Inom svensk rätt finns det olika krav angående när sakrättsligt skydd uppkommer. Sakrättsligt skydd kan uppstå genom att en förvärvare ingår avtal med en annan överlåtare om att äganderätten skall övergå eller panträtt upplåtas. Med detta menas att förvärvaren får sakrättsligt skydd redan vid köpeavtalet.85 Avtalsprincipen förutsätter i allmänhet att den överlåtna egendomen på något sätt är individualiserad. Principen tillämpas enligt svenskt rätt endast vid köp enligt Konsumentköplagen.86
Avtalsprincipen innebär att inget sakrättsligt moment mer än avtalet krävs för att förvärvaren ska få skydd gentemot säljarens borgenärer.87 I samband med avtalsprincipen kan både köpare och säljare i större omfattning själva bestämma när separationsrätt till en viss egendom föreligger. Krav som bör ställas på individualisering av egendom blir då av stor betydelse. En borgenär med företagsinteckning måste alltid ha i beräkningen att inteckningsunderlaget kan komma att förändras genom exempelvis försäljning av maskiner. Förutsättningarna för säkerhetsformen skulle ändras i grunden om avtalsprincipen gällde. Om en näringsidkare överlåter en viss lös egendom kommer egendomen i samband med avtalet inte längre att omfattas av säkerheten fastän näringsidkare har kvar egendomen i verksamheten.88
5.2 Specialitetsprincipen
Specialitetsprincipen utgör gränsen mellan separationsrätt och fordringsrätt. Principen går ut på att dra en gräns där äganderätten inte längre kan upprätthållas. 89
Förutsättningen för separationsrätt till egendom som gäldenären har i sin besittning är att fordran hänför sig till en individuellt bestämd egendom samt att denna i vissa avseenden kan identifieras. Kravet på individualiserad egendom syftar till att den som lämnar över egendomen till någon annan måste begära att få samma egendom tillbaka. Går istället överlämnaren med på att återfå vilken egendom som helst av viss art och mängd, med andra ord ett generiskt bestämt anspråk, betraktas överlämnaren inte kunna ha äganderätt och till följd av det inte heller få någon separationsrätt. Med identifikation anses att överlämnaren måste kunna identifiera den egendom som han gör anspråk på. Separationsrätten går förlorad om egendomen däremot utbytts eller sammanblandas med andra likadana, så att den inte längre går att identifiera.90
85 Se Henriksson, Sakrättsliga moment s. 27.
86 Se SOU 1995:11, Gregow, SvJT 2013 s. 1063, prop. 2001/02:134 s. 72.
87 Se Håstad, Sakrätt avseende lös egendom s. 207.
88 Se Johansson, SvJT 2005 s. 321.
89 Se Millqvist, Sakrätten grunder s. 90f.
90 Se Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, s. 152f, Millqvist, Sakrättens grunder s. 90f.
31 5.3 Individualiseringskravet
Som ovan nämnt måste den överlåtna egendomen vara individualiserad för att sakrättsligt skydd ska kunna uppstå även om ett giltigt avtal är tillräckligt för sakrättsligt skydd.
Detsamma gäller om egendomen har anförtrotts tredje man som senare har denuntierat om en överlåtelse eller pantsättning. Om det krävs en besittningsövergång för sakrättsligt skydd kommer därmed egendomen att vara individualiserad genom att det yttre sakrättsliga momentet är uppfyllt.
Kravet på individualisering innebär att förvärvare som har ett anspråk på att få ut viss bestämd egendom därmed måste kunna identifiera egendomen då separationsrätten åberopas.
Det är emellertid möjligt att trots individualiseringskravet ändå erhålla sakrättsligt skydd till överlåten egendom som går att särskilja från säljarens övriga egendom.
När ett yttre sakrättsligt moment inte krävs för sakrättsligt skydd uppstår frågan om i vilken mån förvärvaren behöver råda över individualiseringen efter att den har skett. Möjligtvis räcker det med att säljaren märker ut egendomen ifråga för att uppfylla kraven, därmed behöver köparen inte medverka eller kontrollera att individualiseringen sker. Detta skulle ge förvärvaren ett förbättrad skydd samt att hanteringen vid överlåtelse av lösöre i konsumentförhållanden förenklas, framför allt i de fall då lösöret ska tillverkas efter beställningen. Att endast överlåtaren kan råda över individualiseringen utgör det en nackdel, att i samband med utmätning eller konkurs, särprägla lämplig egendom för att gynna viss borgenär.91
5.4 Avtalsprincipens för- och nackdelar
I fråga om fördelarna med avtalsprincipen skyddar den köparen som har erlagt betalning för den köpta varan. Principen har även vissa nackdelar, bland annat att det kan antas medföra större problem med skenöverlåtelser. Därmed innebär det att påståenden om att egendom ägs av annan än besittaren måste prövas, då denna typ av invändningar kan komma att uppstå ganska ofta. En annan nackdel med avtalsprincipen är att den medför vissa svårigheter gällande säkerhetsöverlåtelser. Om bestämmelserna om upplåtelse av panträtt inte kan undgås så måste man i tillämpningen göra skillnad mellan omsättningsöverlåtelser och säkerhetsöverlåtelser som kommer behandlas under avsnittet 6.5.92
5.5 Konsumentköp
Konsumentköplagen är av tvingande karaktär och tillämpas när en näringsidkare säljer lösöre till en konsument. Ett köp av lösöre enligt konsumentköplagen utgör ett undantag från traditionsprincipen. Lagändringen som trädde ikraft den 1 juli 2002 medförde att ytterligare en paragraf infördes i KKöpL. Detta ändrade därmed de sakrättsliga reglerna för
91 Se Henriksson, Sakrättsliga moment s. 56f.
92 Se SOU 1995:11 s. 48.
32 konsumenter.93 Införandet av 49 § KKöpL uteslöt traditionskravet för att köparen skulle erhålla skydd mot säljares borgenärer. Borgenärsskydd skulle istället uppnås redan vid köpeavtalet under förutsättningen att varan blivit individualiserad.
Även om varan ifråga inte blivit individualiserad finns det fortfarande möjlighet för konsumenten att erhålla borgenärskydd genom exempelvis avskiljande eller märkning. Detta innebär att varan är avsedd för konsumenten. Genom införandet av 49 § KKöpL tillämpas således avtalsprincipen vid köp enligt KKöpL istället för traditionsprincipen.94
93 Lag (2002:587) om ändring i Konsumentköplag (1990:932), Håstad, Köprätt, s. 148, Mattsson, SvJT 2013 s.
1045.
94 Lag (2002:587) om ändring i Konsumentköplag (1990:932), NJA 2008 s. 684,
33