Nu har rättsläget klarlagts genom HD:s domar, men de konsekvenser som domarna får förtjänar en del kritik. Genom att tillämpa ett krav på konkret efterarvsrätt missgynnas sådana arvingar som i normalfallet har en fördel gentemot andra arvingar. Särkullbarn kommer på ett eller annat sätt att hamna i kläm vid tillämpningen av ett sådant krav. För det första kan det uppfattas som skevt att arvingar i första arvsklassen, särkullbarn, inte får ta del av arvet enligt 3 kap. 8 § ÄB medan arvingar i andra arvsklassen får det. I avsnitt 2.1 beskrivs de grundläggande principerna som finns i svensk arvsrätt. Det är bl.a. parentelprincipen, successio ordinum och stirpalgrundsatsen. Parentelprincipen handlar om att arvet ska gå i turordning, att den som är närmast släkt med
82 Göteborgs tingsrätts dom den 25 juni 2014 i mål nr 13473–14.
51
arvlåtaren ska ärva och att det i första hand ska vara avkomlingar som ärver. Först om det inte finns någon arvinge i första arvsklassen går man vidare till att arvingar i andra arvsklassen får ta del av arvet. En arvsklass måste alltså vara helt uttömd innan man går vidare till nästa arvsklass, successio ordinum. Genom att kräva konkret efterarvsrätt i det enskilda fallet för att tillämpa 3 kap. 8 § ÄB kommer konsekvensen många gånger bli att dessa principer åsidosätts. Särkullbarn har erkänts den särskilda rätten att redan vid den första makens död få ut hela sitt arv, 3 kap. 1 § ÄB, och har på så sätt fått en fördel gentemot andra arvingar. Denna fördel kan dock bli en nackdel vid tillämpning av 3 kap. 8 § ÄB. Kravet på konkret arvsrätt innebär att särkullbarn som ofta redan fått ut sitt arv redan vid den först avlidna makens död inte har sådan konkret arvsrätt som krävs för att få ta del i den efterlevande makens bo enligt 3 kap. 8 § ÄB. Det innebär att även om det faktiskt finns arvingar i första arvsklassen, särkullbarn, efter den först avlidna maken så går man ändå vidare ner till andra arvsklassen vid fördelning av den efterlevande makens kvarlåtenskap. Närmast anhöriga får inte ärva och första arvsklassen är inte uttömd innan man går vidare till andra arvsklassen. Tillämpningen av ett krav på konkret arvsrätt innebär således att viktiga arvsrättsliga principer åsidosätts, vilket är oacceptabelt. Det kan upplevas som märkligt att särkullbarn å ena sidan anses vara berättigade till den fördel de får genom möjligheten att ta ut sitt arv direkt vid förälderns död, men å andra sidan missgynnas på det här sättet i förhållande till arvingar i andra arvsklassen.
Dessutom uppstår ytterligare ett problem om det finns två eller flera särkullbarn till den först avlidna maken. Ett av dem kanske väljer att ta ut sitt arv medan ett annat väljer att avstå till förmån för efterlevande make. Det innebär att bara ett av de två särkullbarnen har en sådan konkret arvsrätt som krävs för att få ta del av arv enligt 3 kap. 8 § ÄB vilket betyder att det ena särkullbarnet kommer att få ärva hela kvarlåtenskapen efter den efterlevande maken medan det andra inte kommer att få någon del alls. Detta kommer i konflikt med ytterligare en arvsrättslig princip, stirpalgrundsatsen, som innebär att varje gren inom en arvsklass ska ta lika stor del av kvarlåtenskapen. Agell erkände också detta som ett problem och menade att det i vissa situationer, så som den att det finns två särkullbarn varav den ena plockar ut arvet direkt medan den andra inte gör det och därmed får konkret arvsrätt, inte bör finnas något krav på konkret arvsrätt. Eller snarare att den konkreta arvsrätten ska fungera på så sätt att så länge någon av arvingarna har konkret arvsrätt så får övriga arvingar inom samma arvsklass följa med i den och ta del av arvet, även om de själva inte har den konkreta arvsrätten som krävs. Detta skulle ta bort konsekvensen att alla grenar inte får ta lika lott, men att lösa problemet på det sättet är inte rimlig. Det bör vara svart eller vitt, antingen ska konkret arvsrätt vara ett krav för tillämpningen av 3 kap. 8 § ÄB eller så ska det inte det. Det bör inte finnas något mellanläge utan det skulle förmodligen bara leda till ännu mer orättvisa och otillfredsställande konsekvenser om man dessutom började behandla olika särkullbarn på olika sätt. Det skulle då kunna bli så att ett
