J: Varför ville du vara med och berätta för mig?
H: Jag tänkte att jag hade en unik historia och den har gått åt många håll som kanske är intressant. Jag hade rätt mycket…det har inte bara varit…ja, och sen är jag här liksom. Det är jättemånga moment och jättemycket känslor. Ja, det är kanske intressant och jag har inga problem att dela med mig för jag är jätteöppen och om det kan hjälpa så ställer jag upp.
”Det måste ha varit mycket flyttar och så”
Helenas berättelse består i stort sett av två delar. En del som är väldigt suddig upp till årskurs 2 och en del som är tydlig från årskurs 3 och framåt. Ju närmre i tiden vi kommer desto klarare blir minnena. Från Helenas tid i förskoleåldern finns bara vaga minnen. Hon är osäker på om hon varit på förskola.
Ja, jag tror jag har gjort det. Men jag minns inte så långt tillbaka för att det var väldigt rörigt. Vi flyttade mycket fram och tillbaka så jag har inget speciellt minne.
Nä, jag tror det är typ, ja hem och behandlingshem och så typ smådagis eller så men jag kan inte riktigt minnas…
47
Nja alltså, jag har typ ingenting därifrån (ledsen röst). Jag vet knappast om jag gått förskoleklass, så hårt är det. Men jag är rätt säker på att jag har gjort det, mamma berättade det.
Helena har som liten bott i A-by med sin mamma. Hon blev placerad första gången i tvåan. Lite längre fram i berättelsen tvekar hon och tror att det var under ettan.
Jag gick i tvåan i B-by också kommer jag ihåg. (Tystnar, tänker)… Oj, det hade jag glömt. Jag tror att jag gick i B-by också.
Jag tror jag går ettan här (A-by, min anmärkning). Sen ettan och en liten del av tvåan i B-by. Och sen resten av tvåan här (A-by, min anmärkning) kanske…och sen...Jag var i andra terminen av trean när jag flyttade till C-by. Och sen bara, sen dess har jag jätteklara minne hela vägen.
När Helena placerades för första gången var det i ett jourhem utanför A-by, hos Mona. Därifrån flyttade hon till ett familjehem B-by. Efter sammanbrott av placeringen i B-by flyttar hon tillbaka till jourhemmet i A-by.
Minns inte. Jag minns knappt flytten tillbaka. Det är väldigt…nej…jag har ingen aning (letar efter ord och minnen eller vill inte dela)
Helena förstod inte orsaken till flytten.
Nej, inte då. Men nu tror jag att jag fattar. Inte då. Det var mycket som var oklart. Vi var små så vi bara gled med liksom.
Hon är osäker på hur länge hon sedan var placerad i A-by, upp till ett år tror hon och då gick hon i sin gamla skola i A-by. Därefter flyttade hon till C-by. Där gick hon årskurs tre till nio men flyttade tillbaka till A-by och Mona med halva nian kvar efter sammanbrott i hemmet. Helena har tankar om varför det är så svaga minnen.
Det måste ha varit mycket flyttar och så. Alltså så man inte riktigt vet vad som har hänt och så. Annars hade man ju haft lite mer stabila minnen, alltså vissa platser och vissa människor från tidig ålder. Men det har jag inte. Förutom då mamma och behandlingshem. Sen har jag ingenting och sen är det ettan, tvåan. Helena visar nyfikenhet för att få veta mer om sin barndom.
Jag skulle vilja veta mer om var jag var och vad som hände för jag tror för jag tror att jag hade kunnat komma ihåg om det hade fått…om de hade lagt fram det till mig. Då hade det kanske klickat att jaha, just det, det var då.
Hon berättar att hon sett foton som stärker hennes minnen.
Ja, och det är på behandlingshem (bekräftande). Så jag vet inte riktigt, jag har inte varit medveten om var jag har varit tror jag. Och därför kan jag inte sätta fingret på om det är förskola, dagis eller…
Skarpa minnen från den tidiga barndomen är förknippade med synbilder eller bundet till känslor.
48
Ja och sen har jag också kunnat, jag har starkare minnen från den tiden också. Min syster är 5 år äldre och hon gick på en skola över och sen har jag fått med mig skoltiden att jag var speciellet med henne för att funderar Ja, jag vet inte. Det är bundet. Där hon var, var vi också och då gick vi i tvåan. Det sitter hårt liksom.
”För där var det liksom rutiner”
I Helenas berättelse framgår det att hennes erfarenheter från skolan till övervägande varit positiva. Hon såg skolan som en trygg plats på flera olika sätt.
Ja, alltså jag tyckte väl det var kul att komma dit. Och ja, jag tror det var typ en trygg plats att vara där. För där var det liksom rutiner och så. Ja och jag vet att jag hade en massa vänner och jag var rätt bra på matte jag kommer ihåg, så det var rätt kul. Och jag, jag tyckte vissa ämnen var kul så jag tror det var en positiv grej för mig.
