5.2.1 Förarbetena ger stöd för att konkret arvsrätt krävs
Vad gäller frågan om kravet på konkret arvsrätt menar Eriksson att sådan krävs för att vara berättigad till arv enligt 3 kap. 8 § ÄB. Återigen finner han stöd för sin synpunkt i förarbetsuttalanden och hur lagtexten är utformad. Han menar att eftersom det är ordet ”arvsberättigade” som används i lagtexten, och inte ”arvingar”, torde lagstiftaren ha avsett att markera att det vid den efterlevande makens död endast är sådana arvingar som är konkret berättigade till arv som kan komma att ärva enligt 3 kap. 8 § ÄB. Vad gäller den först avlidna makens släktingar menar Eriksson att det på flera ställen i förarbetena sägs att det bara är de som har efterarvsrätt som kan ärva enligt lagrummet och att övriga släktingar inte har någon arvsrätt i de fallen.64 Vidare påstår han också att det
finns stöd i förarbetena för att den först avlidnas släktingar endast kan komma att ärva enligt 3 kap. 8 § ÄB för det fall då den efterlevande maken haft egendom med fri förfoganderätt, vilket då innebär att det måste föreligga en konkret efterarvsrätt för att få ta del av kvarlåtenskapen.65 Kravet på konkret 64 Eriksson, SvJT 1989 s. 326 med hänvisning till prop. 1986/87:1 s. 238 och prop. 1987/88:61 s.
54 f. och 98 f.
42
efterarvsrätt är enligt Eriksson uppfyllt om någon eller några av den först avlidna makens släktingar skulle ha varit berättigade till någon del av den efterlevande makens bo även om den efterlevande maken haft egna arvsberättigade släktingar. Endast om svaret är jakande på den frågan har en arvinge konkret efterarvsrätt och därmed rätt att ta del av den efterlevande makens bo enligt 3 kap. 8 § ÄB.66
Erikssons tolkning om kravet på konkret efterarvsrätt innebär i praktiken att den först avlidna makens arvingar i andra arvsklassen, dvs. föräldrar, syskon osv., ges företräde framför Allmänna arvsfonden vid fördelning av kvarlåtenskapen efter den sist avlidna maken om denne har ärvt den först avlidna med fri förfoganderätt. Den först avlidna makens arvingar i första arvsklassen, dvs. särkullbarn, kommer dock inte att ärva före Allmänna arvsfonden i de fall dessa redan vid den först avlidna makens död tagit del av sitt arv efter denne, vilket de har rätt att göra. De enda situationerna då särkullbarn kan komma att ta del av arv efter den efterlevande maken enligt 3 kap. 8 § ÄB är om de valt att stå över sitt arv till förmån för efterlevande maken enligt 3 kap. 9 § ÄB, genom testamente med förordnande om efterarvsrätt (se NJA 2016 s. 442) eller vid tillämpning av basbeloppsregeln.67
5.2.2 Bestämmelsens funktion talar för att konkret arvsrätt krävs
Även Agell ansluter sig till uppfattningen att konkret arvsrätt bör vara ett krav för att den först avlida makens efterarvingar ska ha rätt att ta del av efterlevande makens bo enligt 3 kap. 8 § ÄB. Skälen härtill är att det centrala syftet bakom 3 kap. 8 § ÄB varit att låta den först avlidna makens efterarvingar, och ej Allmänna arvsfonden, få ta all kvarlåtenskap efter den efterlevande maken när det funnits en kvarstående rätt till efterarv efter den först avlidna maken. Att begränsa tillämpningen till dessa fall är också mest närliggande om man uppmärksammar ordet ”arvsberättigade” samt regelns placering i 3 kap. ÄB. Vidare menar Agell att denna återhållsamma tolkning, som även överensstämmer med och begränsas av regelns funktion, också finner stöd i de bakomliggande förslag av familjelagssakkunniga som sedan ledde fram till prop. 1986/87:1 samt den nuvarande lagstiftningen. De sakkunniga uttalade att den dåvarande lagstiftningen innebar att arvingarna efter den först avlidna maken fick dela arvet med Allmänna arvsfonden, och att de ansåg att det inte var naturligt att dela arvet med fonden så länge det finns arvsberättigade släktingar efter någon av makarna.68 Särskilt av uttalandet ”fått dela arvet med Allmännaarvsfonden” drar Agell slutsatsen att de sakkunniga tänkt på fallet då det finns åtminstone någon konkret rätt till efterarv.69
