Specialpedagogen är ju mitt bollplank så att säga, att jag vet att i varje arbetslag finns en specialpedagog som har de här [specialpedagogiska] glasögonen som tittar lite över, men jag tycker att huvudansvaret är att lyfta de barnen, att observera och att identifiera eller se de barn som behöver lite mer än alla andra (R). Jag tänker på vår roll som tre ben. Jag tänker på att vi har de tre u:na, utreda, undervisa och utveckla. Det är ju att vara en tillgång till eleverna, framförallt. Och sen även till pedagogerna för jag tänker att jag inte räcker till att täcka alla de elever som behöver det, utan jag måste ju både punktjobba, samarbeta med dem [pedagogerna] och synliggöra hur man kan utveckla undervisningen för att undanröja hinder. Då vinner eleverna mycket mer. För det får inte stå och hänga på oss som specialpedagoger att antingen får man stöd eller inte, så får det inte vara. Alla måste känna till vad som är framgångsfaktorer för den ele- ven. Så egentligen är ju utmaningen att nå ut med den informationen och få alla till att se vad det innebär att jobba med elever i svårigheter (S).
Jag tänker att det finns två, specialpedagog och speciallärare, jag vet inte riktigt skillnaden, mer än att specialpedagogen anses ha högre status, har jag fått reda på på lärarhögskolan, speciallärare vet jag inte vad…(P6)
34
….jag har mer tänkt så att specialpedagogen har ett paraplyperspektiv på elevers olika funktioner och dysfunktioner och hjälpmedel kring det och speciallärare är en sån som kanske tar ut elever och har undervisning i mindre grupp. Men det ska specialpedagogen inte göra utan mer ägna sig åt det här, alltså ge läraren, kollegor verktyg för hur man kan jobba med elever på olika sätt för att man ska nå målen, kun- skapskraven (P2).
När rektor, specialpedagog och pedagoger fritt får associera kring ordet specialpedagog kommer många intressanta tankar fram. Pedagogerna visar till en början osäkerhet och försö- ker klargöra specialpedagogens roll utifrån en jämförelse med specialläraren om vad som in- går i respektive uppdrag. Inledningsvis nämns att specialpedagogen har en övergripande roll med viss ledningsfunktion men allt eftersom diskussionen fortlöper landar pedagogerna i det mer handgripliga arbetet såsom bollplank, stöttning av elev och lärare, ta fram material, extra anpassningar och ge feedback. Specialpedagogen i sin tur poängterar att all personal måste ta ett gemensamt ansvar för alla barn i skolan. I detta ser hen handledning av personal som ett nödvändigt medel för att räcka till och nå ut till fler elever. Rektor uppskattar specialpedago- gernas stöd och kompetens och anser att specialpedagogen kompletterar rektorsrollen väl. Vidare anser rektor att specialpedagogerna har en stark roll i arbetslagen på skolan, där de kan påverka arbetet på olika sätt genom analysmöte och screeningar.
Både rektor och specialpedagog lyfter tankar kring specialpedagogens medverkan i led- ningsgruppen.
Vi sitter inte i någon ledargrupp, vi specialpedagoger här, och kanske kan man sakna det perspektivet på ledarnivå ibland. Så säger ju jag, för så egoistisk får jag vara som specialpedagog. Men drömmen är ju när vi får lov att använda all vår kompetens (S).
Rektor ger under intervjun uttryck för att ha funderat en hel del kring just specialpedagogens ledarroll kontra att de inte finns representerade i ledningsgruppen. Hen menar att specialpeda- gogen har sin ledningsfunktion i elevhälsoteamet och via denna kanal kan rektor få det speci- alpedagogiska perspektivet. Rektor ser ledningsgruppen som ett bollplank som mer rör arbetet i arbetslagen.
När pedagogerna, utifrån korten, diskuterar specialpedagogens uppdrag väljer de ut kart- läggning av elevers kunskaper, handledning och att utforma extra anpassningar som de mest centrala uppgifterna.
