allmänt om vatten

5.1 Vattnets kretslopp

Det vatten som finns på jorden cirkulerar i ett ständigt krets-lopp som drivs av energi från solen. Vattnet avdunstar från mark, sjöar och hav och avgår genom transpiration från växter och stiger upp i atmosfären. Där kyls det ner, kondenserar och bildar moln och faller ner som regn och snö. Sen rinner det vidare till sjöar och hav, eller tas upp av växter. En stor del av vattnet tränger ner i marken och blir till grundvatten som senare rinner fram i kallkällor, kärr, sjöar, vattendrag och hav.

Av det vatten som finns på jorden är 97 procent saltvatten.

Mindre än hälften av sötvatten är tillgängligt för människor.

5 .1 .1 Grundvatten

Grundvatten är det vatten som fyller hålrummen i berg och jord. Det bildas genom att nederbörd tränger ner i marken, vilket är en långsam process. Vattnet som är på väg ned till grund-vattnet, i den omättade zonen, brukar benämnas markvatten.

I Sverige finns det goda förutsättningar för att grundvatten av god kvalitet ska bildas, framför allt när vattnet filtreras genom sand- och grusavlagringar. Grundvattennivån följer oftast topografin och ibland ut i sjöar och vattendrag. När sjöar och vattendrag ansluter till grusåsar får de tillskott av åsarnas rena vatten. Grundvatten brukar vara väldigt rent och används ofta som dricksvatten, men eftersom det bildas och omsätts lång-samt är det också mycket känsligt för föroreningar.

Källa är ett geologiskt begrepp för en vattensamling som rinner fram ur marken och aldrig står stilla eftersom det finns ett ständigt tillopp och utlopp. Källvattnet består ursprungligen av neder-börd som tränger ner i jord- och/eller berglagren. Beroende på markens genomsläpplighet kommer vattnet att tränga ner till olika djup. Om vattnet träffar något tätt och ogenomsläppligt lager, till exempel lera, lerskiffer eller själva urberggrunden, så söker sig vattnet längs detta till ständigt lägre nivåer. Vid foten av höjder och backsluttningar uppstår därför ofta källor.

Morän innehåller ofta stråk av mer genomsläppligt material som sand eller grus, där vatten lättare kan strömma fram. Invid källorna finns ofta en intressant flora. Källvattnet har, i likhet med djupare marklager, en nästan konstant temperatur året om.

I Mellansverige är den oftast 6-7 °C.

Kulturhistoriskt sett är källor intressanta eftersom de haft stor betydelse i folktron. Det har funnits källor av olika slag, som önskekällor, botkällor och trefaldighetskällor. Idag kan källor användas i miljöövervakningen av grundvatten, då deras vattenkvalitet och flöde är representativt för ett större område;

källornas hela tillrinningsområde. En annan fördel är att källorna inte kräver några ingrepp i form av borrningar och observationsrör och därmed inte stör de naturliga förhållandena som ett observationsrör kan göra.

Provtagning i Getaren. Foto: Sara Lee

B OT K Y R K A S B L Å VÄ R D E N - VAT T E N P R O G R A M F Ö R B OT K Y R K A KO M M U N

B OT K Y R K A S B L Å VÄ R D E N - VAT T E N P R O G R A M F Ö R B OT K Y R K A KO M M U N 29

5 .1 .2 Sjöar

Ytvatten är allt det vatten som finns på jordens yta, som sjöar, vattendrag, våtmarker och hav. Ungefär 20 procent av Sveriges yta är olika typer av sötvattenmiljöer.

Sjöar definieras vanligtvis som stilla ytvatten med en yta på minst en hektar. Mindre vatten kan kallas tjärn, göl eller småvatten. Sjöar bildas i naturliga sänkor i landskapet genom att vatten tillförs som nederbörd direkt på sjöns yta eller på marken i sjöns tillrinningsområde. Nederbörden från tillrin-ningsområdet når fram till sjön genom marken och i vattendrag av olika storlekar. Sjön förlorar vatten genom avrinning från utloppet och avdunstning från vattenytan. En sjö har oftast bara ett utlopp. Kvoten mellan sjöns tillrinning och volym kallas för omsättningstid, och är ett mått på hur snabbt sjöns vattenmassa byts ut.

