I den svenska beskrivningen av det Ryska hotet finns en frånvaro av ett direkt hot mot svenskt territorium och självbestämmande. Den ryska aggressionen beskrivs, om än som ett ökande problem, mer som ett hot mot Sveriges närområde än som ett direkt hot om väpnat angrepp mot Sverige. Därför kan ett argument vara att Sveriges samarbeten med USA, EU-stater och Nato är av andra skäl än att hotbalansera mot Ryssland, exempelvis för Svenska försvarsindustriella
intressen.46 Sveriges ökade samarbeten med USA, EU-stater och Nato skulle i så fall svara mot behovet av goda relationer med dem, och inte för att balansera mot Ryssland. Sveriges ökade satsningar på sina krigsförband skulle i så fall kunna vara för att skapa militära maktmedel för syftet att delta i USA-, Nato- och EU-ledda insatser. Sveriges satsningar på det nationella försvaret som inte är användbara i insatser i utlandet, bland annat hemvärn och nationell samordning, skulle i så fall vara för avspänningsskäl gentemot USAs och Natos strategiska intresse att kunna undsätta Baltikum vid konflikt med Ryssland.47 De har ju intresse av att Svenskt territorium inte används av Ryssland för att försvåra USAs och Natos stöd till Baltikum.48
Problemet med ett resonemang om att andra skäl skulle ligga bakom Sveriges åtgärder är att det i fallet Sverige 2005-2019 motsägs av att Ryssland beskrivs aggressivt medan USA och Nato inte beskrivs som aggressiva. Därmed skulle det innebära att hotbalansteorin skulle ersättas av en generell maktbalansteori à la Waltz för att finna förklaringar till Sveriges militära satsningar. Som visas ovan har ändringar i de ryska totala militära makten inte lett till att Sverige har balanserat emot, se 4.2.1. Det visar att maktbalansteorin inte har stöd i fallet Sverige. Därmed är det osannolikt att Sveriges satsningar är av avspänningsskäl med USA/Nato. Om satsningarna inte är för maktbalansering så skulle de Svenska samarbetena med USA, Nato och EU-stater i så fall vara av triumfvagnsskäl, vilket i så fall skulle förklara varför Sveriges militära kapaciteter anpassas för krigföring mot Ryssland. Då skulle det ligga närmare till hands att pröva Schwellers intressebalansteori, se Schweller (1994) samt 2.1. Det motsägs dock av att Sverige motstår alla bindande försvarsöverenskommelser. Som beskrivs ovan är triumfvagn ett ojämlikt samarbete där den svagare staten måste acceptera orättfärdiga åtgärder från den mäktigare. Den som hävdar att Sverige är i exempelvis USAs triumfvagn behöver därmed kunna motivera varför i så fall USA inte har bindande avtal med Sverige som svarar mot USAs strategiska intresse av exempelvis Gotland. I fallet finns inte fynd för en sådan motivering. Fallet visar istället att det ryska aggressiva användandet av sina offensiva militära kapaciteter starkt påverkar Sveriges åtgärder för sitt militära försvar och allianser.
46 Som visas i 4.2.2 ovan i Liffs indikator ”Utveckla internt indikator 7” sker Sveriges vapenhandel i stor
utsträckning med EU-stater och USA.
