Analys/diskussion

Avslutningsvis kommer vi genom en rättsdogmatisk analys ta ställning till de frågeställningarna som berörts tidigare i uppsatsen. Detta görs genom en diskussion angående kraven som traditionsprincipen respektive avtalsprincipen ställer på köp av lösöre för att en förvärvare ska erhålla sakrättsligt skydd mot säljarens borgenärer. Vidare diskuterar vi om det finns tillräckliga skäl till att eventuella nackdelar med traditionsprincipen kan motivera övergång till avtalsprincipen, samt vilka konsekvenser som kan uppstå vid en övergång till avtalsprincipen.

Den nuvarande ordningen har som vi ovan nämnt sitt ursprung i mitten av 1800- talet, samtidigt som handeln med lösöre sedan lösöreköpslagens införande och framväxten av traditionsprincipen har förändrats på många olika sätt. Vi anser därmed att kravet på tradition numera är problematiskt för näringslivet och leder därmed till onödiga transaktioner. De främsta nackdelarna som uppstår i samband med traditionskravet är att det inte går att kvarlämna köpt lösöre hos säljaren utan att köparen riskerar att bli av med det.

En annan anmärkning som talar emot avskaffandet av traditionskravet är att det försvårar för kreditgivare och andra finansiärer att göra en tillförlitlig bedömning av gäldenärens kreditvärdighet, då egendomen som finns hos gäldenären kan tillhör någon annan. Vi finner liksom kommittén att när traditionskravet växte fram var omständigheterna annorlunda, det vill säga kreditgivningen kunde normalt baseras på egendomen som låntagarna hade. I dagsläget fungerar kreditprövningarna inte på det sättet utan de baseras på låntagarens intjäningsförmåga och soliditet. Stora tillgångar och egendom tas även i bedömningen och går lätt att kontrollera. Därmed spelar lösöre i allmänhet och besittning till detta en begränsad roll i sammanhanget.

Vid övervägande om att övergå från traditionsprincipen till avtalsprincipen kan anses att utgångspunkten är utifrån ett samhällsekonomiskt och juridiskt perspektiv där en avvägning får göras av vilka argument som väger tyngst. Principen har som nämnts i 3.1 och 6.5 varit etablerad inom svensk rätt under en lång period då samhällslivet har rättat sig efter traditionsprincipen vilket har lett till en viss förutsebarhet.

Trots att principens reglering i lagstiftning är begränsad har den utvecklats i flertal rättspraxis där tradition varit avgörande vid borgenärsskydd, vilket i sin tur har gjort den starkare. Vi finner därmed att när en inarbetad rättsregel länge har varit etablerad och förutsebar för samhället torde det vara rätt naturligt att bevarande av principen väger tungt då den måste ha någon form utav värde.

Trots detta förefaller kravet på tradition som något okänd vid konsumentköp då för lite kännedom skapar osäkerhet och fler tvister. Därmed tycker vi att en ändring av en regel som

43 är obekant och otydligt gör det även här ganska naturligt att göra ett övervägande. Att traditionsprincipen är gammal kan uteslutas som skäl för att principen ska ges företräde framför avtalsprincipen. Vi kan dock tycka att en objektiv granskning av traditionsprincipen och avtalsprincipen således bör utföras var för sig för att sedan göra en prövning gentemot varandra. Traditionsprincipen som argument väger olika tungt vid olika avgöranden då HD har till uppgift att avgöra kravet på tradition i enskilda fall.

Traditionsprincipen som ett generellt område anser vi därför blir mycket oklar då det är beroende av det enskilda fallet vad som blir avgörande för om en person får sakrättsligt skydd, vilket gör principen oförutserbar. Däremot kan det enligt vår mening antas att regleringen inte blir tydligare vid en övergång till avtalsprincipen per automatik då principen inte är fri från konsekvenser, men att den möjligtvis blir tydligare utifrån samhällets uppfattning.

Vidare utgör traditionsprincipen enligt vår mening en risk för materiell orättvisa när det gäller erlagd betalning samt den köpta varan som en köpare riskerar att förlora gentemot säljarens borgenärer. Denna typ av rättsförluster kan minimeras i samband med tillämpning av avtalsprincipen. Därmed anser vi att tillämpningen av avtalsprincipen är både enklare och mer logisk än traditionsprincipen. Med detta menar vi att kravet på besittningsövergång för att en köpare ska bli skyddad mot säljarens borgenärer tycks vara gammalmodigt samt ologiskt för allmänheten. Att traditionsprincipen har varit etablerad länge talar enligt vår mening inte för ett bevarande av denna princip.

