I detta kapitel kommer vi föra samman empirikapitlet med teorikapitlet. I kapitlet kommer därför våra teman att ställas mot vår existerande teori som framförts ovan. Vi kommer här även dra paralleller mellan de resultat vi fått och redan existerande teori, där vi belyser likheter och skillnader.
5.1 Tillgänglighet
Utifrån de empiriska material och tidigare forskning som har studerats kan vi se att det råder ett samband mellan tillgänglighet och den diffusa gränsdragning som har skapats mellan arbete och privatliv. Rent konkret verkar det vara den ökade tillgängligheten på grund av digitalisering som enligt vår mening genomsyrar den bidragande faktorn till obalansen mellan arbete och privatliv. Det är något som även kan kopplas till bland annat
Kaufman-Scarborough (2006) och Hislop och Axtell, (2011), som påstår att utvecklingen av de digitala verktygen har skapat förändringar både på arbetsmarknaden och för individer i privatlivet.
Samtliga respondenter betonar gärna vikten av att förhålla sig tillgänglig mot kunder för att först och främst inte förlora kunden och således även generera god service mot kund.
Respondenter, som exempelvis FKEB18 och FMS3, lyfter fram vikten av att förhålla sig tillgänglig via digitala verktyg och att leverera god service går hand i hand med en
provisionsbaserad inkomst. Vi kan således även se likheter mellan ovanstående aspekter och Barley et al. vars studie från 2011 visar att anställda känner en generell press i att svara på meddelanden för att inte missa viktig information. Pressen hos fastighetsmäklare verkar nämligen grunda sig i att exempelvis obesvarade meddelanden, i sin tur också innebär en dålig kundservice mot såväl säljare som köpare.
Det verkar som att det finns en allmän acceptans hos fastighetsmäklare i att det i princip krävs att agera tillgänglig. Vi tolkar det som att de flesta fastighetsmäklare inte direkt reflekterar över digitaliseringens inverkan på deras tillgänglighet. På så vis verkar också den diffusa gränsdragningen mellan arbete och privatliv skapas. Frågan är om det helt och hållet beror på att yrket karaktäriseras av att vara ett arbete grundat i tillgänglighet, eller om det är
fastighetsmäklare som ser yrket som en livsstil. Samtidigt lyfter flertalet av respondenterna som sagt fram den provisionsbaserade lönen som en faktor till ett ökat behov av att vara tillgänglig mot kunder. På så vis lyfts frågan om huruvida ett annat provisionsbaserat yrke, där individen besitter en helt annan roll, hade upplevt samma typ av problematik gällande
tillgänglighet och digitaliseringens inverkan i denna kontext. Utan att dock jämföra med andra yrken som erhåller samma typ av lön, tycks mönstret hos våra respondenter åtminstone vara att de gärna vill hålla sig tillgängliga på grund av en provisionsbaserad lön och hur detta idag gärna sker med användning av digitala verktyg och således inte på grund av några andra aspekter. Det tycks därmed ligga ett samband mellan själva rollen som fastighetsmäklare (som tydligt presenterats av mäklarsamfundet), och hur det speglar sig i fastighetsmäklarens känsla av press i att vara tillgänglig via digitala verktyg mot kunder även utanför kontoret.
Vi anser att det sedermera även lyfter fram diskussionen kring yrket som helhet. Yrket verkar, utifrån empirin, präglas av digitala verktyg och således dess inverkan på graden av en
fastighetsmäklares tillgänglighet. Det tycks finnas en form av kombination av att dels yrket i sin helhet fundamentalt sett präglas av tillgänglighet och dels digitaliseringens oundvikliga roll i samhället. Med tanke på användningen av digitala verktyg tillsammans med vad som digitalt sett har skett med tiden, tror vi att dagens ofta höga nivå av tillgänglighet tidigare inte varit möjlig hos tidigare arbetande fastighetsmäklare. Däremot vågar vi tro att tillgängligheten troligtvis mer eller mindre alltid funnits där på grund av yrket i sig och innan digitala verktyg såsom smarttelefoner fick ta sin specifika roll. Det behöver dock inte antyda att den ökade tillgängligheten resulterar i en totalt negativ anda. Den ökade tillgängligheten tycks dock, utifrån flertalet respondenter, skapa mer diffusa gränser mellan arbete och privatliv hos fastighetsmäklare på grund av digitalisering. Däremot lyfts aspekten om flexibilitet fram som positiv, i de avseende att digitalisering även skapar möjligheter till öppna och friare gränser.
