Vi är alla människor, stora som små, men vi är alla också olika. På dramalektionerna blir det markant i somliga grupper, då en del elever jublar när de ska ha framträdanden medan andra elever suckar djupt av obehag och ovilja. Dramakonventioner tillåter eleverna att delta i övningarna på det plan som eleverna känner att de kan klara av. Det är även på dramalektionerna som eleverna får lära sig att fundera på och reflektera över varför något är eller känns som det gör, det är också något som eleverna behöver och får träna på för att utvecklas.
6.1.1 Med träning blir utmaningen en vana
Dramapedagogen anser att eleverna ska utmana sig själva, genom att försöka att våga göra övningar som de är obekväma med. Såsom uppträdande inför klassen och senare inför föräldrar menar dramapedagogen. I årskurs tre är det två elever som har uttryckt och berättat att de tycker att det är genant och stundvis olustigt med drama. Inte att det är tråkigt, utan att det känns jobbigt och lite obehagligt att stå inför de andra klasskamraterna och ha
~
34~
framföranden. Dessa elever anser att muntliga redovisningar i andra ämnen är precis lika olustiga, som framförandena på dramalektionerna. Jag kan känna att det är svårt att få eleverna att utvecklas om man inte utmanar dem, men att få dem att göra övningar som de känner direkt obehag av känns inte helt rätt heller. Därför tycker jag att det var bra att många övningar som eleverna gjorde var utmanande för många, så som Musik Memory, också var lätta att förkorta och förenkla för de elever som önskade det. I Musik Memory kunde de förenkla genom att de kunde prata istället för att sjunga. Jag kunde också se att dramapedagogen stod nära och stöttade de osäkra och oroliga eleverna under dessa lite mer gestaltande övningar. Samtidigt som det finns elever som ser fram emot att få framföra något inför publik, och att möjlighet fanns för de elever som vill göra ett mer gestaltande framförande, som en liten dans till sången i Musik Memory. Efter övningen Musik Memory berättar dramapedagogen för eleverna att de själva snart ska stå på scenen och framföra något med föräldrarna som publik. Varpå Alex, Kim, Aino och Jussi klappar glatt och ivrigt händerna, medan Chris och Clary suckar och skakar lätt på huvudena. Aino säger ”Det är så kul att stå på scenen och få visa upp vad man kan” (Elev årskurs tre, 2013-04-10). Aino har vid ett tidigare tillfälle uttryckt att det ”pirrar” i magen vid uppträdanden men att det känns härligt. Alltså upplever eleverna pirret i magen olika. Alex och Aino kan tänkas vara något mer tävlingsinriktade varvid de tycker om pirret i magen, som gör att de vill och kan prestera bättre, än Chris och Clary som inte känner att de behöver stå på scenen för att visa upp sig för sin egen skull då deras prestationsnivå är lägre. Det betyder ju inte att Chris och Clary är sämre är Alex och Aino, Chris och Clary kan ju tänkas visa en mer naturlig framtoning som är mer attraktiv än Alex och Aino som kan visa en mer överdriven och tillkonstlad gestaltning. Det handlar ju om att gestalta utifrån egen förmåga, såsom Dewey uttryckte kan förmågan dessutom förbättras med träning (i Stensmo, 2007).
Dramapedagogen menar att det är på dramalektionerna, när de är i en trygg miljö, som de ska träna på sådant som de inte behärskar eller som de känner obehag av. Dewey menar att om eleverna kan få en vana av att uppträda, minskar oron för de elever som inte trivs med att framföra något muntligt (i Stensmo, 2007). Dramapedagog och läraren instämmer med Deweys teori om att vanebildning är bra för eleverna när det gäller muntliga framträdanden. Owens och Barber (2006) anser att dramakonventioner tillåter eleverna att delta på den nivå de känner att de klarar av. Själv kan jag känna att det är en halv sanning, för visst kan de delta i övningar på ett mindre aktivt sätt när de känner obehag. Men om eleven önskar ett gott omdöme är det inte alltid som elevens personliga utmaningar finns i åtanke vid till exempel
~
35~
betygsättning, för då finns det många gånger andra kompetenser som skall visas och uppnås tänker jag. Dessa elever i årskurs tre har ett par år på sig att vänja sig innan deras betyg ska sättas.
