J: Varför ville du vara med och berätta?
A: För att jag kände bara att… ja, jag har en hel del erfarenhet och just detta att det har blivit en del flyttar. Och ja, eftersom det handlade om just skola… Det relaterar mycket till min egen barndom eftersom det alltid var till skolan jag sökte mig för att komma bort från hemmet. Ja, alltså jag är själv förvånad faktiskt att jag kunde fokusera så som jag faktiskt gjorde under omständigheterna. Ja, jag ville dela med mig av det.
33
”Börja om igen”
Alex blev först placerad i ett jourhem hos Mona i A-by utanför staden där han bodde. Alex var troligtvis 7-8 år.
Ah, det var… det var (darrar lite på rösten)… Det var skitjobbigt (skrattar till lite). Ja, det var…jag var mest rädd för, när jag väl kom hit, så ja socialen eller ja
socialsekreterarna när de stack, så var jag kvar… jag kände ju inte Mona eller jag kände inte någon förutom Helena. Det var rätt läskigt.
Där bodde han i 8-10 månader enligt honom själv. Han fortsatte gå kvar i samma skola som tidigare. Han fick sedan en placering i ett familjehem i B-by, ca 15 mil norrut. Där började han i årkurs 2.
Ja, men jag har nog alltid varit lite nyfiken på grejer. Så jag tyckte, jag tänkte att det kanske blir spännande… (skrattar till lite ledsamt) Det var ingen rädsla så för att jag skulle dit, men ja det skulle jag haft (eftertänksam)
-Jag var så långt ifrån alla som jag kände-
-PLUS min saknad efter mamma. Jag träffade ju inte henne hela den tiden, inte en enda gång-
Efter ett år blev det sammanbrott i placeringen och han placerades åter i jourhemmet i A-by. Alex kände ingen rädsla eftersom han tidigare bott hos Mona och det hade fungerat bra. Den här gången blev placeringen kort och enligt Alex började han inte någon skola. Efter några veckor blev han placerad i ett nytt familjehem i C-by ca 20 mil från A-by.
Det vill säga jag skulle behöva bo i ett annat hus med en annan familj… börja om igen. Ja, den här gången alltså, jag var fortfarande nyfiken. Jag tänkte att den HÄR gången ska det bli bra. Men sen var jag ändå orolig, du vet, jag har ju sett hur andra fosterföräldrar kan vara och jag hoppades att det inte skulle bli så igen. Jag ville bara växa upp normalt, det kommer jag ihåg att jag tänkte. Sen åkte jag dit och besökte dem. De verkade jättetrevliga. Sen så sov jag över ganska så snart ja. Och sen så hämtade jag mina grejer och så flyttade jag in. Och innan jag hade kommit upp på rummet med mina väskor så får jag världens utskällning när soc har stuckit. Jag bara NEJ! Alltså det var sån brutal utskällning och jag som precis hade kommit in. Jag blev helt såå nej nej vad har jag gjort? Och så drog de upp mig på ovanvåningen och visade att gardinen var på elementet och att det kunde börja brinna. Så jag bara (urskuldande). Jag har inte varit här inne. Jag hade ju precis gått in genom dörren (skrattar, ofattbart). Men nä, så det var jobbigt faktiskt. Det började inte bra…
Under tiden i C-by gick Alex på tre olika skolor men följde de skolbyten som även resten av klassen gjorde. Efter sex års tid blev det sammanbrott i placeringen och Alex flyttade åter till A-by hos Mona, nu för tredje gången.
34
Jourhemsplaceringen hos Mona blev en familjehemsplacering och det är här Alex bor när vi träffas. Alex gick från årkurs 3 till och med årskurs 9 i C-by. Trots flytt till A-by med halva nian kvar, valde han att gå kvar i C-by med två timmars resväg enkel resa. Alex går nu tredje året på ett gymnasium i D-by. Alex har varit placerad med sin tvillingsyster Helena hela tiden. Han menar att det spelat en stor roll när det kommit nya till ett hem och en familj, just att de varit två. När det gäller skolan har det inte gjort någon större skillnad att vara två.
”Så många flyttar så att jag inte kommer ihåg”
Alex är osäker på när han egentligen placerades. Först tror han att det är mellan förskola och skola, men när vi kommer vidare i berättelsen inser han att det inte kan vara så. Han tror då att han nog blev placerad någon gång mellan förskoleklass och ettan, men är osäker.
Ja, det var så många flyttar så att jag inte kommer ihåg…(tvekar)
Ännu lite senare i samtalet när vi pusslat med tid så blir det mer sannolikt att han placerade under årskurs 1. De vuxna i förskola och skola är suddiga i Alex berättelse.
