Agent-principalproblematik

Det finns flera relevanta perspektiv i uppsatsen där agent-principalproblematik existerar. Under tiden ett portföljbolag ägs av en PE- eller VC-aktör existerar ett glapp mellan ägande och styrande. Efter avyttring via IPO existerar ett liknande glapp fast mellan publika aktieägare och de styrande i portföljbolagen. Med utgångspunkt i studiens resultat finns en indikation av ett negativt samband mellan PE-ägande och innovationsnivå efter IPO. Delar av sambandet kan potentiellt förklaras utifrån agent-principalteorin.

Den första potentiella förklaringen är att chefer riskerar att mista sina jobb om deras beslut att fokusera på innovation leder till att projekt misslyckas. Om informationsasymmetrin mellan ägare och chefer ökar, kan risken för att chefen förlorar jobbet också antas öka. Trots att ett resultat av ett innovativt projekt delvis är beroende av slumpen finns risken att en ägare med dålig insyn i projektet förhastat yrkar på dåligt arbete eller omdöme från chefens sida. Det handlar alltså om en ägares förståelse och tolerans gentemot en chefs arbete. Detta skulle innebära att om denna agent principalproblematik ökar i övergången mellan PE-ägande och publikt ägande, skulle en chefs attityd mot ett innovativt projekt förändras. Om chefen antas värna om sitt yrke bör personen få en mer riskavers inställning till innovativa och riskfyllda projekt, vilket skulle medföra ett minskat innovationsfokus. Som diskuteras i kapitel 2.3 under ägarperioden har PE-aktörer högre grad av övervakning jämfört med aktieägare och kan då antas påverka chefers riskvilja mer.

54

I kontext till studien skulle chefens nya inställning till innovativa projekt kunna förklara en del av det negativa samband som återfanns mellan PE-ägande och innovationsnivå när portföljbolagen sedan avyttras. Eftersom distansen mellan styrning och ägande ökar när ett bolag går publikt, minskar samtidigt toleransen för misslyckanden från investerarnas sida, då de är mindre insatta i verksamheten relativt aktieägare i onoterade bolag. Perspektivet är något som Bernstein (2015) också diskuterar med referens till Aghion, Van Reenen, och Zingales (2013) forskning som visar att ökad övervakning kan vara ett hjälpmedel för investerare att utvärdera om ett misslyckat projekt har slumpen eller dålig styrning som underliggande orsak. Ökad övervakning av det specifika området skulle i så fall kunna vara ett sätt för investerare att undvika att en duktig chef förlorar tillförlitlighet eller sparkas, men också potentiellt hämma det negativa innovationssamband som verkar föreligga avyttrade portföljbolag. Övervakning antar författarna vara mer omfattande under PE- och VC-bolags ägandeperioder, vilket alltså gör att portföljbolagen senare kan uppleva en förstärkt effekt.

Ett annat scenario som skulle kunna förklara det negativa sambandet mellan PE-ägande och innovationsnivå efter IPO är att portföljbolag kan bedriva innovation i onödigt stor utsträckning som onoterat. Om entreprenören är den som styr över den innovativa verksamheten i portföljbolaget och om den personen antas vara nyttomaximerande kan det uppstå intressekonflikter mellan entreprenör och PE-aktör. Det är inte ovanligt att entreprenören erhåller någon form av personlig vinning som antigen är självförverkligande eller ekonomisk genom att ägna sig åt utveckling av innovativa projekt (Cornelli & Yosha, 2003). Denna moral hazard skulle i så fall kunna leda till försämrad kommersialisering. PE-aktörer jobbar ofta mot lönsamhet och VC-aktörer mot tillväxt, vilket gör att båda därmed påverkas negativt om patentering sker på bekostnad av kommersialisering. Resonemanget insinuerar att PE- och VC-aktörer bör arbeta med att minimera agent principalproblematiken till entreprenören eller uppfinnarna i portföljbolagen. Om agent principalgapet är stort kan innebörden bli att PE-aktören får erfara negativa effekter.

