Hermeneutik – från förklaring till förståelse

Hermeneutik är ett grekiskt ord och betyder förklaringskonst/utläggningskonst. I linje med or-dets semantiska betydelse innebär ett tillämpande av hermeneutik som metod att försöka fram-bringa mening ur fenomen genom tolkning (Gilje & Grimen 2007:173). Hermeneutik behandlas inom en rad olika discipliner och hanterar i första hand frågor av existentiell art men även po-litiska och sociala frågor (Selander & Ödman (red.) 2005:9).

Nordlund (2014) tecknar hur en särskiljning mellan natur- samt humanioravetenskap tydlig-gjordes under 1900-talets första hälft. Positivismen, studiet av det ’verkliga och det säkra’ (Nordlund 2014:14), försåg under 1800-talet de humaniora studierna med förutsättningar från den naturvetenskapliga traditionen. Litteraturforskare tillämpade empiriska studier och påver-kan på litteraturen var det primära, det vill säga författaren stod i fokus. En rad metoder kom-binerades i mån att synliggöra samband mellan ”liv och dikt” (Nordlund 2014:15). Dock upp-kom som sagt frågetecken under 1900-talet och filosofen Wilhelm Dilthey (1833–1911) åskåd-liggjorde skillnader mellan de vetenskapliga disciplinerna. Dilthey skildrar humanioras blick-punkt som ”fenomen och företeelser som människan har skapat” samt det naturvetenskapliga fältets intresseområde som ”bestämda av naturgivna orsakssamband” (Nordlund 2014:15). Dilthey talar om förståelse eller hermeneutik då han hänvisar till tolkning; i syfte att förstå det litterära verket behöver vi skapa oss en förståelse för författaren, dennes samtid och intentioner. Dilthey arbetade fram en särskild disciplin som går ut på att söka insikter i hur mänskligheten hanterat varandets kriser genom historien (Nordlund 2014:14–15).

Hermeneutikens kärna innebär tolkning av meningsfulla fenomen. Filosoferna Nils Gilje och Harald Grimen (2007) redogör för meningsfulla fenomens karaktär. En handling, en text eller ett konstverk får mening genom att det krävs tolkning för att uppnå förståelse. Tidigare erfarenheter och tolkarens kulturella bakgrund är avgörande för huruvida en tolkning leder till förståelse eller inte. Förståelsen av ett meningsfullt fenomen kan därmed skilja sig åt mellan olika individer (Gilje & Grimen 2007:171–172). Författarna menar att insikt om meningsfulla fenomen kräver en kontext; fenomenet förlorar sin mening utan sammanhang (Gilje & Grimen 2007:185).

Litteraturtolkningar dominerades av den positivistiska skolan till ungefär 1950. Författarens individualitet, kontext samt litterära tradition stod i centrum. Under 1940-talets slut uppstod en motreaktion i form av nykritiken. Metodens substans bestod av närläsning vilket syftar till att teckna ”det litterära verkets uppbyggnad och formspråk” (Nordlund 2014:17). En beståndsdel inom närläsning innebär att läsaren undersöker symboler samt metaforer. Nykritikens

28 närläsning intresserar sig för verkets autonoma uppbärande av innehåll vilket utgörs av dess form. Författarens ändamål samt läsarens förförståelse anses ha underordnad betydelse (Nord-lund 2014:17–18).

5.1.1 Hans-Georg Gadamer

Där Dilthey slutade tog Gadamer vid och utvecklade hermeneutiken (Nordlund 2014:15). Gadamer anses vara en av hermeneutikens mest inflytelserika (Gilje & Grimen 2007:173). Gadamer gav upphov till den ontologiska hermeneutiken, ”läran om det varande” (Nationalen-cyklopedin 2020). Ur ett existentiellt perspektiv är människan, enligt Gadamer, tolkande till sin natur. Vidare menar Gadamer att en tolkning alltid grundas i vår förförståelse (Selander & Öd-man (red.) 2005:10–11). Gadamers hermeneutiska filosofi är sprungen ur ett teoretiserande av det framställningssätt han utvecklat genom studier och undervisning. En grundinställning hos Gadamer är att metoder begränsar och att de inte, inom humanvetenskap, främjar objektivitet. Han menar att metoder snarare verkar som hinder i sökandet efter sanning (Gadamer 1997:9– 10). Enligt Gadamer manipuleras och kontrolleras tolkningsmaterialet vid tillämpning av me-toder vilket leder till att nya sanningar omöjliggörs. Inställningen och sättet att arbeta länkar Gadamer till antikens filosofer snarare än moderna tänkare. Liksom de antika teoretikerna utgår Gadamers tankar från en dialektisk bas, vilket innebär att tolkningsmaterialet styr (Ödman 2007:27).

