Analys av intervjuerna

I det här avsnittet kommer jag att analysera lärarintervjuerna genom att anknyta till

uppsatsens frågeställning: Hur upplever lärarna elevernas studiesituation på Komvux i Lund? De ämnesområden som jag har fördjupat mig är: I vilken utsträckning är studieformen

individanpassad?, Hur ser interaktionen mellan eleverna respektive mellan eleverna och läraren ut? och Vilka elever gynnas respektive missgynnas i studieverkstaden?.

7.4.1 Flexibilitet i tid och rum

I de intervjuer som jag har gjort menar samtliga lärare att eleverna i studieverkstaden har stor frihet när det gäller studietid, studieplats och studietakt. I svenska som andraspråk och

matematik finns dock vissa närvarokrav, vilket Katarina och Adnan menar är nödvändigt för att kurserna ska fungera. Katarina berättar att de egentligen inte borde finnas några tidsramar i flexibelt lärande men att eleverna ofta har svårt att få saker gjorda om de inte finns några krav på deltagande. Lisbeth påpekar också hur den stora friheten kan vara missledande. T.ex. kan den regelbundna antagningen skapa en bild av att kurserna i studieverkstaden är

snabblästa, något som inte stämmer. Bengt menar i sin tur att studietakten inte är helt frivillig. Ofta måste eleverna ta hänsyn till faktorer som studiemedel och ansökningsdatum till universitet. Samtliga lärare anser dock att det minskade antalet deadlines i

studieverkstaden skapar vissa problem för eleverna. Det gäller att ha studiedisciplin om man själv ska kunna ta ansvar för planering och genomförande av en kurs, menar de. Dafgård är inne på samma linje, enligt henne behöver många elever tidsramar för att få saker gjorda

eftersom studierna lätt kan skjutas upp och prioriteras bort (2002, s. 68). Schnaas berättar i sin tur att hon alltid kräver ett visst deltagande av eleverna för att undervisning ska kunna bedrivas (2002, s. 144). Deadlines och närvarokrav är dock enligt Sahlin ett hot mot

flexibiliteten, medan andra, som Schnaas, anser att tidsramar är avgörande för att få kurserna att fungera (Sahlin, 2002, s. 100; Schnaas, 2002, s. 144).

Enligt lärarna styr eleverna även över sin studiemiljö. De kan studera hur, var och när de vill och de finns alltid både dag- och kvällshandledningstider att välja på. De studerande kan ta så många raster de vill, jobba i så långa eller korta pass de vill, sitta, stå, ligga eller gå. De kan äta och dricka om de vill, arbeta i ett varmt eller kallt rum o.s.v. Den enda begränsningen ligger i de gånger som eleverna vill arbeta med en lärare närvarande. Då får eleverna anpassa sig efter den studiemiljö som erbjuds. Eleverna har dessutom stora friheter när det gäller när, var och hur de ska examineras, något som lärarna menar är mycket viktigt och som

uppskattas av eleverna på Komvux i Lund. Många forskare anser att den typen av anpassning är viktigt. Andersson påpekar att eleverna slipper känna studietvång och kan arbeta när de har lust och motivation (2004, s.85). Boström och Wallenberg menar också att det finns mycket att vinna på att låta eleverna bestämma när, hur och var de ska arbeta eftersom eleverna själv vet hur de lär sig bäst (2001, s. 73-78).

7.4.2 Individualisering

En annan stor fördel med flexibelt lärande, enligt DUKOM, är möjligheterna till

individanpassning och elevernas inflytande över kursinnehållet (1998:84, s. 8, 25). Några av de lärare jag intervjuade anser just att det i studieverkstadskurserna är lättare att anpassa undervisningen efter elevernas enskilda anspråk, i alla fall när det gäller validering av elevernas förkunskaper. Komvuxlärarna pekar även på hur de kan omforma examinationer efter elever med särskilda behov tack vare att ingen läser samma saker exakt samtidigt och på samma sätt och därför inte ifrågasätter olikheter i utbildningen.

