Resultat av intervjuerna

I det här avsnittet kommer jag att presentera resultatet av de intervjuer jag genomfört. Jag har valt att kategorisera svaren efter de områden som behandlades i avsnitt fem.

7.3.1 Flexibilitet i tid och rum

I Studieverkstaden i historia och samhällskunskap berättar Bengt att tidsramarna är frivilliga, ”det är helt individualiserat, var och en bestämmer studietakten”. Bengt beskriver hur

eleverna får lägga upp en egen studieplan, något som han gärna hjälper till med om det behövs. För det mesta fungerar den individuella tidsplaneringen bra, dock finns det enligt Bengt ändå alltid tidsoptimister som får problem när de har jobbat för långsamt. ”Det verkar ju väldigt behagligt i början att jag gör det i min egen takt, men det är ju inte egen takt riktigt därför att om man ska in på utbildningar och få studiemedel så måste man hålla

terminstempo”. I Bengts studieverkstad måste eleverna på något sätt kontakta honom varje vecka, men har en elev precis skrivit prov eller lämnat in en uppgift får de lite extra tid på sig då de inte behöver ”checka av” med handledaren. Bengt tycker även att den regelbundna antagningen fungerar bra för studieverkstaden i historia och samhällskunskap eftersom han ändå inte har någon möjlighet att kontrollera allt som händer: ”[eleverna] är på så olika ställen...jag har ju inget samlat, allt är så splittrat så att säga”.

I studieverkstaden i svenska ordnas det både föreläsningar och seminarier. Av dessa är vissa examinerande men alla kan dock bytas ut mot hemtentor eller inlämningsuppgifter. Aktiviteterna upprepas också regelbundet så att elever som nyligen tillkommit eller som missat ett seminarium har möjlighet att ta igen det. Lisbeth påpekar dock att ju senare in i terminen man börjar kursen desto mer begränsas urvalet av aktiviteter. Den stående

månadsantagningen tycker Lisbeth fungerar fint och ibland tar hon även in studerande med ännu kortare varsel, vilket är en fördel för alla de som är dåliga på att planera menar Lisbeth. Å andra sidan kan den regelbundna antagningen vara missledande eftersom det ger en bild av kurserna som snabblästa. Lisbeth berättar också hur eleverna slipper pressen av deadlines. Det mesta är ”förhandlingsbart” säger hon och påpekar att det både kan fungera som en fördel och en nackdel.

I matematik fungerar månadsantagningen också väl och studietakten kan enligt Adnan anpassas helt efter ”bakgrund, tillgänglig tid och begåvning”. I Adnans studieverkstad måste eleverna komma till skolan minst en gång i veckan och berätta hur studierna går. ”För somliga så är det faktiskt så att de bara kommer och visar upp sig”, berättar Adnan. Andra elever kommer flera gånger i veckan och bland dem finns det både elever som behöver mycket hjälp och elever som jobbar helt självständigt. Adnan menar att närvaron är ett sätt för honom att hjälpa eleverna och samtidigt hålla lite koll på dem. Å andra sidan kan Adnan ibland tänja på närvarogränserna, ”Det beror på vilken personlighetstyp det handlar om” menar han, är det ”någon där jag känner att det är lite luddigare, lite lösare i kanten så kan jag nog tänka att det är nog bra att få lite styrsel där så att då säger vi att du ska vara här varje tisdag eller nåt sånt där”.

föreläsningar och seminarier eftersom hon tycker att det är omöjligt att lära ut och bedöma språk utan att träffa eleverna. Hon anser att månadsantagningarna fungerar bra och berätta att ”egentligen var tanken från början att man skulle kunna komma och hoppa på när som helst men sen visade det sig att det inte skulle funka”. Deadlines är något som Katarina tycker hade behövts ibland, men hon säger ändå att hon ”helst vill...undvika det, en studieverkstad bygger på att det inte är jag som planerar utan att det är de som ska göra det”. Problemet är dock att eleverna lätt skjuter upp saker när de inte är under någon tidspress och att studierna till slut ”rinner ut i sanden”. Katarina menar att det finns en stor valfrihet i när eleverna ska jobba. De kan välja att komma på dag- eller kvällstid och få respons via e-mail direkt när de behöver hjälp.

