoriska situationen ser ut (Karl-berg & Mral, 1998). Genrens kännetecken har jag redan tidigare diskuterat och jag har även gett en kortfattad presentation av de båda skribenterna. Återstår alltså situationen.

Med situationen menar jag i det här fallet i första hand det samm-anhang i vilket texterna hör hemma. Linda Skugges krönikor publiceras i Expressen och Peter Birros publicerades i GT – två kvällstidningar som

ges ut i tabloidformat. Expressen är rikstäckande med en upplaga på cirka 225 000 exemplar om man räknar både riks- och Stockholmseditionerna (Tidningsutgivarna, 2004).

GT är en regional tidning med bas i Göteborg. Upplagan ligger på ungefär 52 000 exemplar. Upplagesiffrorna för såväl Expressen som GT gäller för vardagar. På söndagar har alla kvällstidningar en något större upplaga. Numera ägs GT av Expressen och en del av det redaktionella materialet är samma i båda tidningarna. Båda tidningarna är oberoende liberala (Tidningsutgivarna, 2004).

Det är i det här sammanhanget som krönikorna ursprungligen hör hemma. Situationen är närmast identisk för båda skribenterna, de båda tidningarna har samma karaktär. Skillnaden ligger i att GT är en regional tidning vilket faktiskt märks i Birros krönikor på det sätt att de innehåller relativt många lokala referenser. I övrigt finns det inget som tyder på att den retoriska situationen skiljer sig åt för de båda skribenterna.

Peter Birro –

min eld är den största

I

Peter Birros krönikor finns det ett mycket starkt Jag som pockar på uppmärksamhet och visar upp sig på olika sätt – det finns en mycket tyd-lig, väl framträdande medialiserad författare i krönikorna. Att studera detta fenomen är därför både tacksamt och krävande; tacksamt för att fenomenet så tydligt finns där, krävande för att det framträder på många olika ställen i skiftande skepnader.

Birros självrepresentation kan delas in under tre övergripande tem-an: Dom andra, Förebilder och Direkta jag-uttalanden. Dessa tre teman är de

byggklossar Birro använder sig av och han använder sig oftast av mer än ett tema i varje text. För enkelhetens skull skall jag här diskutera varje tema för sig för att sedan även föra en kort diskussion kring Birros per-sona innan jag sammanfattar hela diskussionen kring den medialiserade författaren i Birros texter.

Dom andra

Det finns mängder av sätt att uttrycka sin identitet, att säga vem man är. Ett sätt är paradoxalt nog att säga vad man inte är. Detta sätt att framhäva sin egen identitet använder Peter Birro sig flitigt av i krönikorna. Princip-en bygger på att skribPrincip-entPrincip-en arbetar med de skillnader som finns mellan det egna jaget och andra personer som nämns. Desto starkare kontrasten är, desto tydligare framträder skribentens identitet.

Genom sin framställning av personer, företeelser och fenomen som han inte tycker om säger Birro väldigt mycket om sig själv. Birro bygger mycket av sitt ethos på jämförelser med andra – det som inom retoriken kallas för comparatio (Johannesson, 1998). Dessa jämförelser är dels av

po-sitiv karaktär och de beskrivs nedan i avsnittet om förebilder, och dels av negativ karaktär. Det är de senare som står i fokus i det här avsnittet.

Ibland rör det sig om direkta fiender som Birro tar sig an i texterna och det är alltid mycket tydligt att han själv står för allt det som de här personerna saknar, även om det inte alltid sägs rakt ut. Det han gör är

rent konkret är att lyfta fram ett negativ exempel och sedan lyfta fram sig själv som ett gott exempel. Den här typen av exempel som används för att illustrera något större och syftar till att skapa förebilder, positiva eller negativa, kallas inom retoriken för exemplum (Johannesson, 1998).

Tekniken att ställa positivt exempel mot negativt exempel kallas för

antites och går ut på att talaren/skribenten konstruerar motsatspar som

gör det lätt för publiken att välja sida. Antitesens syfte är att förenkla verk-ligheten, att göra förhållandet mellan två ting åskådligt och tydligt

(Johan-nesson, 1998 & Hellspong, 1992).