52
särkullbarn i ett fall inte har konkret arvsrätt då denne plockat ut sitt arv och därför måste stå tillbaka för Allmänna arvsfonden, medan ett särkullbarn i ett annat fall också plockat ut sitt arv men ändå får ta del av den efterlevandes bo bara för att ett syskon valt att stå över sitt arv. De konsekvenserna blir orimliga och otillfredsställande på andra sätt, bl.a. ur likabehandlings- och jämlikhetsperspektiv, eftersom särkullbarnen i båda fallen har gjort samma sak men det blir olika utfall. Fördelningen av arvet skulle bli beroende av faktorer utom kontroll för arvtagaren, så som om något av syskonen avstår från sitt arv till förmån för efterlevande make. Denna lösning är alltså inte heller en bra lösning på problemet. Sammanfattningsvis kan sägas att HD:s tolkning av 3 kap. 8 § ÄB i realiteten skyddar arvingar i andra arvsklassen på bekostnad av särkullbarns rätt. Någon sådan mittemellanlösning som Agell presenterar är inte heller ett alternativ. Att helt slopa kravet på konkret arvsrätt skulle stämma bättre överens med prioritetsordningen och de arvsrättsliga principerna, varför detta bör anses vara den bästa lösningen.
Det är problematiskt att särkullbarn missgynnas på det här sättet, men det grundar sig kanske i att jag någonstans tycker att regeln i 3 kap. 8 § ÄB bör ses som en självständig arvsföljdsregel. Vilken uppfattning de fyra ovan nämnda rättsvetarna har om kravet på konkret arvsrätt tycks också hänga samman med hur de ser på regelns rättsliga natur. Tycker man som Eriksson att 3 kap. 8 § ÄB ska ses som en regel om andelsbestämning och som en utväxt av rätten till efterarv blir dessa konsekvenser rätt naturliga. Någon som inte har konkret rätt till efterarv skulle inte kunna ärva enligt reglerna om efterarvsrätt i 3 kap. 2 § ÄB och kan därför heller inte ärva enligt 3 kap. 8 § ÄB. Om man däremot ansluter sig till Walin och Lind som båda är av uppfattningen att 3 kap. 8 § ÄB är en regel om arvsföljd, blir det mer problematiskt att tillämpa krav på konkret arvsrätt. Att de båda menar att det inte bör krävas konkret arvsrätt landar i grunden i att de menar att det är en regel om arvsföljd och inte en utväxt av efterarvsrätten, vilket är den uppfattningen även jag anslutit mig till. Lite svårare är det att se detta samband med Agells argumentation då han menar att man inte kan dra slutsatser utifrån någondera av påståendena om regelns rättsliga natur. Dock tycker jag mig se tecken i de argument han lägger fram om varför konkret arvsrätt bör vara ett krav, som grundar sig i tanken om att det handlar om en regel om andelsbestämning. Ett exempel på det är hans resonemang om att den principiella ställningen som en arvinge efter den sist avlidna maken inte bör ges till den först avlidna makens arvingar i första och andra arvsklassen för att undkomma otillfredsställande konsekvenser vid tillämpningen av 3 kap. 8 § ÄB och att det vore för långtgående att skapa en sådan generell arvsrätt utan att ha en öppen diskussion om arvsordningen.84 Här säger han ju i princip att 3
kap. 8 § ÄB inte är en självständig regel om arvsföljd, vilket bör innebära att det är en regel om andelsbestämning. Han menar även att regeln ska ses som en utväxt av rätten till efterarv, varför det inte är så konstigt att han landar i
53
slutsatsen att ett krav på konkret arvsrätt ska finnas för tillämpningen av bestämmelsen. Att helt frångå att dra slutsatser med utgångspunkt i sin egen uppfattning om regelns rättsliga natur för att inte förutsätta vad som ska bevisas är alltså kanske lättare sagt än gjort.