66 Eriksson, SvJT 1989 s. 327.
67 Lind (2002) s. 344 samt Walin & Lind, kommentar till ÄB 3 kap. 8 § (JUNO). 68 SOU 1981:85 s. 202 f.
43
Den angivna tolkningen kan dock medföra konsekvenser vilka ibland kan upplevas som otillfredsställande, vilket är något som Agell påpekar. Det kan handla om att särkullbarn hamnar i en sämre position än arvingar i andra arvsklassen då särkullbarn ofta saknar konkret arvsrätt vid efterlevande makes död då de fått sitt arv redan vid den först avlidna makens död. Arvingar i andra arvsklassen får då ta del av den efterlevande makens bo medan särkullbarnen som tillhör den första arvsklassen inte får göra det, trots att de enligt prioritetsordningen bör gå först. Agell menar dock att ett sådant rättsläge måste accepteras och att det inte alltid är möjligt att i rättstillämpningen rätta till vad som brister i ett lagstadgande. I förarbetena har regeln i 3 kap. 8 § ÄB sett som en ”utväxt” av efterarvsrätten och att inte tillämpa kravet på konkret efterarvsrätt menar Agell skulle innebära en allt för extensiv tillämpning och att lagrummet i grunden får en annorlunda funktion. Det skulle innebära att den först avlidna makens arvingar i första och andra arvsklassen generellt skulle göras till arvingar efter efterlevande maken, och denna arvsrätt skulle träda in så fort efterlevande saknade egna arvingar. Agell framhåller att en sådan tillämpning i vissa fall säkert skulle få ett rimligare och naturligare resultat, men att en sådan generell arvsrätt efter efterlevande make inte kan ges till den först avlidna makens arvingar i första och andra arvsklassen endast på grund av ett önskemål om att undvika vissa otillfredsställande konsekvenser. Tillskapandet av en sådan generell arvsrätt vore enligt Agell ett för långtgående steg som inte bör ske utan en öppen diskussion om arvsordningen.70 Dessutom kan det
finnas situationer då den först avlidna maken haft för avsikt att inte efterlämna sig något efterarv. Det kan vara så att den först avlidna maken testamenterat all sin egendom till efterlevande make med full äganderätt, eller till någon tredje part, just för att göra sina släktingar arvlösa. Släktingarna kan ha varit socialt avlägsna och helt saknat kontakt med arvlåtaren, varför denne har velat testamentera sin egendom till någon som står denne närmre. Om dessa släktingar vid efterlevande makens död då skulle haft en generell arvsrätt som inte kräver någon konkret rätt till efterarv, skulle de ändå haft rätt att ta del av boet trots att det varit den först avlidna makens avsikt att göra dessa arvlösa. Detta är enligt Agell helt oacceptabelt och också något som styrker att kravet på konkret arvsrätt behövs.71
Dock finns det en situation då Agell menar att det krävs en justering av kravet på konkret arvsrätt. Det handlar om situationen att den först avlidna maken efterlämnar sig två särkullbarn, den ena väljer att ta ut sitt arv direkt vid sin förälders död medan den andra väljer att avstå sitt arv till förmån för efterlevande make. Vid den efterlevande makens död har denne inga egna arvingar och arvet ska då gå till den först avlidna makens arvingar enligt 3 kap. 8 § ÄB. I denna situation har dock endast en av de två särkullbarnen den konkreta arvsrätt som krävs för att få ta del av arvet, nämligen den som avstått
70 Agell, SvJT 1990 s. 37 f. 71 Agell, SvJT 1990 s. 38.
44
sitt arv. Agell menar att det vore mycket orimligt och orättvist att låta endast det ena särkullbarnet ta del av det kanske betydande arvet efter efterlevande maken. Han menar därför att det vore mer rimligt om 3 kap. 8 § ÄB tillämpades så att om någon person har konkret rätt till efterarv, ska arvet fördelas mellan alla arvsberättigade efterarvingar. Lagrummets lydelse pekar närmast på att endast den arvinge som för egen del har konkret rätt till efterarv kan ta del av kvarlåtenskapen, men Agell menar ändå att den nyss angivna tillämpningen skulle ligga i linje med lagrummets avsedda funktion, nämligen att utesluta Allmänna arvsfonden, samt få bort en del av de otillfredsställande effekter som kan uppkomma genom tillämpningen av kravet på konkret arvsrätt.72