Enligt Thelin och Scherp är tanken med flexibelt lärande just att det ska utgå från individen, men att flexibla kurser dock ofta är så strikt upplagda att eleverna har lite eller inget inflytande över innehållet. Thelin och Scherp kallar fenomenet för privatisering snarare

än individualisering (2004, 22-28), ett begrepp som enligt mig på ett bra sätt beskriver flera kurser i studieverkstaden på Komvux i Lund. De intervjuade lärarna håller med om att eleverna i studieverkstaden har små möjligheter att påverka innehållet. De kan bestämma hur de ska läsa men inte vad, säger Katarina. Bengt berättar att eleverna har vissa möjligheter att påverka men att initiativet måste komma från dem och att eleverna sällan försöker ha en inverkan på innehållet. Adnan menar i sin tur att hela organisationen skulle kollapsa om eleverna fick mer valfrihet. Rigida eller ”fasta lösningar” som Danckwardt kallar upplägget i flexibla undervisningsformerna för verkar vara oumbärliga för att kurserna ska fungera (2004, s. 57). Om handledarna i studieverkstaden lyckas frigöra något moment måste de kompromissa bort en annan del av kursen. Lärarna på Komvux menar att det handlar om resurser. Det finns inte tillräckligt mycket tid för att fullt ut anpassa undervisningen efter elevernas ”enskild[a]...behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande” , som det står i

LPF94 (s. 11). Adnan uttrycker att det redan är tillräckligt rörigt med elever som läser olika

kurser på olika nivåer i olika takt samtidigt. Hade eleverna dessutom fått välja innehåll hade kurserna blivit ännu mer splittrade och svåra att hålla ordning på för lärarna.

7.4.3 Interaktion

Interaktion i undervisningen har alltid ansetts viktig för att eleverna ska kunna tillägna sig kunskap. Holmberg beskriver hur forskare som Garrison menar att undervisning utan interaktion saknar djupgående diskussioner och att det då varken kan ske någon

begreppsbildning eller verklig förståelse (1998:83, s. 62). Enligt de lärare jag har intervjuat sker varierande grader av interaktion mellan eleverna och mellan eleverna och lärarna. I studieverkstaden i svenska finns frivilliga diskussionsseminarier som enligt Lisbeth är mycket populära, vilket kan tolkas som att eleverna känner att de behöver träffas för att bearbeta undervisningsmaterialet. I historia och samhällskunskap kom inte eleverna på de aktiviteter som ordnades och all diskussion sker nu via Fronter, något som enligt Bengt fungerar bra. Bengt ser också tendenser till att fler och fler väljer att jobba i par med hans olika inlämningsuppgifter. I svenska som andraspråk är seminarierna där eleverna får

dem. I studieverkstaden i matematik är eleverna samlade minst en gång i veckan, men det sker sällan någon interaktion dem emellan. Adnan berättar att diskussion inte är nödvändig i hans ämne, även om han menar att eleverna hade tjänat på att samverka. Överlag bedömer alla de lärare jag intervjuade att eleverna samarbetar i mycket liten utsträckning. Adnan förklarar det med att eleverna har så olika scheman att det är svårt att få det att fungera, Katarina menar att eleverna är på så olika nivåer och Lisbeth säger att eleverna ofta ser förslag på samarbete som ett ”störande moment” eftersom de är beroende av sin flexibilitet. Samtliga lärare är dock överens om att social samvaro är viktig och att gruppdynamiken saknas i studieverkstaden, något som flera forskare håller med dem om. Boström och Wallenberg uttrycker att vissa elever behöver samarbeta för att lära sig på ett effektivt sätt (2001, s. 73-78). Andra forskare, som Bååth, pekar på att flexibelt lärande lätt kan kännas ensamt (1996, s. 11). Gabrielsson anser att en gruppidentitet skapar trygghet och gemenskap (2004, s. 35-36) och Dafgård att gruppinteraktion bidrar till studiemotivationen (2002, s. 65). Grönqvist och Ljusberg tycker istället att det går utmärkt att undervisa utan att de studerande någonsin träffas (2004, s. 217).

Interaktionen mellan läraren och eleverna i studieverkstaden är däremot god. Både de intervjuade lärarna och den forskning jag har bearbetat pekar på att elever och lärare lär känna varandra i de friare undervisningsformerna. Bengt menar att det kan vara ensamt att läsa i studieverkstaden och att många elever kommer till handledning för att få social kontakt. Lisbeth menar att hon lär känna sina elever tack vare semiarierna och Adnan att personlig kontakt är en förutsättning i matematikundervisning eftersom det inte går att bedriva via Internet. En god individuell kontakt är enligt Dafgård viktig för att eleverna ska trivas (2002, s. 65) och de lärare jag samtalade med upplevde alla att de kan ägna mer tid åt individen i studieverkstaden än vad de kan i en vanlig kurs, eller, som Katarina säger: "i alla fall åt de elever som kommer". Andra forskare skriver i sin tur att elever i friare

undervisningsformer ofta är i stort behov av emotionellt stöd från både lärare och elever (Bååth, 1996, s. 16-17; Holmberg, 1998:83, s. 85). Kan eleverna inte få någon social kontakt med andra studerande måste kopplingen till därför läraren bli extra viktig.