Genom att ställa sig själv bredvid sina meningsmotståndare, så som de framställs av honom själv, framträder Birros egen personlighet i bjärt kontrast till ”dom andra” – ett ljus syns alltid bäst i mörker.

För att studera Birros framställning av sig själv är det nödvändigt att studera hans framställning av andra för att därmed se vad som händer när bilderna ställs mot varandra.

Till att börja med kan man konstatera att det inte kan vara roligt att tillhöra Birros fiender med tanke på det sätt dessa personer porträtteras i texterna. Namngivna såväl som anonyma personer tilldelas föga smick-rande epitet såsom: ”patetisk liten råtta i kostym”, ”små-Goebbels med hjärnan mellan benen”, ”perversions-feminister”, ”det pornografiska, fas-cistiska packet” och ”ynkliga ursäkter till unga pojkar”. Alla dessa exemp-el är för övrigt hämtade från en och samma krönika, nämligen den från 000229.

Just den krönikan är ett mycket bra exempel på hur Birro väljer att kontrastera sig själv gentemot andra. Han inleder med att konstatera att han har såväl ivriga fans som vedersakare, båda grupperna lika engagerade i sin relation till honom, vilket också är ett påstående som kan härledas till Birros ethosbygge. Fansen lämnar han sedan därhän för att berätta en anekdot om en person från den senare kategorin som han stött ihop med på en toalett på Landvetter. Denna ”patetiske lille råtta i slips och kostym” kallar Birro för skitunge på toaletten ”trots att han själv, den ohyfsade tölpen, ännu inte lyckats dra upp sin egen gylf.” Därefter gör Birro följ-ande konstaterfölj-ande: ”Sådana är de mina vedersakare – ouppfostrade, oförskämda, taktlösa. Små-Goebbels med hjärnan mellan benen”. Birro låter här ett negativt exemplum stå som representant för en större grupp människor. Det här är ett retoriskt grepp som heter synekdoke – att man

låter en del representera helheten (Johannesson, 1998).

Birro vandrar sedan vidare till ett annat ämne, en gruppvåldtäkt som fyra unga pojkar utsatt en ännu yngre flicka för. Detta gör Birro upprörd.

Det finns ingen direkt uttalad koppling mellan de två ämnena, men det faller sig ganska naturligt att koppla folk med ”hjärnan mellan benen” till de fyra våldtäktsmännen. Jag menar att en sådan koppling finns antydd i texten, särskilt med tanke på det sätt som Birro sedan, något maskerat, framställer sig själv: ”Och var finns alla vi andra, sjyssta, snälla, blyga pojk-ar, som aldrig skulle kunna drömma om att göra en kvinna illa?!”

Birro är alltså en sjysst, snäll och blyg pojke. Hans vedersakare är ouppfostrade, oförskämda och taktlösa. Kontrasten är enorm och detta sätt att framställa sig själv i förhållande till andra med hjälp av antiteser är flitigt använt av Birro. Även om han inte alltid lika tydligt som här sätter sig själv i förhållande till sina meningsmotståndare är det hela tiden under-förstått att han utgör en motpol till de människor han porträtterar. Låt oss titta närmre på framställningen av dom andra.

Ironi och förlöjligande

Som vi redan konstaterat ovan använder sig Birro gärna av nedsättande och förlöjligande epitet när han skriver om sina meningsmotståndare. Ett grepp som han också använder sig flitigt av i det här sammanhanget är ironi, för att inte säga grov sarkasm. Channa Bankier kallas i en krönika (000229) för stor konstnär fastän det är tydligt att Birro är av rakt motsatt uppfattning. I krönikan från 990820 använder han massvis av ironi när han driver med den politiska högern i allmänhet och Kristina Axén-Olin i synnerhet.