I andra yrken kanske tillgänglighet och digital teknik och dess påverkan på balans mellan arbete och privatliv inte blir lika påtaglig. Fastighetsmäklare agerar trots allt som en opartisk mellanhand (Fastighetsmäklarinspektionen, 2012), och utifrån svar från våra respondenter, kan det tydas att, redan från det att mäklaren startar sin karriär, besitter denne en således annan typ av inställning gentemot digital teknik, vilket inte har framgått i existerande teori.
Det framgår även i empirin att en del tenderar att vara bättre och andra sämre på att skapa distans till sitt arbete. Dels verkar det ha att göra med hur fastighetsmäklaren fungerar på individnivå, och dels på grund av fastighetsmäklarens generella inställning, mot den digitala tekniken och vad den medför i form av ökad tillgänglighet, obalans, flexibilitet med mera. Det tycks dock vara som så, att det på det stora hela verkar som att digitaliseringen, har en stor plats i deras liv. Detta ligger även i linje med Colbert et al. (2016) studie, som hävdar exakt detta, det vill säga att digitaliseringen utan tvekan har en stor påverkan på individers liv. Som
exempel från vår studie, kan tas resor vilket nog ofta kan ses som en klassisk sak att göra med nära och kära, tas ibland upp som ett exempel. Detta är samtidigt något som på paradoxalt sätt i större utsträckning riskerar att falla i gropen av att inte kunna tas tillvara full ut på grund av fastighetsmäklarens höga tillgänglighet. En låg nivå av tillgänglighet verkar för dem nämligen ge ett utfall av såväl förlorade kunder som försäljningsuppdrag och i slutändan en faktisk lön.
Som tidigare hävdats, är smarttelefonen ett digitalt verktyg som gör sig lämpad till många olika kontexter, tack vare dess mobilitet och bärbarhet (Yun, Kettinger och Lee, 2012). På grund av att den smidighet som mobilitet erbjuder, tar den, till skillnad från exempelvis surfplattan, också större plats i individers vardag. Vidare skapas det, vid användning av dator, en möjlighet för en interaktion. Av samtliga respondenter verkar det finnas en gemensam nämnare där datorn och smarttelefonen tycks mer eller mindre tvingas in i deras privatliv då många av respondenterna trots allt har mycket av sitt arbete tillgängligt i såväl dator som sin smarttelefon. Detta anser vi går hand i hand med vad Yun et al. (2012) menar då det
prestationsbaserade yrket är beroende av tillgänglighet, vilket innebär frekvent användning av smarttelefoner och datorer utanför kontoret.
Derks et al. (2014b) argumenterar för att vid de fall den arbetsrelaterade smarttelefonen tar sin plats på den anställdes privat/familjeliv, rubbas också chansen för den anställde att skapa psykologisk frigöring. Det tycks genomsyras ett mönster hos respondenterna i att det var svårt att, på grund av tillgängligheten och hur pass lätt det är att vara tillgänglig, skapa distans och således en psykologisk frigöring till arbetet. En intressant aspekt är att det verkar finnas två sidor av myntet vad gäller tillgängligheten hos fastighetsmäklare. Digitaliseringen och IKT gör således att vederbörande är anträffbar i princip hela tiden, och samtidigt tycks den ge fastighetsmäklare friheten att faktiskt kunna ta ledigt för att den ökade tillgängligheten gör att denne kan befinna sig någon annanstans. Det kan således analyseras om att fastighetsmäklare därmed eventuellt upplever att de fysiskt sett egentligen inte känner sig tillgängliga. Däremot verkar många av fastighetsmäklarna mentalt sett vara mer eller mindre tillgängliga hela tiden.