Håstad och Vargö diskuterade de konsekvenser som kan uppkomma vid en övergång till avtalsprincipen. Förutsatt att avtal ger sakrättsligt skydd ökar det risken för att borgenärsbedrägerier sker, samt att begå borgenärsbedrägeri blir betydligt lättare om säljaren fortfarande besitter lösöret. Vi finner å ena sidan liksom Håstad och Vargö att borgenärsbedrägerier kan antas öka i samband med avskaffandet av traditionsprincipen. Detta med anledning av att en gäldenär enligt gällande rätt inte kan skydda egendom från att tas i anspråk för betalning av hans skulder endast genom att falskeligen påstå att egendomen redan har överlåtits. Kravet för att en gäldenär ska vinna framgång med en skenöverlåtelse är att han antigen har registrerat den falska överlåtelsen enligt LkL, eller att denne tillfälligt besitter egendomen. Dessutom måste återvinningsreglerna beaktas av gäldenären så att inte skenöverlåtelsen återvinns i konkursboet. Å andra sidan kan borgenärsbedrägerier enligt vår uppfattning även avvärjas med hjälp av andra bestämmelser såsom besittningspresumtion i UB samt återvinningsreglerna i KonkL.

Det som vi anser vara värt att ifrågasätta är huruvida det är vanligt förekommande med borgenärsbedrägerier vilket varken doktrin eller praxis ger tydligt svar på. Å ena sidan om sådana borgenärsbedrägerier är vanliga bidrar visserligen traditionsprincipen till att motverka skentransaktioner samt efterhandskonstruktioner vid utmätning och konkurs, då bara tradition av lösöret utgör ett starkt stöd för att ett verkligt köp har inträffat. Utifrån ett sådant resonemang kan enligt vår mening ett bevarande av traditionsprincipen motiveras. Det kan vidare sägas att köparen inte alltid kan ta lösöret i besittning i köpögonblicket för att

44 sakrättsligt skydd ska uppnås. Därmed anser vi att traditionsprincipen således bidrar till att köparen blir mer medveten om lösöret fått borgenärsskydd i sakrättslig mening.

Å andra sidan går det inte att blunda för de brister som traditionsprincipen besitter. Vad som fordras för att tradition ska vara uppfyllt är relativt oklart. Då principen faktiskt vuxit fram ur avgöranden i rättspraxis som erbjuder en del variationer råder det tvetydighet om vad som krävs för att tradition anses fullgjort. Vad som krävs för att kravet på tradition ska vara uppfyllt är beroende på det enskilda fallet och därmed blir styrkan på argumentet om tradition skett varierande och måste beaktas i detta resonemang. För ett sakrättsligt skydd har HD konstaterat att överlåtaren i väsentlig grad avskärs från rådighet över egendomen som överlåtits. Innebörden av detta påstående är oklart då det varken har förklarats i doktrin eller praxis, vilket i sin tur skapar en betydande osäkerhet hos parter. Förutsättningen är ju att köpare och säljare ska ha en viss insikt om deras eget handlande för att uppnå sakrättsligt skydd av den överlåtna lösöret. Med detta sagt kan konstateras att traditionsprincipen i praktiken är relativt besvärlig trots de fördelar som påstås.

Däremot har traditionsprincipen hävdats vara lättillämpad och enkelt att anpassa sig efter, i och med att köparen faktiskt har en möjlighet att ta lösöret i sin besittning. Därför kan vi ändå bejaka traditionsprincipen som en fördel i och med dess ordningsamma system.

En övergång till avtalsprincipen skulle leda till att högre krav måste ställas på köparens undersökningsplikt för att han ska betraktas vara i god tro samt för att han ska kunna göra ett exstinktivt godtrosförvärv gällande. En förändring till avtalsprincipen skulle medföra att besittningen förlorar legitimationsegenskapen, därför att enbart besittning av egendomen behöver i sin tur inte innebära en rätt för säljaren att förfoga över egendomen. Vidare måste säljarens rådighet över egendomen vara avskuren för att traditionskravet ska vara uppfyllt. En övergång till avtalsprincipen skulle därmed kräva prövning av alla påståenden om att egendomen i gäldenärens besittning har överlåtits. Detta skulle dels innebära att det förfalskade påstående om att egendomen har överlåtits måste prövas och dels att gäldenären har en reell möjlighet att lyckas undandra egendomen från borgenärer om han uppvisar en skenrättshandling.

Vi finner därmed att en tillämpning av avtalsprincipen skulle kunna göra det lättare för gäldenären att undandra egendom från borgenärer då inget sakrättsligt moment krävs, samt att alltfler gäldenärer kan komma att påstå att egendom som de besitter har överlåtits. Detta medför i sin tur påfrestningar på exekutionsväsendet samt på rättsväsendet i det avseendet att de falska påståendena måste prövas.

Övergången till avtalsprincipen leder till att köparen får ut lösöret vid utmätning eller konkurs när varan finns kvar hos säljaren istället för att borgenärer kan tillgodogöra sig värdet av det.

