Algblomning (vattenblomning) är en naturlig högproduktion av planktonalger och bakterier som kan förekomma i sjöar, hav och dammar. Temperaturförändring och näringstillgång är de främsta orsakerna som kan ge upphov till algblomning. Våren är den mest gynnsamma årstiden för uppkomsten av
algblomning med anledning av temperaturen och den stora mängden näringsämnen, samtidigt som starkt solljus gör att fotosyntesen ökar. Generellt sätt så är det främst cyanobakterier, pansarflagellater och kiselalger som blommar i våra vatten, framförallt cyanobakterierna. (Tolstoy 2003).
Blomning kan förekomma i alla sorters vatten och i alla miljöer, vilket är något som gör det mer skadligt. Den synliga delen av algblomningen kan variera allt ifrån några dagar och upp till flera veckor, beroende på värdeutvecklingen och vilka arter det gäller. Vädret spelar också en viktig roll i algblomningen där varmt och lugnt väder understödjer den, exempelvis så blommar blågrönalger och grönalger när vattnet är varmt och det finns tillgång till närsalter medan guld- och kiselalger blommar i kalla vatten. Blåsigt väder hämmar algblomningen. (Aneer och Löfgren 2007).
32
Algblomning kan förekomma i olika färger, vilket grundar sig i algmängd och art. Giftigheten varierar mellan de olika arterna, men samtidigt kan man hitta variationer hos samma art. Det är inte lämpligt att bada i vatten som är drabbade av algblomning utan att duscha efteråt, eller att dricka det, för att inte ådra sig t.ex. hudirritationer. (SMHI 2011).
De vanligaste symptomen som kan uppträda för människor som vistats vid algblomningsvatten är illamående, kräkningar, klåda och feber. Problemet är att alggifterna inte påverkas av kokning, så man kan inte heller använda vattnet vid t.ex. matlagning. (Tolstoy 2003).
De vanligaste gifterna vid algblomning är: Nervgifter
Levergifter Hudgifter PSP-toxiner DSP-toxiner
(Aneer och Löfgren 2007)
Nästan alla algtyper växer fastsittande på något, såsom stenar, sand, gyttja eller andra vattenväxter. Algväxterna påverkas av många olika faktorer vilka i sin tur ger upphov till att en viss alg växer på en viss plats.
De viktigaste faktorerna som kan orsaka algblomning i sötvattendrag, såsom dammar och insjöar är:
Övergödning: näringsämnena är livsviktiga när det gäller algernas produktion av biomassa.
Proteinernas syntes kräver svavel och kväve, nukleinsyrornas syntes kräver fosfor och kväve, och även magnesium är viktigt, eftersom det är en beståndsdel i klorofyll. Kalium, kalcium och järn är också essentiella för algväxterna. Vissa ämnen, som t.ex. zink och koppar, erfordras enbart i små mängder. De viktigaste närsalterna som styr algblomning i dammar är kväve och fosfor. (Tolstoy 2003).
Kväve och fosfor är nödvändiga näringsämnen för att levande organismer ska kunna leva och växa. Dessa två närsalter kallas för gödningsmedel och finns normalt i sötvattendrag. När det kommer mer kväve och fosfor än vanligt i vattendraget kallas det för övergödning. På en mer detaljerad nivå, kväve- och fosfor halter i det ytnära vattnet ökar vilket ger upphov till en produktionsökning av växt- och djurplankton, samt större djur. Detta bidrar till fler döda organismer som faller ner till botten, och dessa döda organismer blir i sin tur föda för bakterier och andra bottenlevande nedbrytare som förökar sig därigenom förbrukar mer syre. När syret tar slut på bottnen så börjar vissa av bakterierna att förbruka andra vattenlösliga ämnen såsom sulfat (SO4-2 finns i bottnens sedimenteringslager) och därigenom bildas svavelväte. Svavelväte är mycket giftigt för djur och bidrar dessutom till en illaluktande odör kring dammarna vid algblomning. Bakterierna som finns på bottnen kallas för svavelvätebakterier och
33
då dessa inte är beroende av syre så klarar de av att överleva på de syrefria bottnarna. (Henriksson 2000).