Krönikan är ett rasande angrepp på den människosyn som Birro anser att högern står för. Texten är intressant eftersom den egentligen inte innehåller några direkta referenser till vad Birro själv tycker, men det blir extremt tydligt ändå inte minst genom användandet av ironi. Krönikan tar avstamp i ett uttalande som Axén Olin gjort om att hon vill ställa tiggare inför rätta. Birro hårdrar sedan detta resonemang på ett grovt sarkastiskt vis som dels förnedrar Axén Olin och dels tydligt förmedlar hans egen syn på saken, nämligen den rakt motsatta. Birro lyckas med konststycket att i krönikan koppla den svenska politiska högern till såväl ”neanderthal-arnas största tänkare” som till nazisterna genom formuleringen ”när det himmelsblå i fanan blir stövelbrunt”. Just kopplingen mellan sina men-ingsmotståndare och fascism gör Birro relativt ofta.

Det är alltid tydligt var Birro står i förhållande till de personer han skriver om, det finns ingen objektivitet att tala om i hans krönikor. Detta sätt att beskriva ”dom andra” gör det svårt för en läsare att identifiera sig

med dem. Särskilt om läsarna inte har någon bestämd uppfattning i frågan sedan tidigare blir det naturligt för dem att välja Birros sida. Och de som inte håller med Birro blir säkert åtminstone berörda och/eller förbannade på hans långt ifrån opartiska skildringar av sakernas tillstånd och med det är Birro säkert lika nöjd.

Ett annat tydligt exempel på Birros sätt att arbeta med kontraster är krönikan från 990625 där han går till angrepp mot en journalist på tidningen Arbetet efter att hon publicerat ett öppet brev till honom i tidningen. I den krönikan liknar han tidningens medarbetare vid hundar – en metafor som han använder sig av konsekvent genom hela texten. Han inleder leken med hundmetaforen när han konstaterar att tidningens ”löjeväckande politiske redaktör då och då inbillar sig att han är en pitbull istället för en pudel och gläfsande pissar mig på benet innan han snabbt springer och gömmer sig hos sin husbonde igen”. Metaforens syfte är helt klart att förlöjliga Birros meningsmotståndare.

Metaforen fullföljs längre fram när där Birro konstaterar att det bli-vit ”tidningens policy att skälla och morra på […] Birro”. Vidare heter det att det enda som dessa ”väldresserade knähundar” (Arbetets journalister) är bra på är att ”skälla och pissa”. Birro upprörs av att han själv av dessa människor tilltalas som om han vore en ”efterbliven hund”. Och så här tycker Birro om det öppna brev som journalisten publicerat till honom:

För något mer infantilt än Maria Rudbergs koprofaga epistel i söndagens tidning har åt-minstone inte jag läst i hela mitt liv. Den dum-dryga, moderliga attityden som blottar en själ i akut behov av psykoanalys, den motbjudande familjära tonen som antyder vänskap där ingen finns, det medelmåttiga storhetsvansinnet som inbillar skribenten att hon kan leka bödel med en överlägsen fiende – allt bidrar till en gallsprängd känsla av tragik.

På ett annat ställe skriver Birro att brevet var skrivet på ”en så dålig och andefattig svenska att en modersmålslärare hade gått och dränkt sig i pur förtvivlan”. Listan på påhopp kan göras lång, men låt oss istället titta närmre på hur Birro kontrasterar sig själv gentemot journalisterna på Ar-betet. Såhär skriver Birro om sig själv:

Nu har det tydligen utgått dekret ifrån högre ort och blivit hela tidningens policy att skälla och morra på den alltför framgångsrike och i övriga

Kontrasten mellan Birro och hans belackare är mycket stark. Denna krönika kommer jag att återkomma till längre fram då den även på andra sätt är intressant för hur Birro framställer sig själv.

De exempel som jag tagit upp ovan är alla ganska extrema och närmast övertydliga i kontrasten mellan Birro och dom andra. I dessa ex-empel är Birros känslor i svallning och han skräder inte orden när han karakteriserar dem som han kontrasterar sig själv gentemot. Högerns fascistiska, individualistiska människosyn ställs mot Birros solidaritet och medlidande, hans ”intellektuella integritet, konstnärlighet och andliga fri-het” ställs mot de pinsamma, morrande och pissande knähundarna på Arbetet. Kontrasterna är stora och Birros gester om möjligt än större.