Derks et al. (2014b) nämner det så kallade “smarttelefonbeteende” som framkallar ett behov av att ständigt känna sig tillgänglig både mot kollegor och kunder, genom att frekvent
kontrollera i det fall arbetsrelaterade samtal eller mail har inkommit. Fastighetsmäklare skulle således kunna välja att begränsa sitt smarttelefonbeteende och ta fler timmar “ledigt”. I teorin kanske denna får mer fritid, då fastighetsmäklaren kan nås på annat sätt än att vara bunden till
kontoret. Istället för att förr lättare kunna stänga av både fysiskt och mentalt och lättare styra sin tillgänglighet, blir exempelvis lördagen, som nog ofta anses vara fastighetsmäklares enda lediga dag, istället likställt med en vanlig arbetsdag i veckan. Förmodligen har det att göra med att fastighetsmäklare, utifrån sina svar, tenderar att ständigt vara uppkopplade även den dag de normalt sett ska anses vara lediga.
Sayah (2013) lyfter i sin studie att det finns de individer som agerar selektivt och kan å ena sidan svara på inkommande samtal eller läsa e-postmeddelanden utan att i vidare utsträckning påverkas av det. Tidigare nämnd forskare menar dock å andra sidan att begränsa inverkan av intrång från, i fallet av domänen inom arbetsliv till den andra domänen, kan ske genom att välja att reagera annorlunda beroende på hur brådskande det inkommande samtalet är.
Fastighetsmäklare, som trots allt har rollen som opartisk mellanhand mellan köpare och säljare (fastighetsmäklarinspektionen, 2012), tycks ha begränsade valmöjligheter vad gäller tillgängligheten och hur denna ska vara anträffbar eller inte, då således en av
fastighetsmäklarens uppgifter är att förmedla mellan köpare och säljare.
“Sen tycker jag generellt sett att folk kräver väldigt mycket av oss som mäklare, att vi ska vara väldigt tillgängliga, lite för mycket. Och det kräver inte jag av någon annan på samma sätt.” (FKS2)
5.2 Livsstil
Derks et al. (2016) hävdar att individer som föredrar en stark segmentering mellan arbete och privatliv, upplever rubbningar av deras roll i arbetet respektive i privatlivet vid deras
användning av smarttelefon i arbetsrelaterat syfte. De menar att dessa individer, på grund av sina preferenser, bestående av en stark segmentering mellan domänerna, upplever en ökad konflikt mellan sitt arbete och privatliv. Ytterligare en aspekt som framgått av
respondenterna, är att yrket i sig fundamentalt sett begränsar möjligheten att vara selektiv vad gäller att bestämma när individen arbetat och således inte.
Boswell och Olson-Buchanan (2007) menar att det har skett en förändring där de flesta individer idag präglas av större arbetskrav vilket i sin tur, har bidragit till intrång i privatlivet på grund av användningen av digitala tekniker. Oavsett digitalisering eller inte tycks det, åtminstone vad gäller fastighetsmäklare som arbetar utifrån provision, vara svårt att inte uppfylla sina egna krav. Exempelvis genom att vara tillgänglig av den anledningen att - kan tillgängligheten inte behärskas, så blir yrket för individen inte heller ett självklart val. När
flertalet respondenter nämner ordet ”livsstil” och att yrket som fastighetsmäklare snarare är en livsstil än ett faktiskt yrke, uppfattar vi det som att det innefattas av olika faktorer. Vi
uppfattar det som att de menar att definitionen kring ”livsstil” handlar om att det inte finns några direkta fasta arbetstider, utan gränsen mellan arbete och privatliv blir helt enkelt utsuddad. De verkar, utifrån de empiriska materialet, betona att det med valet av yrke också tillkommer diverse uppoffringar som däremot sker mer eller mindre medvetet.
Uppoffringarna tycks ha det gemensamma att de dels har att göra med yrket i sin helhet, inställning som fastighetsmäklare besitter, och dels hur digitaliseringen blir svår att undvika.
Digitaliseringen verkar lätt låta den ena domänen riskera att inkräkta på den andra på grund av att allt i form av sms, mail med mera finns tillgängligt för fastighetsmäklaren. Vidare kan kopplas till FMGB17, som nämner att yrket även handlar om att förmedla mellan köpare och säljare i deras, i vissa fall, livs största affär. Att då som fastighetsmäklare agera selektivt genom att välja att inte svara på, i vissa fall, avgörande mail, sms eller dylikt på en obekväm tid som inkräktar på dennes privatliv, tycks hos många av vederbörande respondenter inte vara ett alternativ. Det verkar således som att fastighetsmäklaryrket snarare tvingas att bli en livsstil, snarare än ett formellt yrke som egentligen hos många av dem går under namnet “Jag AB”.