5.1.1.1 Den ändlösa dialogen

En text är enligt Gadamer inte något som är förutbestämt. En text får sin mening genom läsarens tolkning då ett samförstånd uppstår under läsningen. Läsning är med andra ord en skapande process. En text är enligt Gadamer all konst, och läsning är den meningsskapande processen. Vidare menar Gadamer att alla erfarenheter har sin grund i läsning. Genom den översättning läsandet innebär:

’tillägnar man sig det främmande som främmande, vilket betyder att det inte förblir stående som det främmande eller att dess främlingsskap [sic] bara efterbildas i det egna språket, men att det förgångnas och det samtidas horisonter smälter samman i översättningens ständiga rörelse, som är förståelsens väsen’ (Gadamer 1997:11).

Att uppnå förståelse och ett samförstånd vid läsning innebär med andra ord ingen slutpunkt. En text kan, enligt Gadamer, aldrig bli helt förstådd, vilket har som konsekvens att text och tolkare för en ändlös dialog (Gadamer 1997:12).

Gadamer beskriver att var individs traditionstillhörighet inverkar på förståelsen den herneutiska tolkningen leder till. Han anser att förståelsen sker i en cirkulär förbindelse: ”Den me-ning, som föregrips som helhetlig, blir till uttrycklig förståelse när de delar, som bestäms av helheten, själva bestämmer denna helhet.” (Gadamer 1997:137). Den hermeneutiska cirkeln är till sin beständighet varken subjektiv eller objektiv. Den förståelse som uppbringas ur den är snarare alstrad genom en sammansmältning mellan traditionen och tolkarens manöver (Gada-mer 1997:140).

29

5.1.1.2 Den hermeneutiska cirkeln

Tillämpningen av den hermeneutiska cirkeln i ett tolkningsarbete kräver, enligt Gadamers be-skrivning, att varje enskild tolkning motiveras genom att delarna och helheten relateras till varandra, något som Gilje och Grimen (2007) kallar motiveringssammanhang. Det innebär att en tolkning alltid måste kunna knytas till en annan tolkning, vilket i sin tur innebär en cirkulärt pågående process innefattande ständig dialog (Gilje & Grimen 2007:187). En tolknings bas är med andra ord stationerad i en annan tolkning. Att skänka legitimitet till en tolkning innebär att kunna påvisa delarnas relation till helheten i enlighet med den hermeneutiska cirkelns principer (Gilje & Grimen 2007:199).

Den hermeneutiska cirkeln är ett kretslopp som pendlar mellan tolkaren, förförståelsen och tolkningsmaterialet. Förförståelsen utgör tolkarens sätt att betrakta världen och inrättar förstå-elsens art. Dock innebär denna funktion av förförståelsen att tolkningsmaterialet kan hamna i skymundan för de egna förväntningarna. Gadamer föreslår medvetenhet som ett bot mot detta. Dock räcker inte ens det till alla gånger. Gadamer menar då att tolkaren ska göra sig medveten om verklighetsuppfattningars beskaffenhet (Selander & Ödman (red.) 2005:110–112).

Vi kan förmodligen aldrig skaffa oss full insikt i det egna psyket vilket är en begränsande faktor i det cirkulära hermeneutiska tolkningsarbetet. En tolkning kan aldrig vidgas utöver den egna förförståelsen. Dock har dessa begränsningar en funktion att fungera som ramar i tolk-ningsprocessen (Selander & Ödman (red.) 2005:112–113).

5.1.1.3 Förförståelse

Vid anammandet av hermeneutik menar Gadamer bland annat att vår förförståelse spelar en central roll. Vid tolkning behöver vi kunna bilda idéer om tolkningens riktning och det är genom vår förförståelse vi kan skapa sådana idéer (Gilje & Grimen 2007:179). Litteraturvetaren Erland Lagerroth beskriver utifrån Gadamers tankar att tolkningens fundament finns i tolkarens sam-hällskontext och historia. Gadamer talar i sammanhanget om en horisontsammansmältning: ”Tolkaren möter upp med sina historiskt betingade ’fördomar’ [...] och testar så att säga dem eller den mot texten med dess historiska horisont.” (Lagerroth 1980:184–185).