7.3.2 Individualisering

Bengt berättar att i historia och samhällskunskap har undervisningen blivit mer

individualiserad efter hand. Tidigare ”serverade [jag] något och så fick de jobba med det”, men nu menar Bengt att han är mer öppen för förslag. Förändringar måste dock initieras av eleverna själva. ”Som jag ser det med studieverkstaden, då har man köpt ett koncept med arbetsformerna, men innehållet kan variera” säger han. Ett undantag är dock när Bengt har elever med särskilda behov. Då brukar han helt enkelt följa de metoder som fungerar bäst för eleverna. Han tycker också att studieverkstaden är bra eftersom alla individer blir sedda. Dessutom får eleverna en överblick över kurserna, det är inte lika fragmentariskt som vanlig undervisning kan vara.

I studieverkstaden i svenska anser Lisbeth att hon har stora möjligheter att anpassa kurserna efter elevernas olika behov och hjälpa de som behöver extra stöd. Hon kan också vara ”mer öppen för variation” när det gäller examination. Eftersom alla elever läser i olika takt och på olika sätt är det ingen som retar sig på om någon får specialanpassade prov och Lisbeth menar att hon därför kan ”möta eleverna en och en” när hon ska examinera dem. Ingen ifrågasätter heller om Lisbeth ändrar på något i kursen vilket gör behovsanpassning mycket lättare än i traditionell undervisning, ”Man kan anpassa efter individen utan att någon klagar”. Eleverna har också vissa möjligheter att påverka kursinnehållet, men Lisbeth är

tydlig med att det behövs ”ramar för stoffet”. Hon har inte tid att individanpassa allt utan måste följa en strikt planering. Den största individualiseringen sker i form av flexibilitet i tid och redovisningsform.

Adnan säger att han också använder sig av en strikt planering i studieverkstaden i matematik och att eleverna har lite inflytande över kursinnehållet. ”Vi kör en uppläggning som vi vet fungerar för de flesta och för att det ska fungera så måste det fungera för lärarna också. Det är klart av vi skulle kunna köra med valfritt läromedel men då skulle vår

organisation kollapsa”. Hade eleverna haft större valfrihet tror han att undervisningen hade känts splittrad, eftersom det redan är mycket att hålla ordning på i studieverkstaden i matematik, i och med att eleverna läser olika kurser på olika nivåer och i olika takt. Adnan beskriver hur kurserna de erbjuder ligger på G-nivå. Det ska vara ”ett G som är någorlunda schysst, men de ska inte jobba häcken av sig”. Tanken är att nivån på kurserna ska kunna individanpassas. Enligt Adnan är matematik ett passande ämne för flexibelt lärande. Han tycker att det fungerar utmärkt i studieverkstaden och att ”det inte är några problem med att individualisera det totalt”.

I studieverkstaden i svenska som andraspråk berättar Katarina att eleverna inte har

inflytande över ”vad de ska jobba med, men hur...men det krävs att eleven ska säga till...det hela bygger på eleven. Eleven styr 100 % av allt som händer här, förutom när jag har

föreläsningar och seminarier”. Hon uttrycker hur eleverna ofta själva vet hur de fungerar bäst och att det är viktigt att eleverna berättar det för henne så att hon kan anpassa sig efter deras behov. Enligt Katarina är en av fördelarna med studieverkstaden att ”när jag ser att någon kan så behöver jag inte gå igenom allt, utan jag kan ha en viss validering”. Katarina menar också att eleverna har stor frihet när det gäller examination. De kan själva välja när de är redo att skriva prov och dessutom kan de få precis så mycket tid som de behöver till att skriva proven. Katarina tillägger också att studieverkstadens individualisering handlar om att ”när det behövs hjälp så kan man direkt göra det på plats och jag behöver inte ta hänsyn till 20 andra utan det är just den eleven som gäller. Man blir sedd”.