Skolgången i B-by minns hon som bra, hon hade många vänner och kände sig duktig i skolan.
Jag har en lektion i matte i mitt huvud. Och typ en svenska-lektion också det var typ…Jag var rätt skarp på svenska också tror jag. Skriva och sånt men de andra nä inte så mycket.
När hon flyttade till C-by var hon hoppfull.
Jag tror, tror jag var typ så glad över det eller så för att vi hade hittat ett familjehem. Nytt ställe, nya vänner, ny skola så det var typ så det var nog lite mer så
Hon beskriver att skolan tagit emot henne bra, vilket hon även kopplar ihop med sina skolprestationer.
Och sen så fick vi en ny start. Båda två (Helena och Alex, min anmärkning) på olika delar liksom. Och då blev jag jätteväl omhändertagen i min klass och de var nyfikna och glada att vi skulle börja och så. Så det var bra intryck. Och där blev jag också mycket mer motiverad till skolarbetet. Jag ville verkligen prestera och jag är helt säker på att matte och engelska var ämnen jag var skarp på då.
Helena återkommer till rutiner flera gånger trots olika skolor bland annat som grund för motivation.
Alltså det var rutin, det kändes rätt … Jag vet inte riktigt. Jag kan inte (tystnar) Alltså jag trivdes på skolan från ettan (gymnasiet, min anmärkning). Jag vet inte vad det var som hände där. Jag tyckte att människorna på skolan var så… jag vet inte. Jag visste att själva skolan hade en känsla som jag skulle trivas i. Och när jag väl kom in i rutinerna och skolan och så, då var det liksom det bästa. Och jag längtade till skolan på helgerna och så. Jag ville verkligen till skolan. Jag tyckte inte, jag vet inte riktigt, jag kan inte … jag tyckte bara det var jättekul och göra det jag ville i gymnasiet och jag trivdes jättebra i miljön så…
- Jag tycker fortfarande om skolan, vännerna och rutinerna och jag vill jag ju gå färdigt gymnasiet så…-
49
Att få nya rutiner och skapa nya sammanhang i samband med de många flyttarna tar krafter. I den sista flytten till A-by bestämde Helena sig för att gå kvar i skolan i C-by trots två timmars pendling.
- Jag ville gå klart. Jag tänkte jag orkar inte gör något nytt.-
- Det var värt (eftertryck). Jag hade inte kunnat starta om någonstans. Jag hade inte orkat det. Det hade inte gått bara.
Nä, jag hade inte fått en relation till någonting.
”Jag blir typ upprörd”
De vuxna i Helenas berättelse är lärare, vilka tar mest plats i hennes berättelse, familjehemsföräldrar och socialsekreterare. Mamma benämner Helena endast kort. Lärarna står för både gott och ont i berättelsen.
Jag tror den ena var jättebra för att vi fick ju respekt för honom. För att han var så skämtsam och glad mot oss men han kunde ändå ha en bestämd sida och sätta oss på plats liksom. Så man hade en helt annan relation med honom än typ någon surtant som typ bara var arg hela tiden. Och de ville man bara…de ville man nästan bara gå emot bara för att de inte riktigt öppnade sig för en typ.
Gymnasietiden är en tid Helena talar varmt om, så även om lärarna där.
Lärarna är helt fantastiska. De är såå bra! Det säger jag inte bara för göra skolan fin av sig. Jag är faktiskt helt ärlig. De är jättebra. Och de stöttar mig alltid när jag behöver någonting eller så även om typ ingen på min skola visste min situation. Det var inte alls lika aktuellt som när man gick i grundskolan. Och de har varit jättestöttande och jag vet inte … själva gymnasietiden har tagit mig så långt. Och det kan vara mycket för den skolan jag gått på. Alltså att de har påverkat.
Helena har också upplevt lärarna, framförallt på högstadiet som jobbiga.
Alltså skolan var trygg (drar på orden, tänker) för att jag kunde uttrycka mig som jag ville. Själva lärarna blev jättejobbiga med åren och vi gick emot jättemycket för de, alltså de blev pestiga. De respekterade inte, de var inte bara mot oss, det var mot många elever. Och då blev det liksom twister i skolan också. Men även om det var twistigt där så var det ju ändå en trygg zon, för jag kunde uttrycka mig och de kunde jag inte hemma så…
Ja, och jag tror också att de (lärarna, min anmärkning) använde det på ett fel sätt för ett tag så blev det jättemycket bråk i skola och sånt. Och de anpassade … deras roller i skolan flöt ut över allt annat som de inte skulle. De alltså, vissa lärare hade bara fel fot var de skulle vara. Och så blev det jättejobbigt och de skyllde gärna på mig och min bror. Att vi tog upp saker bara för att vi mådde dåligt men det var för att vi såg saker som var fel och ingen annan vågade säga till och vi sa till om det. Och då var vi som ofta drog det på oss. Och då fick vi på oss att det var för att vi inte mådde bra ja, typ så. Fast det som hände där skulle ändå tas upp (beslutsam) och jag tycker ändå det är viktigt så jag ångrar ingenting (skrattar lite tyst).
