Aktörer och den kolonialiserade människan – 1905–2016

Kolonisatörernas eller kolonialmaktens framträdande har varit den med kanske de tydligaste skiftningarna i uppfattning, där de olika tidsperioderna uppenbarligen har framställt väldigt skilda uppfattningar om kolonisatörernas roll. Framförallt finns en företeelse som varit av avgörande karaktär; uppfattningen att de mer moderna läroböckerna förmedlar en ur dagens perspektiv mer månghövdad förklaring till olika skeenden och företeelser än de äldre läroböckernas fokus kring den enskilde aktörens mer framträdande roll.

Fokuset på aktören är fortsatt närvarande även i de mer moderna läroböckerna men med en skiljelinje hos det material som skrivits efter 2011 där händelser tydligare kopplas ihop med andra samhälleliga förändringar och uppfattningar. Påståendet blir inte att det som skrivs i de mer moderna läroböckerna är en mer korrekt bild utan snarare en mer problematiserande bild som istället fokuserar på att presentera fler perspektiv på det tragiska och konfliktmässiga arv som kolonialismen har lämnat efter sig. Avgörande tendenser i de mer moderna läroböckerna som undersökts har varit att maktförhållandena har förskjutits, relationen mellan kolonisatören och den kolonialiserade människan blir något man tar avstånd ifrån och marginaliseras till att förskjuta ”vi och dem”-känslan där ”vi” blir de som ser ner och fördömer kolonisatörerna och vad de under kolonialtiden genomförde. ”De” blir kolonisatörerna och deras jämlikar, även om de befinner sig i en relation av att vara aktörer inom den rådande tidsandan, och således göra

41 det som var dem ”berättigat”,139 _{en ”vi och dem”-känsla som tidigare har representerats av den} å ena sidan europeiska befolkningen och å andra sidan icke-europeiska befolkningen.

Fokuset i de moderna läroböckerna ligger på att lyfta alla de problematiska konsekvenser som härrör ur kolonisatörernas intrång i sedan tidigare orörda kontinenter, något som i min mening fortsatt bidrar till att angripa historien enbart ur en västerländsk historieskrivning. För även om läroböckerna utforskar nya sätt att angripa detta historiska skeende är det fortsatt i en hög utsträckning utifrån västerländska urkunder och artefakter,140 _{en kritik som dessutom riktas mot} det teoretiska forskningsfält som postkolonialismen vilar sig emot. Utgången sker fortsatt från ”första världens” traditioner vad gäller den humanistiska forskningen och dess teorier, vilket ytterligare skulle bidra till att marginalisera ”tredje världens” plats inom den moderna kolonialismens historieskrivning. Därav lyfts insikten kring att både våra svenska läroböcker inom historia och den moderna kolonialismen i stort måste förklaras från fler och olika perspektiv, ett led i detta anser bland annat Loomba måste ske genom att framförallt de postkoloniala studierna måste diskuteras och kritiseras inom en större internationell gemenskap.141 Ett led i detta hade varit att med mer tydlighet lyfta detta forskningsfält som en företeelse även i våra svenska läroböcker inom historia. Med det menar jag att man med mer tydlighet bör beröra dess existens för att därigenom låta elever och mottagare förstå dess komplexitet.

Min uppfattning blir att läroböckerna inte helt möter den mångkulturella situation som den svenska skolan befinner sig i, det är som tidigare nämnt viktigt att vi tar vår utgångspunkt i en svensk tradition och kultur men det bör inte utesluta att andra synsätt på den moderna kolonialismen i en högre utsträckning behandlas och problematiseras. Det vill säga att man tillmötesgår fler elevers kulturella och historiska bakgrund genom att i läroböckerna presentera andra uppfattningar och utgångspunkter av samma skeende. Men att utforma metaberättelsen i svenska läroböcker så att de inte utgår från ett europeiskt perspektiv anser flera läroboksförfattare vara svårt, då det råder en diskrepans mellan å ena sidan forskarvärldens kritik och å andra sidan lärarkårens behov och marknadens efterfrågan.142

Presentationen av den kolonialiserade människan redogjordes framförallt i litteraturen som är förlagd till undersökningens senare tidsomfång. Det vill säga att de mer moderna läroböckerna

139 _{N, Ammert. s.139; A, Loomba. s.102} 140 _{Ammert. s.139}

141 _{Loomba. s.102} 142 _{Lozic. s.256-257}

42 konkretiserar och framställer människorna mer som individer snarare än att presentera dem i en sammansatt gruppering. Något som däremot går att reagera på är den förändring kring huruvida inställningen till att välja ”sida” blir en företeelse, för samtidigt som presentationen av de tidigare kolonialiserade människorna görs på ett mer konsekvent och multikulturellt vis är min upplevelse att detsamma inte görs för kolonisatörerna. Kontentan blir således att läroböckerna fortsatt bidrar till att placera människor i olika grupperingar. Naturligtvis är det idag en självklarhet att alla människor har ett lika värde, en fråga som om den skulle ställas till de flesta människor skulle ses på som en mänsklig rättighet.

Detta blir en fingervisning i hur mycket av det som redovisas i läroböckerna handlar om att kunna statuera en så tydlig kulturell bakgrund till historieämnet som möjligt, för att på så sätt ge läsaren ett sammanhang att ta sin utgångspunkt från.143 _{En multikronologisk utgångspunkt} skulle kunna vara en möjlig väg för att skapa en bredare kulturell ingång till i detta fall den moderna kolonialismen och dess betydelse. En sådan insats kan enligt den tidigare forskningen lyfta historieämnets potential, men också påverka den till att bli mer avancerad och abstrakt. En problematisk ingång då vi nödvändigtvis måste förstå historien utifrån flera olika perspektiv och ingångar, utan att för den sakens skull helt förvanska svenska lärobokstraditioner. Utan en högre grad av problematiserande tankegods skulle det rimligtvis vara så att en återgång till en mer berättande litteraturen med aktörsfokus hade varit fullt genomförbart och godtagbart.144 Avslutningsvis vill jag tro att vi i vår strävan efter att inte vara dömande eller ”trampa någon på tårna” gnetar vidare i en läroboksstruktur som håller tillbaka utvecklingen och förståelsen för andra perspektiv. Said lyfter i boken Orientalism vikten av att våga lämna sitt kulturella ”hem” för att på så sätt kunna bedöma och fullt ut förstå att synen på kolonialismen sker i en stor variation och kräver en ödmjuk inställning i hur vi presenterar den. Upplevelsen blir att det är svårigheten att lämna den trygga kulturella historieskrivning till förmån för någonting främmande och kanske lite skrämmande som medför att läroböckerna ofta presenterar ett liknande omfång.145 _{Tyngden i denna undersökning har fästs kring hur läromedlet uppfattas av} läsaren och förståelsen för vad läroböckerna bevarar från sin lärobokstradition, för att sammanställa vart fokus ligger kring den svenska traditionen inom ämnet historia och den moderna kolonialismen på gymnasial nivå. Slutsatsen blir att läroböckerna fortsatt förmedlar en ”vi och dem”-känsla, men att den har förskjutits från att handla om européer och

143 _{Lozic. s.300-301} 144 _{Ammert. 125-127.} 145 _{Said. s.251}

43 urbefolkning till att istället fokusera på oss, de som ser ner på och fördömer gamla traditioner och handlingar. ”De” blir kolonisatörerna och våra gamla traditioner och uppfattningar om aktörens avgörande påverkan, och ”vi” blir de som försöker att förstå och problematisera våra historiska snedsteg utan att för den delen fördöma våra förfäder.

44