7.3.3 Interaktion

Enligt Bengt brukar handledningstiderna i studieverkstaden i historia och samhällskunskap främst utnyttjas för att skriva prov. Han märker dock att vissa elever har ett stort behov av att bara komma och visa upp sig. Inte för att de behöver hjälp, utan ”det är mer en kontakt” säger han. Bengt erbjuder också studiehjälp, ”Jag säger att de alternativen finns och att det är bra också med fysisk kontakt den första tiden. Det är ju mycket isolerat arbete”. Ofta är det samma elever som utnyttjar handledningstiderna. Bengt tycker också att han lär känna eleverna mycket bättre än i en vanlig klassituation. ”I en traditionell kurs är det fyra, fem stycken som tar uppmärksamheten”, men i studieverkstaden känner Bengt i stället att alla elever får lov att ta plats. Att ordna gruppaktiviteter och föreläsningar är något som Bengt har gett upp. Det var alldeles för få som kom, menar han. Däremot interagerar

samhällskunskapseleverna med varandra via Fronter, där de måste delta i ett

diskussionsforum, en aktivitet som Bengt funderar på att införa även i historia. Han upplever också att fler och fler elever föredrar att samarbeta, vilket är något som han uppmuntrar: ”Det kan vara bra att ha någon att träffa som går på kursen och som man kan fika och kollar av hur långt man har kommit med och stödja varandra”. Det är just gruppdynamiken som Bengt saknar i studieverkstaden: ”Vissa saker måste diskuteras. Värderingsfrågor t.ex., vi har ju ett tryck nationellt att vi ska fostra dem i god medborgaranda, demokratiska värden och tolerans och det är ju svårare att genomföra och mycket av det skriftliga blir ju ändå fyrkantigt. Det förutsätter en dialog och man kanske inte uttrycker sig riktigt rätt skriftligt heller och sen...så kanske man tänker till vad som passar”. Bengt tror också att många elever kan känna sig ensamma i studieverkstaden.

De elever som samarbetar i kursen i svenska har vanligtvis tagit kursen tillsammans från början. Att spontana grupper bildas under studieverkstadens gång är ovanligt. Lisbeth berättar att under den första tiden i studieverkstaden provade hon att ha diskussionsforum genom den kommunikationsplattform de använde då, men det fanns inget större intresse hos eleverna. Idag har eleverna möjlighet att kontakta varandra genom Fronter och Lisbeth uppmanar dem att göra det, men det händer sällan. Hon upplever också att när hon försöker få eleverna att samarbeta uppfattas det som ett ”störande moment” eftersom de studerande är

i behov av att jobba flexibelt och individuellt. Istället har Lisbeth utvecklat seminarier och föreläsningar där elever har möjlighet att diskutera och bearbeta arbetsmaterialet

tillsammans. Seminarierna är populära och nästan alla utnyttjar dem. Lisbeth känner också att hon behöver ha muntlig kontakt med eleverna för att kunna skapa sig en bild av dem och har mer tid till elevkontakt både i skriftlig- och samtalsform. Hon anser även att hon lär känna de flesta eleverna tack vare seminarierna där de ofta jobbar intensivt och i mindre grupper. Adnan säger att i studieverkstaden i matematik tar han som lärare inga initiativ, utan all interaktion är upp till eleverna. Dock träffar han dem varje vecka och den personliga kontakten är mycket viktig för matematikstudier. ”Undervisa matematik per e-post, det är bökigt, så att det är oerhört mycket bättre om man kan sitta öga mot öga” berättar Adnan. Adnan tycker också att han lär känna eleverna: ”Bättre faktiskt än vad man gör om jag hade haft en matteklass med 25-30 stycken. Då är det några stycken som öppnar munnen. Här får var och en fråga mycket mer än vad man hinner med i en klass”. Att eleverna samarbetar är enligt Adnan inte särskilt vanligt. ”Jag brukar uppmuntra det men...det blir allt mer

individualiserat och det innebär också att två personers schema ofta är så olika så att det finns inte så många tillfällen i veckan som de kan samarbeta”. Dessutom menar han att matematik inte kräver någon diskussion. Det vore visserligen bra för många om de kunde jobba

tillsammans med någon, men det är svårt att få det att fungera rent praktiskt. Han tror också att många får hjälp eller handledning hemifrån och att de t.ex. diskuterar matematiska problem med en partner.