Hur förhåller sig då HD:s domslut och gällande rätt till syftet med 3 kap. 8 § ÄB? Avsikten med införandet av 3 kap. 8 § ÄB var som tidigare nämnts att inskränka Allmänna arvsfondens arvsrätt när det finns arvsberättigade släktingar efter någon av makarna. Gällande rätt så som HD slagit fast den i ovan nämnda domar kan kritiseras för att strida mot bestämmelsens syfte. Genom att tillämpa ett krav på konkret arvsrätt kommer Allmänna arvsfonden fortsättningsvis att ha arvsrätt framför släktingar till den först avlidna maken om dessa inte uppfyller kravet på konkret arvsrätt. Det är svårförståeligt att det i förarbetena uttryckta syftet frångås på det här sättet vid tolkningen av bestämmelsen. Effekten av att tolka bestämmelsen så att efterarvsrätten måste vara konkret blir att Allmänna arvsfonden trots allt kommer att få ta arv före den först avlidna makens släktingar i vissa fall. Dessutom innebär kravet på konkret arvsrätt att arvets fördelning även fortsättningsvis kommer att vara beroende av slumpmässiga faktorer och tillfälligheter som arvtagaren inte kan påverka, så som vem av makarna som dör först och om någon efterarvinge avstått sitt arv enligt 3 kap. 9 § ÄB eller inte, vilket även det var något lagstiftaren ville komma ifrån. Jag är av uppfattningen att Linds tolkningsalternativ är det mest rimliga och det som bäst stämmer överens med bestämmelsens syfte. Han tolkar regeln som att de arvsberättigade är de som i princip har efterarvsrätt men utan något krav på att efterarvsrätten måste vara konkret i det enskilda fallet. Genom att begränsa arvsberättigadekretsen till de som i princip är efterarvsberättigade efter den först avlidna maken, dvs. arvingar i första och andra arvsklassen, blir tolkningen inte för långtgående och extensiv, samtidigt som det bäst stämmer överens med bestämmelsens syfte. Fler arvingar kommer att omfattas genom att ta bort kravet på konkret arvsrätt och det är enligt min mening bättre överensstämmande med bestämmelsens syfte än den nu gällande rätten. De lege ferenda menar jag alltså att kravet på konkret arvsrätt borde slopas och det tolkningsalternativ som Lind företräder borde vara utgångspunkt för tolkningen och tillämpningen av bestämmelsen i 3 kap. 8 § ÄB.
55
6 Slutsats
I inledningen till denna uppsats nämndes att regeln i 3 kap. 8 § ÄB kanske kan upplevas som simpel och logisk, men av utredningen som gjorts ovan framkommer att det finns en hel del olika sätt att se på regelns tolkning och tillämpning. Även om gällande rätt idag har slagits fast genom praxis är regeln fortfarande omdiskuterad och utgången i HD:s domar har kritiserats av många som inte håller med om vad HD kommit fram till. Gällande rätt säger att 3 kap. 8 § ÄB är en regel om andelsbestämning och de som är arvsberättigade är de som i det enskilda fallet har en konkret rätt till efterarv. Endast vid konkret efterarvsrätt kan regeln i 3 kap. 8 § ÄB bli tillämplig. Även om de fyra ovan nämnda rättsvetarna i stor utsträckning gjort sina uttalanden före dessa domar och deras tolkningsalternativ inte alltid stämmer överens med den av HD fastslagna gällande rätten de lege lata är deras respektive synpunkter fortfarande intressanta ur ett de lege ferenda perspektiv, och de belyser på olika sätt att regeln i 3 kap. 8 § ÄB är något mer komplex än vad lagstiftaren kanske tänkt på när den infördes.