Vidare talar dramapedagogen om att det är på dramalektionerna som eleverna ska lära sig att umgås och samarbeta på ett bra och moget sätt och bilda sig en vana att uttrycka sig. Deweys tankar om vanor avser mänskliga handlingar som påverkas av tidigare handlingar, att det som hänt tidigare påverkar oss när vi får erfara det igen. Dewey anser inte att en vana är detsamma som upprepning eller rutin. Utan att när en situation uppkommer kan vanan uppstå och ge en känsla av lugn och en lösning kan uppenbara sig menar han. Vidare menar Dewey att vanehandlingen ser olika ut beroende på situationens karaktär, om vad och hur något ska lösas (i Stensmo, 2007). Dramapedagogen tänker att genom dramaövningar formas tankar och vanor, och genom reflektionen efter övningen blir tankarna och vanorna till kunskap. Alex och Kim uttryckte tidigare att det var svårare förra året att definiera och förklara vad de känner, men att Alex och Kim känner sig säkrare i att känna efter och uttrycka sig nu. Det är intressant hur eleverna inte bara kan reflektera på ett lättare sätt, så här ett år senare, utan även att eleverna kan reflektera över att det känns lättare att uttrycka vad de känner och varför. Vidare menar dramapedagogen att vanebildningen ger eleverna en känsla av trygghet och att reflektion är nyckeln till utveckling och kunskap. Dewey uttryckte att reflektivt tänkande innebär att eleverna utifrån konsekvenserna från deras handlande, ska sorteras och idéer ska samlas för att lösa problemen i hand (i Stensmo, 2007, s. 220).
6.1.2 Med träning förstår eleverna betydelsen av samarbete
Samarbete är något som eleverna lär sig efter hand tänker dramapedagogen. Dramapedagogen anser att det är lättare att handleda och upptäcka problem i elevernas samarbete i mindre grupper. Dramapedagogen anser också att även med erfarenhet kan det vara svårt att förutspå hur en övning kommer att arta sig, men att en ledare inte ska vara rädd för att välja utmanande och så kallat svåra övningar. Delvis för att det är nyttigt för eleverna att stöta på svårigheter i grupperna, för att eleverna ska få känna hur det känns att hantera konflikter och för att de ska få lära sig att kompromissa. Både ledare och elever ska utmanas, allt visar sig i reflektionen efteråt menar dramapedagogen.
~
36~
Rektorn säger att eftersom drama inte är ett ämne i skolan idag kan drama användas som en metod för att nå fler elever. Rektorn tar upp träslöjdssalen som ett exempel och menar att träslöjdsalen har farliga maskiner, såsom bandsågen. Rektorn menar att träslöjdsläraren kan prata och berätta om vilka regler som gäller vid olika maskiner, eller så kan eleverna gestalta vilka regler som gäller och varför reglerna finns. Deweys teori Learning by doing handlar delvis om att eleverna ska arbeta laborativt och undersökande, eleverna ska vara problemlösare. Men Dewey uttrycker att varje problem måste vara av sådant slag att eleverna kan relatera problemet i fråga till ett sammanhang, annars blir lärandet ett tillkonstlat samlande av information (i Stensmo, 2007). Vidare anser rektorn att elever många gånger behöver se och reflektera för att förstå, så om eleverna kan se för sitt inre hur det skulle vara i en olycka med bandsågen, skulle de troligtvis vara mer försiktiga. En lärares ord räcker inte alltid till och når inte alltid fram till alla elever, lärare måste hitta andra sätt att inspirera och få eleverna intresserade tänker rektorn. Efteråt berättar rektorn att det inte är något som de har gjort, med att gestalta i träslöjdsalen, men något som man skulle kunna göra. Det är kanske så vissa projekt börjar; med en dagdröm?