Sjöar karakteriseras ofta efter näringstillgång i vattnet. Närings- rika sjöar är vanligast i dalgångar och på slättområden. De har oftast stora tillrinningsområden med näringsrika lerjordar och mycket åkermark, vilket gör att vattnet som når sjön har höga halter näringsämnen. Den höga näringshalten gör att växterna trivs i dessa typer av sjöar, och växtplankton gör ofta vattnet grumligt. Näringsfattiga sjöar finner man ofta högt upp i terrängen, ofta med branta stränder och magra skogs- och häll-marker i tillrinningsområdet. De har gles växtlighet och kantas ofta av gungflyn. I barrskogsområden är sjöarna naturligt sura och brunfärgade av humusämnen.

I många sjöar skiktas vattnet under vintern och sommaren. Ett språngskikt är en horisontell gräns mellan vattenmassor med olika egenskaper som skiljer sig i temperatur. På vintern när ytvattnet blir kallare finns det varmaste vattnet närmast botten.

Vatten är som tyngst vid 4°C. Under våren smälter framför allt solens strålar isen och värmer upp ytvattnet. Så småningom får hela vattenmassan samma temperatur och situationen blir då instabil. Vind och vågor kan då röra om hela vattenmassan, man brukar tala om våromblandning. Under sommaren uppstår en ny skiktning när ytvattnet värms upp av solen. Ytvattnet blir då lättare än det kalla vattnet längre ner och ligger därför kvar i övre delen av sjön, och det bildas två vattenmassor som är skilda från varandra av ett s.k. språngskikt. Grunda sjöar saknar ofta språngskikt och hela vattenmassan har samma temperatur. Det gäller även stora sjöar om sommaren är mycket varm. På hösten kyls sjöarna ner och situationen blir instabil igen. Vinden hjälper till att blanda om vattnet och vi får en höstomblandning som kan föra ner syrerikt ytvatten till sjöns djupare delar.

5 .1 .3 Vattendrag

Vattendrag för med sig sötvatten från högre belägna områden till lägre. Den plats där vattendraget når sjö, hav eller ett större vattendrag kallas för mynning. Flödena i vattendragen beror på nederbörd, avdunstning och lufttemperatur i området, men också på hur avrinningsområdet ser ut. Ett vattendrag som passerar genom många sjöar har oftast ett mer utjämnat vattenflöde, medan ett brant vattendrag utan sjöar får en snabb flödesökning efter ett regn och därefter avtar flödet ganska snabbt. Naturliga vattendrag på sträckor med liten lutning och lätteroderade sediment är ofta meandrande, vilket innebär att vattendragens ytterkurvor eroderar sediment som avlagras i inner- kurvorna. Detta ger vattendraget ett slingrande lopp som är i ständig förändring. Raviner kan bildas när ett vattendrag skär ner i marken och för bort stora mängder fint sediment. De har branta väggar och ibland bildas stora förgrenade ravinsystem.

Vattendragen är en viktig naturresurs, som är till stor praktisk nytta för människor och en nödvändig livsmiljö för djur och växter. Vattendragen har påverkats av utbygganden av vatten-kraft, sjösänkningar, kanalisering, bevattning och invallning. I många områden används vattnet som dricksvatten och recipient för spill- och avloppsvatten. Många arter har vattendragen som sin livsmiljö i hela eller delar av livet. För många fiskar, som öringen, är vattendragen nödvändiga för lek och reproduktion.

Finns det vandringshinder, som dammar eller trummor, kan fisken hindras från att fortplanta sig. För att fisk ska kunna ta sig förbi vandringshinder byggs ibland fisktrappor och omlöp.