Förförståelse består av en rad beståndsdelar vars tillämplighet avgörs av det material som ska tolkas. Språk och begrepp samt personliga erfarenheter är exempel på sådant som har en inverkan i tolkningsprocessen. Den förstnämnda innebär att de begrepp och det språk som tol-karen erfar synliggör vissa fenomen men döljer andra. Toltol-karens världsuppfattning grundar sig med andra ord i hens begreppsvärld. Hur olika fenomen betraktas och tolkas avgörs också av tolkarens personliga erfarenheter. Alla människor har olika erfarenheter, vilka är sprungna ur händelser och möten genom livet. Utifrån erfarenheterna tolkas sedan omvärlden (Gilje & Gri-men 2007:180,183).

5.1.2 Perspektiv på hermeneutik

Filosofen Paul Ricoeurs (1913–2005) ideér om hermeneutik har förenligheter med Gadamers tankar, dock finns skarpa skiljelinjer mellan de båda teoretikerna. Medan Gadamers hermene-utik enbart vilar på en existentiell grund har Ricoeur i sitt teoretiserande förenat den existenti-ella hermeneutiken med idéer som kan härledas till föregångaren Dilthey (Ödman 2007:43). Till skillnad från Gadamers teori, om att metoder utgör hinder i sanningssökandet, menar

30 Ricoeur att metoder är en förutsättning för att finna sanningen. Tolkning är, enligt Ricoeur, en process där förståelse och förklaring utgör kärnpunkten. Han menar att förståelsen verkar för att lyssna och förklaring verkar för att hålla en kritisk distans till den egna tolkningen (Selander & Ödman (red.) 2005:31).

5.1.2.1 Hermeneutik och litteratur – läsaren i verket

En människas medvetande utgörs av hennes erfarenheter. Hennes erfarenheter utgörs i sin tur av en rad olika beståndsdelar såsom kön, klass, ålder, bildningsnivå, etnicitet, intressen etcetera. Nordlund (2014) redogör för litteraturvetaren Wolfgang Isers idé om att läsaren är en aktiv medskapare av texten. Vad texten kommer att förmedla beror i viss mån på vad läsaren har med sig. Där texten har luckor finns en möjlighet för läsaren att skapa innehåll baserat på dels den förförståelse texten erbjuder, dels den förförståelse läsaren själv tar med sig in i läsandet (Nord-lund 2014:221). Lagerroth beskriver att texten existerar i ett rum omgärdat av författaren och läsaren. Texten får sin innebörd utifrån aktörernas tolkningar och har därmed skilda betydelser. Förståelse är ett resultat av textens beständighet och läsarens erfarenheter (Lagerroth 1980:19). Under de senaste årtiondena har författaren fått lämna utrymme för texten inom litteraturve-tenskapens intresseområde. Det kan hävdas, enligt hermeneutisk tradition, att texten uppstår i en skapande akt i själva läsningen snarare än som ett specifikt verk av en specifik författare (Nordlund 2014:220). De litterära texterna ingår i ett övergripande språkligt system som kan förstås som det medie som bär fram ett verks idé. Det handlar såtillvida både om författarens medie respektive läsarens; en resonans mellan de båda är nödvändig för att verkets innehåll ska förmedlas. På vilket sätt läsarens inneboende text formar verket avgörs alltså av den förras om-fång (Nordlund 2014:14–15).

5.1.2.2 Hermeneutik och mimesis

Kemp (2005) skildrar föreningar mellan mimesisteorin och hermeneutik. Han visar på bild-ningsbegreppets essentiella roll inom Gadamers hermeneutik. Begreppet innefattar en beri-kande förståelse som erfars genom tillägnande av sådant som är obekant. Enligt Gadamer inne-bär ett sådant tillägnande att förstå en text eller ett konstverk utifrån vad som förmedlas: texten eller konstverket ska inte förstås utifrån dess skapare. Det är det äventyr en text eller ett konst-verk uttrycker som utgör källa till förståelse (Kemp 2005:172).