55

I kontext till studien blir kopplingen att publika aktieägare som nya principaler efter börsnoteringen, har än mer kortsiktigt fokus på avkastning. Det är troligt att publika aktieägare generellt har mer kortsiktigt fokus än PE-aktörer eftersom sponsorn har ett rykte att beakta vilket tvingar dem att se till portföljbolagets långsiktiga välmående. I kombination med den kvartalskapitalism som bland annat Wies och Moorman (2015) menar att publika aktieägare har, kan antagandet styrkas.Om publika aktieägare, på grund av större informationsasymmetrigap, ställer högre lönsamhetskrav på entreprenören än PE-bolaget kan påtryckningar på entreprenören eller uppfinnarna leda till minskat fokus på innovativa projekt efter börsnotering. Följaktligen skulle påtryckningarna kunna vara en anledning till att studiens observerade negativa samband mellan PE-aktörer och portföljbolags patentering efter börsnotering existerar. Effekten kan tänkas vara större i portföljbolag som VC-aktörer investerar i då dem ofta är mindre och har en driven och känslomässigt förankrad entreprenör som brinner för en uppfinnings utveckling. I ljuset av denna hypotes är det är något förvånande att inget samband återfanns mellan VC-ägda portföljbolag och innovationsnivån efter börsnotering.

En tredje situation där agent principalproblematik kan inverka på innovationsnivån är om det föreligger adverse selection när ägandeskapet övergår från PE till publika aktieägare. Det är sannolikt att en PE- eller VC-aktör, som i många år bedrivit nära samarbete med portföljbolaget, har bättre information som säljare än vad de publika aktieägarna har som köpare. Om gapet är stort kan det uppstå för höga eller låga förväntningar från köparens sida. Trots det visar Lian och Wang (2019) att det finns ett signifikant samband mellan antal patent och dess kvalité med börsnoteringens budpris. Av denna anledning har en PE-aktör möjlighet att påverka säljmultipeln positivt om antalet patent ökar innan avyttringen, se avsnitt 2.4 Affärsmodellen. I så fall kan det förklara en tillfälligt ökad patentering av teknik innan IPO, vilket resulterar i en brist på tekniska lösningar att patentera efter börsnotering. Bristen på lösningar att patentera efter IPO skulle kunna vara en ytterligare förklaring till studiens negativa PE-koefficient. Eftersom även VC-företag eftersträvar hög säljmultipel bör resonemanget även vara tillämpbart för att förklara ett samband mellan VC-ägande och avyttrat portföljbolags innovationsnivå. Det är därmed något förvånande att inget signifikant samband återfanns i studien. Flera orsaker kan tänkas förklara avsaknaden av ett samband och ett större urval hade sannolikt givit bättre förutsättningar att finna ett sådant.

56

En ytterligare situation som kan ligga till grund för ett agent-principaldilemma återfinns i PE- och VC-bolagens affärsmodell, se avsnitt 2.4 Affärsmodellen. De avgifter som PE- och VC-bolagen tar från både LP:s och portföljbolag bör förstärka incitamentet till en av branschens mindre omtyckta fenomen quick flips (Lerner, Sörensen & Strömberg, 2011). En quick flip innebär att portföljbolag säljs av ovanligt snabbt enbart i syfte för aktörerna att tjäna snabba pengar på avgifter under deras ägandeskap. Genom avgifternas tvetydiga och kortsiktiga uppbyggnad kan kortsiktiga beteenden, som egentligen inte ligger i intresset hos portföljbolagen, betingas till bekostnad av snabb portföljbolagsomsättning. Då kortsiktigt beteende oftast inte innefattar fokus på innovation kan den som konsekvens hämmas. Utformningen av de flesta portföljer med bland annat hurdle rate förstärker även det kortsiktiga beteendet då PE- och VC-bolagens del av carried intrest, som är den största inkomstkällan, först erhålls efter att LP:s tagit del av de första åtta procentenheterna. Det är möjligt att dessa transaktionskostnader ger PE- och VC-bolag större incitament till att genomföra quick flips, vilket sannolikt inte är gynnsamt för portföljbolags innovation då fokus ligger på kortsiktig avkastning.