Något som står klart är dock att regeln till sin utformning vänder sig till båda makarnas släktningar, men är betydelselös för det fall då den först avlidna maken saknar arvingar. Då ärver den efterlevande makens arvingar hela boet enligt den legala arvsordningen i 2 kap. ÄB. Om det däremot är den efterlevande maken som saknar arvsberättigade släktingar innebär regeln att Allmänna arvsfonden får träda tillbaka vad avser arvet efter den efterlevande maken till förmån för den först avlidna makens arvsberättigade släktingar. Ett eventuellt reformbehov som finns skulle vara att förtydliga detta i lagtextens utformning, att 3 kap. 8 § ÄB tillämpas endast då det är den efterlevande maken som saknar arvsberättigade. Ytterligare reformbehov skulle vara att på ett mer genomarbetat och nyanserat sätt förklara hur regeln ska tolkas i de omdiskuterade frågorna som uppkommit inom den juridiska doktrinen samt varför det är just den tolkningen som gäller. Ett exempel som är värt att notera att det ingenstans i förarbetena nämns något om ”konkret” arvsrätt. Genom att inte uttryckligen säga att det är ”konkret” arvsrätt som gäller har departementschefen lämnat öppet vad som avses. Om man läser förarbetena till 3 kap. 8 § ÄB framstår det som oklart om man avsett att det ska finnas ett krav på konkret efterarvsrätt i det enskilda fallet eller om man snarare avsett ett krav på principiell efterarvsrätt, dvs. ett krav på att arvingarna måste tillhöra första eller andra arvsklassen efter den först avlidna maken för att få ta del av arvet
56
efter den efterlevande maken med stöd av bestämmelsen. Ett förtydligande i det avseendet vore kanske att önska.
Med detta i åtanke är en slutsats som kan dras att det verkar som att det gick ganska fort när man införde regeln i 3 kap. 8 § ÄB och lagstiftaren hade nog inte så noggrant tänkt igenom varken lagtextens utformning eller de konsekvenser som den medför. Något som tyder på detta är dels det faktum att regeln helt i onödan gjordes ömsesidig till förmån även för den efterlevande makens släktingar och dels de ytterst kortfattade uttalandena i förarbetena som i vissa fall också kan upplevas som något motsägelsefulla och felaktigt formulerade, se t.ex. förarbetena till AGL där Walin menar att det är en uppenbar felskrivning. Ytterligare något som tyder på att lagstiftaren nog inte hela vägen tänkt igenom konsekvenserna av 3 kap. 8 § ÄB innan den infördes är att man genom 1928 års arvslag uteslöt kusiner och andra mer avlägsna släktingar från arvsrätt och att Allmänna arvsfonden skulle ärva före dessa, medan rättsföljden av 3 kap. 8 § ÄB blir att man ärver någon man de facto inte ens är släkt med. Detta kan upplevas som något motsägelsefullt och varför man valt att göra på det sättet är därför något som borde ha diskuterats och motiverats i förarbetena.
En slutsats som kan dras vad gäller regelns rättsliga natur är först och främst att den frågan hade större betydelse på den tiden då arvsskatten fortfarande tillämpades. Än idag råder dock fortfarande delade meningar om hur man ska se på regelns rättsliga natur. Även om problematiken hade större betydelse för tillämpningen av regeln förr så finns det fortfarande anledning att klargöra hur det står till med regelns rättsliga natur. Vem anses arvet härröra från? Idag lutar det åt att regeln ses som en regel om andelsbestämning, en utväxt av efterarvsrätten, vilket innebär att arvet anses härröra från den man är släkt med. Det är även detta som uttalats i förarbetena, att arvet ska ”anses härröra” endast från den ena maken, alltså den maken som arvingen är släkt med. Detta är ett problematiskt uttalande på flera sätt och tanken om att det skulle röra sig om endast en andelsbestämningsregel strider dels mot portalstadgandet om andelsbestämning i 3 kap. 2 § ÄB och dels även mot fundament i den svenska arvsrätten som innebär att vardera maken är en enskild arvlåtare med sin egen kvarlåtenskap och sina egna arvingar, och därför bör boet efter den efterlevande maken delas i två lotter, en för vardera maken. Den rättsföljd som regeln faktiskt har talar snarare för att regeln bör betraktas som en arvsföljdsregel så som Walin och Lind förespråkar. Detta baseras på att det obestridliga faktumet att den först avlidna makens släktingar vid den efterlevande makens död ärver, inte bara den egendom som efterlevande ärvt med fri förfoganderätt efter den först avlidna maken utan även den egendom som den efterlevande haft med full äganderätt. Utöver detta ärver den först avlidna makens släktingar även den egendom som den efterlevande förvärvat efter den först avlidna makens död och som således inte ingår i efterarvet. Det är kanske därför värt att de uttalanden som gjorts i förarbetena avseende detta lämnas utan avseende samt att lagtexten i 3 kap. 8 § ÄB ändras och att det i
57
samband med detta görs vägledande uttalanden i förarbetena som bestyrker att det rör sig om en regel om arvsföljd. Det bör framgå att regeln i 3 kap. 8 § ÄB de facto är en regel om arvsföljd i och med den rättsföljd som följer av bestämmelsens tillämpning och att det tydliggörs att svågerskap numera utgör en civilrättslig grund för arvsrätt, vilket i dagsläget inte alls är något som getts den uppmärksamhet som det förtjänar i lagstiftningsarbetet.
