Det står klart, i och med vad HD slagit fast i sin praxis, att arvsberättigadekretsen vad gäller 3 kap. 8 § ÄB enligt gällande rätt är sådana arvingar som har rätt till efterarv efter den först avlidna maken, dvs. släktingar i första och andra arvsklassen. Även Gösta Walin har medgett att det finns sakliga skäl som talar för att så ska vara fallet, trots att han, till skillnad från
62 Prop. 1986/87:1 s. 96 f. 63 Jfr NJA 1993 s. 145.
39
övriga nämnda rättsvetare, varit kritisk till denna avgränsning. Walins kritik mot avgränsningen är ändå förståelig. En av motiveringarna till införandet av 3 kap. 8 § ÄB var att skapa förutsebarhet genom att fördelningen inte skulle vara beroende av slumpmässiga faktorer som i vilken ordning makarna dör. Genom att tolka ”arvsberättigade” som arvingar efter den först avlidna maken i första och andra arvsklassen som i princip har efterarvsrätt, leder det ändå till att arvet kommer att fördelas olika beroende på vem av makarna som dör först. Avgränsningen innebär att arvingar i tredje arvsklassen, t.ex. en farmor, efter den först avlidna maken aldrig kommer att få ta del av arvet om den efterlevande saknar arvingar, medan om det är den först avlidna som saknar arvingar så kommer den efterlevande makens farmor att få ta del av arvet. Trots en vision om att komma bort från slumpmässiga faktorer när det kommer till fördelningen av arvet så leder gällande rätt ändå till att sådana slumpmässiga faktorer kan spela roll, vilket kan anses vara klandervärt. Dock har fallen då slumpen avgör fördelningen absolut minskat genom införandet av regeln, och fallen då tredje arvsklassen kommer in i bilden som arvingar kanske är ganska få, varför det i praktiken kanske inte har så stor betydelse. Det är dock en principsak och det kan, liksom Walin menar, vara lite svårt att förstå att man i förarbetena skriver att man vill komma bort från slumpmässiga faktorer men ändå väljer att göra en sådan tolkning som innebär att slumpen i vissa fall ändå kommer att styra fördelningen. Förutsebarhet och jämlikhet borde alltid vara eftersträvansvärt.
Samtidigt förstår jag att det i förarbetena och i HD:s praxis gjorts den avgränsningen det gjorts. En rent systematisk tolkning av regelns placering i 3 kap. ÄB talar för att det endast handlar om arvingar i första och andra arvsklassen. Dessutom skriver departementschefen i förarbetena att arvsberättigade ska förstås som arvingar med rätt till efterarv. Det finns heller ingenstans något stöd för att regeln skulle ges en större räckvidd än övriga regler i 3 kap., och man kan kanske tänka sig att det på något sätt hade framgått i förarbetena om det hade varit lagstiftarens vilja. Att helt frångå den systematiska tolkningen vore därför kanske att gå för långt och ge regeln en större räckvidd än vad det finns uttryckligt stöd för.
Sammanfattningsvis är tolkningen att begreppet ”arvsberättigade” i 3 kap. 8 § ÄB ska förstås som arvingar i första och andra arvsklassen till den först avlidna maken som har rätt till efterarv det som syntes vara det bästa och mest rimliga. Denna slutsats grundas dels på regelns systematiska placering och även på det faktum att det inte finns något direkt stöd för att göra en annan tolkning, annat än att det av principskäl synes medföra ett mer förutsebart resultat om alla tre parentelen skulle omfattas. I detta avseende ger således gällande rätt en rimlig tolkning och tillämpning av bestämmelsen.