Birros personangrepp är råa och kan väl i de fall där de drabbar anonyma personer i bästa fall sägas ligga på gränsen för vad som är accep-tabelt, men när de han ger sig på direkt namngivna personer går han be-tydligt längre än vad som normalt brukar accepteras, till och med i kvälls-tidningarna. Att träda över gränsen för det som anses passande är alltid riskabelt för en skribent. Inom retoriken använder man termen barbarism

för att beskriva något som strider mot konventionens eller smakens lagar. Genom att på detta sätt bryta mot decorum – det passande – är det lätt hänt

att skribenten upprör sin publik och drar på sig dess missnöje (Johannes-son, 1998). Det är en uppenbar risk som Birro tar i sina krönikor, men han förefaller inte vara rädd för att skapa sig fiender. Birro levererar en och annan barbarism i sina krönikor, inte minst när han beskriver de negativa exemplum som han jämför sig själv med.

Det finns dock exempel på krönikor där Birro använder sig av anti-teser för att sätta sig själv i kontrast till andra på ett mera nedtonat vis. I krönikan från 991214 till exempel kontrasterar han sig själv gentemot resten av världen:

En hel jävla värld kommer att var aspackade på nyårsnatten, ragla omkring och skrika ’gott nytt år’, avfyra livsfarliga raketer i ansiktet på varan-dra medan de kräks och slåss och hoppar i säng med varandra. Själv tänker jag hålla mig undan. Fira nyår med min dotter i all stillhet.

Här är kontrasten också stor, men Birro gör inte lika stor affär av den som han gör i de andra exemplen. Det här citatet är dock ett mycket bra exempel på hur han arbetar med dessa kontraster genom att använda sig av antiteser. Först kommer en negativ beskrivning av något som han sedan följer upp med en mer positiv beskrivning av sig själv. Comparatio

Dom andras funktion

Vad fyller då dom andra för funktion i krönikorna? För det första är de som tidigare nämnts de dåliga exempel som får Birro att framstå i bättre dager. De personer och företeelser som upprör Birro säger naturligtvis ganska mycket om honom. Det faktum att han ofta jämför sig själv med andra på det här sättet tycker jag mycket tydligt tyder på en outsider men-talitet. Han tar väldigt tydligt avstånd från olika saker i sina krönikor, bygger sin identitet mycket på vilka gemenskaper han inte är medlem i. Särskilt det sista citatet pekar på att han ser sig själv som, eller gärna vill framträda som, en outsider. Bilden är mycket talande. Medan hela världen är ute och super sitter Birro hemma med sin dotter och firar det nya millenniet i all stillhet. Det är till och med så att han ett par rader längre ner avslöjar sina planer på att dessutom läsa Johannes Uppenbarelse på kvällen, som han alltid gör. Han är helt enkelt inte som ”dom andra”.

Påfallande ofta är ”dom andra” personer i någon form av maktposi-tion. Detta är intressant då det ytterligare förstärker bilden av Birro som outsidern. Det finns hos honom ett underifrånperspektiv, han identifierar sig själv som en motståndare till makten.

Förebilder

Att använda sig av sina förebilder är ett annat sätt att tydliggöra sin ident-itet. Man skulle kunna säga att det här sättet att bygga sitt ethos är precis som det föregående, fast tvärtom. Även här använder Birro sig av exemp-lum, men istället för att omge sig själv med mörker för att framhäva sitt eget ljus ställer han sig här i skenet av ett än starkare ljus och hoppas naturligtvis att det starka ljuset även skall komma honom till gagn. Man är vad man äter brukar det ibland heta. Man är i så fall också det man läser, lyssnar på, ser på tv och så vidare.

Genom att se till att förknippas med en särskild person kan man dra nytta den betydelse som läsaren tillskriver den personen. I Peter Birros fall heter den stora förebilden August Strindberg och det märks på mer än ett sätt.