Vad gäller arvsberättigadekretsen och vilka arvingar som ska ärva framför Allmänna arvsfonden saknas som sagt en djupgående analys i förarbetena och lagstiftningsarbetet, vilket föranlett att det råder delade meningar om hur regeln ska tolkas även i detta avseende. HD har genom ett antal rättsfall slagit fast att ”arvsberättigade” ska förstås som den först avlidna makens släktingar som i det enskilda fallet är konkret efterarvsberättigade, vilket därför är gällande rätt de lege lata. Delade meningar råder dock fortfarande och domarna har fått en del kritik av de som istället menar att kravet på konkret arvsrätt inte bör finnas eftersom 3 kap. 8 § ÄB handlar om att fördela arvet efter den efterlevande maken och att det därför inte ska spela någon roll huruvida släktingar i första arvsklassen till den först avlidna maken redan fått ut sitt arv efter denne eller inte. Detta betraktelsesätt stämmer bäst överens med den svenska arvsordningen och den prioritet som finns mellan de olika arvsklasserna då släktingar i första arvsklassen, dvs. bröstarvingar, får samma möjlighet att ärva framför Allmänna arvsfonden som släktingar i andra arvsklassen. Att se på arvsberättigadekretsen så som den först avlidna makens släktingar i första och andra arvsklassen som har en principiell rätt till efterarv, men inte nödvändigtvis en konkret efterarvsrätt i det enskilda fallet, framstår därför som den rimligaste lösningen i och med att prioritetsordningen och andra viktiga arvsrättliga principer så som parentelprincipen och successio ordinum följs, samt att man dessutom undviker slumpmässiga effekter i fördelningen av arvet beroende på vilken av makarna som dör först eller om någon av bröstarvingarna väljer att avstå sitt arv till förmån för efterlevande make. Att tillåta att även tredje arvsklassen skulle vara arvsberättigade enligt 3 kap. 8 § ÄB vore för långtgående och kan inte anses vara förenligt med den prioritet som finns förankrad i reglerna om efterarv i 3 kap. 2 § ÄB. Det vore, för att citera Göran Lind, ”en oacceptabel disharmoni i rättssystemet” att låta släktingar i tredje arvsklassen efter den först avlidna maken ärva den sist avlidna maken med stöd av 3 kap. 8 § ÄB eftersom dessa släktingar inte ens skulle haft rätt att ärva den först avlidna maken, sin egen släkting, om det hade varit så att den efterlevande hade haft egna arvingar vid sin död. Det rimligaste alternativet, som även bäst skulle stämma överens med arvsrättsliga principer och rättssystemet i övrigt, vore därför att ge 3 kap. 8 § ÄB den tolkningen att de som har rätt att ta arv med stöd av bestämmelsen är den först avlidna makens släktningar i första och andra arvsklassen, utan något krav på konkret efterarvsrätt.
Inte nog med att lagstiftningen är otydlig och ogenomtänkt, bestämmelsen så som den är utformad och har tolkats i gällande rätt strider även mot syftet
58
bakom att regeln infördes från första början. Generellt sätt uppfylls syftet