Analys

I nedanstående uttolkande del analyseras de presenterade versdelarna utifrån vår tillämpning av Jungs samt Adornos idévärldar.

6.1.1.1 Den historiska konstanten

Ur vers 30:

Förtvivlad sökte jag reparera

vår helga Mimas verk för konst och tröst och att med tensoriden operera

miraklets centrum i gudinnans bröst. (Martinson 2004: 56)

Vi förstår versdelen, lösryckt dock förankrad i vår kännedom om verket i sin helhet, som en desperat skildring av hur Aniaras passagerare försöker väcka liv i den teknologiska gudagestalt-ningen Miman. Miman är den historiska konstant man bär med sig, det enda medium som skvallrar om forna tiders kultur. Sett till verkets helhet, vilket inte är explicit skildrat tidigare i arbetet, har vi erfarit att mänskligheten upprepar sin överkonsumtion. Man utarmade först jor-den och har nu fördärvat Miman. Det sista hoppet är förlorat, och människan har sig själv att skylla.

En jungiansk tolkning av förloppet kan härledas till arketypen död och förnyelse (Rönner-strand 1993:121). Vi stöder vår interpretation i verkets tematiska helhet - Gud är död, Miman är ersättare och har även hon förlorat livet. Nämnda arketyp har inte varit av primärt intresse, men vi finner den relevant då den kan kopplas till arketypen Skuggan, vilket vi redogör för längre fram i analysen.

Adornos dialektiska teori kan identifiera Miman som resultatet av bas och överbyggnad; den historiska konstanten. Vi ser också en tendens till de symboliska ytterligheter Adorno och Hork-heimer talat om, då Miman som en produkt av människan tar över det översinnligas funktion; teknologins progression skildras i ytterligheter.

6.1.1.2 Död och förnyelse

Ur vers 60:

Tolv tusen år var människorna vildar som med fragment och rester ur tekniken avvaktade den sol som återbildar naturens skogar och kulturens riken. I släktled efter släktled drog de hjulen

37 och trådarna vid enkla faktorier

där de fick skolas om för hårda öden och vänjas vid en istids scenerier. Köldnebulosan drog nu bort från solen men mänskan i den förgoldonska tiden såg den i femton sekler som ett sorgflor och en titanisk duk av kolsvart siden som varje kväll steg fram på nattens himmel mörkt med sitt änkdok döljande galaxen. (Martinson 2004:119–120).

Versdelen tecknar det dystopiska i återkommande cykler. Människans strävan att kontrollera naturen har slutat i katastrof. Det har visserligen lämnats efter artefakter från det förgångna, dock har mänskligheten slungats tillbaka till början. Naturen är död, liksom alla kulturformer, och mänskosläktet gör sig passiv i återskapandet av en ny civilisation. I Rönnerstrand (1993) förstår vi att solen man längtar efter kan förstås som en frälsare eller en ny upplysning (Rön-nerstrand 1993:118–121).

Vi tolkar urvalets tematik, dels autonomt, dels i relation till verket i sin helhet, som död och förnyelse. Motsättningarna kan definieras som nämnda litterära arketyp. Enligt jungiansk trad-ition kopplar arketypen samman det medvetna med det omedvetna (Rönnerstrand 1993:121). Då människan frigör sig från den jungianska arketypen Skuggan är hon i skick att ’lämna sin jagförklädsel’ (Rönnerstrand 1993:118), mänskligheten är i utveckling, som kollek-tiv, sett till Jungs individuationsprocess. Utmärkande för Skuggan är bland annat de primitiva, liksom goda, men förträngda egenskaperna. Vi vill relatera respektive arketyp till varandra: båda utgör beståndsdelar i individuationsprocessen. Motsättningarna inom arketyperna innebär också förutsättningarna för en fruktbarhet. Utan död, ingen plats för nytt liv. Utan mörker inget ljus.

Den kollektiva skulden bars ”I släktled efter släktled” skriver Martinson, vilket vi härleder till arvsyndens bibliska betydelse. Mänskligheten bet i äpplet och fördrevs sålunda ut ur para-diset. Människans ambition att leka härskare över alltet, som Gud, blir också hennes fall. Vi kan läsa nämnda citat, dock i en större helhet: ”I släktled efter släktled drog de hjulen och trå-darna vid enkla faktorier”. Här syftas på en samhällelig gripbar kontext vilken vi relaterar till marxismens proletariat, ur vilket den kritiska teorin härstammar. Adornos dialektiska perspek-tiv relaterar konsten till kontexten, en produkt av det gripbara samt mänskliga akperspek-tiviteter. Män-niskan ärvde i generationer arbetets tunga börda under simpla förhållanden, sett till versen i sin helhet som i ett förmodat utvecklingsled. Dock uthärdade människan fruktlöst tiden då ”Köldnebulosan drog [...] bort från solen men mänskan i den förgoldonska tiden såg den i fem-ton sekler som ett sorgflor”. Mänskligheten utvecklades inte då den upprepade samma beteende som innan den förra apokalypsen och sörjde den uteblivna upplysningen vilken felaktigt visat sig som ett svekfullt ljussken på himlen; människan har lagt sin lycka i en konstruerad överhets händer och finner sig besviken.