Just de vuxna är jättesvåra att komma ihåg liksom. Eftersom det var många skolor…så jag blandar ihop dem.
Mm, (tänker en stund) jag kommer inte ihåg några namn där…
”Skolan är skolan”
Alex säger att han mådde bra i förskolan. Det var inte så bra hemma då, så han tyckte om att vara på förskolan. När Alex började skolan var det en händelse han minns.
Jag tänkte bara att jag var en stor grabb (värme i rösten, skrattar). Det var väl det jag hade i tankarna vad jag kommer ihåg. Jag höll på att växa upp. Jag var stolt över det och börja skolan.
Han såg skolan som en annan värld. En trygg värld.
Ja, så har det alltid varit för mig. Jag använde alltid skolan till…Jag så det som en annan värld typ. Det hörde inte till, det som var hemma. Så då var det enklare att fokusera i skolan än att fokusera på någonting annat.
Där kände jag att ingen kunde göra mig illa.
Visst de kunde skälla på en och så där men jämfört vad man var van vid var det ingenting, det var typ bara att sitta och försöka hålla tillbaks fnisset.
Alex upplever att han blivit bemött som en av alla trots att lärarna visste om hans hemsituation.
Och jag tror att de gjorde det mer för att hjälpa mig, för att passa in behandlades jag likadant som de andra. Då framstod jag som en av de andra.
35 -och jag vill inte ha någon särbehandling.
Han har haft samma uppgifter som alla andra, läste lite svårare matte. Allt var egentligen enkelt.
Jag vet inte riktigt var det har kommit från, liksom att det är enkelt i skolan. Ta ansvaret och göra allting själv ändå även som liten. Jag är glad över att det var så, att det blev så. Jag drar ju nytta av det nu också för nu när jag började gymnasiet eller innan så de bara: - Nu måste du ta extra stort ansvar och bla bla bla… men jag har liksom bara kört mitt eget race som jag alltid har gjort. Och det har ju gått hur bra som helst och har bra betyg och (skrattar) ska ta studenten det är … - Det finns inte någonting som varit svårt.
Alex har haft strategier för sitt lärande i skolan.
-redan i tidig ålder så gick jag till lärarna och frågade om arbete för att få extra information, för att få veta vad jag skulle göra och hur jag kunde göra det på bästa sätt. Så redan då visade jag den sidan så jag antar att de såg att jag var motiverad…
Ja eller jag, fram tills jag väl kom in i det och såg att det inte var så kul, men då gjorde jag det ändå (eftertryck). Men det var inte lika intressant längre.
Om jag verkligen inte hade förstått så hade jag gjort det (frågat lärarna, min anmärkning) men annars hade jag nog kunnat luska ut vad det handlade om. Det är ju lite nya saker som man lärde sig i gymnasiet också och då gjorde jag bara som så att jag lärde mig grunderna; varför det är så och hur det fungerar och sen så lyckades jag göra uppgifterna ändå. Så det är bara att tänka på ett logiskt sätt så klarar man sig.
Skolan har varit Alex egen värld, där han beskriver att han inte heller sökt stöd. Jag har aldrig gått till någon när det gäller skola och skolarbete och så där. Det har alltid varit min egen grej.
Att ha planer och vara självständig är viktigt för Alex.
- nu känner jag inte direkt att någon bestämmer över mig eller står över mig. Men det är bara för att jag inte sätter mig i situationer där folk faktiskt ska bestämma utan jag bara gör mitt som jag har tänkt. Har jag en plan på hur jag ska göra så gör jag det och det inte så att det påverkar någon negativt. Inte mig själv. Just nu handlar det om skola och jobb. Så det är bara att planera upp hur det ska se ut och det är det jag gör och så ska det vara till studenten. Jag känner att jag har mitt lilla egna som jag håller på med.
Några skolämnen har varit mer intressanta än andra under skolgången. Av skolämnena är det idrott och hemkunskap upplevdes som aktiviteter vilket Alex tyckte om. Även NO var ett intressant ämne.
Men NO, det tyckte jag om för allting hade en logisk förklaring. Det tyckte jag om och liksom läsa om det periodiska systemet, molekyler och atomer. Liksom det här händer för att det händer.
36
Där fick jag i alla fall höra motsatsen. Där sa de att jag hade stor potential och att jag i princip kunde göra vad jag ville.
Alex har inte anförtrott sig någon vuxen i skolan om sin hemsituation. Nä, jag tror inte jag kände för det.
Jag hade nog bara sagt att det var bra, jag tror det…
Så här i efterhand skulle han ha önskat att någon vuxen i skolan hade gjort något, frågat honom mer ingående och inte gett sig med svaret ”det är bra”. Om skolan skulle ha gjort något annorlunda?