Strindbirro

Att säga exakt vad det är som gör att man lätt kopplar ihop Strindberg med Birro är inte lätt. Den som har läst någon intervju med honom har säkert upptäckt att Strindberg har en speciell plats i Birros hjärta, eftersom det är något som han gärna påpekar. På fotografier av Birro kan man konstatera en del utseendemässiga likheter mellan de båda, men sådana omständigheter har egentligen ingen plats i den här analysen. Det som är föremålet för vår uppmärksamhet här är Birros krönikor, varken mer eller mindre. Så på vilket sätt finns August Strindberg närvarande där?

I slutet av de flesta av krönikorna finns Birros e-postadress med: strindbirro@yahoo.com. Adressen talar mycket för sig själv, det är uppen-bart att Birro har Strindberg som en av sina stora förebilder. Att sätta sig själv i samma rum som Strindberg är ett djärvt grepp. Strindberg är för det första ett av den svenska litteraturens allra största namn, men han var också en mångfacetterad och komplex person med många kontroversiella sidor. Det är en person som kan väcka såväl stor beundran som avsky och genom att förknippa sig själv med honom får man kanske räkna med samma öde själv. Förmodligen är det inget som oroar Birro. Om man studerar honom lite närmre ser man att Birro har låtit sig influeras av Strindberg på lite olika plan. De texter som citerats ovan tyder om inget annat i alla fall på att Birro i likhet med sin förebild varken skräder orden eller är särskilt konflikträdd – och nog kan man ana små drag av Strind-bergs förföljelsemani även hos Birro.

Det är nog trots allt i stilen som man lättast finner Strindbergs stora inflytande över Birro. Många av de stildrag som gjorde Strindberg till ett stort namn när det begav sig, och framför allt gjort honom till ett namn som lever kvar, återfinns också hos Birro. Nu är det inte så att Birro skall betraktas som någon Strindbergsplagiatör för han har tveklöst en alldeles egen röst som man inte skall förringa. Däremot är det inte mer än rätt att peka på några av de detaljer som förenar de båda skribenterna och som det nog inte är helt fel att anta att Birro, medvetet eller omedvetet, lånat från sin förebild. Inom den klassiska retoriken talar man om imitatio –

härmandet eller imitationen – som den enda vägen för talaren att nå fram till vältaligheten, eloquentia (Johannesson, 1998). Att ta efter sina förebilder

ses alltså inom retoriken som något föredömligt.

Det som präglade stilen i Strindbergs debutroman Röda rummet är

bland annat de långa, men enkelt konstruerade meningarna, de många ”ofina” detaljerna och det vardagsnära språket. Strindberg var en stor satiriker med ironi som vapen och han var inte rädd för att uttrycka sin

mening. Tonen hos Strindberg kunde många gånger vara extremt rå och personangreppen närmast infama, samtidigt som han alltid lyckades behålla full kontroll över sitt språk. Strindberg var en extremt slipad stilist (Hägg, 1996).

Långa, men enkla meningar, ofina detaljer, en rå, infam ton – nog passar den beskrivningen väl in på många av Birros krönikor. Låt mig med ett citat illustrera vad jag menar, så här skriver Birro i krönikan från 990820:

Den medelmåttiga svenska överklassen och dess politiska representanter är ett motbjudande och vederstyggligt släkte vars degenerering och moraliska förfall förmodligen orsakats av en när-mast virulent och skamlös inavel. Denna inavel har dessvärre sitt ursprung både i de härskande familjernas brist på genetisk mångfald på grund av äktenskap och fusioner mellan alltför nära släktingar, och i den så kallade ideologi som högern bekänner sig till och som den i direkt nedstigande led övertagit ifrån neanderthalarnas största tänkare, som för många tusen år sedan, beväpnade med både yxa och knölpåk, prak-tiserade och utvecklade högerns politik om de starkares rätt att slå ihjäl de svaga. I dag har den politiska högern visserligen försökt anlägga ett något mer civiliserat och intagande ansiktsut-tryck, men skrapar man bara lite på den taffliga revy-make-upen så upptäcker man snart att det bakom de svindyra Armani-kavajerna, bakom de chica och parfymdoftande knutblusarna ifrån Milano, fortfarande döljer sig brutala taskspelare ifrån stenåldern, som med halvapans charmer-ande brutalitet helt hämningslöst visar sin full-ständiga avsaknad av medkänsla och solidaritet.