7.4.4 En studieform för alla?

De fyra lärare jag har intervjuat menar alla att det krävs mycket av en elev i studieverkstaden. Eleven ska vara självgående, ta egna initiativ, helst vara studievan, kunna ta ansvar, vara arbetsvillig och ha självdisciplin. Lärarna påpekar dock också att elever i behov av hjälp kan fungera i studieverkstaden så länge de berättar för läraren vad de behöver stöd i. Bengt och Lisbeth anser att de har möjlighet att i ganska stor utsträckning anpassa kurserna efter elever med olika svårigheter. Adnan och Katarina berättar dock att det inte finns utrymme att ge svagare elever hur mycket stöd som helst. Alla lärare är överens om att studieverkstaden inte fungerar för alla och Katarina säger att studieformen är till fördel för duktiga och ambitiösa elever, medan svagare elever kan hamna i kläm, eftersom de varken kan få det stöd de behöver av lärare eller kurskamrater.

I den forskning jag har bearbetat går åsikterna också isär. Kjellin, Perme och Skärgren anser att flexibelt lärande är en bra studieform för alla typer av elever eftersom den är individbaserad (2004, s. 32). Även DUKOM ser flexibelt lärande som en bra studieform för den stora grupp studieovana kortutbildade i Sverige (Andersson, 2004, s. 85). Bååth skriver dock att flexibelt lärande ställer stora krav på elevernas förmåga att själva planera sina studier (1996, s. 11). Eriksson är inne på samma spår och påpekar hur elever i friare

undervisningsformer behöver mycket självdisciplin. Dessutom tror många, enligt Eriksson, att flexibelt lärande är lättare än vad det är, något som Dafgård håller med Eriksson om (Dafgård, s. 2002, s. 59; Eriksson, 2004, s. 34).

8. Sammanfattning

Att specificera en enskild metod som används i studieverkstaden på Komvux i Lund verkar omöjligt. I de kurser i studieverkstaden som jag har observerat jobbar eleverna och lärarna på olika sätt och det är i stort sett endast studieformen som de har gemensamt. Alla arbetar med månadsantagning, har krav på att eleverna håller någon typ av kontakt med handledaren regelbundet, utgår från en relativt strikt studiehandledning och kursplanering och erbjuder eleverna stor frihet när det gäller val av studietid, studietakt och studieplats. I övrigt finns det fler olikheter än likheter, vilket troligtvis beror på att det med olika ämnesområdena följer olika krav på hur man bör undervisa.

Alla de lärare jag intervjuade menar att det finns stora möjligheter att individualisera undervisningen i studieverkstaden. Den individualisering som sker idag gäller dock framför allt anpassning efter elevernas behov när de examineras, samt flexibilitet i tid och rum. Flera av lärarna uttrycker att det är svårt att anpassa kursinnehållet efter elevernas behov och till stor del beror svårigheterna på bristande resurser. Några lärare menar trots det att eleverna har ett visst inflytande över kursinnehållet, men att det inflytandet är beroende av att eleverna själva tar initiativ till att förändra kursen. En viss individanpassning kan även ske för elever med särskilda behov. Behöver dessa elever däremot mycket individuell hjälp fungerar det dåligt, eftersom studieverkstaden är till för självgående elever. Lärarna i studieverkstaden i Lund upplever också att alla elever får möjlighet att bli sedda och bemötta som individer på ett annat sätt än i klassrumsundervisningen. Dessutom innebär studieformen att inga elever ifrågasätter varför de får arbeta eller bli examinerade på olika sätt, vilket ytterligare

underlättar individanpassningen.

