Irrelevant huruvida arvingarna redan fått ut sitt arv

Även Lind är av uppfattningen att konkret arvsrätt inte bör krävas för tillämpningen av 3 kap. 8 § ÄB, vilket kortfattat beskrevs i avsnitt 4.2.4. Som sagt så menar Lind att ”arvsberättigade” i 3 kap. 8 § ÄB bör innefatta den först avlidna makens i princip efterarvsberättigade släktingar, dvs. dennes arvingar i första och andra arvsklassen, dock utan något krav på att de i det enskilda fallet måste vara konkret berättigade till efterarv. Denna tolkning bygger han på sin tidigare slutsats om att regeln i 3 kap. 8 § ÄB är en regel om arvsföljd som fördelar arvet efter den sist avlidna maken. Frågan huruvida arvingarna redan fått ut sitt arv efter den först avlidna maken vid dennes död blir då irrelevant eftersom det nu handlar om arvet efter den efterlevande maken. Arvet enligt 3 kap. 8 § ÄB bör inte ses som en utväxt av efterarvet utan som en självständig arvsrätt i den speciella situationen då efterlevande make saknar egna arvingar. Grunden för denna arvsrätt är arvingarnas släktskap med den först avlidna maken och dennes äktenskap med den efterlevande.77

Uttrycket ”arvsberättigade” skulle kunna avse arvingar som är arvsberättigade vid såväl den först avlidna som den sist avlidna makens död. Syftet med bestämmelsen, att begränsa Allmänna arvsfondens arvsrätt till förmån för den först avlidna makens släktingar, menar Lind är mer intressant

74 _{Walin, SvJT 1989 s. 719.} 75 _{Walin, SvJT 1989 s. 717.}

76 _{Walin, SvJT 1989 s. 717 ff. samt Lind (2002) s. 343 f.} 77 _{Lind (2002) s. 344 f.}

46

att titta på än ordvalen i lagtexten. Det är ostridigt enligt alla tolkningsalternativen att släktingar i andra arvsklassen ska gå före Allmänna arvsfonden. Det som är mer omtvistat är huruvida Allmänna arvsfonden även ska ge vika för släktingar i första arvsklassen, dvs. särkullbarn, vilka i normalfallet fått ut sitt arv redan vid den först avlidna makens död och därför inte har någon konkret rätt till efterarv. Att tolka bestämmelsen på det sätt som Lind gör, dvs. att arvsberättigade enligt lagrummet bör innefatta den först avlidna makens släktingar i första och andra arvsklassen, utan något krav på konkret efterarvsrätt, skulle enligt honom stå i överensstämmelse både med lagens syfte och med den prioritetsordning som utgör kärnan i den svenska legala arvsordningen i 2 kap. ÄB. Arvingar i första arvsklassen bör inte missgynnas i förhållande till arvingar i andra arvsklassen.78

Vidare påpekar Lind även att det ingenstans i förarbetena står någonting om ett krav på att efterarvsrätten måste vara ”konkret”. Precis som Agell påpekar så verkar det som att Familjelagssakkunniga i första hand ha tänkt på fallet där efterarvingar har en konkret efterarvsrätt efter den först avlidna maken.79

Departementschefen anför sedan i förarbetena att arv enligt 3 kap. 8 § ÄB kan ges till arvingar efter den först avlidna maken som är efterarvsberättigade, dvs. arvingar i första och andra arvsklassen. Det bör enligt Lind noteras att uttalandet i förarbetena inte talar om någon ”konkret” efterarvsrätt, vilket Eriksson gör gällande. Genom att inte uttryckligen tala om ”konkret” efterarvsrätt i förarbetena har departementschefen lämnat öppet hur han ser på saken. Det är oklart om han avsett att det ska finnas ett krav på konkret efterarvsrätt i det enskilda fallet, eller om han snarare avsett ett krav på principiell efterarvsrätt, alltså ett krav på att arvingarna måste tillhöra första eller andra arvsklassen efter den först avlidna maken för att få ta del av arvet efter efterlevande maken enligt 3 kap. 8 § ÄB.80

Lind framhäver även att man genom hans tolkningsalternativ kommer ifrån vissa slumpartade effekter. Det kan vara så att ett särkullbarn vid den första makens död tar ut hela sitt arv, medan ett annat särkullbarn väljer att avstå en tusendel av sitt arv till förmån för efterlevande make. Detta leder till att, vid den efterlevande makens död, särkullbarnet som avstått en tusendel av sitt arv har en sådan konkret arvsrätt som skulle berättiga del i boet efter den efterlevande maken. Särkullbarnet skulle inte bara vara berättigad till den tusendel av boet efter den först avlidna maken som denne avstod, utan därutöver också till hela arvet efter den sist avlidna maken, medan det andra särkullbarnet skulle bli helt lottlös. Lind menar att några skälighetslösningar av den typen som Agell föreslår inte är nödvändiga och att det är svårt att finna rättsstöd för en sådan typ av lösning. I och med att Linds tolkningsalternativ inte ställer något krav på konkret efterarvsrätt kan alltså ett särkullbarn som redan vid den först avlidna

78 _{Lind (2002) s. 345 f.} 79 _{Se SOU 1981:85 s. 202 f.} 80 _{Lind (2002) s. 346.}

47

makens död fått ut sitt arv, ändå ta del av arvet efter den efterlevande maken enligt 3 kap. 8 § ÄB. Detta i och med att det då är fråga om arvet efter den sist avlidna maken, och inte efterarvet efter den först avlidna maken.81

5.4 Praxis fastställer gällande rätt

5.4.1 Vad är det som gäller?

Rättsläget de lege lata har klarlagts genom tre domar från HD, de ovan nämnda NJA 1993 s. 145, NJA 2005 s. 400 samt NJA 2016 s. 442. De tre domarna slår fast att det krävs en konkret rätt till efterarv för att vara berättigad till arv enligt 3 kap. 8 § ÄB och de behandlar tre olika situationer då kravet på konkret arvsrätt är aktuellt. Sammanfattningsvis kan alltså sägas att gällande rätt ställer upp ett krav på att efterarvsrätten ska vara konkret och att varje arvinge i det enskilda fallet måste ha en konkret rätt till efterarv för att få ta del av arvet enligt 3 kap. 8 § ÄB. Även om detta är fallet de lege lata så är det fortfarande många som är oeniga med det som HD slagit fast i sina domar, och i NJA 2005 s. 400 fanns även en skiljaktig mening från ett av justitieråden. Nedan följer en redogörelse för de rättsfall som slagit fast gällande rätt och de skäl som ligger bakom HD:s domslut.