3.1.1 Växtligheten
Makrofyter är ett begrepp som betyder vattenvegetation eller vattenväxter. Vattenväxter utgör en viktig del i sötvattendragens ekosystem. De är inte bara dekorativa, utan hjälper också till att hålla vattnet rent och friskt, samt att gynna den biologiska mångfalden i vattendraget, så länge de placeras och etableras på rätt sätt. (Naturvårdsverket 2007).
De har goda egenskaper såsom bland annat stor näringsupptagningsförmåga (främst kväve och fosfor), de gynnar denitrifikation och nitrifikation, har långa vegetationsperioder och skapar skugga. (Thuresson 2005). En tumregel är att cirka halva dammen skall vara täckt av vattenväxter för att hålla en låg näringsnivå i dammen. (Vattenliv- Näckrosor och vattenväxter).
Enligt Mats Thuresson, Vattenväxter, är det vattendjupet som styr indelningen av vattenväxterna. De kan delas in i följande grupper:
Helofyter- eller övervattensväxter, som har stamdelar, blad och blomande delar ovanför vattenytan och någon del under vattenytan, till exempel vass.
Nymphaeider- eller flytbladsväxter, som har rötterna i botten och bladen som når upp till vattenytan eller strax under vattenytan, exempelvis näckros.
Lemnider- eller kringflytande arter, som är fritt flytande växter, exempelvis andmat.
Eledoider- eller undervattensväxter, med långskott som lever helt nedsänkta, till exempel slingor- och vattenpest.
Isoteider- eller kortskott, som lever på botten och bildar täta mattor, såsom braxengräs. Mossor- förekommer både ovan och under vattenytan- Ett exempel är näckmossan.
Kärlväxter- är gräs, halvgräs, barr- och blomväxter. Exempel på dessa är skogssäv, videört och fackelblomster.
Övervattenväxter har ett stort näringsbehov. Därför trivs de mest i näringsrika vattendrag. De tar upp
näringsämnen från sedimenter och kräver också syre för att kunna överleva. Därför förekommer de inte på stort vattendjup, eftersom dammarnas botten är syrefritt område. Helofyterna skapar skugga för de är stora i storlek- Detta leder då till att värmen minskar i vattnet. (Tonderski 2002).
Flytblads- och kringflytande växter har den goda fördelen att de skänker skugga åt dammens vatten,
vilket hämmar de ljusälskande algerna. En annan viktig fördel att de kan ta upp näringsämne direkt ur vattnet eller/och bottensediment därför de konkurrerar till stor del med andra organismer, främst algerna. (Brönmark och Hansson 1998).
36
Undervattenväxter liknar flytväxterna genom att de kan ta upp näringsämnen direkt från vatten. De
bevarar tillvaron av syre i dammen genom sin fotosyntes, det vill säga att de syresätter vattnet. (Brönmark och Hansson 1998).
Isoteider lever i näringsfattiga vattendrag och tar upp sin näring från bottensedimenten, för de har större
rotyta än de andra vattenväxterna. Därför de är känsliga för algtillväxten. (Jensen 2009).
Mossorna behöver mindre ljus än kärlväxterna för att fotosynteras och de förekommer på större
vattendjup än kärlväxterna. (Thuresson 2005).
Det är mycket viktigt att man skördar växtligheten i dammarna i början av hösten, så att man undviker att de bundna näringsämnena i döda växtdelar återgår till dammarnas ekosystem. (Tonderski 2002). Som det har nämnts innan är denitrifikation en viktig reningsprocess i våtmarker och dammar. Där får nitrat omvandlas till kvävgas i syrefria områden och sedan föras vidare till atmosfären. Nitrat
uppkommer i dammarna när vissa bakterier omvandlar ammoniumet NH 4+ till nitrat NO 3- med tillgång till syre. Detta kallas för nitrifikation och denna process sker innan denitrifikation. Vattenväxterna är kolkälla för nitrifikations- och denitrifikationsbakterierna då vattenväxterna spelar en viktig roll för att gynna nitrifikations- och denitrifikationsprocesserna. Vattenväxterna ökar också bindningsförmågan av sediment i dammarna. Detta betyder att växterna hjälper till att reducera vattnets vågrörelser (vindskydd) då näringsavskiljning sker bättre i lugnt strömmande vatten, samt att bottensedimenterade partiklar inte får röra sig upp. Man ska ta hänsyn till dammarnas utformning vid placering av växterna och mängden av växterna, så att vågrörelserna reduceras utan att förekomma döda zoner. Med döda zoner menas att vattnet står stilla vilket bidrar till algblomning eller igenväxten, och därigenom minskar dammarnas förmåga att rensa vattnet. (Tonderski 2002).