5 .1 .4 Våtmarker

Våtmarker är mark där vattnet under en stor del av året finns nära, under, i eller strax över markytan eller utgörs av veg- etationstäckta vattenområden. Beroende på om våtmarkerna främst får vatten från nederbörd, grundvatten eller sjöar och vattendrag eller hav så delas de in i mossar, kärr, sötvattensvåt-marker eller marina våtsötvattensvåt-marker. Mossar och kärr kallas också myrar. Indelningen av våtmarker kan förfinas beroende på morfologi, hydrologi, fuktighet, kalkinnehåll, vegetation och trädtäckning. Under 1800-talet dränerades många våtmarker och omvandlades till åkermark, eftersom man behövde mer odlingsbar mark. Det var även vanligt att dränera sumpskogar för att öka produktionen vid denna tid. Våtmarker har även använts som torvtäkter.

Våtmarker fungerar som naturliga reningsverk som tar upp och därmed renar vattnet från näringsämnen som kväve och fosfor.

Växtligheten i våtmarken stoppar upp vattenflödet, partiklar sedimenterar och växter och bakterier ta upp lösta ämnen direkt ur vattnet. Våtmarker har ofta ett rikt växt- och djurliv.

Idag anlägger man ofta nya våtmarker. Syftet kan vara att rena dagvatten, ta upp näringsämnen eller främja den biologiska mångfalden.

5 . A L L M Ä N T O M V A T T E N

B OT K Y R K A S B L Å VÄ R D E N - VAT T E N P R O G R A M F Ö R B OT K Y R K A KO M M U N B OT K Y R K A S B L Å VÄ R D E N - VAT T E N P R O G R A M F Ö R B OT K Y R K A KO M M U N

30

5 .1 .5 Östersjön

Östersjön är ett ungt hav, som formades när inlandsisen under den från senaste istiden började smälta för ungefär 12 000 år sedan. I norr pågår fortfarande landhöjning efter istiden. Öster-sjön är ett innanhav som omges av nio länder, men avrinnings-området omfattar även delar av fem andra länder. Sverige är det land vid Östersjön som har den ojämförligt längsta kustlinjen.

Totalt bor ungefär 90 miljoner människor i avrinningsområdet, som är starkt påverkat av industrier, skogsbruk och jordbruk.

Näringsämnen, miljögifter och andra föroreningar från land hamnar så småningom i havet. Östersjöns vatten är bräckt, alltså en blandning mellan sött och salt. Salthalten i Östersjöns ytvatten minskar ju längre norrut man kommer, från 10 promille i Öresund till 2-3 promille i Bottenviken. I världshaven är salthalt- en runt 35 promille. Den varierande salthalten i Östersjön beror på att salt vatten kommer in via Öresund i söder, medan det sker stor tillrinning av sötvatten från land via älvar och floder runt om havet. Östersjön består av ett flertal djupa bassänger med grundare områden emellan. Det gör att det tyngre, saltare vattnet ligger still i djupen, och bara förnyas när det kommer in större inflöden av salt vatten från Nordsjön. Sötvattnet rinner söderut ut ur Östersjön, medan det salta bottenvattnet får svårare att tränga in genom de smala och grunda passagerna. Vattnet blandas inte heller om ordentligt, utan är tydligt skiktat mellan sött och salt. Det gör att vattenomsättningen är långsam, och att föroreningar är kvar i havet under lång tid.

I Östersjöns kustområden är grunda vegetationsklädda mjuk-bottnar produktiva miljöer med höga naturvärden. De har en, för Östersjön, hög biologisk mångfald med gott om både växter och djur, och utgör viktiga reproduktionsområden för fågel och fisk. När kustområden exploateras utsätts även dessa ekologiskt viktiga områden för högt tryck, eftersom de konkurrerar med utrymme för hamnar, bryggor och hus. De är också mycket känsliga för övergödning, som leder till att vikarna växer igen med snabbväxande alger.