Generellt… Jag vet inte. Skolan är skolan, så att (skrattar) äh ja…
Ja, men skolan har varit bra (eftertänksam, tystnar)… Det är i alla fall där jag har alla bra minne från kompisar och lekar och så. Gymnasiet framförallt…så mycket skit man har gjort (glimten i ögat, skrattar)
Utbildning spelar stor roll för Alex och har gjort det sedan han var liten.
Ja, det gör det. Jag vill inte… ja jag vill inte vara den som fastnar i en butik och vara där i 20 år. Jag vill ha ett jobb som jag är intresserad av och som ja… någonting som jag kan vara stolt över att jag håller på med. Utbildning är nödvändig, den måste jag ha!
”Vännerna- det var det”
I förskolan mådde Alex bra. Han hade kompisar, lekte och hade kul. Ibland följde han med en kompis hem. Från förskolan upp i förskoleklass var det samma kompisar som följde med. Skolan var rolig för att det var kul att vara med kompisar. I både B-by och C-by fick han snabbt vänner i skolan, vilket han även förknippar med att det gick bra i skolan. De vännerna han snabbt fick efter flytten till C-by höll han kvar tills han gick ut nian.
Ja, skolan funkade bra. Samma sak där, så fick jag ju snabbt vänner. De vännerna jag skaffade där höll jag ut med tills jag gick ut nian. Och flera av dem har jag fortfarande kvar och alla visste ju precis hur det var.
I C-by beskriver han att vännerna visste hur han hade det hemma, eftersom några vänner själv blev utsatta av familjehemsföräldrarna.
Ja, men de fick ju se det med egna ögon eller ja, jag hade ju en kompis som var hemma hos mig… som inte hade orkat äta upp all sin mat och där fick han ju en likadan utskällning som vi andra i hemmet fick och då skämdes ju JAG. Och han var ju inte, han har aldrig varit med om något liknande. Ja, han blev ju… ja, han blev ju alldeles nervös ju (uppgivet, förstående)
Detta påverkade Alex på så sätt att han inte tog med kompisar hem. Familjen till en av hans bästa vänner förstod hans situation och han beskriver att han kunde komma hem till dem när det blev för mycket.
37
-Det var ju då jag började vara där, så det var skönt att ha någon.
Ja eller ja, jag fick ju ta det direkt efter skolan och sen skynda mig hem för jag hade mycket sysslor att göra.
Vännerna har spelat en stor roll när det gäller skolan som säker plats.
Vännerna (snabbt, bestämt) Det var det. Och sen att i början av högstadiet att jag tyckte om att göra skolarbete, plugga och läsa och sådär. Jag tyckte om det då. I hemmet har Alex alltid sett Helena som en vän, som alltid fanns där. I hemmet i C-by fanns det också en känsla av samhörighet och vänskap mellan de placerade barnen.
Men jag och de andra grabbarna, ja vi var ju typ, ja jag vet inte… Det var vi som fick skit. Det var vi som, ja fast om de skällde på en av oss så… ja, de andra ville liksom hoppa in men det kunde man inte …
Även i gymnasiet har det varit lätt för Alex att få vänner. Han pratar särskilt om en vän, som liksom han själv läser några extra kurser. Sedan åtta månader tillbaka har Alex flickvän. Hon hjälper honom på alla sätt hon kan då det finns saker han fortfarande bearbetar från sin uppväxt.
Ja, men det tar så jävla mycket energi och bara gå runt och fundera på vad de håller på med liksom. Ja, men jag har märkt det nu med min flickvän tillexempel. Jag menar vi har ändå varit tillsammans nu i 8 månader och jag kan ändå tänka liksom shit (låg röst) hon gör någonting, nä men du fattar, och det är så jävla jobbigt. Men jag har pratat med henne om det och hon hjälper mig på alla sätt hon kan. Men det är där jag märker det mest, hur jobbig det faktiskt ÄR.
”Jag har ju klarat mig själv under alla år”
Alex berättelse sätter de vuxna i bakgrunden.
Jag har alltid liksom, eller jag känner mer att jag på något sätt har uppfostrat mig själv och valt vilken människa jag vill vara. Det vill säga tvärtemot hur alla de andra har varit mot mig.
Alex har mycket svårt att lita på någon.
-Tillexempel att jag inte kan lita på någon... det har kommit efter det… inte en enda människa. Att de säger en sak till mig och sen är det en annan som gäller bakom min rygg. Ja lite paranoia, ja.