Ricoeur har en teori om mimesis och bildning vilken står i förbindelse till hans idéer om hermeneutik. Enligt teorin sker tolkning av texter under en så kallad mimetisk process, vilken innebär ett tillägnande och utvecklande av förståelse, och utgörs av en bildande process. Liksom Gadamer beskriver Ricoeur bildning som ett hermeneutiskt förlopp. Dock lägger Ricoeur större vikt vid mimesis (Kemp 2005:173). Den mimetiska processen omfattas av tre steg och kulmen innebär en nyorientering av det egna livet, innebärande bildning:

Övertagandet av traditionens idéer, föreställningar och berättelser om vad som är bra för människan bildar individen som ett själv, utan att för den skull hindra honom från att förhålla sig kritisk till traditionen. (Kemp 2005:175)

Gadamer ska ha funnit en dubbelhet i mimesis, vilken benämns ”dubbel mimesis”. Begreppet avser skaparens reproduktion av verkligheten samt tolkarens skildring (Kemp 2005:176).

31

5.1.3 Premisser för reliabla tolkningar

Gilje och Grimen (2007) förklarar att det inom hermeneutiken kan upplevas som problematiskt att samma meningsfulla fenomen kan tolkas på helt skilda sätt. De menar att frågorna för vem? och vad är det som tolkas? är högst relevanta vid granskning av tolkningar. Det är av vikt att se bortom tolkningen för att erhålla en djupare förståelse för tolkningen (Gilje & Grimen 2007:191). Lagerroth skriver att huruvida en rättfärdig tolkning nås ligger i tolkarens förmåga till rannsakning av den egna insikten (Lagerroth 1980:183).

5.1.3.1 Det holistiska kriteriet och aktör-kriteriet

Gilje och Grimen lyfter problematiken med att avgöra vilken tolkning som är bäst. De presen-terar två olika kriterier som de menar bör användas i relation till varandra i syfte att uppnå vad som kallas för korrekta tolkningar. Det första kriteriet är sprunget ur Gadamers teori kallas det

holistiska. Innebörden av nämnda kriterium är att då alla detaljer harmonierar med helheten kan

slutsatsen dras att en korrekt förståelse har uppnåtts. Det rör sig om att delar och helhet förstås i relation till varandra (Gilje & Grimen 2007:192–193).

Det holistiska kriteriet har fallgropar. Skilda tolkningar uppfyller många gånger kriteriet; detaljerna och helheten harmonierar. I sådana fall blir det problematiskt att avgöra vilken tolk-ning som bör föredras. Ett annat problem med kriteriet är att det förutsätter att materialet som granskas är sammanhängande, det finns en helhet som harmonierar med detaljerna. Kravet på samstämmighet kan få som följd att tolkaren av ett osammanhängande material läser in sådant som inte finns där i strävan efter att skapa en sammanhängande helhet (Gilje & Grimen 2007:194).

Det andra kriteriet författarna presenterar kallas aktör-kriteriet. Begreppet innebär att tolk-ningen överensstämmer med upphovsmannens avsikt. Avgörande för tolktolk-ningens legitimitet är alltså huruvida tolkningen svarar mot författarens eller upphovsmannens avsikter. Gilje och Grimen observerar även i detta avseende svårigheter. Ett problem är att det krävs ytterligare tolkningar av upphovsmannens formuleringar eller handlingar för att kunna avgöra dennes av-sikter. En adekvat uttydning kräver att vi känner till intentionerna. Att tolka fram författarens avsikter genom underlaget blir således problematiskt. Visserligen kan författarens motiv finnas i oberoende material, i sådana fall uppstår ett nytt problem: tolkning av det oberoende materialet blir nödvändigt (Gilje & Grimen 2007:195–196).

Liksom Gadamer frångår Ricoeur aktör-kriteriet. Enligt Ricoeur bör en text stå för sig självt, det finns ingen behållning i att söka efter författarens avsikter. Dock kan förståelse av en text inhämtas från de sociala och kulturella situationer den är sprungen ur (Selander & Ödman (red.) 2005:11). Ricoeur menar att ett litterärt verk snarare inrättar en ny värld än att spegla författa-rens. Betydelser i textens värld överskrider författarens intentioner och därför är det, enligt Ricoeur, mer fruktbart att se texten som ett eget element bortkopplat från dess skapare (Selander & Ödman (red.) 2005:199).