50
Helenas upplevelser av hemmet beskrivs sparsamt. Klart är att hon aldrig fått hjälp med skolarbete hemma. Hon frågade heller aldrig om hjälp, det var aldrig ett alternativ för henne. Hon beskriver en nedtryckande hemmiljö i C-by.
Och sen så blev det ju lite av en hjärntvätt, måste jag ju säga, alltså i hemmet. Att man tänker att det är som det är, det ska vara så här. Och så gick man in i det tankebanorna.
-mitt hem var inte tryggt. Jag kände mig inte … jag kunde inte ta med mig vänner hem för de behandlade dem illa.-
Det framgår i hennes berättelse att lärarna inte hjälpt henne med hemsituationen.
Nä, typ ingenting. Äh, det var en lärare som började undra eller två kanske det var. Det var en av dem vi kunde prata med och då kom vi fram till henne och ja, det ser ut så här för att vi håller på att flytta och det är jättejobbigt. Så kom vi fram då till att det är därför vi reagerar så här liksom. Och då det var tillsammans med den läraren, som jag gjorde det i alla fall. Och det var ju inte förrän slutet av nian. Och det var typ det enda som skolan har kommit in och sett. Annars har det bara varit, det har bara varit där liksom.
Jag tror att de har sett det och inte gjort något. Bara tänkt att det är någon annan som tar hand om det. Det är jag rätt säker på.
Socialtjänsten beskrivs mest negativt och har inte heller hjälpt henne i den grad de skulle behövt. Ständiga byten av socialsekreterare har bidragit till otrygghet och att ingen hade koll.
- Alltså det, jag vet inte om det är intresse eller att de bara måste för de har ju frågat: - Ja hur går det i skolan (förställer rösten, oengagerad). Men det känns inte rent, det känns inte som om de bryr sig för jag vet inte…
Acke (nuvarande socialsekreterare, barnsekreterare, min anmärkning) dock, det känns som om han mer bryr sig om en. Men det är ju nu, vi har inte alls haft honom länge. Och vi bytte ju socialsekreterare typ 6 gånger, typ mer än en gång om året, typ så. Så det kändes inte som om vi hade någon fast så, som var med oss. Så då blev det ju bara så att man: - skit samma det får jag fixa!
Helena berättar om hur hon bär med sig frågor om varför inget gjordes från socialtjänsten sida.
Jag blir typ upprörd. Men det kan jag typ inte bli för att det kan ju inte ändra sig. Men då om … Om det hade gjort något då när vi sa till från början. Hur hade det sett ut? Det är lite så jag tänker. Jaha, varför gjorde de ingenting? Sen förstår jag att de hade mycket och göra och så, men det var säkert mycket och det är det ju fortfarande men… Hade de gjort sitt jobb … Det kan irritera mig än idag! Att vi inte hade någon som följde med oss och kollade. Vi bytte hela tiden sekreterare och det var jätteflummigt. Det kändes jätte … så vi blev ju självständiga mer och mer så vi fick klara oss själv ju (upprörd, besviken).
Om mamma uttrycker sig Helena så här:
Hon har typ inte sagt så mycket. Hon har kollat så att vi blir godkända och så frågat om det går bra och så. Men inte förrän nu har hon börjat påpeka: - Äh musikproduktion, är du verkligen helt säker? Men det har hon aldrig gjort innan
51
så jag tycker det är konstigt. Men hon har inte påverkat min skolgång. Jag låter inte någonting påverka min skolgång, inte hon. Men hon frågar gärna och vill ha koll och det får hon göra.
De sista åren har Mona spelat en stor roll som trygghet för Helena. När hon placerades hos Mona beskriver Helena sig själv som någon som inte var värd så mycket.
Mona har hjälpt mig jättemycket att jobba uppåt. Hon är min trygghet.
”Jag kunde inte hålla mig ifrån att säga vi istället för jag”
Det är vännerna, särskilt en vän som betytt mycket för Helenas trygghet. De blev vänner i trean och det håller i sig fortfarande. Helena tror att de kommer fortsätta träffas då och då för att uppdatera varandra. Vännen hade också en tuff hemsituation även om den var olik Helenas. Detta tror Helena kan ha bidragit till deras starka vänskap.