För att koppla samman diskussionen om arvsberättigadekretsen med regelns syfte kan nämnas följande: Lagregelns syfte är att utesluta Allmänna arvsfonden från arv för det fall då det finns arvsberättigade släktingar på någon av makarnas sida. Vilken ståndpunkt man väljer att ansluta sig till kan få stora
40
konsekvenser för vissa arvingar vid fördelningen av kvarlåtenskapen. Antingen kommer arvingar i tredje arvsklassen efter den först avlidna maken aldrig få ta del av arvet efter efterlevande maken enligt 3 kap. 8 § ÄB eller så kommer även denna arvsklass att omfattas. Allting beroende på hur man väljer att tolka ordet ”arvsberättigade”. Gällande rätt ger begreppet en snävare tolkning vilket innebär att det inte i alla situationer kommer bli så att Allmänna arvsfonden får stå tillbaka för arvingar efter den först avlidna maken. Betyder det att gällande rätts tolkning av begreppet leder till att syftet med bestämmelsen inte uppnås? För denna tolkning innebär ju de facto att vissa arvingar utesluts från arvsrätt enligt lagrummet och att Allmänna arvsfonden trots allt får företräde framför släktingar till den först avlidna. Ja, detta är i och för sig sant. Om syftet uppfylls eller inte beror därför helt på vad lagstiftaren har menat med arvsberättigade när bestämmelsen infördes. Eriksson hävdar att lagstiftaren har menat att det är arvingar i första och andra arvsklassen som har rätt till efterarv som ska omfattas, vilket också faktiskt framgår av prop. 1986/87:1 s. 238. Något som dock kan förvirra det hela en del är att departementschefen i samma proposition på sida 96–97 använder orden ”arvingar” och ”arvsberättigade” synonymt. I sitt förslag använder han sig av ordet arvingar, medan han i sina skäl använder arvsberättigade. Båda dessa ord används också i den slutliga lagtexten och syftar tillbaka på varandra. Betyder det då att lagstiftaren hade för avsikt att göra dessa ord synonyma? Det är knappast troligt i och med vad som skrivs på s. 238 i propositionen. Att lagstiftaren har haft för avsikt att arvsberättigadekretsen ska omfattas endast av arvingar efter den först avlidna maken i första och andra arvsklassen som har efterarvsrätt borde därför innebära att den tolkning och tillämpning som slagits fast som gällande rätt faktiskt överensstämmer med bestämmelsens syfte.
Uppfylls då syftet på ett tillfredsställande sätt i och med denna tolkning? Å ena sidan verkar syftet uppfyllas just i och med att det framstår som att lagstiftarens avsikt varit att det endast är efterarvsberättigade arvingar som ska ta del av arvet enligt 3 kap. 8 § ÄB. Därför faller det sig naturligt att Allmänna arvsfonden ärver före arvingar i tredje arvsklassen som inte är efterarvsberättigade och syftet har ändå uppfyllts. Samtidigt är det förståeligt att de som är av den motsatta uppfattningen menar att detta inte är en tillfredsställande lösning på problemet och att syftet inte borde vara helt och hållet uppfyllt förrän alla arvingar efter den först avlidna maken har rätt till arv före Allmänna arvsfonden vid tillämpning av bestämmelsen. Till slut landar min slutsats ändå i att gällande rätt ändå på ett tillfredsställande sätt uppfyller bestämmelsens syfte även om det i vissa fall blir så att släktingar kommer att få stå tillbaka för Allmänna arvsfonden, just eftersom det till synes verkar ha varit lagstiftarens intention att så skulle vara fallet.
41
5 Konkret arvsrätt
5.1 Introduktion
Den tredje frågan som väckt intresse och skapat en omfattande debatt i den juridiska litteraturen är frågan om huruvida det krävs att arvingar till den först avlidna maken har en ”konkret” arvsrätt för att vara berättigad till arv enligt 3 kap. 8 § ÄB. Kravets vara eller icke vara är något som många än idag är oense om även fast gällande rätt slagits fast genom ett antal rättsfall från HD. Konsekvenserna för arvingarna blir helt olika beroende på om konkret arvsrätt krävs eller inte och det är framförallt den först avlidna makens arvingar i första arvsklassen, särkullbarn, som kan komma att påverkas av kravet. Nedan följer en genomgång av de olika tolkningsalternativen samt de tre rättsfallen som slagit fast gällande rätt.