Att plantera träd längs med en damm bidrar till att skapa skugga åt dammen och även fallna löv och förna från träden motverkar algerna i vattnet. (Lönngren 2001).
3.1.2 PH- justering
Som nämnts innan, gör ett högt pH-värde (<8) att fosfor i form av fosfat i bottensediment lösgörs, vilket gynnar algblomning. Samtidigt gör ett lågt pH-värde (>6) att tungmetaller, liksom aluminium och koppar, lösgörs och omvandlas till farliga giftämnen i dammarna. Det idealiska pH-värdet i dammar är därför mellan 6,5–7,5. Man ska försöka justera felet på pH-värdet genom att ha torvblock i dammen. Torv är döda växtdelar som packats under tusentals år på markytan. Döda växtdelar nedbryts kemiskt och har blivit sura. N är syret tog slut avstannade den kemiska nedbrytningen och då började dessa döda växtdelar avlagras och packas. pH-värdet på torven blir kanske 4-6. När torven sedan placeras i vatten med högt pH-värde, startar kemiska nedbrytningar igen och påbörjar en strävan efter neutralisering av
37
pH-värdet i vattnet. Torvblock i dammen fungerar liksom buffert, d v s motverkar variationer i dagvattnets pH-värde. (Brönmark och Hansson 1998).
3.1.3 Syresättning
Närvaron av syre är absolut nödvändig för att missgynna algblomning, främst under sommaren. Under sommaren ökar alla processer som kräver syre för att överleva vilket gör att det blir brist på syre under sommaren. Under vintern, däremot, täcks dammarna med is vilket håller syret längre i dammarna. Brist på syre bidrar till att andra elektronacceptorer förbrukas istället liksom sulfat som ger upphov till bildning av sulfid. Denna binder järn från järnfosfat som förekommer i bottensedimenten då fosfor frigörs och fosforhalten ökar i dammarna. (Pott, Cronberg, Annadotter, Johnsson och Cronberg 2009). Syresättning sker lämpligen genom ett luftsystem (luftpumpar) som kan syresätta vattenkolumnerna. Då hålls den höga syrenivån jämnt under hela säsongen. Luftsystemet eller pumparna skapar också
luftcirkulation i vattenmassan vilket jämnar ut vattnets temperatur och undviker döda zoner i dammarna. (Hagström 2009).
3.1.4 Kemiska insatser
Kemiska insatser är även en åtgärd som används för att reducera algblomning, men nackdelarna av denna åtgärd bedöms som större än fördelarna. Kemiska insatser påverkar den biologiska mångfalden i dammarna. Det är svårt att bestämma dosering av kemiskka ämnen som ska motverka alger, utan att detta påverkar djur och växter negativt. (Tonderski 2002). Riplox- metoden är en metod som försöker fastlägga fosfor i bottensedimentet genom att man tillsätter kalciumnitrat, Ca(NO3)2, till dammens bottensediment. Denitrifikationsbakterierna i syrefria bottensediment kommer då att förbruka nitrat istället för andra elektronacceptorer såsom järn eller sulfat. Vid felaktig dosering av kalciumnitrat kan det leda till att kvävehalter ökar i dammen, fastän man strävar efter att minska mängden kväve i dammen genom denitrifikationen. Nitrat är giftigt ämne för människan. Därför prioriteras inte kemiska insatser vid reducering av algblomning i dammarna. (Svensson och Lindahl 2005).
3.1.5 UV- strålning
Våglängder för solens ultravioletta strålar, som är energikällan för organismernas fotosyntes, ligger mellan 200-400 nm. Om värdet på våglängder blir mycket högre än det (200-400 nm), blir det skadlig för algerna och många andra organismer. Därför kan UV- strålning användas som reduceringsmetod för algblomning. Det finns vissa filter med UV-ljus som kan installeras i dammarnas botten. Detta hjälper till att motverka alger i dammarna. (Brönmark och Hansson 1998).
38