4.3 Beroendeförhållande, berusning och påtryckningar
4.3.2 Allmänt om beroendeförhållande
Bestämmelsen om beroendeförhållande i 6 kap. 3 § BrB kan bli tillämplig bland annat om det föreligger ett avhängighetsförhållande mellan parterna. Det kan exempelvis vara förhållandet mellan en arbetstagare och en arbetsgivare eller ett förhållande mellan en narkoman och den som tillhandahåller narkotikan.139 Enligt bestämmelsen om sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning tydliggörs det att offret måste ha en beroende ställning i förhållande till gärningsmannen för att ansvar ska kunna aktualiseras. Det räcker alltså inte att gärningsmannen har en överordnad ställning till offret utan det krävs även att det föreligger ett beroendeförhållande mellan parterna.140
Om situationen är sådan att det föreligger ett beroendeförhållanden mellan parterna enligt ovan beskrivning så förutsätter straffansvar enligt 6 kap. 3 § BrB att gärningsmannen förmått offret att företa eller tåla en sexuell handling genom att allvarligt missbruka att offret befinner sig i beroendeställning i förhållande till denna. Det krävs dock varken att gärningsmannen tagit initiativ till den sexuella handlingen, utan det räcker att gärningsmannen har förmått offret,
138 Prop. 2012/13:111 s. 112.
139 Berggren m.fl., Brottsbalk (1962:700) kommentar till 6 kap. 3 § BrB, Zeteo. 140 Berggren m.fl., Brottsbalk (1962:700) kommentar till 6 kap. 3 § BrB, Zeteo.
38 genom någon slags påverkan, att genomföra den sexuella handlingen.141 När det gäller vilken betydelse beroendeförhållande kan ha för bedömningen av om en handling kan anses vara frivillig finns ingen vägledning i varken lagtexten eller förarbetena. Däremot behandlades frågan om beroendeförhållande i ett avgörande från HD.142 Frågan i målet var bland annat vilken betydelse beroendeförhållande och påtryckningar kan ha för bedömningen av om en handling kan anses avspegla frivillighet och ömsesidighet. Målsäganden som var 13 år gammal (A) och den tilltalade som var nästan dubbelt så gammal (B) lärde känna varandra under tiden A hade sin häst ståendes på B:s gård. B som hade både fru och barn var medveten om att A endast var 13 år gammal. Parterna började prata om ett förhållande med varandra och det fördes, enligt A, diskussioner om en framtid tillsammans och diskussioner om en sexuell relation. Efter att A hade berättat för B att hon ville vänta med att ha samlag hade B sagt att han då inte kunde lova att inte ha samlag med sin fru i stället. A upplevde detta som jobbigt och började då på allvar prata om att ha samlag med varandra vilket de senare kom att ha.
Tingsrätten konstaterade att det var svårt att tänka sig att ett samlag mellan en person som var 13 år gammal och en gift småbarnsförälder kunde bygga på total frivillighet och ömsesidighet. Tingsrätten fastställde däremot att samlaget hade skett frivilligt från A:s sida trots att hon hade blivit påverkad av det B hade sagt till henne. B hade uppfattat den sexuella handlingen som ömsesidig och tingsrätten dömde därför B för sexuellt utnyttjande av barn (6 kap. 5 § BrB) och hovrätten fastställde tingsrättens dom.
Domen överklagades till HD som anförde att det var olämpligt att döma en person för våldtäkt mot barn om samlaget byggt på total frivillighet och ömsesidighet. HD konstaterade utifrån vad som framkommit i målet att samlaget var helt frivilligt och ömsesidigt. HD konstaterade vidare att frivilligheten måste bedömas med hänsyn till barnets mognad och förmåga att förstå innebörden av sitt handlande. HD konstaterade sammanfattningsvis att det inte framkommit något om målsägandens mognad eller andra omständigheter som gav anledning till att inte betrakta handlingen som frivillig. HD fastställde därför hovrättens dom.143
141 Berggren m.fl., Brottsbalk (1962:700) kommentar till 6 kap. 3 § BrB, Zeteo. 142 NJA 2006 s.79 I
39 Två av justitieråden var skiljaktiga och anförde följande. Syftet med lagändringen år 2005 var att förstärka skyddet för barn och unga som blir utsatta för sexuella kränkningar. Av förarbetena till 6 kap. 4 § BrB tydliggjordes det att barn under 15 år är i behov av ett absolut skydd och att utgångspunkten är att barn aldrig kan samtycka till sexuella handlingar. Bestämmelsen om sexuellt utnyttjande av barn (6 kap. 5 § BrB) var avsedd att tillämpas restriktivt och förutsättningen för att den mildare bedömningen skulle aktualiseras var att barnet, med hänsyn till sin utveckling och omständigheterna i övrigt, haft förutsättning att bedöma och ta ställning till handlingen. När det gäller situationer där åldersskillnad mellan parterna varit stor menade man, enligt förarbetena, att förutsättningen för att kunna bedöma gärningen som mindre allvarlig var att offret hade utvecklat sin sexualitet och att den sexuella relationen var helt frivillig. I dessa fall kunde gärningen i stället rubriceras som sexuellt utnyttjande mot barn. Dissidenterna anförde vidare att A var strax under 14 år gammal och B var 25 år gammal och familjefar. Den omständigheten att A hade sin häst ståendes på B:s gård gjorde att vistelsen hos honom kunde sägas innehålla inslag av ett beroendeförhållande. A hade själv berättat att samlaget genomfördes efter att B tjatat på henne flera gånger och sagt att han skulle ha samlag med sin fru om hon inte hade samlag med honom. A upplevde tjaten som jobbiga och trots att samlaget var frivilligt och gemensamt planerat var det tydligt att samlaget avspeglats av övertalning och påtryckningar. Dissidenterna ansåg att på A:s ålder och bristande sexuella erfarenhet samt det ansvar som B, med hänsyn till sin ålder var skyldig att ta, gjorde att gärningen inte kunde bedömas som mindre allvarlig. B borde i stället ha dömts för våldtäkt mot barn (6 kap. 4 § BrB).
Avgörandet har kritiserats av Leijonhufvud som menar att domen avspeglar en klart felaktig rättstillämpning. Leijonhufvud menar att regleringen efter 2005 års lagstiftning är komplicerad men att förarbetena till lagstiftningen är tydliga om att den mildare bedömningen i 6 kap. 5 § BrB endast skulle kunna aktualiseras om barnet var mycket nära 15-årsåldern och haft förutsättning att fatta ett moget och övertänkt beslut rörande handlingen. I det aktuella fallet var offret inte ens 14 år gammal och hon var inte heller fri från beroendeförhållande och påtryckningar från gärningsmannen. Leijonhufvud anser därför att det är förvånande att majoriteten som påpekade dessa omständigheter under straffvärdesbedömningen helt bortser från detta i valet av rubricering. Hon anser vidare att det är motsägelsefullt att rätten i rubriceringsfrågan först påpekar att ett barn som är under 15 år, oberoende av förhållandena,