”Om du frågar min fru – nej. Om du frågar mig själv - det är lättare idag än förut att skapa, men det är svårt. Du sätter dig själv före och blir därför påverkad av kunder och hur… att sälja någons boende är en extremt stor och laddad affär för både säljare och köpare, och påverkar människor på olika sätt, men det är mycket känslor inblandade ofta.” (FMGB17)
Derks et al. (2016) menar att när individen kan utföra arbetsrelaterade uppgifter på ett ställe som egentligen har ett annat syfte, exempelvis som syftar till att ägnas åt familjeaktiviteter, upplevs också ett ökat WFC. Anledningen till detta menar de är att deras användning av smarttelefon i arbetsrelaterat syfte i sammanhang där tid bör spenderas för privata aktiviteter står i konflikt med varandra (Derks et al., 2016). Vidare hävdar Kreiner, Hollensbe och Sheep (2009) att obalansen, där exempelvis arbete inkräktar på privatlivet hos personer som allra helst vill segmentera dessa domäner, får en ökad WFC. Sayah (2013) påstår dock att
individen, tack vare digitaliseringen, har möjlighet att arbeta hemma och samtidigt uppfylla familjeansvaret. Svar från empirin visar dock på att det tycks vara allmänt svårt att uppfylla familjeansvaret eller att vara mentalt närvarande på exempelvis middagar då arbetsrelaterade
uppgifter eller inkommande mail från kunder på ett frivilligt sätt inkräktar på fastighetsmäklarens privatliv.
Kunden (oavsett om det gäller säljare eller köpare) och fastighetsmäklaren har trots allt helt olika roller i försäljningsprocessen vilket också verkar spegla sig i hur respektive parter också agerar vad gäller användning av digitala verktyg. Köpare och säljare förmodar vi inte
upplever samma påtaglighet i användningen av digitala verktyg och möjligen finns det en inställning även hos dem att fastighetsmäklare bör vara tillgänglig. Det i sig kan göra att de inte upplever samma problematik i att kontakta fastighetsmäklaren en lördagkväll eller obekväma tider, då de från början utgår ifrån att fastighetsmäklare ska vara tillgänglig under försäljningsprocessen. Trots att det ofta står mycket pengar på spel för respektive part, är det samtidigt fastighetsmäklaren som i slutändan ska föra samman köpare och säljare. På så vis krävs det nog, som ofta påstås av våra respondenter, att fastighetsmäklaren innehar
inställningen om att det här yrket är en så kallad livsstil där gränsen blir allt mer diffus, där fastighetsmäklare behöver hållas tillgänglig under alla delar av försäljningsprocessen.
Även om resultat visar på att yrket ses som en livsstil snarare än ett faktiskt yrke hos många av respondenterna, så tycks digitalisering generellt sett var en bidragande faktor som öppnar upp för ännu mer obalans hos fastighetsmäklare mellan deras arbete och privatliv. Det är också det här som vi ska vi försöka visa blir vårt gap. Många upplever att de riskerar att förlora en affär eller potentiella kunder i samband med att vara mindre tillgänglig genom att exempelvis inte svara på sms, mail, telefon med mera. Det är således denna press som forskarna Zhang et al. (2012) betonar bidrar till konflikt mellan arbete och privatliv som är svårt för individer att hantera.
“Det här yrket tar ju tid både från träning och träffa vänner och sånt såklart. Det är typ det man annars hade gjort på sin fritid. Eh, men kommer man hem klockan 21:00 så är man ganska trött, och då finns det liksom inte tid att träffa någon sådär heller. Så, det gör det väl kan man väl ändå säga. Samtidigt så är det väl någonstans en livsstil och man får köpa det, att när det är mycket i jobbet så går det över ens privatliv.” (FKS3)
“Nej, jag har aldrig gjort det, jag tror man går in i det här yrket att de är underförstått lite grann att det här är en livsstil lite grann, man har ju inte alltid affärer igång men när man
har det så gör det att man måste vara någorlunda tillgänglig, så tycker inte det är störande.”