Att utforma extra anpassningar tycker jag är jätteviktig, men dom är ju inget värda om man inte har koll på kartläggningen av elevernas kunskap. Och för att kunna genomföra dom så måste man ha handledning av elever och personal, för annars så händer det ju ingenting (P2).
35
Har man väl fått handledningen så kan ju, det behöver ju inte tvunget vara specialpedagogen då som står för det individuella arbetet med eleven, det kan ju en annan pedagog göra. Har man bara fått handled- ningen och kartläggningen ...(P5).
Pedagogerna upplever att de saknar tid och till viss del kompetens för att hinna anpassa och kartlägga elevers kunskaper och ser specialpedagogens hjälp och stöd som viktig i detta. De lyfter även individuellt arbete med elever som en del i förväntan på specialpedagogens upp- drag. De olika aktörernas förväntan på specialpedagogens roll och uppdrag problematiseras av både rektor och specialpedagog.
Man har inte riktigt pratat med oss ute i verksamheten, vad vi behöver. När man kommer som specialpe- dagog, så har skolan vissa förväntningar, lärarna har vissa förväntningar och jag som rektor kan ha vissa förväntningar. Medan man från utbildningen har något helt annat med sig och det kan bli en frustration i förväntningarna på varandra som man måste prata ganska mycket om. Annars blir det så här att “Eh, man måste kunna ta ut några, man måste... “. Alltså det här att jag vill bli avlastad som lärare, samtidigt som jag som specialpedagog vill vara ett stöd inne [i klassrummet] och det kräver mycket dialog (R)
Du kan ju bli anställd som en specialpedagog av en chef som vet skillnaden mellan en specialpedagog och en speciallärare. Sen kan det vara så att när du möter klasslärare eller undervisande lärare så kan de ha en förväntning att man är speciallärare, att man plockar ut, då kan det bli lite krockar, hinder eller hur man nu ska uttrycka det. Vi har hört signaler, från olika lag, där man mer önskar någon som är som en personlig assistent, ibland. Det är vi för dyra för helt enkelt. Det är inte det vi ska jobba med (SP).
Under intervjun uttrycker rektor att specialpedagogerna även måste arbeta som speciallärare ibland och att en kombination av dessa roller behövs. Att specialpedagogen har haft svårt att förankra sin roll i samhället menar rektorn beror på otydligheten kring uppdraget och att sko- lans behov och förväntningar inte till fullo stämmer överens med den kompetens specialpeda- gogen får i utbildningen. Rektorn önskar att den specialpedagogiska utbildningen tydligare anpassas efter verksamheternas behov.
Specialpedagogen framhåller vikten av att utveckla ett gemensamt specialpedagogiskt förhållningssätt för att inte specialpedagogen ska upplevas som en enhet, frikopplad från alla övriga aktörer i skolan. “Man är inte två parallella läger utan det är vi, alla vi [tillsammans]”. Specialpedagogen menar vidare att de måste vara transparenta och kunna möta olika aktörer för ett mer förbyggande arbete. Både rektor och specialpedagog nämner elevhälsans kom- mande utvecklingsarbete som en viktig del i att skapa detta gemensamma förhållningsätt. Rektor har också tankar om ett framtida samarbete mellan specialpedagoger och förstelärare.
Jag tänker mig ju att förstelärare och specialpedagoger lite grann ska mötas i … där man pratar om det här med tester och utveckling av olika ämnen. Där hittar man ganska många gemensamma punkter som man
36
kan diskutera som handlar om skolutveckling. För de jobbar ju också med skolutveckling, förstelärare, men kanske mer med sitt specifika ämne. Man måste ju hitta forumet och då är det kanske så att speciallä- rare eller specialpedagog och förstelärare ska sitta tillsammans och diskutera. Man driver ju utveckling, fast utifrån olika horisonter. Jag tror att en symbios med de två grupperna kan bli bra i framtiden (R).