Ja, det tror jag faktiskt. Hon stöttade mig jättemycket och jag stöttade henne. Och vi utvecklades på samma sätt. Vi båda ville ju visa någon slags styrka av de anledningarna och de hade ju hon också. Så jag tror vi gick ihop bra.
Hon beskriver också att ”syskonen”, de placerade barnen i C-by varit ett stöd.
Vi hade väldigt mycket åsikter om samma saker så vi hade utlopp att diskutera tillsammans och så. Inte arrangerat men om typ gick till affären så eller något så kunde man börja nöta på: - Fan vad jag stör mig på och blablabla och då var det en ventilation liksom. Men …
Den som bidragit mest till Helenas trygghet är Helenas bror. Trots att de i C-by gick i olika klasser fanns Alex som ett stöd.
Ja, och det stödet betydde ju jättemycket. Men vi visste att vi fortfarande hade varandra och vi var på ungefär samma moment i skolan så att vi var ändå relaterade fortfarande. Och hade koll på varandra så det var inte en otrygghet. När Helena började gymnasiet var det första gången hon och Alex var åtskilda under skoltiden.
Och jag var jätteobekväm, för att första gången då gick jag ut någonstans utan min bror. Och det var jätteobehagligt! Men det gick (svagare röst).
Vi betyder Helena och Alex i Helenas berättelse. Hon använder ofta vi istället för jag när hon berättar och rättar sig till och med vid något tillfälle.
Alltså, ja jag kunde inte hålla mig att säga vi istället för jag för vi har ju varit, vi är ju tillsammans och vi har ju varit vi alltid. Men jag vet inte riktigt. Det kommer bli skitkonstigt, vi har gått från varandra så mycket nu så han är inte den trygga bror … Han är ändå min trygghet, för han är min bror och vi har alltid haft varandra och vi har ju varandra fortfarande men vi har gått olika vägar.
Alltså vi har alltid haft varandra och kunnat vända oss till varandra. Vi kan prata om allt tillsammans och det är ju också att vi behövt varandra mycket innan och då har vi utvecklat den trygghet, att vi kan prata med varandra. Och vi är väldigt avslappnade med varandra. Det är inte konstigt alls eller jobbigt alls. Vi bara finns och kan prata om allt.
52
”Nu när jag tänker på det så syns det jättetydligt”
Helenas tankar om att hennes lärande i skolan handlar om att tro på sig själv och att hon vill bevisa att hon kan.
Det är inte förrän nu jag börjar känna att jag har svårt för någonting. Men alltid innan har jag känt att jag kan om jag vill och jag kommer att lösa det. Och jag kan inte komma ihåg att jag haft några svårigheter i ämnen.
Typ att jag vill bevisa att jag kan. Det har typ varit nedlåtande innan, så jag vill bevisa att jag presterar och att någon ska vara stolt över mig eller något. Jag tror det kan vara så (insiktsfull).
Det är hemsituationen som har varit nedtryckande, till slut ju. Och sen när man kommer fram och kan visa framfötterna så gör man ju det. Ja, visa att man kan helt enkelt.
Hennes sociala roll i skolan har varit både passiv och aktiv. När hon ännu inte kände sig hemma i C-by och fortfarande var osäker var hon passiv. När hon började känna sig hemma var hemsituationen så nedlåtande att hon vände den passiva rollen i skolan till aktiv.
Jag blev jätte utåtriktad och sen blev det osäkerhet där hemma och det ledde till att jag blev jätte… hyperaktiv typ i skolan och jag … speciellt jag och min bror hade jättestor påverkan på klassen vi drog med till att göra skit och typ det var jättekul dock. Vi hade jättestor röst i klassen, jag och min bror. Alltså vi … jag vet inte…vi stod ut mycket, det skulle vara hektiskt och så. Men det var lite senare på åren då men från tvåan fram till fyran, femman så var vi rätt så passiva skulle jag tro.
Hennes och Alex sätt att uttrycka sig ser hon som avgörande för att få den höga status som de hade i klassen.
Man märker ju jättemycket på de senare åren när vi faktiskt drev hela klassen till saker (insiktsfull) att det blev jobbigt. Och lärarna såg att vi hade problem fast det såg nog inte våra klasskamrater. De läste det nog inte på det sättet. De kunde se att det var något som hände och att det säkert inte var så jättebra. För att de såg hur vi agerade och vad vi reagerade på och sånt. Och det var nog jättetydligt. Nu när jag tänker på det så syns det jättetydligt liksom.
Hemsituationen påverkade Helena mer och mer. Hennes koncentration och ork i skolan blev lidande, framför allt under högstadietiden.
-Som tur är har jag lätt för att lära mig så jag klarade skolan fast att bara satt bort lektionerna liksom. För det lilla jag hörde, räckte för att bli godkänd och få betyg. Men, ja, jag vet inte… Jag sket rätt mycket i skolan sista tiden, jag pallade inte