I de analyser jag har gjort av interaktionen i studieverkstaden framkommer det tydligt att kontakten mellan elever till viss del kompromissas bort till fördel för ökad flexibilitet. I vissa ämnen visar eleverna ett intresse att komma till Komvux och delta i diskussionerna, i andra ämnen väljer de att använda Fronter eller att inte diskutera alls. Eleverna har också möjlighet att själva initiera samarbete men de verkar inte benägna att ta den chansen. Tydligt är dock att interaktionen mellan lärare och elever fungerar som kärnan i flexibelt lärande. Den kontakten får kompensera att övrig interaktion och social samvaro saknas.

9. Diskussion

Syftet med den här uppsatsen var att analysera studieverkstaden på Komvux i Lund som studieform för eleverna ur ett lärarperspektiv. I föregående avsnitt presenteras en

sammanfattning av den analys som jag har gjort av studieverkstaden som studieform. I det här avsnittet kommer jag att applicera mina analyser på de intentioner som instanser som DUKOM har för vidareutvecklingen av flexibelt lärande i Sverige.

Med den behovsanpassning som bl.a. DUKOM menar är möjlig i flexibelt lärande och med förslaget att de friare undervisningsformerna är lösningen för alla kortutbildade i Sverige skulle man kunna tro att flexibelt lärande är en studieform som passar de eleverna som vanligtvis förfördelas i skolan. Mina analyser pekar istället på att flexibelt lärande framför allt är en studieform för starka och målinriktade elever. Två av lärarna jag intervjuade menade att de har vissa möjligheter att anpassa undervisningen efter elever som behöver extra hjälp, men samtliga berättar också att de känner en kraftig tidsbegränsning och att de inte kan ge det stöd och behov som de faktiskt skulle vilja. Att starka, studievana och

motiverade elever klarar sig bättre i alla undervisningsformer är självklart, men både forskare och några av de intervjuade lärarna anser att svagare elever har svårare att klara sig i flexibel undervisning än i traditionell.

DUKOM vill att alla de kortutbildade i Sverige som tidigare ogillat skolan eller som avstått från fortbildning för att de är studieovana ska tillbaka i skolbänken så att den svenska

utbildningsnivån höjs. Jag kan hålla med om att det är viktigt att anpassa utbildningar så att de passar fler och öppna upp möjligheter för de som vill omskola eller fortbilda sig. Kunskap är makt och att kunna påverka sin egen framtid är avgörande för ett gott demokratiklimat. Samtidigt menar Dahlin att det finns en ideologisk motsättning i den här utvecklingen. Han ifrågasätter vad individen tjänar på att omskola sig flera gånger under ett arbetsliv. Att människor förväntas att ständigt stöpa om sig i den form som marknaden vill gynnar enligt Dahlin till störst del företagen (2000, s. 41-44) och jag håller delvis med Dahlin om hans kritik.

I DUKOM framställs flexibelt lärande som en slags löpande band-utbildning som inte bara är pedagogiskt korrekt och individanpassad utan också kostnadseffektiv. På ett håll skyfflas

studieovana och skoltrötta kortutbildade in och på ett annat håll kommer de ut,

färdigpaketerade som kompetenta och marknadsanpassade framtidssvenskar. Problemet ligger i min mening inte i att erbjuda flexibla och individanpassade studier eller se

utbildningsfrihet som en demokratisk rättighet. Problemet är, som Nordström uttrycker det, att man försöker övereffektivisera kunskapsinhämtningen (2004, s. 190). Många forskare och flera av de lärare i flexibla undervisningsformer som jag har intervjuat menar att det krävs mycket av eleverna för att klara av flexibelt lärande. Mina empiriska studier visar även att undervisningen i studieverkstaden har många flexibla inslag, som dessvärre följs av andra begränsande inslag. Ska man använda sig av en helt individanpassad undervisningsform krävs fler lärare och då blir flexibelt lärande betydligt dyrare än den traditionella

undervisningen. Dessutom visar mina analyser att en god och nära kontakt mellan elever och läraren är kärnan i flexibelt lärande. Det går inte att både äta kakan och ha den kvar!

Antingen får man satsa på kostnadseffektiv undervisning med minimerade lärartimmar som passar för ett begränsat antal elever, eller också får man fortsätta att driva studieformen med målet att ha en hög individanpassning och betala vad det kostar. Trots den här motsättningen finns det naturligtvis mycket att vinna på att fortsätta utveckla flexibelt lärande, men det är viktigt att komma ihåg att flexibel lärande är en studieform som idag framför allt gynnar de starka eleverna.