Analys av övriga aktörers tankar
Områden som pedagogerna nämner som väsentliga i relation till specialpedagogens roll är handledning, extra anpassningar, samt kartläggning av elever. De menar att dessa tre hör ihop och är beroende av varandra. I diskussionerna nämns även att vara ett bollplank och ett stöd till pedagogerna i olika ärenden, materialhantering, introduktion av verktyg, skriva åtgärds- program och ha ett övergripande ansvar för elever i behov av stöd. Överensstämmelsen mel- lan pedagoger, rektor och förstelärare är stor vad gäller deras tankar och reflektioner om spe- cialpedagogens uppdrag. Precis som förstelärarna, anser inte heller pedagogerna att utveckl- ingsuppdrag och att sprida forskningsrön är centrala uppgifter i specialpedagogens roll. De menar att dessa uppdrag är mer knutna till förstelärarna. Utbildning och kontroll av den teore- tiska kunskapen nämner Abbott (1988) som en viktig del i att ett yrke ska kunna få jurisdikt- ion. Specialpedagogen har adekvat utbildning och äger abstrakt kunskap inom ledarskap och organisationsutveckling men har ändå svårighet att inför övriga aktörer i skolan få mandat till området. Rektor menar att specialpedagogerna har sina egna forum där de kan driva utveckl- ing t.ex. genom elevhälsoteamet. Därför behöver inte specialpedagogerna vara delaktiga i ledningsgruppen eller utvecklingsgruppen. Kanske beror specialpedagogens uttalande precis på detta när hen i sin tur talar om specialpedagogerna som en parallell enhet till övriga skolsy- stemet. Specialpedagogen menar att alla aktörer på skolan istället måste arbeta tillsammans för elevernas bästa genom att skapa ett gemensamt specialpedagogiskt förhållningsätt. Skrtic (1991) belyser att ett av de största hindren för att skolor ska bli mer demokratiska är att man tillåter specialpedagogiken att vara ett parallellt system till den allmänna pedagogiken. Han menar vidare att specialpedagogiken på så sätt fungerar som en upprätthållande artefakt. Istäl- let måste vi våga vara kritiska och ifrågasätta djupt rotade strukturer som finns i skolan.
Att specialpedagogen har svårt att få mandat att driva och vara delaktig i utvecklingsupp- drag, kan vi bland annat härleda till att rollen omgärdas av en otydlighet. Detta synliggörs när pedagogerna smått förvirrat, diskuterar kring speciallärarens och specialpedagogens respek- tive uppdrag och ifrågasätter varför det finns två utbildningar. Rektor menar att specialpeda- gogens oklara roll beror på att den skapades och tillsattes utan någon förankring i verksam- heterna. Hen menar att utbildningen och skolans upplevda behov inte riktigt stämmer överens. Rektors tankar är till viss del i linje med Lindqvists (2013b) och Göranssons m.fl. (2015)
37
forskning som problematiserar kring att specialpedagogens roll tillsattes av staten utan att skolan efterfrågat eller haft behovet av en ny roll med förändrade kompetenser.
Samtliga aktörer ser individuellt arbete med elever i behov av särskilt stöd som en del utav specialpedagogens område. Även att utmana starka elever nämns av pedagoger och förstelärare i relation till det individuella stödet, men majoriteten av dem anser att detta upp- drag är undervisande lärares skyldighet och ansvar. Precis som förstelärarna, efterlyser även pedagogerna mer ”hands on” arbete av specialpedagogerna. SENCos i England ser detta ak- tiva arbete tillsammans med eleverna som viktigt för att utveckla och behålla en effektiv yr- kesidentitet (Cowne, 2005). Detta kräver dock en fin balansgång då forskning pekar på att alltför mycket av specialpedagogens tid går åt till individuellt stöd vilket resulterar i att andra uppdrag inte hinns med (Malmgren Hansen 2002; Cole, 2005; Rosen-Webb, 2011). Vi förstår rektorns uttalande om verksamhetens behov kontra specialpedagogens roll och utbildning som att hen önskar att yrkesrollen på ett tydligare sätt, anpassas efter ett individuellt arbete till- sammans med eleverna i klassrummet. Är det då uppdraget att driva skolutveckling som ska minskas, undrar vi?