(FKS1)
5.3 Obalans och utsuddad gränsdragning
Schieman och Young (2013) betonar att den diffusa gränsdragning mellan arbete och privatliv blir allt svårare att definiera. De menar vidare att den ökade tillgängligheten är en av de faktorer som skapar denna diffusa gräns. Flertalet av respondenterna lyfter fram att gränsdragningen mellan arbete och privatliv har blivit allt mer diffus i samband med användning av digitala verktyg. Utifrån de empiriska material som frambringats kan vi se, som nämnts ovan, att digitalisering är en faktor som ökar tillgängligheten, vilket
respondenterna onekligen belyser som en faktor som bidrar till diffus gränsdragning mellan domänerna. Forskning visar att ny kommunikationsteknik, inklusive smarttelefoner, leder till att gränsen mellan arbetslivet och familjelivet blir otydligare (Golden Geilser, 2007;
Schieman och Young, 2013). FM5 betonar dock att digitaliseringens utveckling även har bidragit till nya arbetsstrategier som tidigare inte var möjligt.
“Det fanns en gång i tiden när jag var tvungen att ta mig till kontoret för att kunna skicka iväg ett mail. Nu har det väl på så sätt nog blivit en ännu mer av en livsstil i och med digitaliseringens utveckling. Jag arbetade på ett annat sätt innan åtminstone smarttelefoner kom till världen.” (FKEB18)
Clark (2000) menar å ena sidan att individer gör dagliga övergångar mellan två olika domäner, en som beaktar arbete och en som beaktar familjeliv. Dessa två domäner skapas även av individerna själva samt dess gränsdragning däremellan. På så vis blir å andra sidan dessa domäner starkt sammankopplade med varandra och svåra att särskilja. Greenhaus och Beutell (1985) betonar att de olika roller som individer tar i förhållande till arbete och privatliv inte är kompatibla med varandra, vilket i sin tur leder till konflikt mellan de två domänerna. Det resulterar i sin tur i att gränsdragningen mellan arbete och privatliv blivit allt mer diffus, något som därefter påverkar uppdelning av tid för individens arbete och tid för dennes privatliv och när samspel inte råder skapas konflikter däremellan. Det sker framförallt i de fall då individen väljer att utföra arbetsrelaterade uppgifter i privat miljö (Derks et al.
2014a). FKSA3 beskriver å ena sidan att det i vissa fall förekommer att arbetsrelaterade uppgifter sker efter arbetstid dock inte i någon större utsträckning. Däremot betonar FKSA3
att det troligtvis råder delade meningar i den saken i det fall frågan skulle besvaras av vederbörandes sambo.
“Nej, inte jätteofta, men ibland. Jag tror att det är många som är betydligt värre med det där än jag, men jag tror att skulle du fråga min sambo så skulle han säga att gör det. Det är lite en definitionsfråga. Men jag upplever inte att jag håller på med arbetsrelaterade uppgifter hemma allt för ofta.” (FKSA3).
Fastighetsmäklarna tycks ha svårt att låta bli att låta arbetsrelaterade uppgifter kopplat till såväl smarttelefonen som datorn att inte få inkräkta på fastighetsmäklarens privatliv. I och med att många menar på att det blir en livsstil, i en del fall på grund av dagens digitalisering och vad de menar ”ökade tillgänglighet”, och andra fall på grund av yrket som sådant och hur det i princip alltid har varit.
Det verkar enligt många finnas ett dilemma mellan att anse att välmåendet i form av en mer optimal nivå av stress, icke störd sömn är en viktig faktor samtidigt som dessa faktorer i vissa fall tvingas att prioriteras bort just på grund av stressen i att alltid vara anträffbar. Detta kan sedermera anknytas till bland annat Anderson et al. (2002), som menar på att konflikter
Det verkar enligt många finnas ett dilemma mellan att anse att välmåendet i form av en mer optimal nivå av stress, icke störd sömn är en viktig faktor samtidigt som dessa faktorer i vissa fall tvingas att prioriteras bort just på grund av stressen i att alltid vara anträffbar. Detta kan sedermera anknytas till bland annat Anderson et al. (2002), som menar på att konflikter