Den moderna kolonialismens framställning i läroböckerna

Mycket av det som presenteras i de olika läroböckerna har kommit att å ena sidan ha en närmare koppling än vad jag tidigare trott, och å andra sidan utvecklats till att bli mer komplexa och grunda sig i flera samhällsperspektiv. Många av de enligt läroboksförfattarna viktiga aktörerna som lyfts fram i samband med kolonialiseringen i de äldre läroböckerna går även igen i de mer moderna läroböckerna, en skillnad står däremot i vad den underliggande intentionen är med presentationen av till exempel Dr. Livingstone och Stanley. I de äldre läroböckerna beskrivs och presenteras den här typen av aktörer och berättelser med en mer heroisk utgångspunkt, vilket naturligtvis går tydligt i linje med den berättelsestruktur som läroböckerna enligt Ammert fokuseras kring vid sekelskiftet.133 _{I de mer moderna läroböckerna används dessa aktörer} snarare till att på olika sätt peka på hur den allmänna uppfattningen kunde leda till att en kolonialisering ägde rum. Det vill säga att dessa berättelser och aktörer får agera spegelbild till de samhällsperspektiv som rådde under den historiska tidsepoken.

Uppenbart är att det sker en förändring över tid, och att den största förändringen sker mellan åren 1924–2005. Däremot sker också en större förändring i läroböckerna efter 2011, läroböckerna redovisar här istället en mer analyserande och problematiserande bild av den moderna kolonialismen. En förändring som blir tydlig då de läroböcker som producerats innan 2011 har ett större fokus kring att konkret leverera faktakunskaper i en högre utsträckning, där den nya läroplanen från 2011 bör spela en huvudroll. En slutsats blir således att det sker någon form av förändring i synsättet på hur läroböckerna bör angripa och framställa den moderna kolonialismen, en i min mening möjlig tanke är likt den som Lozic beskriver. Att det råder en ”olikhetsblindhet” vilken kännetecknas av svårigheterna att garantera en närvaro av en rik och omväxlande kultur som i förlängningen möjliggör alternativa tolkningar av kultur och

39 historia.134 Det är framförallt dessa perspektiv och uppfattningar som min upplevelse är att läromedlen försöker att tillmötesgå i en högre utsträckning efter 2011. En förutsättning för uppfattningen om att det fortsatt existerar en tydlig närvaro av ett ”vi” och ”dem”, men genom att göra läroböckernas mottagare medvetna om andra perspektiv på historiska skeenden kan möjligheterna till en bredare historiekanon utvecklats och bör på längre sikt bidra till att ge perspektivet på ”vi och dem” en mer nyanserad och sund bild.

Vikten av att tydligt kunna se strukturens förändring har en roll i att förstå den allmänna strukturen både i läroböckerna och i samhället. Förändringen från en mer berättande till en analytisk och problematiserande ingång har en mängd olika förklaringar, en förändring som på flera sätt befäster den tidigare forskning som den presenteras av bland annat Ammert, Malmros och Nordgren. Ytterligare en kontrast blir synlig i de läroböcker som skrivits efter 2011, här har inriktningen förändrats till att beröra vårt koloniala ”arv” och vad det inneburit rent konsekvensmässigt för fler än de tidigare kolonialländerna. Perspektiven breddas från den mer traditionella stilen baserat på ett västerländskt fokus, till att även omfatta en större mångfald vad gäller historiska skeenden under den moderna kolonialismen. Generellt sett ökar den mer kritiska närvaron i läroböckerna under 2000-talet där man även har en större noggrannhet i att lyfta fram de genetiska perspektiven,135 något som i de äldre läroböckerna inte var ett perspektiv som bearbetades. Detta befäster till viss del den uppfattningen att de idéer och strömningar i samhället som är i behov av att lyftas fram ofta gör det, men med en viss fördröjningstid, något Danielson Malmros lyfter i sin avhandling.136

Både Loombas & Saids formuleringar i teorin om ”den andre” har varit avgörande för att förstå varför läroboksförfattarna väljer att presentera historien i läroböckerna så som de gör. Saids exempel och förklaringar har inneburit en större förståelse för hur olika strömningar påverkar det mesta vi gör, så även hur vi väljer att se på historien och dess roll i samhället eller kanske snarare vetskapen kring hur synen på kolonialiseringen har utvecklats över tid, både i samhället och i läroböckerna.137

Därav blir min uppfattning att det i de senare läroböckerna fortsatt råder en eurocentrerad historiesyn, men att den istället orienterar sig mot att framställa historien som mer paradoxal, vilket man ändå bör anse att historien är. För att dra paralleller till Malmros beskrivning av

134 _{Lozic. s.220–221} 135 _{Ammert. s.180-181} 136 _{Malmros. s.385} 137 _{Loomba. s.158}

40 makroretorik upplever jag att spektrat kring vad som förväntas att man ska diskutera har breddats, det vill säga att uppfattningen om vilka argument och retoriska strategier som är gångbara i samhället idag är långt fler, och i högre utsträckning ifrågasatta än vad de tidigare varit. Jack H. Hexter beskrev det som att de stora historiska berättelserna styr vilken fakta som historikern tar upp, och dessutom med vilka retoriska strategier argumentationen förs i de berättelser som historikern producerar. 138 Min slutsats blir att de berättelser som går att finna i så gott som alla läroböckerna är exempel på vad som för tiden upplevs som stora historiska berättelser med utgångspunkt i västerländsk tradition, där källor med annat historietraditionellt ursprung inte är närvarande. De berättelser och källor som valts ut blir på så sätt ett försök att skapa en spegelbild av vad samhället vill att läsaren ska skapa förståelse för.