47 Se 1.2 ovan om allians, avspänning respektive triumfvagn.
48 Som visas ovan kan ryska eventuella långräckviddiga robotsystem som grupperas på exempelvis Gotland
Mastro använder proportionell mätning för att kontrollera fynd i Liffs verktyg i fråga om underbalansering, se 2.2. Denna studies resultat av underbalansering i indikator extern 5 (starkare alliansbindningar) visar att Sverige inte har använt sina externa allianser på ett sätt som skulle maximera fördelarna för sina militära kapaciteter mot hotet. Bindande försvarsåtaganden med andra stater skulle ge fördelar i form av större kostnader för de ryska offensiva kapaciteterna. Det är samstämmigt med att Mastro säger att proportionerlig mätning är till fördel för att hitta underbalansering. När det gäller indikator intern indikator 7 (samarbeten för militär materiel med andra stater) medför en proportionerlig mätning istället att vi finner hotbalansering där det tidigare fyndet inte var hotbalansering, eftersom en proportionerlig mätning säger att Sverige inte har några samarbeten med Ryssland men flera med USA och andra Natomedlemsstater. Därmed motsägs ovan resultat i den indikatorn att Sverige varken hotbalanserar eller underbalanserar, vilket baseras på att Sverige inte vidtar åtgärder inom den undersökta tidsperioden som skiljer sig från en längre tidsperiod. Därmed motsägs det tidigare resultatet i indikator intern 7 på ett sätt som säger att Sverige istället hotbalanserar. Därför ändras resultatet däri till hotbalansering.
En annan alternativ förklaring skulle vara att många beslut i riksdagen föregås av större motsättningar som inte framgår i besluten. Därmed är besluten egentligen underbalansering i förhållande till det som Sveriges eliter uppfattar att det ryska hotet skulle kräva i form av motåtgärder. Det argumentet är lika sant som att studien missar andra saker som inte syns i den valda empirin, exempelvis okända sekretessbelagda överenskommelser likt dem som tidigare forskning i 2.1.1 säger fanns under kalla kriget. Detta kan inte avfärdas. Studien hanterar det så som beskrivs ovan i 1.2.2. Det innebär att problemet inte försvinner men att olika typer av källor används för att minska det. Vidare hanteras problemet genom att spårbarhet genom transparenta källor och en transparent metodologi gör att grunden för studiens slutsatser är kända.
5 Slutsatser
Studien avslutas med att ta fram slutsatserna som kommer från resultat och analys.
I fallet finns stöd för både teorin om hotbalansering och underbalansering. Studien lyckas däremot inte avgöra vilken av de båda teorierna som bäst förklarar Sveriges åtgärder åren 2005-2019.
Delfrågan om hur hotbalanseringsteorin förklarar Sveriges åtgärder besvaras:
-Sverige balanserar inte mot den totala ryska militärmakten. Först fanns en obalanserad rysk total militär makt, efter det upplevdes rysk aggression och sedan vidtog Sverige åtgärder mot de ryska offensiva kapaciteterna.
-Sveriges åtgärder som utgör hotbalansering beslutas om efter försämring av de ryska intentioner för Sveriges intressen av självbestämmande och bibehållet territorium, samt mot kriser i närområdet. Det sambandet är starkt genom att det visas i eliters perception och genom akademisk litteratur.
-De åtgärder som Sverige vidtar för att hotbalansera är sådana som innebär ökade kostnader för de ryska offensiv kapaciteterna. Det innebär att Rysslands fördelar av sina offensiva militära kapaciteter minskar. Det stämmer med Walts faktor offensiv kapacitet som beskrivs att till rimlig kostnad hota andra staters prioriterade intressen. Sverige hotbalanserar därmed genom allianser och genom att öka sin nationella försvarsförmåga.
-Sverige prioriterar allians med den maktmässigt liknande staten Finland framför andra mäktigare stater.
Delfrågan om hur inrikes motstånd påverkar balanseringsåtgärder besvaras:
-Inrikes motstånd mot att balansera genom att ingå bindande försvarsåtaganden gör att Sverige beslutar att alliera sig utan bindande försvarsåtaganden. Även det sambandet är starkt i och med att det finns evidens i flera källor.
Hotbalansering syns i Liffs analysverktyg hos demokratiska stater som inte är involverade i en väpnad konflikt.
Underbalansering syns i Liffs analysverktyg då åtgärder som är hotbalansering bromsas. Mastros koncept med proportionell balansering stödjer Liffs analysverktyg i studien på ett oväntat sätt. Hon säger att det i fallet Kinas var till stöd för att finna
underbalanseringsåtgärder. I denna studie gjordes istället fynd av hotbalansering genom proportionell mätning.