Martinson skrev Aniara under tider då upptrappningen av kärnvapen dominerade vår planets globala politiska spel. Dystopiska sägner, innehållande allmängiltiga symboler, föddes kanske ur den samtida rädslan för atomkrig? Den utopiska fantasin motiverar inte läsaren hävdar

38 Adorno, men dystopiska scenarion kan. Den kritiska teorin hävdar att all konst är ideologibä-rande. Aniara kan därmed tolkas som ett varningens finger, ett om vi gör si, händer så. För de som är bevandrade i grekisk mytologi ska titanerna ha regerat över intet innan gu-darna och livet som vi känner det uppkom. Dock reste sig gugu-darna över sina skapare och för-härskade sålunda jorden. I Aniara är den himmelska intrigen av liknande art. Titanernas minne dröjer sig kvar som en duk över himlen. Den nya Gud som efterträtt dem, är nu utplånad till-sammans med sin skapelse och ersatt av ännu en nygudomlighet. Parallellt med vetenskapliga framgångar skildras hur den cirkulära omvandlingen, död och förnyelse, ännu en gång förvildat människan

6.1.1.3 Askans konung

Vers 79:

Vi kom från Jorden, Doris land, klenoden i vårt solsystem, det enda klot där Livet fått ett land av mjölk och honung. Beskriv det landskap som där fanns, de dagar som där grydde.

Beskriv den människa som i glans sitt släktes likdräkt sydde

Tills Gud och Satan hand i hand i ett förstört. förgiftat land kring berg och backar flydde för människan: askans konung. (Martinson 2004: 155)

I denna vers finner vi, i likhet med föregående att det är alltigenom märkbart, att bibliska sym-boler är närvarande. Initialt framstår symboliken implicit för att sedan skrivas ut i klartext. Jor-den förstår vi som EJor-dens lustgård, där en gång människan först levt i överflöd. När hon blivit mer klarsynt syr hon sin egen ”likdräkt”. Den skarpsinniga människans girighet fördriver slut-ligen Gud och hans rival. Människan, askans konung, har återigen härskat och söndrat. En jungiansk ansats skulle kunna hävda att Guds skugga är Satan. Den störtade sonen före-nas med sin skapare i flykt från mänsklighetens vansinne. En individuationsprocess, där män-niskan utgör distansen mellan jaget och de förträngda sidorna, är nu möjlig.

Adornos dialektiska idébildning gör sig ännu en gång relevant, bas och överbyggnad efter-lämnar avtryck. Trots goda förutsättningar och därmed medel leder mänskliga handlingar till undergång. Krig, miljöförstöring och exploatering ges en överordnad betydelse sett till det sinn-liga liksom det översinnsinn-liga. I spåren efter förstörelsen finns inte ens Gud eller hans motpart kvar.

6.1.1.4 Guds självförverkligande

39 Vi sjunker i gudarnas lund,

blir till mylla, pistiller och strålar. Och på vår förruttnelses grund snart gudarna blommor målar. Ju mer vi försvinna och dö ju mindre skall gudarna sörja. Vårt liv smälter bort såsom snö när gudarnas somrar börja. (Martinson 2004: 166)

Människan är Guds produkt, och sett till verkets helhet skapar människan Miman. Det kan också resoneras omvänt, i profana ordalag, att människan skapat Gud. I verket överlag fram-ställs Gud som allsmäktig, i likhet med de monoteistiska religionernas gudaskildringar. Likväl skildrar vers 86 flera gudar, det finns de som hävdar att kristendomen är polyteistisk med hän-visning till treenigheten. Vi väljer dock att tolka flerfaldigheten som Guds och Satans återför-ening. Den mänskliga berättarrösten i versen målar upp ett resultat av människans självutplå-nande som ett utopiskt paradis för de högre makterna. Gudarnas tidsålder gryr då människan med sina problem försvinner. Vad som kan förstås som en dystopisk sägen för en part kan innebära utopi för en annan.

Återigen uppfattar vi den jungianska arketypen Skuggan i form av Satan samt arketypen död och förnyelse vilken implicit framkommer av versens tematiska innehåll. Individuationen är nära föregående och den slutliga etappen är mänsklig tillintetgörelse. Utifrån en sådan tolk-ning är den mänskliga existensen inte primär, utan snarare ett element i en större helhet. Män-niskan utgör sålunda en del i Guds självförverkligande genom att utplånas och möjliggöra in-dividuationsprocessens sista etapp.