Östersjöns bräckta vatten gör att få arter klarar av att leva i det. Antalet marina arter, som torsk och blåmussla, är störst i de sydvästra delarna och avtar ju längre öster- och norrut man kommer. Längre norrut i Östersjön tillkommer istället fler söt-vattenarter, som abborre och gädda. Eftersom Östersjön är ett ungt hav har det inte hunnit utvecklas så många brackvatten- arter. Många arter i Östersjön lever nära sin toleransgräns och blir därför, som blåmusslan, mindre i Östersjön än på västkust- en. De här faktorerna gör att ekosystemet är särskilt känsligt för störningar.

Östersjön är ett av världens mest förorenade hav. Den dåliga miljöstatusen i havet beror främst på mänsklig påverkan, men försämras också av havets speciella fysiska förutsättningar. Ett av de största problemen i Östersjön är övergödning. Det vill

säga utsläpp och läckage av näringsämnen, främst kväve och fosfor, som slutligen hamnar i havet. Övergödning leder till ökad produktion av fintrådiga alger och växtplankton, som på sommaren kan massföröka sig och orsaka algblomningar.

Kraftiga algblomningar kan göra vattnet fläckvis grynigt, strimmigt, grön- eller brunfärgat, kan påverka badvattenkvalitet- en och kan i vissa fall påverka människors hälsa, eftersom vissa arter av alger (egentligen cyanobakterier) producerar gift.

I de djupa delarna av Östesjön råder det ofta brist på syre. Syre- halten minskar när tillflöde av näringsämnen, främst kväve och fosfor, ökar produktionen av alger, som dör och faller ner till botten och bryts ner av mikroorganismer som då förbrukar syre.

Områden där mycket lite eller inget syre finns kvar kallas döda bottnar. Detta beror, förutom på syrebristen, på att det bildas giftigt svavelväte när det saknas syre. I princip inga organismer, förutom svavelbakterierna, klarar av att leva där. Torsken är en art som drabbas hårt, då deras ägg behöver vatten med en viss salt- och syrehalt för att kunna överleva. Forskare har konstaterat att Östersjön har världens största områden med döda bottnar orsakade av mänsklig påverkan. Arealen döda bottnar har ökat från 5 000 km² år 1900 till drygt 60 000 km² år 2012.

5 . A L L M Ä N T O M V A T T E N

Tullingesjön-Hamringe. Foto: Sara Lee

B OT K Y R K A S B L Å VÄ R D E N - VAT T E N P R O G R A M F Ö R B OT K Y R K A KO M M U N

B OT K Y R K A S B L Å VÄ R D E N - VAT T E N P R O G R A M F Ö R B OT K Y R K A KO M M U N 31

Eftersom näringsämnen och andra föroreningar främst kommer från land, så är det där man måste arbeta för att minska utsläppen och förbättra vattenkvaliteten i Östersjön. Enligt en ny studie av miljöövervakningsdata från de senaste 111 åren så har den totala övergödningen i öppna Östersjön (utanför kustområdena) minskat de senaste åren. Minskningen gäller främst i ytvattnet.

Det uppges vara det långsiktiga arbetet med att minska närings- tillförsel från land som lett till förbättringarna.

5.2 Ekosystemtjänster

Ekosystemtjänster är de varor och tjänster som naturen producerar och som är till nytta för oss människor. I vatten handlar det om sådant som klimatreglering, vattenrening, primärproduktion, livsmedelsproduktion, och möjligheter till rekreation och naturupplevelser. Genom att använda begreppet ekosystemtjänster vill man visa kopplingen mellan naturen och människors välbefinnande, men också hur vi människor påverkar ekosystemen, ofta på ett negativt sätt. Ett välfungerande eko-system har många olika funktioner och producerar många olika typer av ekosystemtjänster. Det samhällsekonomiska värdet på dessa varor och tjänster är ofta mycket högt.