Dessa inledande tre meningar tycker jag mycket väl illustrerar de Strind-bergsinfluenser som jag ovan försökt beskriva. Mer om Birros förhållande till Strindberg kommer längre fram under rubriken Birros persona.

Årtusendets viktigaste och mest

begåvade personer

Birros förhållande till Strindberg genomsyrar hans krönikor på många olika plan, men förhållandet är inte alltid direkt uttalat utan finns där snarare för den som bryr sig om att leta. Det finns exempel på krönikor där Birro är betydligt mera öppen med att avslöja sina förebilder, som krönikan från 991214.

1900-talet går mot sitt slut, ett nytt millennium står för dörren och det gamla årtusendet skall summeras på ett eller annat sätt. Denna slut-summering sker framför allt i medierna och Birro vill inte vara sämre. I denna krönika hänger han sig åt namedropping i stor skala när han tar sig för att presentera ”listan över årtusendets viktigaste, vackraste, roligaste, mest begåvade personer”.

Föga överraskande inleds listan med August Strindberg. Därefter följer lite drygt hundra namn innan listan avslutas med Bröderna Birro. Det är i ett historiskt perspektiv ett mycket smickrande sällskap som Peter placerar sig själv och sin bror Marcus i. På listan återfinns vetenskapsmän som Galileo Galilei, Marie Curie och Kopernicus; författare som Gun-nar Ekelöf, Fjodor Dostojevskij, Stig Dagerman, Dylan Thomas, Graham Greene, Ulf Lundell och Shakespeare; komiker som Groucho Marx, John Cleese och Charlie Chaplin; musiker som Morrisey, Mikael Wiehe, Björk, Joe Strummer och Mick Jones från The Clash; filmare som Ingmar Berg-man, Woody Allen och Martin Scorsese. Listan är lång och rymmer till och med en fiktiv karaktär: Nalle Puh.

Att kartlägga den exakta betydelsen av den här listan låter sig knappast göras, men det går att dra några generella slutsatser kring Birros själv-framställan utifrån den. Det är inte heller nödvändigt att analysera vartenda namn då det är sättet som skribenten bygger sin identitet på jag är ute efter, inte exakt hur identiteten ser ut.

Genom den bredd som listan uppvisar säger Birro tveklöst något om sig själv. Det är förmodligen ingen slump att listan innehåller förhåll-andevis många italienska namn utan får väl snarare ses som ett resultat av Birros italienska rötter. En annan slutsats som kan dras är att Birro står fast förankrad i såväl den fina kulturen som populärkulturen. John Lee Hooker samsas med Giuseppe Verdi och så vidare. Birro ger med listan också intrycket av att vara en mycket beläst person, med bred allmän-bildning och ett socialt engagemang. Namn som Martin Luther King och John Hron signalerar det senare.

Att på det här sättet lista sina förebilder och dessutom sätta sig själv i deras sällskap får ses som ett starkt uttryck för en identitet som mycket väl kan jämföras med att tonåringar världen över gärna går omkring med t-shirts med favoritbandets namn på bröstet. Det är ett sätt att förmedla sin identitet – en form av varudeklaration.

Birros lista är dock mer komplex än en t-shirt med Marilyn Manson tryck, inte minst för att den innehåller många olika namn. Olika läsare kommer att fästa vikt vid olika namn på listan, helt beroende på deras egna intressen, förförståelse och kanske också generationstillhörighet. Låt mig ge ett konkret exempel.

