Kan återföreningsprincipen och kontinuitetsprincipen kollaborera för att bättre tillgodose principen om barnets bästa?

7.3.1. Den amerikanska metoden

Det går med utgångspunkt i ovan framlagda fakta hävda att även den amerikanska barnrätten präglades av en presumtion om återföreningsprincipens likställdhet med principen om barnets bästa. Landet började sedan att spekulera i vem som egentligen gynnades av

återföreningsprincipens starka ställning. Det ansågs att principen allt för ofta skyddade föräldrarna istället för barnen, vilket gick stick i stäv med barnavårdens syfte. ASFA- reformen trädde då ikraft och fokus skiftades från att värna om föräldrarnas rätt till att uppmärksamma barnens behov av kontinuitet och stabilitet. Reformen handlade inte om att utrota återföreningsprincipen utan om att förstå att principen kan vara bra för många, men att långt ifrån alla barn gynnas av den.

Återföreningsprincipen må vara bra i många fall, men det är nödvändigt att bromsa upp och föra en diskussion kring vem det är som verkligen gynnas av att en så stark presumtion föreligger. Att återföreningsprincipen kan vara barnrättens utgångspunkt är bra, så länge andra beslutsalternativ övervägs. Tyvärr ser vi idag att presumtionen har slagit ut alla andra alternativ, varför en stor skara barn inte får en korrekt utredning och beslutet kan då inte sägas vara baserat på varje enskilt barns behov; det vill säga, det ligger inte i linje med varje enskilt barns bästa.

Presumtionen fyller inte någon funktion. Den måste tonas ner så att andra alternativ får utrymme och värderas som bra och likvärdiga alternativ. Återföreningsprincipen är inte alltid i linje med barnets bästa och det måste på något sätt markeras i svensk barnrätt, kanske likt ASFA- reformen som ägde rum i USA. Innan dess uppfyller inte vi kravet på att alla beslut rörande barn ska vara förenliga med principen om barnets bästa.

7.3.2. Hur ska barnavården förhålla sig till återföreningsprincipen när den samverkar med kontinuitetsprincipen?

Återföreningsprincipen bör ses som ett första mål. Utgångspunkten i ett utvecklat

rättssamhälle måste vara att barnen har rätt till sin ursprungliga familj och föräldrarna har rätt till sina barn. Detta mål måste dock med lätthet kunna ändras. Det finns inga indikationer från Europadomstolen som tyder på att det ska föreligga en presumtion, snarare tvärtom.

Återföreningsprincipen är målet, men går denna emot barnets bästa ska barnets bästa väga tyngre. I Sverige verkar inte den typen av bedömningar företas, bedömningen ligger snarare i hur länge barnet ska vänta innan han eller hon kan återförenas med de ursprungliga

vårdnadshavarna och bedömningen av vad som egentligen är bäst för barnet verkar hamna i skymundan.

Återföreningsprincipen måste, tillsammans med andra alternativ, övervägas när vården av barnet ska upphöra. Fokus bör ligga på att tillgodose barnets behov och deras rätt till en familj, trygghet och stabilitet och inte att tillgodose föräldrarnas vilja att återfå sina barn. För att göra detta utan att bryta mot EKMR art. 8 vore det på sin plats med tydligare lagrum som kunde styra socialtjänsten i rätt riktning. Förslag på detta skulle kunna vara att likt USA ställa upp tidsramar för när man anser att det inte längre är rimligt med en återförening. Att ett barn i dagsläget oftast väntar minst tre år innan en utredning om vårdnadsöverflyttning ens görs är en orimligt lång tid bara för att en utredning ska äga rum- det vore rimligare att det efter tre år beslutas att vårdnadsöverflyttning ska ske, med vissa angivna undantagssituationer.

Treårsspärren är problematisk i sig då den lätt kan tolkas som att vårdnadsöverflyttning inte bör ses över tidigare än så. Kravet borde istället stadga att högst tre år får passera innan en utredning om vårdnadsöverflyttning och nationella adoptioner måste äga rum.

Även efter ASFA är återföreningsprincipen målet för majoriteten amerikanska barn och regleringen för hur och när målet kan och bör ses över och ändras är tydligt. Den tydligheten saknas i Sverige, där våra regleringar brister i att tydligt reglera utredningsskyldigheten såväl som att uppmana socialtjänsten till att göra en korrekt barnets bästa bedömning som baseras på det subjektiva och objektiva perspektivet.