5.3 Påverkan på vatten

5 .3 .1 Övergödning

Övergödning innebär att för mycket näringsämnen tillförs till vattensystemen, vilket leder till ökad biomassa och igen-växning, minskad artdiversitet, minskat siktdjup, syrebrist, kraftigare algblomningar och risk för massförekomst av cyanobakterier. Ökad tillförsel av näring till vattnet är delvis en naturlig process, men mänsklig påverkan har ökat tillförseln kraftigt genom t.ex. utsläpp av avlopps- och dagvatten, läckage från jordbruksmark och djurhållning samt genom utdikning och sänkning av sjöar. De viktigaste näringsämnena är kväve och fosfor. Fosfor är vanligen det näringsämne som det finns minst av i naturliga sötvattenssystem och i den inre delen av skärgården. Det innebär att om ytterligare fosfor tillförs, så ökar tillväxten. Ovanstående är exempel på vad som brukar kallas extern belastning, men ett stort problem kan också vara den interna belastningen. Intern belastning är när näringsäm-nen, framför allt fosfor, läcker från bottensedimenten till följd av låga syrenivåer. Via omblandningar av vattenmassan kan näringsrikt bottenvatten föras upp till ytvattnet, och leda till ökad tillväxt.

5 .3 .2 Miljögifter

Miljögifter är en bred term som omfattar många olika typer av ämnen från olika källor. Det kan vara metaller, bekämpnings-medel, läkemedelsrester och organiska ämnen, som släpps ut via avloppsvatten, dagvatten eller atmosfäriskt nedfall. Källor-na kan vara verksamheter som industrier, jordbruk, vägtrafik, deponier och förorenade områden. De samlas ofta i sediment i sjöar och kustvatten. Ofta har man bristande kunskap både om hur ämnena påverkar vattenmiljön, och hur de påverkas av var-andra. Samtidigt som vissa bevisat skadliga kemikalier fasas ut tillkommer många nya med okända effekter.

Vattenmyndigheten bedömer den kemiska statusen för vatten- förekomster efter gränsvärden för 33 prioriterade ämnen och 8 övriga förorenande ämnen, som har EU-gemensamma miljökvalitetsnormer. I de prioriterade ämnena ingår bland annat polybromerade difenyletrar (PBDE) och kvicksilver (Hg).

Man bedömer att halterna av dessa två ämnen överskrids i alla svenska ytvatten. Spridningen sker främst genom atmosfäriskt nedfall från andra länder, och är därför svår att begränsa.

Därför klassas kemisk status även ”utan överallt överskridande ämnen”, där man bortser från PBDE och kvicksilver, för att tydligare påvisa problem som beror på andra ämnen. Under hösten 2015 fick PBDE och kvicksilver sänkta kvalitetskrav, istället för att som tidigare ha en tidsfrist för att nå miljökvalitets- normerna. Om det finns punktkällor för PBDE och kvicksilver som ytterligare ökar belastningen inom ett avrinningsområde bör dessa undersökas och åtgärdas.

5 . A L L M Ä N T O M V A T T E N

B OT K Y R K A S B L Å VÄ R D E N - VAT T E N P R O G R A M F Ö R B OT K Y R K A KO M M U N B OT K Y R K A S B L Å VÄ R D E N - VAT T E N P R O G R A M F Ö R B OT K Y R K A KO M M U N

32

Det finns även 31 så kallade särskilt förorenande ämnen eller ämnesgrupper, som ingår i bedömning av ekologisk status.

Vilka dessa ämnen är beslutas på nationell nivå av Vatten-myndigheterna. Av dessa är tre metaller, två biocider, arton växtskyddsmedel och åtta övriga ämnen.

Utöver de ämnen som ligger till grund för bedömning av kemisk och ekologisk status finns en mängd andra ämnen som påverkar miljön negativt.

PFAS (däribland PFOS) är ett samlingsnamn på en grupp perflourerade ämnen som är kraftigt vatten- och fettavvisande.

De har tidigare använts i brandsläckningsskum och som ytbehandlingsmedel på kläder, möbler och förpackningar.