6 Avslutande diskussion och reflektion
Detta avsnitt fokuserar på vilka generaliseringar som är motiverade att göra utifrån studiens resultat samt vilka aspekter av studiens resultat som skulle kunna vara intressanta att studera i framtida forskning. Reflektioner ges och en kritisk granskning görs.
Studiens slutsatser innebär att både Walts och Schwellers teorier får stöd i fallet Sverige. Vidare har Liffs analysverktyg använts vilket påverkar vilka generaliseringar som görs. Som visas i 3.2.2 behövs försiktighet vid generaliseringen från denna enfallsstudie. Problemet med att generalisera från probabilistiska teorier utifrån ett fall bedöms dock vara mindre problematiskt genom att Liffs analysverktyg erbjuder flera ställen där balanseringsåtgärder syns hos stater än genom de traditionella maktfaktorerna inom realismen. Det hjälper även till att mer specifikt pröva hotbalansering och underbalansering. Liffs verktyg löser därmed delvis problemet med att generalisera fynd i ett fall för förklaringskraften hos probabilistiska teorier. Två exempel på detta är att Sverige hotbalanserar tydligast i fråga om interna åtgärder mot de farligaste offensiva ryska militära kapaciteterna, samt Sverige underbalanserar i form av extern balansering mot den del av det ryska hotet där andra staters intressen sammanfaller med de Svenska prioriterade intressena. Det är tveksamt att sannolikhet skulle göra att en stat väljer att hantera sitt farligaste hot före ett mindre farligt hot. En analogi torde vara att det inte är sannolikhet som gör att en brandman riktar vattenslangen mot elden och inte bredvid. Därför är fynden av de delar av Walts hotbalansteori och Schwellers underbalansteori som stärks genom denna studie generaliserbara till andra fall.
En tolkning av fynden i samband med att Sverige inte binder sig vid försvarsöverenskommelser med USA och NATO är att de två sistnämnda redan har intresse av ett fritt Sverige för sitt intresse av att kunna skydda existerande NATO-medlemmar i form av de Baltiska staterna. Därmed ingår Sveriges territorium USAs och NATOs intressen av stabilitet i regionen oavsett bindande försvarsåtaganden.
Sammantaget stärker studien Walts teoris orsakssamband genom att Sverige reagerar mot den uppfattade ryska aggressiva intentionen. Genom att använda Liffs analysverktyg ges resultat som säger att Sveriges åtgärder mot det ryska militära hotet var i åtgärder mot de farligaste ryska offensiva kapaciteterna och att Sverige gör det enskilt och tillsammans med allierade. Walts orsakssamband försvagas delvis genom att Sverige inte går så långt i sina allianser.
Studien stärker Schwellers orsakssamband genom inrikes motstånd mot att Sverige hotbalanserar mot Ryssland leder till att Sverige underbalanserar genom att inte ingå bindande försvarsavtal med andra stater. Schwellers teoris orsakssamband att inrikes motstånd leder till underbalansering får i studien till antalet få fynd till stöd i förhållande till fynden som stödjer hotbalansering. Eftersom även Schwellers teoris orsakssamband vid frånvaro av inrikes motsättningar är att obalanserat hot leder till hotbalansering kan dock inte en generalisering i form av försvagning av teorin baseras enbart på de till antalet relativt få fynden av underbalansering.
Sammanfattningsvis har studiens val för metod, fall och operationalisering konsekvent varit att undvika problem med otydliga grunder för studiers slutsatser. Användningen av Liffs analysverktyg har syftat till att pröva teorierna om hotbalansering och underbalansering på ett sätt som svarar mot kritik mot tidigare studier om brister i begreppsvaliditet och selektiva tolkningar av fall. Studien har därmed strävat efter transparens och tydlighet om grunden för att klassificerat fynd som stöd för de två undersökta teorierna. På så sätt är studiens fynd av de specifika åtgärder som staten Sveriges vidtagit till stöd för Walt respektive Schweller generaliserbara till andra stater. Resultaten av användningen av Liffs analysverktyg och Mastros koncept med proportionell mätning säger att de är användbara i kommande studier av hotbalansering och underbalansering.