Ett namn på listan är Bertil Gärtner. Vid första anblick säger detta namn mig absolut ingenting utan jag lägger större vikt vid Goethe som står före på listan och Joe Strummer som kommer en bit längre ner. För mig var Bertil Gärtner vid första anblicken ointressant. När jag visade den här listan för min handledare första gången var Bertil Gärtner bland de första som hon la märke till och reagerade på.

Gärtner är biskop och fanatisk kvinnoprästmotståndare, med andra ord en mycket kontroversiell person. Man kan undra varför Birro väljer att förknippa sig själv med honom. Kanske är det av någon helt annan anledning som Birro har valt att ha med honom på listan, men någon motivering förekommer inte. Gärtners närvaro riskerar hur som helst att kasta obehagligt mörka skuggor över, som jag tycker, oerhört sympatiska figurer som Joe Strummer och Nalle Puh.

Den här lilla episoden illustrerar mycket väl två saker. För det första komplexiteten och problemen med att analysera en sådan här lista, och att publicera den. Samtidigt som den faktiskt ger en tydlig bild av författaren kan den också förvirra läsaren, vilket naturligtvis kan vara författarens upp-såt. Vilken betydelse har de enskilda namnen på den här listan? Det ges ingen närmre förklaring och läsarna får själva ta ställning till de olika per-sonernas roll på listan. Närvaron av en kontroversiell person som Gärtner kan tveklöst få negativa konsekvenser för Birro. Är det så att även han är kvinnoprästmotståndare? Det framgår inte av krönikan eller av kontexten och läsaren lämnas helt med de associationer som de själva har till per-sonen, vilket är en uppenbar risk för skribenten. Risken för missförstånd är stor då skribenten inte pekar läsarna i rätt riktning.

För det andra illustrerar det här mycket väl det som Hart (1997) syftar på när han skriver att all retorikkritik (analys) är självbiografisk. Analysen utgår alltid från den som analyserar och jag kan inte identifiera saker som jag inte känner till. Jag vill därför än en gång poängtera att det

inte är mitt syfte att beskriva skribenternas självbilder utan de grepp de använder för att bygga dem. Jag nöjer mig därför med att konstatera att Birro genom den här listan erbjuder sina läsare många ledtrådar om vem han är eller vill vara, men han gör det inte lätt, vare sig för sig själv eller för sina läsare.

Även i andra texter lyfter Birro fram sina förebilder, till exempel Ulf Lundell i krönikan från 990430, och Beppe Wolgers i krönikan från 981225.

”Sveriges störste sångare, författare och konstnär, Ulf Lundell”, får stå som representant för allt det som inte tolereras i Göteborg, nämligen ”stora konstnärer med integritet och talang”. Mellan raderna står det också klart att Birro själv räknar sig till den här kategorin och därmed använder han sig av en antites på det sätt som jag beskriver i avsnittet Dom andra, samtidigt som han lånar lite glans från sin kollega. Profeterna och konst-närerna Birro och Lundell står i bjärt kontrast till de ”menlösa, harmlösa, slätstrukna, opersonliga, ’finkulturella’ evenemang” som det från politiskt håll har beslutats vara god underhållning för Göteborgarna.

När det gäller Beppe Wolgers sätter Birro aldrig något direkt likhets-tecken mellan honom och sig själv. Däremot sätter han Wolgers film om Dunderklumpen som visas på julafton i kontrast till Arne Weise och Kalle Anka. På det här sättet lyckas Birro förmedla en bild av vad han anser höra julen till: ”Själv är jag så gammaldags och oupplyst att jag firar jul av rent teologiska skäl”. Han ger också en bild av vad han menar vara god underhållning och kvalitet. Han vänder sig bort från massan, de som glatt varje år bänkar sig framför Kalle, och erbjuder samtidigt ett alternativ i Wolgers ”hänförande, fantastiska, upplyftande film” som han ber SVT att sända varje jul så att ”vi som tröttnat på Disneys smaklösa vulgariteter och beskäftigheter, åtminstone har Beppe och Karl Bertil Jonsson att värma oss med.” Outsidern Birro har talat igen, genom förebilder och kontraster.