Ämnena är toxiska, svårnedbrytbara och bioackumuleras i människor och andra organismer. Människor exponeras framför allt via förorenat dricksvatten och vissa livsmedel, exempelvis fisk från förorenade sjöar. Studier visar att PFOS kan påverka fortplantningsförmågan och immunförsvaret.

PFOS är förbjudet i EU sedan 2008. Bakgrundshalten av PFOS i Sverige är <10 nanogram per liter. (I Tullinge vatten- verk uppmättes halter på 130-140 ng/l.) Enligt Livsmedels-verket gäller nedanstående för PFAS i dricksvatten:

• PFAS bör inte förekomma i dricksvatten.

• Långvarigt intag av dricksvatten med höga halter PFAS minskar säkerhetsmarginalerna till nivåer som misstänks ge hälsorisker.

• Åtgärdsgränsvärde: För att behålla höga säkerhets-marginaler bör summan av PFAS i dricksvattnet vara under 90 nanogram/liter.

Under 2015 fick Statens geotekniska institut (SGI) i uppdrag av regeringen att ta fram preliminära riktvärden för när mark och grundvatten kan anses vara förorenat av PFAS. Det preliminära riktvärdet för PFAS i grundvatten är 45 ng/l.

Sveriges Geologiska Undersökning, (SGU) tar fram förslag till föreskrifter om miljökvalitetsnormer och statusklass- ificering för grundvatten. Det preliminära riktvärdet för PFAS i grundvatten är 90 ng/l och utgångspunkt för att vända uppåtgående trend är 10 ng/l. Ett överskridande av det före- slagna riktvärdet 90 ng/l vatten innebär att grundvatten-förekomsten har otillfredsställande status och åtgärder behöver vidtas för att sänka halterna.

Kvicksilver (Hg) är ett av de farligaste miljögifterna, som ger skador på hjärnan och det centrala nervsystemet.

Kvicksilver bryts inte ner utan samlas i mark, vatten och levande organismer, med högst halt hos djur högt upp i näringskedjan, som fisk, rovfåglar och rovdjur. Kvicksilver i miljön kommer främst från atmosfäriskt nedfall, som kan spridas över långa avstånd. Utsläppskällorna är bland annat förbränning av kol och avfall, smältverk, krematorier och guldutvinning. Det sprids också genom utlakning från soptippar, utsläpp från industrier och genom spridning av avloppsslam. Sveriges utsläpp av kvicksilver har minskat med två tredjedelar sedan 1990-talet, men det atmosfäriska nedfallet är fortfarande stort. Människor exponeras framför- allt genom att äta fisk med höga halter kvicksilver. Insjöfisk har generellt högre halter än fisk från havet, och större rov- fiskar mer än mindre eller växtätande fiskar. Foster och barn är särskilt känsliga, och därför har Livsmedelsverket särskilda kostrekommendationer för gravida och ammande kvinnor.

Polybromerade difenyletrar (PBDE) är en grupp bromerade flamskyddsmedel med stor spridning i miljön. De är industri- kemikalier som används som flamskyddsmedel i möbler, plastprodukter, elektronik, textil och byggnadsmaterial. De sprids i miljön via atmosfäriskt nedfall och läckage från varor och avfallsupplag. Spridningen till miljön är stor, och man hittar ämnena i vatten, sediment och vattenlevade djur.

Människor exponeras framförallt genom mat och inomhus- damm. Hälsoeffekterna är inte helt klarlagda, men mycket tyder på att ämnena har hormonstörande egenskaper.

Tributyltenn (TBT) är en organisk metallförening som ingår i de prioriterade ämnena. Substansen ingick länge i båtbotten- färger för att hindra påväxt av alger och havstulpaner, men är förbjuden i Sverige sedan 1989 och i EU sedan 2003.

Den är mycket toxisk redan vid låga koncentrationer, och

Den är mycket toxisk redan vid låga koncentrationer, och