Om Gud är aktören och jordens resurser det spelbara så ingår människan i den dialektiska basen och Guds handlingar representerar överbyggnaden. Ett ideologiskt iakttagande kan inne-bära att människans varande inte nödvändigtvis har den upphöjda position hon själv tillägnat sig.

6.1.1.5 Den celesta mekaniken

Vers 102:

Jag hade tänkt ett paradis för dem men sen vi lämnat som vi förstörde blev tomma rymdens natt vårt enda hem ett ändlöst svalg där ingen gud oss hörde. Stjärnhimlens eviga mysterium

och den celesta mekanikens under är lag men inte evangelium.

Barmhärtigheten gror på livets grunder. Så föll vi ned på Lagens sanna bud och fann vår tomma död i Mimas salar.

40 Den gud vi alla hoppats på till slut

satt kränkt och sårad kvar i Doris dalar. (Martinson 2004: 187)

Följande tolkning är ett exempel på när delen är beroende av helheten (2.7). Situationen präglar människans tro, ”rymdens natt vårt enda hem ett ändlöst svalg där ingen gud hörde oss”. Då Gud gång på gång vänder henne ryggen finner hon alternativ för tillbedjan. Miman, Aniaras allvetande dator, erhåller människans vördnad. Denna okränkbarhet uppkommer trots och kanske just på grund av hennes beskaffenhet som människans skapelse. Skildringen kan härle-das till Skuggan: människan förgör sig själv och sin planet, dock blundar hon för sina misstag och skönmålar källan till undergång.

En tillbedjan av Miman, avguden, tolkar vi som ett symptom på verkets moderna kontext. Vi tänker att det kan relateras till den effekt teknologisk utveckling har på vårt samhälle. Män-niskan har i de flesta avseenden gjort sig beroende av den förbjudna frukten. Teknologin gör sig gällande i form av en allomfattande ideologi i sin helhet frånsett individernas profana re-spektive religiösa preferenser. Mekaniken skildras som celest, överjordisk, i Martinsons epos. Verkets kontextuella progression präglar detsamma: förutsättningar och handlingar leder till religiöst haveri. Det kan förstås som annat än dystopiskt i avseende dystert. I vers 60 inväntar människan en ny sol. I vers 102 är hon ännu i mörker. Den nya solen människan inväntat är måhända hon själv och det egna intellektets förmågor att stöpa framtiden. Behovet av en ab-strakt skapelse, Gud, ersätts med en gripbar, Miman. Det dialektiska samspråket genererar ar-tefakter åt framtiden att upptäcka, med likartat existentiella funktioner, dock i ny skepnad. Kanske ersätter digitala medel och tekniken historiska skrifter och tempel?

6.1.1.6 Aniara

I våra analyser av olika delar ur Aniara har vi erfarit mönster. Tematiska aspekter som i högsta grad är genomgående är livets cirkulära förutsättningar samt bibliska inslag. Den primärt före-kommande arketypen utgörs av Skuggan, vilket kan tyckas konstruerat då det ingår i vår fråge-ställning. Dock vill vi framhäva att urvalet skett med hänsyn till det, enligt vårt tycke, estetiskt tilltalande snarare än det tematiskt fördelaktiga. Tematiken och den huvudsakliga arketypen överensstämmer enligt vår förståelse. Skuggans medverkan i Jungs individuationsprocess inne-bär en vital del för det progressiva förloppet. Att tillåta den dolda delen av medvetandet vara delaktig i beslutstaganden och beteenden bringar individen, eller kollektivet, ett mer nyanserat befinnande. Då mänskligheten tycks sakna förmåga att bjuda in Skuggan, och tillåta den någon auktoritet i bestämmandet, utvecklas hon inte. Det ständiga mörker som gör sig påmint genom verket förstår vi som den obekräftade Skuggan människan vägrar konfrontera. Gud, å andra sidan, genomgår sin individuation då han förlikas med sin förträngda sida på bekostnad av människorasens existens. Människans självutplåning befriar Gud, han behöver inte skydda nå-got som inte finns att bevara.

Enligt vår tolkning av verket målar Martinson en för samtliga textdelar allomfattande arke-typ. Den allmängiltiga symbol vi uppfattar genom Aniara är, inte Skuggan utan det skeende som omger den, död och förnyelse. Uttolkningen är baserad på det explicita formspråk

41 Martinson brukar där Skuggan framträder mer distinkt än den överordnade tematiken, död och förnyelse. Den senare närvarar, enligt vår tolkning, på olika sätt vilket tagit form då vi sökt primärt Skuggan. Dock vågar vi inte påstå att den ena är i högre ställning än den andra, vi är av uppfattningen att de tillsammans utgör det eviga kretsloppet i Aniara.