En annan aspekt som är av betydelse vid en jämförelse mellan den amerikanska och svenska hanteringen är att USA genom ASFA sätter upp tydliga förhållningsregler för berörda myndigheter. Beslutsalternativ till återförening blir således inte främmande för dem och en tydlig lag leder till färre godtyckliga bedömningar. Problemet i svensk lagstiftning ligger i att den inte stöttar och lotsar socialtjänsten hela vägen då den är löst hållen med vaga

formuleringar. Socialtjänsten lämnas därhän och det finns ett för stort utrymme för

godtyckliga bedömningar och få incitament att grundligt utvärdera andra alternativ på grund av presumtionen, varför lagen många gånger blir tandlös.

Den amerikanska regleringen å andra sidan har ett klart budskap som direkt anger vad som ska ske när exempelvis 15 månader i familjehem har passerat. Myndigheter behöver således inte göra en avvägning och själva bedöma huruvida det är rättsligt försvarbart eller inte med en vårdnadsöverflyttning eller adoption. Det är troligtvis i det skedet den svenska

mentaliteten, rädslan att gå emot den och gå emot den starka presumtionen om vad som är barnets bästa, tar överhand och utkonkurrerar det som skulle vara en korrekt bedömning av vad som de facto skulle vara barnets bästa. Tydligare lagar verkar krävas för att kunna garantera korrekta utredningar.

Regleringar likt den amerikanska är med svenska mått mätt mycket hårda och inte helt okontroversiella. Det skapar givetvis ett hårdare samhälle med en lägre toleransnivå för dess invånare, vilket kan vara negativt. För amerikanska föräldrar visas ingen pardon när de 15 av totalt 22 månader har passerat. Hur detta påverkar föräldrarna är svårt att säga, pressen blir givetvis högre på att jobba med de aktuella problemen samtidigt som det kan få motsatt effekt där föräldrarna drabbas av en hopplöshet och inte ens försöker lösa sina problem.

Förmodligen är det som med mycket annat; för vissa fungerar det som motivation, för andra som ytterligare ett hinder på vägen. I slutändan handlar det om vems liv samhället ska ”experimentera” med- barnens eller de vuxnas?

Det amerikanska systemet har liksom de flesta andra system negativa sidor.

Återföreningsprincipen hamnar i skymundan och incitament för socialtjänsten att ständigt jobba mot en återförening riskerar att minska om det tydligt markeras att principen lättvindigt kan bortses ifrån när en viss tid passerat. Föräldrars rätt till ett familjeliv får ta en hård stöt och förtroendet för en socialtjänst som parallellt jobbar för att hitta en matchande

adoptivfamilj för barnet inger inte särskilt mycket hopp för redan utsatta familjer. Må så vara att det amerikanska systemet inte passar in i det svenska samhället, lagstiftaren bör dock hämta inspiration och sträva mot en än bättre, svensk modell.

Sammanfattningsvis kan det utifrån frågeställningen konstateras att ett mildrande av den starka svenska presumtionen skulle verka gynnande ur ett stabilitets- och

kontinuitetsperspektiv. Först då kan principerna existera parallellt. Vi kan hämta inspiration från USA där detta redan har skett. Den svenska mentaliteten leder till att det aldrig skulle kunna gå att applicera den amerikanska modellen rakt av, vi måste hitta vår egen modell som kan fungera.

Familjehemsplacerade barns liv ska inte behöva falla mellan stolarna eller hamna i en gråzon. Deras rätt till värdiga liv har fått stå tillbaka allt för länge och Sverige borde, likt USA, se över systemet och utreda vems liv som egentligen gynnas av rådande lagstiftning.

Återförening kan omöjligt vara bäst för alla barn och det är statens skyldighet att bryta den presumtionen så att andra beslutsalternativ får högre status.

Innan åtgärder vidtas kan Sverige omöjligt sägas leva upp barnkonventionens krav på att alla beslut rörande barn ska fattas i enlighet med principen om barnets bästa. Regelverket om vårdens upphörande måste ses över av lagstiftaren för att sedan i sin tur förhoppningsvis ändra en hårt inpräntad idé om vad som antas vara ett barns bästa.

Schablonmässiga beslut skadar familjehemsplacerade barn. Det finns inga problembarn, bara problemföräldrar och nu är det läge för det svenska samhället och lagstiftaren uppmärksamma problemet och ta familjehemsplacerade barns rätt på allvar.