I Katarinas studieverkstad i svenska som andraspråk beskriver hon hur kontakten med eleverna främst består av handledning. Hon berättar att hon ”låter eleverna styra det som händer. Det är egentligen meningen att när de kommer dit så pratar vi om allt det som de har läst hemma och de kan ställa sina frågor och sen kan vi ta upp problematiska saker”. Katarina saknar även hon gruppdynamiken i studieverkstaden och berättar att hon inte har ”lyckats få ihop en fungerande grupp...de kör olika hastighet. Jag kan ha folk som kommer som är i början av boken och som är i slutet av boken. Det går inte att få dem att...jobba ihop”. Hon säger att ”det skulle varit roligare [med grupparbete], eftersom det är mycket roligare att diskutera texter när man är flera stycken om det eller om man sitter tillsammans med

läraren”. Enligt Katarina sker inte heller något spontant samarbete mellan eleverna: ”Att få hjälp från andra finns tyvärr inte. De skulle egentligen ha möjlighet till det. Det finns ju diskussionsforum och allt men det har jag inte sett någon som har varit intresserad av”. Trots avsaknaden av gruppdynamik anser Katarina att hon lär känna sina elever, i alla fall ”de som kommer. De som inte kommer har jag ingen aning om hur de fungerar som

människor...[men] de som kommer. Man får väldigt bra kontakt, eftersom när de kommer så har de inte minsta chans att gömma sig. I ett klassrum så är det så lätt”.

7.3.4 En studieform för alla?

Bengt anser att det krävs en viss studievana för att kunna studera i studieverkstaden i historia och samhällskunskap. Han säger också att det alltid finns ”en kategori som är i behov av traditionell undervisning”, även om han känner att det finns många möjligheter att anpassa kurserna efter olika individuella krav.

Lisbeth upplever att studieverkstaden i svenska kan vara problematisk för elever med lässvårigheter eftersom de själva måste bearbeta stora mängder material. Hon menar också att det kan vara besvärligt med flexibelt lärande om man har dålig motivation eller dålig självdisciplin. Då är det bättre att välja en kurs där det krävs närvaro. Å andra sidan kan det vara ett bra alternativ för de som vill ”komma tillbaka till skolan”, men som ogillar den traditionella studieformen.

Adnan kommenterar att ”för den ansvarstagande och den arbetsvillige eleven som har någorlunda lätt för matte så är det en form som funkar, tror jag, alldeles utmärkt”. Han menar dock att studieverkstaden inte passar för alla. Vissa behöver ett socialt sammanhang och andra behöver en kurs med krav på fasta tider. Adnan säger också att ”studieverkstaden bygger på att du kan ta många steg alldeles på egen hand” och att det därför kan vara svårt för elever som behöver mycket extrastöd.

Katarina menar att i hennes studieverkstad är de flesta eleverna studievana. De elever som hon märker inte vet vad flexibelt lärande går ut på är hon noggrann med att informera om att ”det innebär mycket mer arbete än vad vanlig undervisning skulle innebära för dem”. Hon säger att ”det är inte alla som passar i studieverkstaden. Så är det. Det försöker jag berätta för

dem och poängterar att vissa fungerar bra i studieverkstaden och vissa gör det inte. Det handlar om att vi lär på olika sätt”. Katarina berättar också att studieverkstaden kan vara problematisk för svaga elever: ”Det syns väldigt snabbt vem det är som har nivån. De som precis hade klarat av A-kursen och hoppar över till studieverkstad brukar inte klara sig”. Men för de elever som har studievana och självdisciplin fungerar studieverkstaden enligt Katarina ”perfekt”.