Det är halterna av kväve och fosfor som avgör mängden alger i dammarna. Generellt så är kvävehalterna oftast mycket högre än fosforhalterna i sötvatten, och då är det tillgången på fosfor som blir avgörande för mängden alger i det. (Graneli och Esplund 2010, sid 36). I vissa fall blir halterna av fosfor mycket högre än de av kväve på grund av intern gödsling, vilket medför att fosfor som redan finns bunden i bottnens sedimentering frigörs i en syrefri botten. Fosforn gynnar då blågrönalgerna, som finns i det ytnära vattnet, att fixera kväve från atmosfären med hjälp av cellerna heterocyter och på så sätt återförs kväve till vatten. Heterocyterna kan avge ammonium i syrefria miljöer istället för kvävgas. (Nacka kommun 2012).
Några exempel på organisk nedbrytning i syrerika och syrefria miljöer som sker på dammarnas botten: Tillgång till syre:
Organiskt material + syrgas (O2 )---> koldioxid (CO2) + vatten (H2O )+ slam
Tillgång till sulfat (syrefria miljö)
Organiskt material + sulfat (SO42- ) ---> koldioxid (CO2) + svavelväte (H2S ) + slam
Ej tillgång till syre, nitrat eller sulfat
Organiskt material ---> koldioxid (CO2) + metan (CH4) + slam
(Krigsman, Nilsson, Wahlström. 2002).
Vattenkvalitet: Enligt Lönngren, "Vatten i dagen", ”dagvattnets kvalitet varierar beroende på
verksamheten inom området det kommer från”. Dagvatten som kommer från starkt trafikerade vägar och industriområden innehåller högre halter av tunga metaller och svårnedbrytbara organiska föroreningar än det som kommer från villa- eller bostadsområden. Kväve och fosforhalter är också högre i dagvatten som avrinner från vägar och industriområden. (Larm 1994).
Dagvattenföroreningarna har stor påverkan på vattnets kvalitet. Vattenmiljön i sötvatten blir ofta sur när den påverkas av ett flertal förorenigar. Många växter och vattendjur, som kräftor, klarar inte av den sura miljön, utan dessa levande organismer dör och sjunker därefter ner till bottnen vilket bidrar till att näringsämnen frigörs och att det uppstår syrebrist på dammarnas botten. Växtplanktonen klarar sig bättre i sura miljöer än vad djurplanktonerna gör. Deras produktion minskar och mängden alger ökar i de sura miljöerna. Växtbekämpningsmedel är en av de vanligaste dagvattenföroreninger som orsakar algblomning i dammarna. (Tonderski 2002).
34
Variationer i dagvattnets surhetsgrad-(pH-värde): Det finns olika faktorer som kan styra variationer av
pH-värdet i dammarna såsom verksamheten i avrinningsområdet, kalkhalten i marken, regnets pH-värde och hur hårda närsalter och metaller är bundna i bottnens sedimentation. Regnvatten har ofta ett pH- värde på 4 – 4,5.
Vid ett högt pH- värde (>8) så lösgörs fosfor i bottnens sedimentation vilket ökar
växtplanktonproduktionen (mängden alger ökar). Ett pH-värde under 6 ökar metallernas löslighet vilket ger upphov till giftiga ämnen i vattnet. (Tonderski 2002). Aluminium är en av de tunga metaller som finns i bottnens sedimentation och som frigörs vid ett lågt pH-värde. Aluminium framträder ett av de giftigare ämnena för både växter och vattendjur. (Nacka kommun 2012).
Låga pH-värden bidrar till att de flesta vattendjur dör varefter de sjunker ner till bottnen där de bryts ned av organiska nedbrytare och syrebrist och frigörelse av näringsämnen uppstår. Djurplanktonen minskar medan växtplanktonen ökar.
I kalkhaltiga områden med högt pH-värde sker fosforbindning snabbare än i kalkhaltiga områden med lågt pH-värde. Anledningen till detta är att själva processen där kalciumkarbonaterna binder fosfor, är i behov av det höga pH-värdet. När man vill kalka en jord försöker man därför att öka pH-värdet i den. (Linderholm 2011).
35