-När jag har hamnat i såna här familjehem och min säkerhet då skulle vara fosterföräldrarna och ja, jag inte ens har haft dem som säkerhet utan fått klara mig själv och blivit ljugen till… så det är ju inte så konstigt…och samma sak med mamma från början. Jag tänkte liksom att det är mamma. Hon ska ta hand om mig och vara rädd om mig. Så jag är inte förvånad ett dugg över att jag har det här. Att det blivit så.
Även mot de vuxna i skolan finns besvikelse.
Jag bara tänker att de måste ha lagt märke till det och de kunde liksom tagit in mig och pratat med mig hur ÄR det egentligen…
38
Alltså det måste man ha gjort- Det var ju tydlig tecken på vanvård (bestämd röst). Det var det (tänker) … Äh, alltid sååå hungrig och mitt hår var typ för jävligt för de ville inte klippa. Ja, hon ville inte lägga pengar på att klippa mig. Jag var sååå tunn. Ja, man måste vara tvungen att se det, hål i kläderna, smutsig…(darrar i händerna, vrider sina händer mot varandra)
I C-by visste andra föräldrar om hur Alex hade det hemma.
Tror vi gick i femman eller fyran. Och han berättade ju då det för sin pappa. Så hans pappa visste om det och sen var det en annan kille som ja… det var ett sånt disco typ. Då hade de, ja, mina fosterföräldrar då, gått med på att hålla vakt. Så hade han då hittat en snöskyffel vid väggen som han bara höll i så här visar med händerna och så kom då fosterpappan och bara skällde ut honom och bara: - Ser du nån snö här uppe och blablabla och bara pekade på honom. Och då förstod ju de andra föräldrarna som var där hur de var. Hur de tände till och hur de kunde uttrycka sig mot barn. Äh ja och det spred ju sig som en löpeld, liksom alla visste om det utan att jag egentligen hade behövt säga något.
Alex berättar att även lärarna i C-by visste hur det var hemma. Ja, de såg att jag inte mådde riktigt bra…
Han fick ett erbjudande om att prata med kurator under högstadietiden men gick aldrig dit. De ansvariga för Alex placering, socialtjänsten finns det blandade utsagor om.
Ja, alltså det var ju Anna Svensson som ja äh som höll koll eller såg hur vi hade det där. Det var hon som hjälpte oss att komma därifrån. Så det är jag tacksam över (eftertryck)
Uttalandet handlar om flytten från B-by tillbaka till A-by. Socialtjänstens roll i flytten från C-by till A-by uttrycks så här:
-Och en sak som jag har lagt märke till nu i efterhand, var när vi berättade hela storyn alltså för soc igen alltså den fullständiga storyn (med eftertryck) över C-by så har de bara sagt ja typ: - Shit och så har de bara gett en komplimanger- ja detta var ju skitstarkt jobbat, att ni klarat detta i sex år så där och men varför sa ni inte till tidigare? Men problemet var att det var det vi gjorde (bestämt) och då kände man sig hjälplös när vi tänkte att detta är inte rätt för nu gjorde han någonting som absolut inte är okej och till och med vi kan fatta det. Så sa vi till soc. Så hade vi möte och så sa de till tillexempel fosterpappan: - Nä så här kan du inte göra. Han bara okej och sen så var de så här glada tills soc hade stuckit. Och sen så direkt när de hade stuckit… Ja, jag kommer ihåg att det var Helena som hade berättat vad de hade gjort och så gick de till Helena. Så fick hon så jävla mycket skit för att hon hade sagt ifrån. Ja de bara: - Ska du springa till soc och skvallra och blablabla och så skvallerfitta, uttryckte de en gång. Och jag som bror jag blev ju arg (konstaterande). Jag blev skitarg (upprörd).
Vi försökte få kontakt med soc varje gång, varje gång de var där och försökte berätta. Det går inte alltså man blir inte bara utskälld man blir kallad en massa saker också om man hör en sak upprepade gånger så börjar man ju tro att det är sant, speciellt om man är ung och håller på att växa upp-
Socialtjänsten engagemang och intresse för skola och framtid har inte varit stort och benämns nästan inte alls i Alex berättelse. När det gäller skolarbete har Alex inte haft något stöd.
39
Ja, redan då, jag har alltid gjort mina läxor. Redan då pluggat till prov. Nä, men det har följt med under hela uppväxten även om jag kanske inte har haft någon hjälp. Ingen har stöttat mig, så har jag ändå fixat det själv.
Alex har en stor längtan efter att vara självständig.
Nä, jag har alltid velat vara självständig. Det har varit ett mål såå länge att vara själv. Klara mig själv, se över mig själv, ingen annan.
Att Alex inte haft stöd från sina familjehem i B-by och C-by lyser fram i hans berättelse. Men det finns personer och platser som förmedlat en tro på honom.