Därmed anser vi att både positiva och negativa samhällsekonomiska effekter kan antas uppstå med anledning av denna omfördelning. Med avtalsprincipen skulle vissa fördelar kunna uppnås, dels att det blir enklare för säljare och köpare att ingå avtal när varan av någon anledning ska lämnas i säljarens besittning, dels behövs ingen registrering enligt lösöreköplagen ske. Nackdelarna kan enligt vår mening bland annat vara påverkan på

45 företagshypotekets värde samt risk för skenavtal, såsom risken att det blir svårare att undersöka gäldenärens egendom vid konkurs.

Avskaffandet av traditionsprincipen till förmån för avtalsprincipen kan komma att innebära att ändringar i reglerna gällande godtrosförvärv och dubbelöverlåtelser påkallas, samt överväganden angående andra lagar där besittningen getts betydelse såsom skuldebrevslagen, köplagen, konkurslagen och gåvolagen.

Vid tillämpning av avtalsprincipen kommer en köpare som kvarlämnar en köpt vara i säljarens besittning, erhålla borgenärsskydd genom köpeavtalet. Därmed skulle köparen vid säljarens insolvens kunna separera varan från säljarens konkursbo eller hindra att varan tas för täckning av säljarens skulder. För att separationsrätten ska erhållas krävs det, enligt specialitetsprincipen dock att köpet avser en individualiserad vara, annars får en köpare ingen skydd mot säljarens borgenärer. Därmed kan borgenärerna tillgodogöra sig värdet av varan för betalning av säljarens skulder. Vi finner därmed att det bör vara ett krav att information angående individualiseringskravet når köparen för att minska dennes risk att göra förlust på grund av att kravet brister. En allmän medvetenhet är därmed det enda som skulle kunna motverka att köpare gör förlust på grund av okunskap.

Vi finner liksom Gregow att traditionsprincipen bör ersättas av avtalsprincipen i fråga om köp av lösöre. Emedan tillämpning av avtalsprincipen ger en mer logisk reglering samt att övergången leder till att affärstransaktioner som i dagsläget inte kan ske kommer kunna genomföras på ett naturligt sätt. Vi anser vidare att övergången kommer även att underlätta enskilda köp samt att köpare inte riskerar att förlora den köpta varan samt erlagd betalning.

Skentransaktioner kommer även till följd av avskaffade av traditionsprincipen att minskas vid tillämpning av avtalsprincipen. Som tidigare förekommit i arbetet brukar traditionskravet motiveras som ett hinder för skentransaktioner. Kommittén finner däremot att det inte finns något stöd för att övergången till avtalsprincipen riskerar innebära fler skentransaktioner.

Tillämpning av avtalsprincipen bidrar bland annat till att den svenska rättsordningen står i bättre överrensstämmelse med andra länders rättssystem, vilket vi anser vara eftertraktat. Det råder stor omedvetenhet bland de flesta om traditionsprincipen och dess innebörd. Med detta menar vi att de flesta har ingen kännedom om risken med att lämna kvar den köpta egendomen hos säljaren. Vi anser därmed att avtalsprincipen främjar den fria omsättningen både ur ett svenskt och europiskt perspektiv. Med den nuvarande ordningen innebär en förskottsbetalning och finansiering av tillverkning hos säljaren en betydande risk som köparen tar. Som vi tidigare har nämnt i arbetet är endast Sverige i Europa som tillämpar traditionsprincipen på ett strikt sätt. Detta kan innebära att de svenska leverantörer kan ses som en osäker avtalspart gentemot leverantörer från andra länder, och därmed förekommer en konkurrenssnedvridning.

Sverige är ett land som är beroende av export och det mesta av exporten är lösöre i form av verkstadsprodukter samt råvaror. Handeln med lösöre utgör i sin tur stora ekonomiska värden

46 och spelar stor roll för landets totala ekonomi. Ett förstärkt skydd för köpare bidrar till minskning av transaktionskostnaderna. En övergång till avtalsprincipen skulle innebära ett stärkt konkurrenskraft för exportföretagen samt att invecklade avtalslösningar undviks och tillverkningsavtal underlättas. Därmed anser vi att en reform bedöms få långsiktiga och påtagliga samhällsekonomiska fördelar.

Avskaffandet av traditionsprincipen till förmån för avtalsprincipen skulle enligt vår mening bidra till att den sakrättsliga systematiken påverkas positivt. Med den nuvarande ordningen tillämpas både traditionsprincipen och avtalsprincipen för lösöre. Med en övergång till avtalsprincipen undviks att två principer tillämpas i olika fall beroende på egendomsslags och därmed förbättras överskådligheten. Köparen som har erlagd förskottsbetalningen kan de lege lata inte få någon säkerhet för sin finansiering på samma sätt som den kreditgivande leverantören kan få genom återtagandeförbehåll.